Dag: 15 september, 2009

Den första dissen är i form av den bokrecension jag (eventuellt) utlovade för nästan en månad sedan.

Igår kväll slog jag ihop Hypnotisören av Lars Kepler för sista gången. Bara det faktum att det tagit mig nästan en månad att läsa den säger ju en del. Även om jag bara läser i sängen innan jag somnar, och har som målsättning att läsa tills ögonen ramlar ihop, så brukar det inte ta en månad att läsa ut en bra bok. Om boken är bra ramlar nämligen inte ögonen ihop i första taget.

Nej, helt ärligt förstår jag inte haussen runt den här boken. Den känns inte … trovärdig, och det gäller många bitar. Sådana små detaljer som att folk ”ler” folk till höger och vänster, även när hela deras liv har rasat samman, retar jag mig på. Och hur troligt är det att en mamma, som råkat ut för ungefär det värsta som kan hända en mamma, rusar iväg och inleder ett vänsterprassel bara någon dag senare? Hon borde rimligtvis ha något vettigare för sig…

Den inledande storyn tappas mer eller mindre bort i mitten av boken där det kommer en seg tillbakablick på ca 100 sidor vars enda syfte är att väva ihop det hela med den andra delen av  storyn. Det finns för övrigt en hel del trådar som känns som om de hänger löst, även när boken är utläst.

Inte ens i förrgår kväll, när upplösningen bara var några sidor bort orkade ögonen hålla sig öppna.

Skulle kunna skriva betydligt mycket mer, men nöjer mig med att konstatera att på en femgradig skala blir det en ganska ljummen trea i betyg. Tacka vet jag Arne Dahl!

Har du läst boken? Vad tyckte du?

***

Dagens andra diss gäller min vadmuskel som i morse kroknade ihop totalt, utan att jag gjorde något särskilt. Nu går jag som en skadesjuten farmor Anka (ej att förväxla med puckot Anna Anka i Svenska Hollywoodfruar i TV3 igår) och hundpromenad i det underbara vädret är inte att tänka på. I morgon kommer massören till jobbet och då får vi se vad han tror och tycker, och hittar inte han på något som hjälper får jag försöka ta mig till den offentliga sjukvården alt. ”min” naprapat. En rejäl blödning i muskeln står för tillfället högst upp på trolighetslistan efter konstultation av min privata sjukvårdsrådgivare V.

Ett drama i två akter.

I rollerna:
Robin Hood – terriern Lennart Å. Karlsson
Kungen – schäfern Iza
Repbollen – Repbollen

Scenografi: vardagsrummet (soffbord, soffa, fåtölj, fotpall, tv mm)

Akt 1
Robin Hood rusar morrande och hoppande omkring med Repbollen i munnen för att provocera Kungen att vara med och leka. Kungen tycker inte om att Robin Hood morrar och försöker medelst lugnande signaler att dämpa honom, vilket misslyckas. När Robin släpper repbollen tar kungen hand om den och lägger sig under soffbordet, med en tass på snöret.

Akt 2
Robin Hood smyger runt Kungen och försöker räkna ut hur han ska komma åt Repbollen utan att Kungen märker något. Kungen sover inte, men ligger och slickar den andra tassen, alltså den som inte ligger på snöret. Efter en lång stunds taktikupplägg och noggrann kalkyl av riskerna griper Robin Hood ett försiktigt tag längst ut i repet på bollen. Han drar försiktigt, försiktigt en liten bit. Kungen verkar inte märka något och Robin drar lite till. Och lite till. Eftersom Kungen fortfarande låtas vara mer intresserad av sin andra tass än av den som ”håller” repbollen drar Robin Hood lite mer, ja faktiskt så mycket att Kungens tass lättar från golvet och repbollen passerar under.

Robin och repbollen lämnar scenen. Kanske mot Sherwoodskogen?

***

Så har vi det hos oss en vanlig måndagkväll i september. 😀 Och tänk om man haft det på film…!