Vad en drömhund är varierar ju från person till person så det ska jag inte gå in på här. Något jag däremot började fundera på här om dagen var hunddrömmar. För några veckor sen la jag ut denna bild, på drömmande Maro med raggen på ända.

Han drömmer mycket och ofta, om det nu är det hundar gör när de gnäller, sprattlar och gruffar i sömnen. Jag har dock svårt att tro att det handlar om något annat än drömmar. Detta är enda gången jag sett ragg på en drömmande hund i det här huset så vitt jag minns. Oftast verkar det ju vara rätt trevliga drömmar, tack och lov.

Här om dagen började jag fundera på hur det här med aktivt drömmande, som alltså syns ”utanpå”, är kopplat till hundens personlighet.

De gånger jag sett/hört Karlsson drömma kan jag nog räkna på ena handens fingrar – efter snart 12 år. Karlsson är en cool och grundtrygg hund, både socialt och miljömässigt.  Han hanterar nya situationer, miljöer, två- och fyrbeningar alldeles utmärkt och har väldigt lätt att slappna av på ställen där han inte förväntar sig aktivitet. Samtidigt är han ju en väldigt aktiv hund när så förväntas och tränar man så bryr han sig inte om vad som händer runt omkring utan går in i en bubbla (där förhoppningsvis även jag är med) som endast störs av de intryck som når hans näsa. 😛 Men drömmarna verkar inte vara så vanliga eller så gör kanske hans coola personlighet att det inte märks på utsidan?

Maro är ju inte direkt någon cool hund och ger inte heller intryck av att vara det. Alla känslorna sitter utanpå och han reagerar blixtsnabbt, på olika mer eller mindre relevanta sätt, när han tycker att det behövs. Han är aktivitet ut i klospetsarna även om han också kan slappna av när inget händer och koncentrera sig på jobb när vi tränar.

Tredje exemplet är Iza, min schäfer som blev 13,5 år. Hon hamnar någonstans mitt emellan Maro och Karlsson. Socialt och miljömässigt mycket grundtrygg och cool men utåtriktad på så sätt att hon var väldigt observant och nyfiken på omgivningen vilket resulterade i ganska rejäla koncentrationssvårigheter. Hon var alltså inte orolig för vad som hände runtomkring, bara nyfiken.

Iza kunde också drömma väldigt syn- och hörbart, men … nästan bara när vi hade gjort något utöver promenader/träning på hemmaplan och dagens intryck varit många.

Varken Karlsson eller Iza genomgick heller någon ”spökålder”. Iza övervann allt med sin nyfikenhet och Karlsson har nog helt enkelt utgått från att världen är ofarlig. På MH:t blev han arg/rädd på dumpe och spöken men avreagerade snabbt. Det är nog enda gången jag sett honom arg faktiskt. 😀 Iza fann ingen anledning alls att bli arg på något i MH-banan. Enda gången jag sett henne arg var när en IPO-figurant lyckades agera ”farlig” istället för lekfull när uppfödaren på ett kennelläger ville att vi skulle testa…

Maro verkar å andra sidan vara i någon sorts konstant spökålder, åtminstone på hemmaplan där han reagerar stort och snabbt på allt som inte är som det brukar. Det kan räcka med att vi möter någon på promenaden (vilket iofs sker ganska sällan) för att han ska spela ut hela registret. På andra ställen hanterar han, tack och lov, omgivningen med förutsättningslöst och det är väl en himla tur. 😀 På MH:t blev han både rädd och arg men hade fina avreaktioner så det är nog inte så farligt som det ser ut och låter i vardagen heller. Bara känslorna utanpå som sagt…

Nåja, lite lösa spekulationer om hundars personligheter relaterat till deras drömliv.

Hur är din hunds personlighet och drömliv? 😉

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

Alla ”barnen” fick påsar… 😀

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

Foto: Christine Ehrlander

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉