Jag vet inte riktigt vad som hände, mer än att jag fick som jag ville, med marginal. När förra blogginlägget skrevs, i mars, låg snön fortfarande djup och jag längtade intensivt efter att kunna träna hund utomhus. Snön försvann, även om det var segt, och i början av maj slog det till med högsommartemperaturer som höll i sig en bit in i juni och det var nästan för varmt att träna hund (eller blogga). Efter ett par veckors svacka runt midsommar (naturligtvis) kom värmen tillbaka och höll sen i sig hela sommaren – på gott och ont.
När sommaren var slut tänkte jag att ”jag måste uppdatera bloggen innan snön kommer igen” men det misslyckades. Vi är redan inne på tredje vändan med snö, åtminstone här uppe på ”fjället”. Det är ett väldigt tunt snötäcke än så länge, men all snö är fel i min värld.
Jag ska göra ett försök att rekapitulera årets höjdpunkter (och något bottennapp) innan året är slut och sen får jag väl, som vanligt, lova mig själv att uppdatera lite mer frekvent. Moment 22; när man har tid att blogga finns det inte så mycket att blogga om så vi får väl se hur det går.
I juni fyllde Maro fyra år. Födelsedagen firade han med syrran Yra, lydnadsträning, glassätning och att för första gången simma! Iförd flytväst och koppel, ivrigt påhejad av matte, syrran och syrrans matte. 😀 Jag tror inte han riktigt förstod vad som hände och det är nog ett tag kvar innan han kan ta ”baddaren”.
Jag hade sagt att vi inte skulle tävla i år. Vi hade (och har fortfarande) för mycket kvar att träna på innan vi är startklara i klass 2 och/eller högre spår. Jag gjorde dock ett undantag i juni när vi hade lydnadstävling hemma och det borde jag nog inte ha gjort. Redan under första momentet (fjärrdirigering, omkastad momentordning) bestämde sig Maro för att domaren var skum och behövde en utskällning. Till viss del kan jag hålla med honom. Stå där klockan åtta på kvällen i keps och kolsvarta solglasögon (när solen gått ner bakom träden, bakom ryggen) var inte ok. Milt uttryckt kom vi lite ur balans och hade det inte varit för peppande tävlingsledare och klubbkompisar som vrålade utanför plan så hade jag brutit redan där och då men vi kämpade faktiskt på. Nollorna haglade men på de två sista momenten (ff och L:et) fick vi iaf hyfsade poäng. I efterhand var jag trots allt väldigt nöjd med att vi faktiskt genomförde alltihop och jag tror även Maro växte av det.
Morgonen efter åkte vi till Slöinge för två dagars sommarläger hos Jenny Wibäck. Som vanligt var det bra och givande dagar och trevligt sällskap, som på förekommen anledning fick ikläda sig solglasögon och kepsar när det var vår tur på plan. Naturligtvis hade Maro inga synpunkter på det då… Maro avslutade helt traditionsenligt kursen med att hångla upp fröken. 🙂
Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner (och rätt uselt väder).
Helgen efter invigde vi semestern med att vänstervarva på SKK:s utställning här i stan och det gick ju rätt bra. 🙂 Vi är dock rätt kassa på det här med uppställningsbilder och rosetter men vi jobbar på det.
Utställningsframgångarna firade vi med att dra till Danmark och vårt favoritställe – Klim Strand. Nåja, det är möjligt att vi hade åkt även utan cert. 😛 I Klim var vi ca en vecka med helt ok väder. Inte jättevarmt utan man orkade faktiskt göra saker, som t ex promenera på stranden 2-3 gånger om dagen.
Sen drog vi söderut och mellanlandade på Rømø ett par nätter innan vi körde hemåt igen – till supervärmen…
Då var det dags att ladda om för det årliga Kindslägret där jag ingick i lägerkommittén så det var en hel del pyssel innan lägerstart, och lägerrelaterat pyssel ägnade jag mig för övrigt åt även hela våren och försommaren.
Det blev en mycket svettig vecka i spårskogen. Inte så mycket på grund av spåren men solen gassade oavbrutet och temperaturen låg stundtals uppåt 30°. Too much, om man frågar mig. Nåja, en vecka med Geir B. Larsen som instruktör är ju aldrig fel och visst lärde vi oss saker, som att spåra genom ”folksamlingar”, trots värmen. 🙂
I slutet av augusti var det dags för SBKs 100-årsjubileum och SM i bruks, lydnad mm. Jag och Maro drog till Blekinge och Ronneby för att heja fram vänner och bekanta. Det blev trevliga dagar och höjdpunkten var väl när vår lägerkompis Fatima och hennes Vimze stod överst på pallen i lydnaden. 🙂
Hösten har rullat på med hundträning, jobb (och jobbflytt) utan några större sensationer. För en vecka sen firade Karlsson sin 13-årsdag med buller och brak. Han mår alldeles utmärkt efter en svacka tidigare i höstas. Jag trodde svacken var åldersrelaterad men efter en gräsätningsorgie med påföljande kräkningar i ett par dagar var han som ny. Troligen har han haft något som irriterat i magen och som kom upp när han kräktes. Han är pigg och glad och kör med massor av pensionärsfasoner som han oftast kommer undan med. Han har dresserat sin matte väl. Hur som helst meddelar han att han ska bli fågelhund när han blir stor och att födelsedagstårtan var god. 🙂
Jo just det, en liten sensation har jag och Maro åstadkommit under hösten; en klubbmästartitel – i rallylydnad! 😀 Lite otippat efter en effektiv träningstid på kanske en halvtimme under två veckor före tävlingen. Efter ”omhoppning” stod det klart att vi var klubbmästare. Lite kul, om än otippat som sagt. Vi deltog även i lydnads-KM och bruks-KM samma helg. Lydnads-KM generade ett par nollor men även ett par tior (rutan och vittringen) och känslan var vansinnigt mycket bättre än på sommarens fiasko-tävling så det finns hopp. Bruks-KM, där vi startade i högre som ett rent experiment för att få testa ett tävlingsmässigt uppletande, var inte heller någon succé men eftersom det bara var ett test så spelade det ingen som helst roll.
Summering av Maros år då… Han har mognat, det har han faktiskt. Han är fortfarande ganska valpig i vissa lägen men han har även gjort stora framsteg på flera områden. Vittringen har blivit riktigt fin (efter ett bakslag i somras), platsen börjar kännas tryggare och tryggare och uppletandet – där har vi kommit riktigt långt jämfört med hur det såg ut i somras. Det finns massor kvar att träna på men det finns hopp, det gör det, framför allt om vi får en grön vinter. 😉
Sådär, då har jag summerat hundåret någorlunda. Kan ju vara bra för min egen skull när minnet sviker och jag börjar undra vad vi gjorde 2018.
Nu hoppas jag verkligen att det inte tar nio månader till nästa inlägg men jag lovar inget. 😉
vallterrier.com 