Som ni kanske minns så ”hjälpte” Iza mig med blixtens hastighet över en bred och djup bäck i lördags. Detta var inget jag direkt uppskattade.
Idag på lunchpromenaden skulle vi över samma bäck men på ett annat, något mer lättforscerat, ställe. När jag höll på att skaffa mig bra fotgrepp ute på kanten tog Iza sats och – hoppade. Men, den här gången stod jag stadigare och hade ett rejält grepp i kopplet som jag dessutom höll ganska kort.
Ha!
Det slutade med ett stort magplask för henne i det kalla vattnet, och dessutom i en ganska djup håla!
Hämnden är ljuv. Den lille röde med horn, som satt på min axel just då, fnissade lyckligt och firade stora triumfer.
Nu tvivlar jag, tyvärr, på att hon (Iza alltså, inte den lille röde) drog samma slutsatser av detta som jag. Och framför allt tvivlar jag på att hon minns händelsen till nästa gång. Det är inte för inte hon är ”hård”…
Och till syvende och sist var det jag som fick lida genom att jag fick en rejält blöt och lerig hund att torka av när vi kom hem. Men det var det värt. 😉
vallterrier.com 
Hahaha, du är gryyyym! 😀