På lunchpromenaden idag lyckades Karlsson glufsa i sig lite koskit. Inte första gången, så jag tänkte inte mer på det. 200 meter senare tog jag av koppel och halsband för att han skulle får rusa av sig, men han bara stannade och stod still. Strax började han se lite konstig ut, och första tanken var att han skulle kräkas. Sen började han skaka och då blev jag rädd. EP-anfall? Sen kräktes han lite, och lite till, och till sist kommer det upp några omgångar slemmigt kobajs… Han såg riktigt bedrövlig ut en stund, och till och med la sig ner och spydde. Men så fort han var klar var han som ett kvicksilver igen.
Människor har ju en förmåga att få avsmak för saker man spytt upp i osmält tillstånd. Men tror vi att han lärde sig något av detta? Näää… Förvisso åt han inget mer kobajs under den här promenaden, men det berodde nog snarare på bristande tillgång.
Ytterligare några hundra meter senare landade vi alla tre i ett hallonsnår, som även lillebror nådde upp till. Där blev vi kvar en stund. Izas min, när hon såg mig plocka ett hallon och stoppa det i munnen, var obetalbar: -Äter DU hundgodis? typ. 🙂
vallterrier.com 
Jag skulle också spy om jag fick äta koskit 😉