Spökspår?

Förra helgen tränade vi tillsammans med A och Stila, både spår och lydnad, och det spåret blev något av det märkligaste jag upplevt. Inte bara med Maro utan räknat på 26 år och fyra hundar…

Spåret gick i ett terrängavsnitt som vi varit i tidigare, mellan en å och en bilväg. Nu måste vi ju börja träna upptag på allvar och det  löste han jättefint, liksom första delen av spåret men sen kom vi fram till en viltstig och där körde det ihop sig. Han tvärnitade, sjönk ihop så att han blev marginellt högre än en tax och fastnade med näsan i backen. Något var extremt obehagligt, det syntes på hela kroppsspråket, men han reste inte ragg vilket han ju kan göra i tid och otid. Han smög sen fram på viltstigen på sina taxben, sakta, sakta… Den fortsatte in i ett risigt terrängavsnitt där jag kände mig ganska säker på att A inte hade gått så jag kallade tillbaka honom och då försökte han fly, rakt tillbaka mot bilen. Hade han inte haft lina på sig hade han nog försvunnit som en avlöning.

Jag fick tillbaks honom och skickade på honom där jag, med hjälp av uteslutningsmetoden, var rätt säker på att spåret gick. Han fortsatte men var illa berörd, stannade ibland och nosade intensivt på små buskar och gick över några apporter… Till sist kom han i alla fall farande med slutet som låg inte så långt från asfaltvägen.

Jag belönade och selade av och la honom sedan ner för att plocka med mig några trattkantareller som växte just där. Helt plötsligt satte han sig upp och kom med ett mycket bestämt ”voff” ner mot skogsområdet där det varit som ”värst”…. Jag försökte vara cool och plockade de sista trattisarna innan vi tog vårt pick och pack och gick ut till vägen. Jag kan ju inte påstå att jag tyckte det var jättetrevligt och funderar fortfarande på vad det var som föranledde det konstiga beteendet. Vildsvin? Vi såg inga ”bök” och han har spårat i vildsvinsmarker förut. Varg? Lo? Räv och klövvilt kan vi nog utesluta för det måste han rimligen träffa på ganska regelbundet. Möjligen räv som släpat på ett nyfångat byte (=blod)? Eller blodspår, utlagt av människa för träning eller skadat djur? Nåja, vi lär aldrig få veta.

När vi var klara i spårskogen åkte vi iväg och körde ett bra lydnadspass, så jag tror han glömde ”spöket” ganska snabbt ändå.

Dagen efter bröt älgjakten ut så det har inte blivit något mer spårat sedan dess men jag tror/hoppas att det inte har satt några spår (!) i den lilla kelpiehjärnan.

__________________

Helgen innan dess, alltså för drygt två veckor sedan, var vi på lydnadskursen där jag kom över en återbudsplats. Den var ju tänkt delvis som en belöning till oss båda för årets utförda bravader på tävlingsbanorna men mest som en pepp inför stundande klasser. Det blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig… När jag åkte hem efter andra dagen var jag mest låg och ledsen och kände mig som en usel hundtränare, mest sugen på att lägga ner alltihop. Inte för att någon av instruktörerna sagt det till mig utan den känslan får jag väl ta på mig själv. Första dagen var bra men dag två blev jättekonstig. Mitt fel eller instruktörens? Ingen vet…

Nåja, det är väl tur att man har sitt terriertemperament att falla tillbaka på för när jag smält det hela lite tänkte jag att ”va’ fan, det är klart det ska gå” och sen har vi fortsatt träna – ganska intensivt faktiskt. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget…

En ganska stor del av kursen gick till genomgång av de nya momenten, i detalj, och diskussion om bedömningar av olika scenarier. Jag fick också med mig en hel del användbart så helt bortkastat var det naturligtvis inte.

Enda bilden från kursen, när vi väntade på vår tur dag 1.

171015A

Förra helgen la vi praktiskt taget hela lördagen på att montera en ny mim-bur. Många svordomar kostade det, och Maro verkade inte ett dugg tacksam utan mer skeptisk när han skulle åka i den.  Karlsson däremot brydde sig inte det minsta, för hans älskade fluffbädd fanns ju där.  😀

171015C

Jag har förresten investerat i ett öppet lydnadshinder, även om det egentligen är ett agilityhinder. 😛 Dock duger det utmärkt för hemmabruk och idag fick han köra sin första ”upplockning av apport och återhopp” från både stående, sittande och liggande.
(Bilden är från förra veckan.) Nu bygger vi delar och grunder i ”cirkusmomentet” i lugn och ro för det är långt kvar innan vi behöver det i skarpt läge. Det är ju en hel klass emellan. 😛

171015D