Men vi tar det från början.
Igår eftermiddag la jag ett spår till den lille terriern. Efter två veckors vila från äventyrligare skogspromenader (har hållit mig på ganska slät mark) och en veckas intagande av anti-inflammatoriska preparat kändes vaden helt OK. Förvisso kändes det fortfarande som om vadmusklerna var några centimeter för korta, men jag hade inte ont. Spåret gick i relativt snäll terräng. Det mest dramatiska var mot slutet där jag fick ta ett stort kliv över en smal men djup bäckfåra, men det gick bra.
När jag kom hem skickade jag ut husse och Iza att gå förledningsspår. Två stycken vinkelräta förledningar efter ca 200 meter. Dessa blev ungefär 30 minuter färskare än mitt originalspår.
Upptaget tog han fint, åt rätt håll, och sen spårade han på med bra fart och han höll sig fint i spårkärnan. Den första pinnen hade jag bundit fast så att han fick kampa ett tag, och det uppskattades. 🙂
Vid första förledningen var han väldigt intresserad och ville först gå åt ena hållet, och sedan åt andra. Jag stod bara still och väntade ut honom och ganska snabbt valde han att fortsätta på mitt spår. Den andra förledningen markerade han inte alls, så vitt jag kunde se, och voilà, 20 meter efter den låg det – en pip! Jag hoppas och tror att han lärde sig något på det?
Sen fortsatte han spåra fint, även ute på grusvägen som jag gått lite fram och tillbaks på. Han hade ett par förvirringsattacker men på det stora hela flöt det på bra. Så kom vi då fram till bäckfåran, ca 100 meter från slutet, och där var det kört. Inte med spåret, men med vadmuskeln. FAN, FAN, FAN, FAN! Det kändes verkligen som om något gick sönder, på riktigt! Jag försökte bita ihop och vi lyckades ta oss fram till slutet, en sträcka på ca 100 meter, men roligt var det inte. Det krävdes mycket viljestyrka för att försöka berömma och belöna som vanligt, och jag tror att jag misslyckades för hundstackar’n såg lite spak ut.
En mycket smärtsam och haltande promenad, med tårarna i ögonen, vidtog för att vi skulle ta oss hem, och sen gjorde jag inte många knop. Den där skadeskjutna kråkan jag skrev om här om dagen, som brukar visa sig i fria följet, den är nu en heltidskråka. Misstänker att det är en muskelbristning av typen ”ganska högt upp på skalan”, och jag är inte märkbart bättre idag, efter en natts vila.
Det är faktiskt så illa att jag funderar på att låta kryckorna komma ut ur garderoben. De som stått där (inte i samma garderob, men ändå) i 25 år ungefär. Vad är det för preskriptionstid på kryckstöld, eller snarare ”uteblivet återlämnande”? Det kan väl knappast vara mer än för mord, och det är ju 25 år?
Dagens planerade spårträning med M är naturligtvis inställd. Eftermiddagens sim med Iza får jag ringa återbud till, och gud vet om jag ens klarar att köra bil? Ska försöka få tag på ”min” naprapat idag. Han är även läkare, och brukar ha mottagning på söndagarna, men om jag kan få en tid med så kort varsel är tveksamt. Annars får jag väl ringa vårdcentralen i morgon, eller åka till akuten idag? Gah – jag hatar det! Vill vara frisk, och kunna gå. Jag var (är) verkligen jättesugen på att hänga i med spårträningen nu och hinna med så mycket som möjligt innan vinterhelvetet lägger locket på. Dessutom är det en massa planerade aktiviteter under de närmaste veckorna som hänger riktigt löst…
vallterrier.com 