Nästan som en vanlig människa?

Redan i fredags föreslog jag att vi på söndag, dvs idag, skulle åka in till stan och käka på någon trevlig uteservering.

Efter väl förrättat värv med pensel i handen hela helgen bar det iväg in mot stan, för att för en stund bete oss som alldeles vanliga människor. Alltså sådana som varken har hund(ar) eller underhållskrävande gamla trähus att ta hand om.

Det fanns lediga bord på första stället vi siktade på. Att det var fotbolls-EM på storbilds-TV kunde jag tänka mig att leva med/bortse ifrån. Maten brukar vara god och miljön trevlig. När vi väl slagit oss ned insåg jag dock att storbilds-TV:n inte bara hade bild. Den hade ljud också. Högt. Men det var lugnet före stormen…

Efter ca fem minuter ockuperades restaurangen av 40-talet finsk-talande män. De bara kom, på en lång rad, från ingenstans? De var välvårdade och civiliserade men ölen flödade och deras ljudnivå steg i samma takt som ölen sjönk i glasen. Förmodligen var de Volvo-försäljare på mutresa, som just checkat in på Grand Hotel i kvarteret bredvid och imorgon ska till Volvo bussar här i stan på studiebesök. (Vissa ledtrådar gick att finna i deras klädsel. 😉 ) Enda tänkbara förklaringen till den sammansättningen av människor. Alla försök att prata vid bordet var lönlösa. Vi åt vår mat, betalade och gick. Inte för att vi tänkt oss någon längre sittning, men kanske en något lugnare.

Nu har temperaturen sjunkit avsevärt och det blåser kulingvindar. Beslutade mig alldeles nyss för att ta ett träningspass med den lille livräddaren. DET var uppskattat. Han var så lycklig, och tacksam, och lycklig, och… 🙂 Jag tror vi börjar komma över ”tröskeln” i fjärren också, dvs låsningen i andra läggandet. Vi får väl se om jag tror rätt?

Det kom en bild också, från förra helgens utställningsspektakel. Jag kan inte för mitt liv begripa att inte domarna ser samma sak som jag; dvs världens vackraste Karlsson? 😉

I morgon är det måndag och jobb. Tur är väl det för efter den här helgens ”arbetsläger” behöver jag vila upp mig lite. 😉