Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från senaste besöket i Rättvik. Ett besök som inte innehöll någon mamma vilket naturligtvis var oerhört overkligt och sorgligt, på många sätt.
Vissa av mina klumpar i magen har försvunnit och andra har tillkommit. Egentligen har jag nog inte förstått hur dåligt jag har mått av att ha henne så långt bort. Hur otillräcklig jag har känt mig som inte kunnat hjälpa till med sådant som behövts, och inte kunnat hälsa på rimligt ofta. Ja det finns många fler anledningar till klumpar i magen, både försvunna och nytillkomna, som jag inte orkar räkna upp här. Jag kan fortfarande inte smälta att flytten och den nya miljön, som skulle bli så bra, blev så tokfel? Att det gick så fort och rakt utför?! Jag har ju mina misstankar om orsak men jag lär aldrig kunna bevisa något så jag tänker inte starta någon process. Läget är som det är.
Dagarna i Rättvik var oerhört effektiva, och lätt surrealistiska. Vi lyckades tömma och flytta ur lägenheten helt och hållet vilket jag inte trodde när vi åkte upp. Att det gick så fort berodde väl delvis på att det knappast fanns en enda pryl där som jag inte redan sett och tagit i tidigare i år och då, omedvetet, skaffat mig någon form av förhållande till, varför beslutsprocessen den här gången inte blev så svår. Det var mycket skönt att vi blev klara i alla fall, och slipper hålla på med det i samband med begravningen.
Men livet är ju ett bevis på att ”the show must go on”. När vi var i Rättvik var det ju höstmarknad, en av Sveriges största marknader. Äldreboendet ligger bara ett stenkast (knappt) från den största marknadsplatsen och alla gator i närheten var invaderade av knallar. För att ta oss till och från begravningsbyrån var vi tvungna att gå rakt igenom hela spektaklet och när vi kom ut därifrån möttes vi av ballonger och karuseller. Mycket märklig känsla. Det hade nog varit tillräckligt märkligt ändå…
Efter hemkomsten har jobbet krävt sitt, mer än vanligt, och dessutom är det ju massor av praktiska saker som måste ordnas med anledning av dödsfallet. Jag har dock fått till lite hundträning på hemmaplan vid ett par tillfällen och det mådde nog både jag och terriern bra av. Det är dock synd att vi inte har något hyfsat strukturerat träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis eller två, som kan sparka en i rumpan när motivationen tryter. Det skulle verkligen behövas! Börjar tröttna på att alltid vara den som föreslår och frågar… Då blir det att man harvar runt själv, för att inte känna sig tjatig, och det utvecklas man inte av. Inte ett dugg faktiskt!
För övrigt tyckte Karlsson att lördagskvällen var behaglig. När man har lagt beslag både på mattes fotpall och hennes (uppvärmda) värmekudde är livet helt ok. Tuggbenet gör dock matte inga som helst anspråk på…;-)
vallterrier.com 