Dag: 29 september, 2009

Kvällens motion har bestått av – just det; 1000 meter pelargonstafett. Nu är alla som jag vill ha kvar, och det var ganska många, installerade i vinterförvaringsutrymmet. Varje vända var i snitt 80 meter (tur och retur) och det blir nästan 1000 meter om man räknar ihop det. Med min, för tillfället, något zombie-artade gångstil så tog det … en stund.

Det sved i hjärtat att ansa bort alla blommor och knoppar. Jag vet inte om det har någon betydelse för överlevnadsfrekvensen (troligen inte) men det blir mindre skräpigt, och där dom är nu är det ju ändå ingen som kan njuta av blommorna. En del står kvar ute, men det mesta är ”skräp” som ska slängas, och då kan dom ju lika gärna få frysa ihjäl först. Tre stycken fina exemplar är kvar på min rökaltan och dem kan jag flytta in mot huset på nätterna och täcka med fiberduk, så dom klarar sig förhoppningsvis ett par veckor till.

När allt var klart så blev det en liten pelargonbukett. Mårbacka i snittmodell, så kan jag njuta en liten stund till!

Ytterligare ett tecken på att vintern är här, är att jag nu installerat kupévärmaren i bilen. Den kan behövas i morgon bitti har jag en känsla av, så slipper jag skrapa rutor och frysa rumpan av mig när jag åker till naprapaten. 🙂

Ett litet inomhuspass med Karlsson har jag hunnit med också, medan husse tog Iza på en lite mer omfattande promenad än vad jag klarade av idag. Fjärrväxlingar ligg-stå samt stegförflyttningar kändes lagom krävande för benet.

Eller, egentligen inte så oväntat, någon måste ju ta hand om fallfrukten från vår äppelbuske.

Taget genom fönstret från arbetsrummet, alldeles nyss.

Sen öppnade jag fönstret och då lipade hon åt mig!
Sen drog hon järnet – tillbaka till skogen… 🙂

Jag, och min vad, överlevde (den kilometerlånga) lunchpromenaden med Iza, och grannkatterna var förståndiga nog att hålla sig undan. Jag hoppas att inte någon såg mig, för jag såg sannolikt störtlöjlig ut där jag gick med korta ”försiktiga” steg, i lågt tempo. Iza var dock förstående och accepterade den något nedsatta marschfarten. Eftersom uppförsbackar, där jag måste sträcka ut muskeln, är värst upptäckte jag också uppförsbackar som jag aldrig tidigare, på 18 år, betraktat som sådana!

I morgon bitti blir det besök hos en sprillans ny naprapat. Han är alltså inte sprillans ny i branschen, men han är sprillans ny för mig. Har dock trovärdiga referenser så det blir förhoppningsvis bra. Han mumlade något om akupunktur… men det ska jag nog kunna leva med, det har ju gått förr.

Beträffande bildgåtan i förra inlägget så är alla på rätt spår, men den som är mest snubblande nära är – Mysla! Frost (is) på mitt biltak är det. Höstens första frost uppe på vårt berg. Jag skickar ära och berömmelse å det snaraste. 🙂

Pelargonerna, som står under tak, överlevde natten men ikväll blir det operation pelargonbärning, åtminstone av de som jag tänkt övervintra.

Vad är detta? Vinnaren vinner … ära och berömmelse, typ. 😉

Min (o)kära vadmuskel är långt ifrån bra. Om jag tänker mig för, varje steg jag tar, så haltar jag inte, men minsta felkliv så … AJ! Trots detta fick jag ge mig iväg till klubben igår. Det var tävlingsträning på programmet, och jag hade lovat att hjälpa till med kommenderingen. Och när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna köra Karlsson också. Utan språngmarscher skulle det väl gå bra, och det gjorde det. Ända tills jag skulle kampa lite med honom och lyckades sträcka till benet – igen! Rent tävlingsuppläggsmässigt testade jag en ny variant. Han fick sitta (nåja, han stod nog upp hela tiden) uppbunden och titta när jag kommenderade första ekipaget. Har ju funderat på om just detta, att vara lite separerad från mig, precis innan tävling kanske kunde tagga honom lite extra. Och det gjorde det. Han blev jättetaggad och gick förhållandevis bra i fria följet, men … då kom det pip och gnäll istället. Så då vet vi att det inte var någon bra metod.

Vi fick köra tre moment och förutom ff (enligt elitklass med vändingar på stället och stegförflyttningar) så körde vi framåtsändande och kryp. Framåtsändandet gick lite för fort, och lite snett på första sträckan. Andra var betydligt bättre. Tror att det, trots allt, stod en sjua i protokollet. Krypet körde vi med riktigt påträngande tävlingsledare (enligt mitt önskemål) och det blev ganska bra. Tror att jag hade ett dk som domaren missade, och tävlingsledaren försökte kommendera elitkryp (med vinklar) varvid jag la in protest, men om man bortser från det var det OK.

Idag har jag, trots att jag jobbar hemma, arrenderat ut Karlsson till svärmor. Då får han åtminstone några vettiga promenader under dagen. Iza tar ju inaktiviteten med lite större fattning, och är nöjd bara hon får vara hemma med mig. Om jag känner mig lite wild & crazy fram emot lunchtid kanske jag ber en bön för att katter och andra vilddjur håller sig ur vägen och går en minipromenad med henne. Ett kopppelryck av Iza-modell känns nämligen inte som någon lämplig prövning för vadmuskeln, men å andra sidan ser det ut att bli en dag med ljuvligt höstväder…

Idag ska jag för övrigt försöka leta reda på någon annan duktig naprapat eftersom jag inte får tag på den ordinarie.