Terriern i familjen, dvs Karlsson, har ju på sina 13 år lyckats bli rätt ”street smart”. Inte så att han springer omkring på gatorna i stan och är smart men han vet exakt hur han ska hantera sin matte (och andra) för att få sin vilja igenom – eller rättare sagt för att få något ätbart. Exakt var han ska vara vid vilken tidpunkt eller i vilken situation. Hans paradnummer numera är att … vara i vägen. 😀
Jag tror det hela började med att jag – när han var liten – körde samma princip som med hans storasyster Iza; man går inte ut genom dörren förrän matte har gått ut och säger ”ok”. Det har inget med ledarskap eller rang att göra utan är en ren säkerhetsåtgärd. Jag vill scanna av omgivningen först, så att det inte sitter en katt på trappan, springer en jakthund i trädgården eller bambi står och käkar äpplen, t ex. När han var duktig och väntade på ok fick han en liten godisbit. Det resulterade rätt snart i att han vägrade gå ut förrän han fått sitt godis. Detta har han vidareutvecklat till att så fort det öppnas en dörr till ett förråd eller en garderob eller något annat som det går att gå in i så … går han in. För då måste han få godis för att gå ut, och då går han liksom inte ut tillräckligt mycket om det inte utlovas något gott.
Det där med att inte gå ut genom ytterdörren har han produktutvecklat till att inte gå in genom ytterdörren utan muta. Detta gäller framför allt efter promenad. Då blir han tung som en mindre rottweiler och tassarna växer fast, ända tills jag siktar med vänster hand mot vänster ficka… 🙂
Vid något tillfälle har nog Maro varit lite ”näbbgäddig” när vi kommit in från promenaden vilket resulterat i att Karlsson, som absolut inte vill ha bråk om det går att undvika, har krupit in med huvudet någonstans, som en lugnande signal. När jag hittade honom första gången, utan att ha sett exakt vad som hänt, blev jag naturligtvis lite förtvivlad och för att peppa honom lockade jag ut honom med glad röst och … godis. Nu hittar jag honom med huvudet intryckt lite överallt, utan att Maro ens är i närheten, väntande på att jag ska upptäcka honom.
Min TV-fåtölj är populär, men bara på kvällarna om jag går därifrån. Då vet han att jag snart kommer tillbaka och är mycket snabb med att sno min plats. När jag kommer tillbaka så blir han antingen lockad därifrån med en pytteliten godisbit eller upplyft för lite hångel. Båda duger säger han. 🙂 Värt att notera; han ligger aldrig där på dagarna, när jag inte är intresserad av att sitta i fåtöljen.
Hans senaste trick är att lägga sig eller ställa sig under min köksstol när jag sitter där. I början tyckte jag att det var mysig. Han är ju ingen knähund men det var ju lite mys att han i alla fall ville ligga vid mina fötter. Sen kom jag på honom. Det är snudd på omöjligt för mig att komma därifrån – utan att slänga en godisbit på golvet en bit därifrån så att han reser sig och flyttar sig ”frivilligt”. Nu har han t o m börjat ställa sig eller lägga sig där innan jag ens har hunnit sätta mig för då får jag problem att dra ut stolen.
Man kan även lägga sig på stolen om man är tillräckligt snabb. 😛
Vad man använder för att locka iväg honom spelar mindre roll. En liten torrgodiskula, avsedd för chihuahua-valp, eller 0,25 mini-Frolic? Inte viktigt alls – det är principen som räknas. 🙂
Men herregud, tänker säkert någon, det är väl bara att säga till honom att gå därifrån eller lyfta bort honom? I vissa lägen funkar lyfta-konceptet, i andra inte, som t ex när han draperar sig runt fötter och ben under köksstolen så det tricket är han extra förtjust i. Att i det läget säga till honom är meningslöst. Då hävdar han att han tyvärr råkar vara stendöv och inte hör någonting, alls, faktiskt. 😀
Blir jag arg, på riktigt, flyttar han sig men vem orkar gå omkring och vara arg flera gånger om dagen? Nej, han är 13 år och en go och glad pensionär och har han lyckats lura mig ända hit så kan han väl få fortsätta med det. ❤
Dessutom är han i fin fysisk form och väger ungefär lika mycket som han har gjort hela sitt vuxna liv så några små godisbitar extra om dagen spelar ingen roll.
Att han är ”smart” var väl tyvärr det som gjorde att lydnaden (både i brukset och lydnadslydnaden) gick sämre och sämre ju mer vi tävlade. Han fattade ju rätt fort att i den situationen skulle det inte komma några belöningar… Med facit i hand borde vi ha tävlat betydligt mindre än vi gjorde så att han hunnit glömma detta mellan tävlingarna. Sina bästa tävlingar, i alla grenar, har han nog faktiskt gjort efter långa tävlingsuppehåll och ibland även träningsuppehåll.
Nåja, nu är tävlingskarriären över och kan han njuta av att ha mig lindad runt ”lill-klon” så får han göra det, mitt älskade, smarta lilla terriertroll. ❤
vallterrier.com 