Nu i veckan tillbringade jag och Maro två kanonbra kursdagar hos Jenny Wibäck. Det var roligt, lärorikt och peppande. Mantrat jag fick med mig hem var ”hjälp min kelp”. Med det i ryggen kände jag mig trygg och relativt lugn inför debuten i lydnadsklass 1 igår kväll, på hemmaklubben.
Visst, allt kan gå fel, det är jag medveten om. Han kanske inte skulle hitta rundakonen, missa något skifte i fjärren, inte hitta rutan etc. men han kändes ändå väl förberedd för klassen och att det var på hemmaklubben kändes också bra. Det som sedan hände var nog det sista jag hade väntat mig. 😦
Det började ganska bra med 8 på fria följet. Betyget var jag inte medveten om just då men känslan var helt ok. Nästa moment var ställande under marsch och när vi blev anvisade startpunkten åkte hans näsa ner i backen och gick inte att få upp därifrån med mindre än att jag fick ta honom i halsbandet och rätta in honom?! Upp från marken kommer en hanhund de luxe med glasartad blick och ”löptiksslafsande” mun?!
Tydligen var själva ställandet snyggt men sen smög han efter mig och betyget blev 0. Ett inte helt otippat scenario och något vi har jobbat med men tydligen inte tillräckligt mycket. Gör om – gör rätt!
Nästa moment var inkallning, med utgångsposition ”ligg”. När jag vänder mig om efter den anvisade sträckan ser jag en hund som är helt fast i dofterna på marken!
Jag kallade in en gång, två gånger, tre gånger… Eventuellt blev det även en fjärde (jag har en liten minneslucka där) utan att han rörde sig ur fläcken?! Men va’ fan? Att han inte skulle komma på inkallning fanns inte ens med på kartan! En hund som alltid vill vara nära mig, nästan för nära, och där det har varit det stora problemet. Risken fanns även att han skulle springa för fort och inte hinna bromsa i tid. Men detta?!
Där och då bröt jag tävlingen. Ledsen, besviken och med huvudet fullt av frågetecken.
Jag kan inte se någon annan förklaring till det som hände än att det var någon tik som luktade väldigt ”gott” – på väg in i löp, nyss har löpt eller har ett s k tyst löp så att ägaren inte var medveten om det. Man får ju tävla med löptikar nu (om arrangören tillåter det men de får gå sist i klassen) så det finns ju ingen som helst anledning att inte tala om för arrangören att tiken löper om man bara är medveten om det. Att tävla med tikar som ska löpa eller nyss har löpt är ju inte, och kommer aldrig att bli, förbjudet eller anmälningspliktigt så problemet är helt och hållet vårt men det gör det inte enklare.
Att fortsätta tävlingen, och förmodligen få samma luktbeteende på alla startpunkter och i rutan, var inget alternativ. Att liksom lära honom att på tävling kan man göra så utan att matte kan göra ett skit åt det…
Just nu har luften gått ur mig fullständigt. Jag somnade nog vid 03.30 i natt, med huvudet fullt av frågor, en klump i halsen och en riktigt bedrövlig känsla i kroppen. Hade något moment strulat, i princip vilket som helst, så hade jag nog haft ganska klart för mig vad jag skulle göra åt det, dvs träna mer, träna svårare upplägg osv men det här?!
OK, jag får ragga upp löptikar, eller sådana som är före eller efter löp, och träna med uppmärkta startpunkter där de haft sin söta lilla rumpa placerad. Helst ska ju upplägget vara tävlingslikt också. Något annat sätt finns ju inte egentligen, jag kan i alla fall inte komma på det nu. För det första är det ett jäkligt komplicerat upplägg med stark begränsning av antalet träningstillfällen och för det andra, vad gör jag när han börjar nosa? Hade det varit Karlsson, som är en betydligt tuffare hund, hade jag nog bara mycket tydligt kunnat tala om att man gör inte så. Med Maro, som är en känslig själ, är det inte lika enkelt.
Dessutom misstänker jag att min känsla, och även Maros, kommer vara ganska dålig inför nästa tävling (när det nu blir, om det blir?). Jag har ju känt mig trygg med att han alltid är ”med” mig, men den känslan försvann igår. Snabbt och enkelt… 😦
När jag skrev ett besviket inlägg på FB igår fick jag kommentarer i stil med ”bryt ihop och kom igen” och jag förstår att man där och då inte kan komma på så mycket annat. Jag hade säkert kläckt något liknande i den situationen men det här är större än så. Det handlar inte om att vi råkade nolla ett moment, sådant händer men känslan kan ändå vara bra. Det här är (tyvärr) något helt annat och just nu känns det inte som om vi någonsin kommer våga oss ut på en tävlingsplan igen. Det går troligen över, men jag vet inte när och hur. 😦
Avslutningvis ett par bilder från kursen tidigare i veckan, för att göra detta bedrövade inlägg en smula mer lättasamt.
När kursen är slut får man hångla upp fröken (gammalt djungelordspråk).
Efter kursen skulle Karlsson och Jennys I-or ha möte i herrklubben. Kurslokalen var bokad och de avhöll sitt sammanträde i god ordning. Vad de diskuterade var konfidentiellt enligt I-or så vi tvåbeningar kan bara gissa… 🙂
vallterrier.com 