Dag: 1 november, 2007

…som läser min blogg?

Dessa funderingar drabbas man nog av med jämna mellanrum när man bloggar. Antalet kända (=kommenterande) besökare motsvaras inte alls av statistiken.

Enligt Sitemeter så är mina senaste besökare fördelade så här:

Dessutom fanns det någon prick i norra delen av Sverige och en i Spanien (!). Vissa är säkert högst tillfälliga besökare som halkat in av en slump men det finns nog en hel del återkommande som är helt anonyma.

Det ÄR inte farligt att kommentera eller ge sig tillkänna via gästboken. 🙂 Vad det gäller kommentarsfunktionen så måste man ange en e-postadress MEN det går att kringå det genom att skriva t ex xxx@xxx.se istället för sin riktiga e-post om man inte vill lämna ut den. Och i namnfältet kan man alltid skriva Anonym eller något annat. 😉 En liten kort hälsning bara, och kanske någon rad om varför ni återkommer? Det vore sååå trevligt. 😀

Eller åtminstone … anti-det-mesta.

Just nu är jag inne i en rejäl svacka. Det brukar jag vara en vecka eller två efter övergången till vintertid. Det där med hundträning på kvällstid känns inte det minsta lockande. Det enda som känns som ett vettigt alternativ är att; kura ihop sig i soffan framför TV:n, nogsamt invirad i en stooor fleecepläd. Inte speciellt produktivt, men väldigt lockande.

I måndags blev det ingen hundträning. Då planerade jag att åka till grannklubben på tisdagen, men nä … det blev inget med det heller. Däremot blev det faktiskt lite träning med K hemma på tomten. Det är inte hundträningen i sig som tar emot utan det är att åka iväg hemifrån i mörkret.

Igår var det fint väder på förmiddagen och det kändes rätt OK med kvällens planerade aktivitet – hundträning. Ungefär när jag slutade jobba så började det självklart regna.

+5°, regn och blåst kändes inte särskilt lockande. Just som jag nästan utverkat ett byte med husse (han skulle gå med hundarna när jag åkte och handlade) erinrade jag mig det gamla djungelordspråket; Allt som inte dödar härdar!

Sagt och gjort, bytte tillbaks mathandlingen mot hundarna och åkte till klubben och se – det var inte så farligt. 🙂 Med Iza gick det som vanligt – sådär. Eller snarare; allt eller inget. Stundtals kanonbra och stundtals inte alls. Inte mycket mer att orda om det.

Fördelen med vädret var att det var förhållandevis gott om plats på planerna. Mot slutet var jag och K ensamma på den övre planen. Bestämde mig för en platsliggning, på en man hand (eller heter det ”en man hund”?). Efter ett par minuter reste han sig, förmodligen av allmän leda. Han stod dock kvar på platsen och blev snabbt omlagd på samma fläck. Efter ytterligare ett par minuter ser jag något som rör sig i skogsbacken bakom Karlsson.

En hare! Som i sakta mak studsar fram, bara några meter bakom K! Haren var betydligt närmare honom än vad jag var. Hårt skolad av Iza som jag är så sa jag ”NEJ – LIGG KVAR!” och gick sakta mot K.

Och terriern låg! Han tittade nyfiket på haren men bestämde sig förmodligen för att det var en fälla som matte arrangerat och DET tänkte han minsann inte gå på. 🙂 När jag kom tillbaks serverade jag en halv näve hemlagade kycklingkex samtidigt som jag andades ut. Sen fick han en hel drös guldstjärnor i kanten och … favorit-pipdraken. Haren fanns ju kvar någonstans i buskarna men han hade redan släppt den!

Motsvarande scenario med Iza hade INTE sett likadant ut. Hon hade garanterat upptäckt haren långt innan jag gjorde det. Hon hade INTE legat kvar utan försvunnit som en avlöning. Och hon hade inte släppt det på flera månader utan förväntat sig att det skulle dyka upp en hare just där varje gång vi befann oss på platsen.

Jämför man dessa båda så kan det ju förklara min lyckorus-känslor över den lilla terrierns agerande. Naturligtvis ska hunden ligga kvar i stort sett oavsett vad som händer på en platsliggning men med en Iza i bagaget blir man obegripligt lycklig över det som hände igår.