I söndags åkte jag till Trollhättan. Det är något man inte gör oftare än nödvändigt med tanke på den tråkiga väg som erbjuds mellan Borås och ovan nämnda stad. 10 mil som känns som … 20. Men när man kommer fram blir det trevligt, och kan man dessutom kombinera två trevliga händelser är det definitivt värt resan. 🙂
Jag började med en fika hos Agnetha och sen förflyttade vi oss snabbt till stadens brukshundklubb där vi tränade först aussie och sedan terrier. Jag började med att lägga ut ett spårupptag samt ett spår av kortare modell. Sen blev det lydnadsträning. Jag fotade Bucks med min kamera som tyvärr krånglade en del (err/off?!), och Agnetha fotade Karlsson med sin kamera. Själva träningen gick väl … sådär, för vår del. Det går snabbt att bli ringrostig, eller snarare för ivrig, åtminstone om man ska se det ur terrierperspektiv. Laddad var han i alla fall, och då är det svårt att låta bli att le, även om inte allt blir exakt som det var tänkt. Sen kan jag väl erkänna att jag kanske inte var superfokuserad heller?
Tyvärr hade jag lite otur när jag tänkte så kamerainställningarna blev inte optimala. Detta gjorde att Bucks blev lite mer luddig i kanten än normalt… Men… om man ser på valet av nästa hund ur rent fototekniskt perspektiv så borde det naturligtvis bli en aussie i någon spektakulär färg. Nu finns det ju några andra faktorer att ta hänsyn till när man väljer ras, men läckra bilder blir det. Och ännu läckrare om man ställer in kameran korrekt… 🙄
Tänk om kamerans fokus varit lika bra som Bucks fokus på bollen?!
Den med lite mer skärpa…
Visst är han vacker?
Liten terrier hade mycket spring i benen… 🙂
Framåtsändande!
Här snor jag helt enkelt Agnethas bildtext:
”Boll? Pip? Godis? Vadsomhelst!!!”
Sen var det dags för spårupptaget, som gick åt … skogen (!). Svårt att ta sig ut på djupet och bakspår, men när han hittade en av Bucks bollar i slutet, när han väl kommit iväg åt rätt håll, var det desto roligare. Sen ny plats och ett något längre spår, om än inte långt. Totalt tre apporter la jag ut, och njae… det där med att leka med dem tillsammans med mig verkar han vara måttligt road av. Jag fick igång viss lek och dragkamp, men så himla roligt tyckte han inte att det var. Jag märker inte heller någon direkt skillnad i motivation och tempo mellan apporterna, mer än att det möjligen har blivit lägre (?!) tempo. Just nu känns det väldigt frestande att återgå till köttbullarna… Jag tror definitivt på tänket som instruktören på lägret presenterade, men om det passar Karlsson efter alla dessa köttbullsår är jag mer tveksam till? Men jag är sugen på att prova konkurrensspår där hundarna får turas om att gå först och hitta pinnar. Det tror/vet jag han skulle tagga på. I synnerhet om det är världens bästa Bosse som är konkurrenten. 🙂 (Det där med ”världens bästa” är min åsikt. Jag tror inte Karlsson är riktigt överens med mig på den punkten… 😉 )
Eftermiddagen gick onödigt fort och helt plötsligt var jag sent ute till min date i Sjuntorp, på Trollborders kennel. Men bättre sent än aldrig och till sist var jag framme hos de elva bordervalparna. Två kullar (fem resp. sex veckor) med totalt 11 individer. Naturligtvis var de jättemysiga, och charmiga, och sociala, och orädda och… alldeles, alldeles underbara. Det var i synnerhet en liten filur som fångade mig; Pelle Pepparkaka! Mycket för att han var rätt lik en viss Karlsson som liten. 🙂 (iPhone-bilder…)
Mmm… tassarna…
…och magen!
Enligt hörsägen är han dock inte riktigt så här lugn hela tiden. 😉 Som tur var så är han redan såld, eller åtminstone tingad. När jag kom hem så insåg jag hur korkad jag är som ens funderar på en hund till så länge Iza är kvar. Det vore inte juste mot henne som får alldeles för lite tid redan nu och är en ständig källa till dåligt samvete… Nej, det får vänta. Men titta, lukta och pussa på valpar kan man väl få göra ändå? Och här följer, mycket otippat, lite random valpbilder… 🙂
Kaxiga rumpor!
Filosoferar…
Det är tufft när man inte kommer ända fram till vattenskålen innan man somnar. 🙂
Nyvaken Pelle Pepparkaka…
I övrigt har helgen mest ägnats åt försenat firande av husses födelsedag. I hyfsad stillhet, endast med den närmaste familjen i och för sig, men det krävdes ju ändå en del pyssel och förberedelser. Bl a blev han med en flaska portvin. Från 1961!!! Jag får ångest bara vid tanken på att inmundiga detta… Hur visar man tillbörlig vördnad och respekt för något sådant? Och kan mina smaklökar uppskatta det till sitt fulla värde? Nej, knappast… I synnerhet som jag inte tror att jag någonsin druckit portvin, och därför har mycket, mycket snäva referensramar. Men det är ju husses flaska så egentligen är det ju inte mitt problem. 😉
Puh… detta måste vara en stark konkurrent i klassen ”långa blogginlägg”, åtminstone i centimeter räknat. Men det var ju många bilder… 😉
vallterrier.com 