Dag: 20 november, 2007

Att den tiden sedan länge är förbi, när man köade halva nätter utanför Svala & Söderlund i Stockholm för konsertbiljetter, kom väl inte som någon direkt överraskning, ens för mig. (Detta utspelade sig alltså någon gång strax efter att ”dom” uppfann hjulet och långt innan ”dom” uppfann internettet.)

Numera är uppenbarligen det roligaste man kan komma på i köväg att, tillsammans med sina vassa armbågar, köa utanför lasarettsapoteket strax före 08.00 en tisdagsmorgon. När dörrarna öppnade sig var jag först in, snabb som en vessla, drog startnummer 001 och tre minuter senare var jag på väg därifrån med Karlssons pupillvidgande ögondroppar i ett säkert grepp.

Jag har idag fått tillfälle att konstatera att en borderterrier har en helt fantastisk muskulatur runt ögonen. Hade jag hälften av dom musklerna i ryggen så… Hur som helst hade han inga som helst planer på att medverka i projekt ögondroppar och -salva men till sist fick han ge sig för grupptrycket från husse och matte. Det är tio gånger enklare att utsätta Iza för sådana här behandlingar. Dels finner hon sig, och så finns det lite mer att ta i.

Dagen har han för övrigt tillbringat i lugn och ro hos svärmor. Jag har tillbringat en del tid med att fundera på hur skadan kan ha uppkommit och kommit fram till att den förmodligen uppstod när han och storasyster ”grovhånglade” igår eftermiddag. Det var i all vänskaplighet men ganska intensivt. Stundtals hade K hela huvudet inne i Izas käft och tyckte det var jättemysigt, men med facit i hand var det kanske inte en så god idé? Dom var söta när dom höll på men när de märkte att de var iakttagna slutade de omedelbums. 🙂

För övrigt så verkar han inte fullt så irriterad i ögat nu ikväll. Visst blinkar han och kniper lite men inte alls som igår, så det går förhoppningsvis åt rätt håll.

I en kommentar till förra inlägget skrev Agnetha att det där med ”tummen i ögat” inte menades bokstavligen utan bara bildligen? Va’! Kom som en total överraskning för mig…? Den här gången känner jag mig dock ganska oskyldig. Men faktum är att jag en gång faktiskt, bokstavligen, satt tummen i ögat på Iza. Helt utan planering. Och helt utan effekt. Tror inte ens hon märkte att det hände och inte behövde vi åka till veterinären efteråt heller…

Tack för alla ”krya på Karlsson”-kommentarer också. Vi gör vårt bästa!

När jag tränade igår tyckte jag att K såg lite irriterad ut i sitt högra öga. Jag och Tytti försökte hjälpas åt att titta i strålkastarljuset men såg inget konstigt. En stund efter att vi landat hemma igen upptäckte jag att han knep ihop ögat ordentligt. När jag försökte titta på det igen knep han ännu mer…

Ringde djursjukhuset här i stan som har öppet till 22. Där svarade dom inte ens i telefon pga hög ”patient-tillströmning”. Ringde då Blå Stjärnan i Göteborg och de tyckte jag skulle komma ner. Sagt och gjort. Lastade in hela familjen i bilen och åkte. Jag lovar; det har ALDRIG varit så långt till Göteborg. Samtidigt var jag tacksam att det inte var en sjuk häst det var frågan om och att vi skulle åka småvägar till Skara med hästtransport efter… Det gäller att se ljuspunkterna?!

Nåväl, när vi kom fram var vi ju förberedda på att det skulle bli en del väntan. Parkering var dock helt ren från bilar och vi blev insläppta på en gång.

Med facit i hand var det tur att vi åkte ner. K har ett rejält sår på hornhinnan! (OK, ca 3×3 mm, men det var veterinären som använde ordet ”rejält”, eller ”stort”.) Det upptäcktes när de grönfärgade ögat, sådär fint som jag sett på ”Djursjukhuset” på TV. Prognosen är dock god, det ska tydligen läkas helt och hållet på någon vecka. Dock kan det behöva lite hjälp på traven så ett nytt veterinärbesök om en vecka får planeras in. Ögonsalva fick vi med oss men ögondropparna fanns inte på djursjukhuset. Ett kvällsöppet apotek fanns inte heller i Göteborg, och självklart inte i Borås. Nu väntar jag på att klockan ska närma sig 08.00, när lasaretts-apoteket öppnar, så att jag kan hämta ut dropparna.

Som grädde på moset fick jag även en kontroll av hans knäleder. Sedan hältan i september har det grott ett litet frö i min hjärna om patella-luxation. Inte för att jag har trott det egentligen, men det lilla fröt hade slagit rot. Frågade veterinären igår om hon var bra på knäleder. Hon sken upp som en sol och sa; JA. Hon hade förvisso inte fått sitt specialist-bevis ännu, men ändå. Hon kände igenom honom ordentligt och kunde inte hitta någonting. Skönt! Det är väl bara att acceptera att jag har en hund som väljer att gå och stå på tre ben ibland. 🙂