Månad: augusti 2009

Jaha, då har jag bevistat min första vallningstävling, i form 2009 års Working Kelpie-mästerskap. Working Kelpie är för tillfället den ras som står högst på önskelistan inför nästa hundköp. Förhoppningsvis blir det inte aktuellt än på några år, om Iza får leva och ha hälsan, men man ska ju vara ute i god tid med planeringen. 🙂

Tack vare den här bloggen blev jag igår varse att årets WK-mästerskap var i antågande. Vid närmare kontroll visade det sig att det gick av stapeln NU. Och typ – HÄR! Nåja, åtta mil härifrån, men med tanke på hur avlångt vårt land är så får det räknas som ”här”. Dagen var egentligen vikt åt kompromiss-födelsedagskalas, dvs ungefär mitt emellan min och husses födelsedag, men det lyckades jag omplanera ganska snabbt, till morgondagen. I morse bar det alltså av mot trakterna norr om Mullsjö.

Ganska snabbt efter min ankomst lokaliserade jag ovan blogginnehaverska, Jenny Wibäck med man. Och ungefär där blev jag kvar under de timmar jag var där. Många frågor hade jag, både om rasen som sådan, och själva vallningen. De svarade tålmodigt. Och jag kan inte påstå att jag blev avskräckt. 🙂

De båda blogghundarna, Ior och Rudolf, träffade jag naturligtvis också. Även det var trevliga bekantskaper. Ior tävlar i elitklass spår och jag och hans husse har bestämt att träffas på en elitspårtävling, någon gång, någonstans. Det är bara ett problem; vi måste ta oss ur högre klass först… 😉

På det stora hela var det en mycket trevlig tillställning med avslappnade hundar och människor. Något lite gruff hördes väl, men de allra flesta hundarna verkade lugna och trevliga. Vallningen är ju helt ny för mig så det var naturligtvis spännande att se.

Här kommer ett axplock med bilder från dagen. Pga av för stort fält och för litet objektiv är bildkvaliten på vallningsbilderna dålig, men de bevisar åtminstone att jag var där. 😉

Ior (Vallmyra Superior)

Ior igen.

Anonym WK spanar intresserat mot fållan.

Rudolf (Stormkappans Madhi)

Ior och Rudolf kampar om pinnen. Rudolf vann…

Ior sticker iväg för ”hämt” av fårflock. (Känner mig inte
riktigt hemma med vallningstermerna…)

På väg tillbaka till husse.

Här är dom husse!

Ser samlat och snyggt ut i mina ögon, men vad vet jag?

I fållan var inte fåren och Fredrik riktigt överens…

Rudolf tycker att livet är djupt orättvist och testar
nödutgången, som dock var i minsta laget.

Fållan blev inte riktigt som tänkt, och här bröt ekipaget tävlingen.

När jag kom hem bar det iväg för att handla inför morgondagens kalas, sen har vi aktiverat/motionerat hundar och snart ska vi ut på stan och äta tillsammans med kompisar. Vissa dagar är minst sagt fullspäckade…

Nej, det är inte Karlsson som helt plötsligt gör 10-mässiga ställanden på inkallningen. Och inte har jag vunnit på Triss heller, men däremot kanske jag borde ha köpt en trisslott idag? I morse fick jag nämligen en hel påse full med kantareller och taggsvamp. Ca 80% gula kantareller. I rensat och förvällt skick är det ca 1 liter. Men det var nog 4-5 från början. 🙂 Jag trodde aldrig det skulle hända mig… Tack S! 🙂

Detta är nog ca 400% mer än vad jag själv hittat. I hela mitt liv…

Just nu funderar jag på om jag ska åka en sväng till stan där det ikväll är Sommartorsdag®. Har inte varit inne en enda gång i sommar, och nu är det ju gott väder dessutom så man kanske kunde mingla runt lite som en vanlig människa, och till på köpet uträtta några ärenden? Husse valde dock att gå på fotboll och det är ju lite småtrist att åka in ensam… Men nu får jag snart bestämma mig! Å andra sidan kommer jag få parkera vid världens ände… Nej, altanen och en bra bok låter också rätt trevlig, eller? Beslutsångest är bara förnamnet…

Fantasifull design!

En stund senare såg samma moln ut så här.

Sötaste schäferöronen i den här familjen.

Den här sommaren har väl inte varit optimal ens ur pelargonsynvinkel. För lite sol. För mycket regn (även om de vistas under tak). För blåsigt. I förra veckan, när det blåste som värst, for de omkring som kryssningsmissiler men som det härdiga släkte det trots allt är överlevde de flesta ganska helskinnade.

Förra sommaren vid den här tidpunkten var blomsterprakten enorm, trots att det då handlade om färre blommor. Så är det inte nu. En del ser riktigt tråkiga ut. Till nästa år ska jag sanera lite i beståndet är det tänkt, för nu blev det på tok för mycket. Och när de då snålar med blommandet så känns det … sådär. Övervintrandet kommer förhoppningsvis att hållas på en rimlig nivå, liksom sticklingarna. Men vi är inte där än, så jag kanske hinner ändra mig.

Det mest intressant projektet jag har är egentligen en som inte blommar. Och aldrig har blommat. Den är stor, kraftig och har ett praktfullt bladverk. Men inte en enda blomma?! Jag såg bild på den när jag köpte den, men jag har för länge sedan förträngt hur den borde se ut.

Här kommer i alla fall ett litet urval av de som alls behagar blomma just nu.

Och den här nedanför förtjänar faktiskt en egen programpunkt. Kommer ni ihåg den här?

Bilder ovan är tagen i mars. Nu ser den ut så här!

Det hela började med en stickling jag fick av Karlssons gammelmatte förra sommaren. Den blev sedemera två i våras när jag tog ett toppskott, men ”pinnen” ser numera ut så här. Man ska tydligen aldrig ge upp. 🙂

Nej, nu ska jag gå ut på altanen och fortsätta njuta av den ljumma kvällen.

Om det berodde på semestertider eller vad är oklart, men det enda ekipaget som infann sig på gårdagens brukslydnadsmomentträningskväll var jag och lille Lennart. Märkligt nog tog det ändå samma tid som vanligt? Det kan ha berott på att det blev mycket av allt; träning, fika, uppflyttningsäppelkaka och ”tjôt”. Trevligt och nyttigt (nåja, nyttighetsfaktorn på äppelkakan var nog ganska låg) var det i alla fall.

Jag infann mig i god tid och hann köra 3:ans ruta och sättande under marsch innan det drog igång. Rutan funkar fascinerande bra, även från 25 meter. Första skicket var lite tveksamt, men sedan gjorde han flera klockrena. Jag gjorde även hela momentet med att lägga honom i rutan och ”promenera” enligt regelbokens mönster. Avstod dock inkallningen. Den blir troligen inget problem så jag befäster att han ska vara kvar i rutan ett tag till. Det är ju en hel del moment vi inte ens börjat på än och har med andra ord gott om tid att skapa tryggheten i rutan.

Sättande under marsch går … sådär. Mycket kvar att jobba på. Med ett mångfald av dubbelkommandon funkar det, men inte annars. Då lägger han sig istället… Träning av ordförståelse krävs!

Själva kurskvällen ägnade vi åt framåtsändande samt mitt absoluta hatmoment – inkallning med ställande.

Framåtsändandet gick hyfsat. Vi hade ju ingen hel grupp utan den bestod av två fröknar och två stolar. Vet inte om det berodde på det men han tenderade att dra snett fram till gruppen i första skicket, och då körde vi på två olika ställen = två första skick. Sen gick han ganska bra. Tempoväxlingen kommer på ungefär rätt ställe och igår höll han nästan lite väl lågt tempo efter gruppen, så att avståndet till mig blev för kort. Det låga tempot tror jag dock var en tillfällighet så jag drar inga stora växlar på det. Än…

Sedan gick vi över till trauma-momentet. Inkallning med ställande. Mycket av trollen i min hjärna är nog Iza orsak till eftersom vi aldrig fick ordning på det momentet. Men nu påstod fröknarna att jag måste bestämma hur jag vill göra?! Och att jag måste bestämma hur det ska se ut?! Puh… jättejobbigt. Önskar verkligen att någon annan kunde bestämma åt mig i just det här momentet. Det finns nog inte en enda ”metod” jag inte provat så här långt, och ingen har funkat riktigt bra. Det enda som återstår, känns det som, är att kasta bollen mitt i pannan på honom. 😉  Men nä, vid närmare eftertanke ska jag kanske avstå det? Sanningen är väl, precis som fröknarna sa, att jag är otydlig och har svårt att sätta kriterier för vad som är bra, och ska belönas, och vad som är dåligt. Har en tendens att bli så tacksam över att han alls stannar att jag belönar i princip allt, och då kanske det inte är så lätt att förstå vad jag vill? Skärpning på den punkten alltså, men jag skulle verkligen behöva någon som håller mig i örat…

I djupet av mitt hjärta hatar jag gummistövlar. Jag äger ett par, av hyfsad kvalitet, men jag använder dem endast i yttersta nödfall, typ vart fjärde år. I spårskogen tar jag hellre ett par blöta kängor än att jag försöker ta mig fram i stövlar. Men – nu har jag nog äntligen hittat ett bra substitut, åtminstone för vardagsbruk.

Förra  hösten ”snubblade”  jag över dessa Lacrosse-boots. Jag provade men drabbades av beslutsångest. När vi var i Halmstad förra veckan och råkade gå förbi Naturkompaniet slank jag in och – vips – hade jag köpt en något tidigt födelsedagspresent till mig själv. Nu har de bistått mig på ett par promenader och … jag är frälst. De sitter bra på foten och sulan är hyfsat stabil, nästan som en  käng-sula. OK, jag kommer inte ge mig ut och spåra i dem, där är det fortfarande kängor som gäller, men för vanliga promenader i skogen på stigar och skogsvägar funkar de alldeles utmärkt. Jag kan till och med tänka mig att använda dem på lydnadsträning/tävling, så bra sitter de! Men, med tanke på skaftens höjd över havet ska man kanske undvika träskexpeditioner av det mer extrema slaget. Nu ska jag bara experimentera fram ”rätt” iläggssula, för mina fötter var (är) ”between sizes”  så de är liiite för stora, men det ska jag komma tillrätta med utan större problem.

***

I slutet av dagens lunchpromenad upptäckte Karlsson, helt utan förvarning, att hallonsäsongen är i full gång. Något som till och med hans hungriga hallon-maniac till storasyster missat. Helt plötsligt försvann hann bara in i snåren. Kopplets riktning och ruskandet i buskarna var det enda som skvallrade om var han fanns. Ganska snart var även jag och Iza igång. Goda och stora vildhallon var det. Nästan så att det är värt att gå ut och plocka och frysa in. Det var dock tur att jag hade koppel på hallonmonstren och kunde hala in dem, för annars hade de stått där än… 🙂

***

Uppflyttningsäppelkakan jag bjöd på igår kväll verkade falla klubbkompisarna i smaken. Karlsson tyckte dock att han fick alldeles för liten bit. 🙂 Eftersom det var lite semesterglest så blev det en del över av de två jag bakat. Får väl ta med det till kvällens brukslydnadsmomentträningskväll (puh) i Kind, om de nu kan tänka sig att äta lydnadslydnadsuppflyttningsäppelkaka (puh)? 😉

Lite tränat blev det även igår. Testade bl a rutan från 20-25 meter (som i trean), med läggande, och det ser lovande ut. Det mest positiva är att han nu verkar ha kopplat det här med konerna, åtminstone att han ska in mellan de två främsta. Flera gånger sprang han ut lite snett men rätade självmant upp sig och sprang in på rätt ställe. Trägen vinner (eller kommer fyra), eller hur var det dom sa?

Efter att ha tillbringat gårdagen vilandes på lydnadslydnadslagrarna från i fredags (dvs inte tränat någonting) var det idag dags att ta tag i spårträningen.

V och brukspudeln Vincent kom hit vid lunchtid. Jag gick ut ett spår till Vincent, som helt plötsligt fått för sig att han inte ska apportera spårapporterna i spåret?! Utanför spåret är det inga problem, och det har även fungerat i spåret. V la ett spår till K med lite annorlunda strategi än på lägret. De fyra sprillans nya latexpiparnamedsvans kom till god användning.

Medan spåren låg till sig slappade mattarna lite på altanen och hundarna busade. Vincent har ju växt till sig lite sedan sist de träffades för en dryg månad sedan. Då var de jämnstora, men inte nu längre. 🙂

Karlsson gillar faktiskt att ligga på rygg och brottas,
så det är inte så farligt som det ser ut.

”Det var tusan vad mycket ”ludd” det var på den här jycken!”

Vi började med Vincents spår. I början var det lite flaxigt, och han ville inte ta pinnarna även om han markerade dom. Det var mycket mer intressant att fortsätta spåra. Vi försökte vänta ut honom, men det gick … sådär.

Andra halvan av spåret gick han jättefint, men intresset för spårpinnarna var nästan lika svalt. När han visade tendens till att ta den sista pinnen så var den full med myror… Ridå!

Hur som helst; det är inte bara lille Lennart som är galen i latexpiparmedsvans. En sådan låg även som slut i Vincents spår, och nöjd var han med det. 🙂 Matte har fått lite hemläxa som förhoppningsvis, på sikt, kan öka intresset för pinnarna även i spåret.

Därefter var det dags för Karlssons spår. Upplägget var; fyra pinnar, fyra pipar. 20-30 meter efter varje pinne låg det en pip. Min tanke är att detta ska öka på suget att fortsätta efter apporterna, och så här långt känns det som en klok tanke. Han spårade väl i stort sett bra, utom när vi hamnade på precis den fläck där Bambi och hans 23 närmaste anhöriga uppenbarligen bor. Ofta, mycket och gärna. Ett rejält stim med färsk Bambi-skit (och sannolikt Bambi-spår) störde fokus lite, milt uttryckt. Men om man bortser från det så får jag vara nöjd. Dessutom har jag varit i delar av ”vår” skog som vi aldrig satt våra tassar på tidigare, eller åtminstone inte på väldigt länge. Den delen av skogen förvandlades för ett antal år sedan till hygge (numera överväxt med hallonbuskar och högt gräs) och sedan har jag nogsamt undvikit den delen. Har så jäkla svårt att gå på hyggen, och är löjligt rädd att ramla. Dock var det nyttigt både för mig och lille Lennart, för förr eller senare får vi garanterat ett hyggesspår på tävling. En tröst i det hela är dock att V (som naturligtvis gick med i spåret) är sjuksköterska på akuten och har mångårig erfarenhet från ortopeden… 😉

Kvällen har sedan ägnats åt hushållsbestyr, så som bakning av uppflyttningstårta/-kaka som skall serveras på klubben i morgon. Dessutom har jag lagat ”riktig” mat (köttfärsbiffar), dvs inte semestermat. Bara det var en upplevelse… Och om 11 timmar ca kliver jag in genom dörren till jobbet igen. *suckar djupt*

Urusel bildkvalité (för långt avstånd/för ”klent” objektiv/för mörkt) men det framgår ändå ganska tydligt  hur spännande vi har det på landet så här på lördagkvällen. Dramat pågick någon timme sen resignerade katten och gick hem. Insåg förmodligen att de tilltänkta bytesdjuren var i största laget, och dessutom två mot en. 🙂

Vill också tacka för alla grattisar, med anledning av förra inlägget, som kommit in via olika ”kanaler”. 🙂