Månad: december 2009

Då har man överlevt ännu en julafton. Nu har vi det iofs väldigt lugnt, jämfört med många andra. Jullunch hos svärföräldrarna och senare middag med julklappsutdelning hemma hos oss, och vi är totalt bara sex personer. Husses bror ryckte in och körde ett pass, mellan lunch och middag, så att husse fick sova lite efter mycket intensivt jobbande i några dygn.

Julklappar fick vi allihop, även jag, så lite snäll kanske jag varit trots allt?

Till Karlsson och Iza hade jag bl a köpt en riktig, full-size fotboll. Min tanke var att den skulle hålla ett tag. Att vi kanske t o m skulle kunna busa med den på gräsmattan fram emot vårkanten? Men … hur långt är ”ett tag”? Jo, ungefär lika långt som ett snöre…

Ett tag visade sig i terrierns värld vara ungefär åtta minuter – effektiv arbetstid. Han hade lite andra åtaganden emellanåt, men när han helhjärtat tog sig an fotbollen gick det fort…

…och nästa gång jag såg den, en kort stund senare:

Det är onekligen en gåta hur en så liten (men uppenbarligen bredkäftad) hund kan mörda en fotboll på så kort tid?

Hur ICA-kängurun mår, som han fick i ett annat paket, har jag inte ens vågat kolla.

Idag ska jag rigga fällor åt the Housemouse eftersom h*n börjat ta sig lite för stora friheter. Frågan är bara var jag ska göra av fällorna för att undvika att liten nyfiken terrier fastnar där? Också på sätt och vis en mordgåta.

En annan gåta är om jag ska ta mod (inte mord) till mig och åka in till stan för elektronikkedjornas mellandagsrea och försöka fynda en videokamera? Juldagen brukar jag normalt vika åt att göra så lite som möjligt, men väntar jag till i morgon kommer chansen att hitta det jag vill ha att minska betydligt, liksom chansen att hitta en parkering, eftersom alla andra affärer i köpcentrat då också är igång. Tål att tänka på, men inte för länge…

Nu är det som bekant julafton, och vid några tillfällen har jag lagt ut mina misslyckade julkort till allmän beskådan. Och varför inte?

När det var dags för fotografering, dvs det var lite vitt på marken och solen kröp fram för första gången på evigheter, satte jag min plan i verket. Alltså plan A; att terriern skulle dra tomtesäcken.

Terriern hade dock inte samma uppfattning som jag om innehållet i plan A, utan trodde att den betydde ”döda tomtesäcken” så det slutade med att jag fick sjösätta plan B, som över huvud taget inte fanns när vi började.

Allt hade underlättats betydligt om jag haft en assistent, eller ännu hellre en fotograf så att jag hade kunnat regissera, men – det blev ju jul trots allt.;-)

Alltså; här kommer vårt bidrag till julunderhållningen.

Och den som till äventyrs lyckats missa starten på den här traditionen, från 2006, kan klicka här! Klart värt att titta på! Och då bör det tilläggas att det fanns både fotograf, och regiassistent på plats, och att jag ”bara” behövde regissera. 🙂

Ännu en gång:

EN RIKTIGT GOD JUL!

…avser tydligen att fira jul med oss. Och må så vara – man ska ju vara snäll när det är jul. Stearin och suckulenter ingår uppenbarligen i basfödan upptäckte jag nu i samband med städningen. Men på juldagen, då är väl julen över (?) och då ska det gillras fällor. Vi har inte setts sedan vi stod öga mot öga bakom spisen här om dagen, men tecknen är tydliga. H*n finns!

I övrigt är skinkan klar (inte griljerad än), Janssons är färdig, gröten kokad. Städningen är nästan klar, utom golven som står näst i tur. Sen är det klädning av gran som står på programmet och ikväll kommer M, T, T och T hit för firande av ”lilla” julafton. Det börjar nästan kännas som en tradition nu. 🙂

I dagens julkortsskörd hittade jag årets roligaste kuvert, från en av mina bloggläsare. Det som stod i julkortet värmde också gott. Men man kan undra vad brevbäraren tänkte…? 🙂

… önskar er alla en riktigt

GOD JUL!

I kommentarerna till gårdagens inlägg tror jag mig ha hittat lösningen på gåtan/fenomenet Anna Anka.

När jag först hörde talas om henne trodde jag att det var någon parodi av något slag och att hon var gift med Arne Anka. Han som sa: ”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter”.

Anna Anka är inte gift med Arne Anka. Hon ÄR Arne Anka. Som genomgått ett könsbyte.

Plättlätt, så måste det vara!

Igår visade hon dock ett prov, om än litet, på någon form av mänskligt drag när hon visade visst medlidande med den levande ankan som kocken köpt och skulle slakta och tillreda… Men det gick över fort. Både det mänskliga draget och ankslakten.

En gåta  som däremot inte blivit löst är vårt mycket diffusa elfel. Sent igår kväll sprang jag  som en skållad iller ut och in, iförd pannlampa (och ganska mycket kläder) och bytte säkringar i elskåpet. Delar av huset gick på halvljus till och från(fasfel) och det mesta var jätteskumt. Detta ledde till ca två timmars sömn, eller dvala, eftersom jag legat och väntat på att brandvarnarna skulle börja väsnas. Det har dom inte gjort, och just för tillfället funkar allt som det ska…

…efter jobbet, så här tre dagar innan julafton, så kan man alltid köa sig runt i stan för att uträtta diverse ärenden, och avsluta på ICA för att handla det sista.

Sen kan man köra i ilfart (nåja, allt är relativt) hem för att om möjligt få hem den färska basilikan oihjälfrusen.

Och när man kommer hem kan man upptäcka att man har glömt hälften, och åka in till stan igen. För att handla det allra sista.

Eller?

Det kanske blir en tur till, men inte idag.

Hundarna blev i alla fall glada när jag kom hem. Båda gångerna…

Och på tal om ”ilfart”; hittade följande formulering hos Kennel Enduro, och jag tycker den var klockren.

Åkte i snigelfart hem, men var rätt ensam om det…som vanligt. Börjar väl bli gammal. Har slutat att tro på ett liv efter detta, medan andra åker som om dom spelar TV-spel och har fem liv kvar…

Nu ska jag svimma i TV-fåtöljen en smula, och förfasa mig över fru Ankas bravader…

Idag har det tryfflats tryfflar, bullats köttbullar och flyttats saker som av någon outgrundlig anledning bosatt sig på fel ställe. Än är det inte färdigflyttat, men det är ju flera dagar kvar till julafton… Tendenser till regelrätt städning har också förekommit.

En hundpromenad av längre format har vi också hunnit med, och idag fick den lille bara köldkramp två gånger, mot fyra igår. Han har fattat konceptet iaf; ont i tassen, stanna, hålla upp tassen mot matte, och titta vädjande med de mörkbruna. Då tar hon av sig sin varma vante och sluter sin varma hand runt den kalla lilla tassen en stund. Vissa saker lär de sig snabbt. 🙂

Julkortssidan fylls på löpande!

Klart se- och hörvärt! 😀

När tomtefar försov sig.

För några veckor sedan luftade jag ju, här i bloggen, mina funderingar på att inte ha julgran i år. Typ dagen efter gick jag och köpte en ny julgransfot, så redan där sprack det väl på sätt och vis. Men det som definitivt fick mig att trilla över kanten var en jobbarkompis som påminde mig om den fantastiska känslan när man får slänga ut julgranen. Och slänga in tulpanerna. Då var det kört!

Det finns väl knappast något bättre ”vårtecken”?

Idag har det alltså shoppats gran, en snuskigt dyr kungsgran. Ihopfällbar! Jag hoppas den rätar ut sig lite när den tinar upp, för just nu ser den otroligt komisk ut. Den får dock inte komma in i värmen förrän tidigast på tisdag.

Husse hade ärenden i stan som tog längre tid än beräknat och jag fick äran att bara drälla omkring till ingen nytta, och bara kika. Helgen före julafton?! Inte ofta man gör det…

Dessutom har vi handlat det mesta av julmaten. I morgon ska det tryfflas chokladtryfflar (trots att jag slarvat bort favoritreceptet) och bullas köttbullar. Dessutom kanske jag borde städa? Ångrar mig – inte kanske – jag  SKA städa.

Nåja, allt detta ledde till att vi missade det mesta av dagens solsken, men det är inte ofta husse är tillgänglig för den här typen av aktivieteter så det gällde att passa på. Hundpromenaden tog sin början när solen började dala bakom trädtopparna, men det var rätt skönt ändå.

Receptbloggning brukar jag ju inte ägna mig åt, men när jag igår yrade något om mina skurna pepparkakor på FB så fick jag förfrågningar om receptet. So, here we go!

Skurna pepparkakor
(Varning: dessa pepparkakor är starkt beroendeframkallande och bör inte överdoseras.)
250 gram smör (riktigt smör!)
2,5 dl socker
1,5 dl sirap
1,5 tsk kanel
1,5 tsk malda nejlikor
1,5 tsk mald ingefära

1,5 tsk bikarbonat
1 msk vatten
100 gram skållad, skalad och hackad mandel
Ca 1 liter vetemjöl (det brukar gå åt mer)

Blanda smör, socker, sirap och kryddor i en gryta och smält på låg värme. Det får inte koka. Låt svalna. Blanda i den hackade mandeln och bikarbonatet utrört i en msk vatten. Blanda därefter i mjölet, och ta så pass mycket mjöl att det enkelt går att forma degen till två rullar.

Stoppa rullarna i varsin plastpåse och förslut. Låt det stelna i kylskåp, gärna över natten.

Skär i tunna skivor, helst bara 1 mm, och lägg på bakplåtspapper på plåtar. Grädda i 175° i 7-10 minuter, beroende på hur tunna du lyckats få dem.

De blir inte världens vackraste pepparkakor men, i mitt tycke, världens godaste!

Detta blir ca åtta plåtar med pepparkakor,  så ta inte i som jag gjorde första gången och gör dubbel sats. 🙂

Detta är vad jag ägnat morgonen åt så här långt; skurit och gräddat pepparkakor, med benäget bistånd av Iza. Hon tog fullt ansvar för själva gräddningsfasen och höll även ett vakande öga på avsvalningsfasen, om nu någon pepparkaka skulle fått för sig att rymma. 🙂

Snacka om äkta julpynt?! Troligen är det olvon, men jag är inte helt säker. Om man googlar lite så verkar det dock stämma bra. Visst gör de sig bra med lite snö på? Men de är helt OK utan snö också. 😉

Och jag får väl ge mig då… Det är vackert med snön, åtminstone när solen skiner, och det är nästan vindstilla, som idag. Igår var underhållningsvärdet sannerligen begränsat.

Hundpromenaderna hamnar också i en annan … dimension. Spänningen ökar onekligen när man går på vägar gjorda av krossat berg (väldigt knöligt), frusen lera med djupa hovavtryck (väldigt knöligt) eller i obanad terräng med massor av kvistar på marken (väldigt knöligt) utan att se exakt på vilken knöl man ska sätta fötterna nästa gång. Om man dessutom lotsas framåt i tillvaron av 1,5 galen hund så…? Men vi överlevde utan ben- och armbrott idag också.

För övrigt kan jag åter konstatera att konkurrens kan göra underverk. Efter att Karlsson inte lämnat bean-bagen på hela förmiddagen började Iza bli lite avundsjuk. Att köra bort honom finns inte på hennes världskarta, men efter lunchpromenaden var hon snabbt framme och ”snodde” den. Och på den vägen är det. Lillebrorar kan tydligen lära gamla schäfertanter ligga. 🙂

Hoppas jag…

Igår fick jag en bean-bag levererad. Alltså en ”säck” fylld med frigolitkulor, i Iza-storlek. Tänkt som en (tidigt) julklapp till schäfertanten. Men… det är uppenbarligen svårt att lära gamla schäfertanter att ligga. Åtminstone på en bean-bag…

Hon var misstänksam igår kväll. Hon nosade, satte tassarna på den, och efter många om och men  så la hon sig. Dock såg hon ut som om hon trodde den skulle explodera. Sängar ska vara stilla och tysta, inte röra sig och ”prassla” verkar vara hennes bestämda uppfattning.

Idag flyttade jag upp den i arbetsrummet och la den där hon brukar ligga, men nej. Hon blängde misstänksamt på den och tittade sedan längtansfullt efter den undanstuvade IKEA-bädden. Vi får väl se om hon veknar.

Lillebror däremot har inga förutfattade meningar utan kan tänka sig att testa de flesta sovplatser, och när jag la dit en fäll så föll han i djup sömn. 🙂

Vem, jag säger VEM, har bestämt att det är bra med en vit jul? Visst är det vackert med snön, så länge man kan vara inomhus. Men nu, när det snöar samtidigt som det är -8° och dessutom blåser så att kyleffekten nog ligger runt -20° har jag oerhört svårt att förstå charmen. Tycker bara det är bökigt, och kallt, och allmänt vedervidrigt… och har oerhört svårt att förstå alla som jublar över snön. Och bilkörning ska vi inte prata om… Trots att jag släppt gasen för länge sedan, och rullade i ca 20 km/h, när jag skulle ta 160°-kurvan in på vår grusväg så hände ingenting när jag trampade på bromsen. Jo, abs:en jobbade för fulla muggar, men i övrigt ingen större effekt. Någon har nämligen fått för sig att gamla riksvägen, som inte har så mycket trafik numera, ska ha ”vinterväglag” och alltså inte saltas. Och nog är det vinterväglag alltid, om man med det menar blankis. Vinterväglag ”på riktigt”, dvs snö, har jag inga problem med, men det här är riktigt vidrigt.

Till råga på allt påstår Iza att hon vill gå ut och gå?! Det finns onekligen dagar när innekatt, eller kinesisk nakenhund, känns som lockande alternativ. Karlsson, som har varit hos svärmor idag, skulle nog kunna tänka sig att skippa promenaden men han åker med på köpet. Enligt yr.no ska vinden mojna framåt 23-tiden. I morgon… Undra om man kan vänta tills dess?

Nä, troligen inte. Så… dags att klä på sig då; bottna med Icebug-kängor, toppa med nya mössan (med windstopper) och pannlampa. Däremellan blir det varmaste reflexkläderna.