På My Dog, för tre veckor sedan, fick jag prov på Vom og Hundemat, ett färskfoder som jag funderat på att prova ett tag. Karlsson var skeptisk i starten.
– Ska JAG äta DET DÄR?
Efter lite betänketid kom han igång med ätandet och för varje dag som gått har han blivit mer och mer övertygad om att mattes idé kanske inte var så galen, trots allt. Eftersom jag precis innan My Dog beställt en säck torrfoder från Animail så blandar jag än så länge, ca 50/50, och det lär jag väl hålla på med ett tag eftersom hans portioner inte direkt kvalar in i gigantklassen.
Vid ett par tillfällen har han, en stund efter maten, ”hostat” upp en del av portionen. Han har ju lite trångt och ”sladdrigt” svalg vilket säkert kan vara en bidragande orsak men främst tror jag det beror på att han liksom glömmer att andas mellan tuggorna. Med lättsvalt färskfoder tycker han kanske inte att det behövs? Han äter inte särskilt fort numera, sedan Iza försvann, utan tar god tid på sig men glömmer man att andas blir det ju nästan ännu krångligare om det tar lång tid?
Jag tänkte till en smula och kom på att om jag sprider ut maten i en större skål så kanske det underlättar andningen en smula. Större skål = Izas skål. Den har varit undanstoppad i ett förråd sedan i augusti men jag plockade fram den igen och det kändes en smula surrealistiskt.
Vid första tillfället, i förrgår, kom han som vanligt tassande när han hörde att jag började pyssla med maten. När han fick syn på vilken skål som stod på bänken vände han och gick?!
Nåja, han kom tillbaks efter en liten stund. Jag ställde ner skålen på golvet och sa ”varsågod”. Han tittade på mig, han tittade på skålen, tittade på mig och sa: -Nej du, det där går jag inte på. Den skålen får jag inte äta ur!
Efter två tre upprepningar av v-ordet tog han mod till sig och slurpade i sig maten.
Samma sak upprepades igår, vid både frukost och kvällsmat.
För åtta år sedan, så när som på någon vecka, när han var en pytteliten border på ca ett kilo, försökte han vid ett (1) tillfälle gå fram och kolla vad Iza hade i sin skål och det borde han inte ha gjort. Det var i princip bara tre saker Iza tyckte det var lönt att försvara här i livet; sin mat, sin matte och – senare i livet – sin lillebror. Just den dagen, typ dagen efter att han flyttat hit, hade han ännu inte inlemmats bland försvarsobjekten.
Hon sa till honom rejält, och uppenbarligen mycket pedagogiskt. –MIN mat ger du FAN i, var väl på ett ungefär det enkla budskapet. Inte ett pälsstrå kröktes på den lilla valphjässan men innebörden i tillsägelsen var ändå glasklar och han upprepade aldrig fadäsen. Den lärdomen sitter tydligen i än idag – åtta år senare, trots att Iza varit borta i nästan ett halvår! (Regeln gällde uppenbarligen även åt andra hållet; Iza brydde sig aldrig om hans matskål så länge det fanns mat i den men när de ätit upp sina respektive portioner var det helt ok att slicka i sig ångorna från varandras skålar.) Det ska tilläggas att matskålarna bytts under åren men regeln har alltid varit densamma.
Tänk om vi människor kunde vara lika tydliga i vår kommunikation med hundarna?! Så mycket enklare det skulle vara för både dem och oss. EN tillsägelse, och sen håller det i sig resten av livet… Det är tyvärr inte många som klarar av det och jag är definitivt inte en utav dem…
I morse, vid fjärde målet, i den stoora skålen, verkade dock minnet av tillsägelsen för åtta år sedan ha bleknat för då räckte det med endast ett ”varsågod”. Och min plan verkar fungera; syretillförseln är förbättrad och maten stannar i magen.
Förmiddagen idag har ägnats åt träningstävling på klubben. -8 och iskall, kraftig nordanvind i morse gjorde att det kändes som en måttligt god idé men när vi väl var på plats blev det ändå ok. Precis som förra gången gjorde jag mitt bästa för att nolla det mesta genom att chocka det lilla djuret med bollar och godis under och mellan momenten. Klapp på axeln till matte alltså som än en gång lyckades TRÄNINGStävla. 🙂
vallterrier.com 