Det är billigt att tävla. Då betalar man in sin anmälningsavgift på 150-175:- och så är det klart. När man inte tävlar har man alla möjligheter i världen att göra av med pengar. Det har jag gjort idag. Och på köpet lyckades jag skaffa mig två saftiga skavsår…

Det började igår med att jag, på väg till trimmet, stannade till hos min pelargonspecialist och shoppade ytterligare några pelargoner av nya sorter samt några lobelia. Eftersom det var en klubbkompis som hade jouren där fick jag lite rabatt. Han dömde lydnaden på vår senaste (sista?) skandaltävling så det kanske var lite plåster på såren? Inte för bedömningen, för den var säkert helt korrekt, men för den dåliga prestationen.

Hur som helst; idag vidtog den stora krukjakten. Eller egentligen; ampeljakten. Vad har hänt med alla amplar? Det är nästan omöjligt att få tag på nu för tiden om man inte vill ha korgamplar med insida i tunn plast som kommer läcka som ett såll efter två veckor. Hur som helst hittade jag ett par stycken till sist, inte optimala men de fick duga. Det inhandlades även lecaculor och blomjord. Och mitt i alltihop slank det visst med ett par blusar och ett par shorts också?!

Under denna expedition som, trots allt, inte innefattade några jättelånga promenader lyckades jag ådra mig två rejäla skavsår på hälarna. Det ena så rejält att den stora vattenblåsan på ena hälen dessutom lyckades gå sönder innan jag var hemma. Så nu har jag alltså ett ”köttsår” på ca 2cx2 cm på höger häl, och ett inte fullt så köttigt skavsår på vänster häl. Tack och lov fanns det Compeed hemma så nu klarar jag mig hyfsat. Problemet är bara att jag bara har ett plåster kvar, och två skavsår, så jag hoppas de sitter kvar till måndag när det vanliga apoteket öppnar igen. Det mest fascinerande var att skavsåren uppkom att ett par, vanligtvis, jättesköna Ecco-skor som är inne på tredje säsongen. Vi har genomlevt både längre och varmare promenader tillsammans, men idag tyckte inte fötterna om dem, uppenbarligen.

När plåstren kommit på plats lyckades jag snöra på mig kängorna och ge mig ut på en lek- och buspromenad (med visst krav på samarbete) tillsammans med Karlsson. Han fick springa av sig rejält men jag behövde inte röra mig jättemycket… Smart va’?

När vi kom hem fortsatte vi med träning av rutan samt inkallning med ställande. Testade en ny variant (för vilken gång i ordningen?) på rutan där jag ställde de främre konerna på en knapp meters avstånd för att göra det tydligt att han ska in mellan dom. Vågar inte dra några slutsatser än, men det kanske kan vara rätt väg. Sen får jag gradvis flytta ut dem. Konerna står kvar på gräsmattan i avvaktan på lydnadspasset som ska gå av stapeln i morgon bitti.

Några hyfsat tjusiga ställanden fick han också till. Nu tjöt jag ”stå” i falsett (inte ”stanna”), följt av back utan handtecken och det verkade som om han köpte det? Men i morgon är det en ny dag och då kan allt vara glömt, han är ju terrier.

Efter fintrimningen hos V igår kväll uppenbarade sig ett par ganska kraftfulla bakbensmuskler. 🙂 Tänk om det var lika ”enkelt” för en annan att skaffa sig en tjusig muskulatur – bara att rycka bort lite päls liksom? 😉

För övrigt blev jag utskickad ur trimmet igår när V ville prova att klippa hans klor utan att jag var närvarande. Förvisso klippte jag dom i onsdags, men det fanns lite kvar att ta. Jag tror jag fick en ganska klar bild av hur blivande fäder kände sig förr i tiden när de vankade omkring utanför förlossningssalen, nervöst rökande. Samtliga inblandade överlevde dock med både hälsa och förstånd i behåll.

Nu på morgonen har vi kört ett litet lydnadspass. Jag måste bli bättre på att träna även tidigt på dagen! Han var förhållandevis laddad trots tidpunkten och vi körde rutan och fjärren med varierad framgång. Till sist blev det ganska bra. Försöker skärpa till mig nu med att han bara får en chans varje gång. (Eh… hur lät det där?) Dvs om han inte kommer rätt i rutan vid första försöket så vänder jag ryggen till och säger ”fel” och så börjar vi om från början. Det är så himla lätt att man slarvar till det med ytterligare ett kommando och så blir det en vana. Har ju varit medveten om risken men ändå inte sett riktigt vad jag hållit på med. Tror att krypet har fastnat lite i den fällan. Han har fått för sig att det är det andra kommandot som gäller, inte det första…

En liten porträttbild blev det också när jag ändå hade kameran ute.
Med uselt ljus, blött skägg och en hund som hatar porträttfoto
blev dock resultatet ”sådär”…

Avslutningsvis vill jag gratulera Agnetha och Bucks som igår klämde till med en klassvinst, 1:a pris och uppflyttning i lydnadsklass II med finfina poäng! Snyggt jobbat! 🙂

När vi kommit en liten bit på dagens regniga lunchpromenad, in i ett litet skogsparti mellan två vägar, där vi aldrig brukar stöta på vilt (mer än möjligen ekorrar) gör Iza plötsligt ett jätteryck i kopplet, ställer sig på bakbenen och bara vrålar. 20 meter framför oss på stigen sitter en förvånad räv, som raskt ändrar sig från att sitta till att springa. Bortåt!

Det är väldigt sällan vi ser rävar, så det var lite av en happening. Lite av en happening var det väl också att vi fick vända om och gå en annan väg. Troligen satt väl räven där och ”festade” på något ätbart som jag inte unnade mina hundar. Dessutom skulle vi passera genom en rätt oländig rishög och det kändes inte som någon bra strategi med en galen Iza i kopplet som bara ville framåt, så fort som möjligt. Karlsson var också ”galen” men det är inte fullt lika fysiskt påfrestande, och som vanligt tror jag inte han hade någon aning om varför. Han var bara sympatigalen i största allmänhet…

***

Ni kanske minns mitt projekt ”lugna hundar inför promenad”. Jag har fortsatt på min linje och det går bra. Förutom några få ”utbrott” så ligger nu hundarna och väntar medan jag klär på mig. Det krävs upprepade ”ligg kvar-”kommandon och mycket beröm, men de ligger. De ligger till och med när jag sätter på halsband och koppel! Idag råkade jag dock ha ett av de nyinköpta skorhornen i ena handen samtidigt som jag skulle sätta på K halsbandet. Och jösses vilken reaktion! Han flög upp och tittade mycket misstänksamt på skohornet. Undrar var denna skohornsskräck kommer ifrån? Det kan ju knappast vara jag som pryglat honom med ett skohorn eftersom jag inte ägt något tidigare. 🙂 Och det lär knappast vara dagmatte/svärmor… Nåja, den omotiverade prasslandeplastpåsekräcken gick ju över efter tre år så detta kanske också ger sig med tiden. Får väl skicka honom på skohornsterapi annars.

Varje år vid den här tiden går ju vågorna i fästingmedeldebatten höga. Och varje år (nästan) presenteras något nytt ”undermedel”. Själv körde jag med Scalibor (halsband) på Iza tills hon fick en lillebror. Eftersom det troligen inte var någon nyttig tuggleksak gick jag då över till Exspot (droppar) vilket båda får numera. Vissa hundar får ju negativa reaktioner på dessa medel, för visst är det gift, men mina verkar klara det bra.Jag känner allt för många som fått avliva sina hundar i förtid pga av fästingburna sjukdomar och det stärker mig i mitt beslut. Här chansar vi inte!

Idag fick jag veta att att Karlssons halvbror Börje avlivats i sviterna efter erlichia. Mer kan man läsa här!

Nu är ju inte fästingmedlen någon garanti för att slippa dessa vidriga djur eller sjukdomarna de för med sig, men risken minskar avsevärt. Mig veterligen har inte Karlsson haft en fästing i hela sitt liv (peppar, peppar…) och med tanke på hans pälskontruktion borde man hitta dem rätt snabbt. Iza brukar få en eller två/år.

I nästa vecka är det dags för årets andra omgång av Exspot. Jag brukar ”späda på” en gång i månaden ungefär och inför utfärden till Arboga och Årets Border, där det brukar vara mycket fästingrikt, känns det som om det är läge.

Jaha, då har omröstningen legat ute nästan ett dygn och resultatet blev väl inte riktigt det jag väntat mig. Att det skulle vara sådant stort motstånd mot att klicka sig vidare till en annan site för att läsa detaljerna kunde jag inte drömma om?!

Jag tyckte ju att jag hittat det optimala upplägget men det tycker tydligen inte mina läsare. Nu är det ju bara ett fåtal som orkat svara. Antalet läsare som sett (och läst?) inlägget är enligt statistiken betydligt högre, men orkar man inte ens svara på en, i mitt tycke, enkel fråga får man faktiskt skylla sig själv. 😉

Och de två stackarna som tyckte det var skönt att slippa ”de riktiga” nördinläggen – sorry. 😉

Vid närmare eftertanke (det gick lite fort när jag totade ihop detta igår) så blir ju konsekvensen av fråga 1 och 3 densamma så resultatet är alltså:

Fortsätt skriv nördinlägg här – 12 röster.

Klicka vidare till hundarhundar.se – 3 röster

Skönt att slippa – 2 röster

Så vad gör jag nu då? Det får väl bli någon form av klippa/ klistra-variant. Jag vill inte överge hundarhundar.se eftersom jag tycker det är ett kul idé,

Förut har jag ju, trots allt, försökt balansera det hela lite och inte gå in på alla små detaljer vilket jag med gott samvete kan göra där, men vi får väl se hur det blir. Risken är överhängande att det blir ännu nördigare här, men den som lever får se.

Sen vill jag bara förtydliga att länkarna jag lagt till hundarhundar.se (inte i början, men de senaste dagarna) gått direkt till mina inlägg, så man behöver inte läsa vad alla andra skrivit, om man inte vill.

Då är Karlsson förtrimmad och påminner nog mer om en nakenhund. 🙂 Jag gillar honom bättre när han är liiite raggigare, men det växer snart ut igen. Imorgon blir det finputs samt trimning av ben, tassar, mage och bringa hos V. Dessa delar är omöjliga att klara av på egen hand. När man försöker ta ben och tassar är det en terriernos i vägen hela tiden, och magen vill han gärna ha i fred så då måste man vara två. Huvud, och framför allt skägget, lämnar jag med varm hand till gammelmatte som får putsa det sista innan utställningen nästa lördag.

På tal om det; vilka kommer jag träffa på Årets Border? Svara nu snällt i kommentarerna så att jag vet vilka jag ska hålla utkik efter.

Och glöm för all del inte att svara på den lilla enkäten i förra inlägget!

Försök bortse från den stökiga bakgrunden.
Orkade inte arrangera något bättre…

Förresten, på tal om nakenhundar; igår såg jag en sådan på klubben vilket inte hör till vanligheterna. Den var iförd heltäckande fleecepyjamas, med ben! OCH täcke! Vi skriver maj i almanackan och temperaturen var väl ca +10° även om det blåste lite svalt. Ursäkta mig, men jag förstår inte vitsen med att ha en hund som inte klarar att vara ute utan denna massiva klädsel, eller också var det bara husse som var nojjig?

Sedan förra inlägget har jag funderat på om man ska försöka kvala in som utter i nästa liv? Verkar ju faktiskt vara rätt mysigt. 🙂

Jag har även funderat på det här med bloggandet. Senaste dagarna har jag valt att lägga alla nördiga detaljer om hundträningen på hundarhundar.se. Med andra ord blir det mindre bloggat här, eller åtminstone kortare inlägg, eftersom det mesta så här års cirkulerar runt hundträning. Jag var ju lite kluven till det här med separat träningsblogg, och kluven är jag väl fortfarande. Ibland har jag kopierat inlägg rakt av, härifrån och dit, men det känns lite mesigt. Och att skriva två separata inlägg som avhandlar exakt samma sak, njae…

Igår kväll var det träning inför sjuhäradsmästerskapet och när jag åkte hem var jag faktiskt riktigt nöjd. Mycket kvar att slipa på, men känslan var helt OK och det verkade även litet träsktroll tycka. 🙂 Vill du läsa mer så kan du göra det här: hundarhundar.se.

Även om det inte direkt är någon actionrulle så måste ni se HELA filmen! Lova!?

Letade reda på gammelkameran, ställde in på macro, och tog några bilder. Det var som jag trodde, den ÄR bättre i den grenen. Nu var ändå inte förutsättningarna optimala, blåsigt och för korta armar/fel vinklar…

En pensé till Agnetha… 😉
(som jag har för mig efterlyste en sån bild för ett par veckor sedan?)

Och så kan man misstänka att blåbärssäsongen startar tidigt i år, eller…?

När jag går ut med båda hundarna inträffar ett roligt fenomen när de, en i taget, ska uträtta nummer två.

När Iza krullar ihop ryggen och sätter sig tillrätta kommer Karlsson och sätter sig fot hos mig och stirrar mig stint i ögonen. Gud förbjude att han skulle titta på syrran ”under tiden”.

När det är Karlssons tur står Iza lugnt i kopplets längd och stirrar rakt ut i luften, var som helst men inte på honom.

Det är tydligen viktigt med någon form av privatliv även när man är hund. 🙂

Kan inte påminna mig att jag på något sätt uppmuntrat detta beteende utan det har de kommit på själva.

Kissa i kors kan de däremot försöka sig på utan större betänkligheter och då gäller det att matte är vaken.

Igår kväll fick Iza följa med till Elfsborg eftersom husse skulle bort på kvällen och därmed inte kunde tillhandahålla någon promenad. När jag var  klar med Karlssons träning började det tunna ur bland folk och hundar på plan pga medlemsmöte (som jag inte skulle vara med på eftersom det inte är min ordinarie klubb).

Jag tog ut en lagom uppvarvad Iza som suttit i bilen och tittat på när jag tränade med Karlsson. Vi körde lite linförighet både fram- och baklänges, lite kryp utan krav på position och precision och sen… körde vi ett hopp! Kul tyckte Iza som helt plötsligt började känna sig som en riktig brukshund igen. Mellan varven lekte vi och busade, och hon njöt medan jag försökte rädda mina fingrar från en för tidig död.

När jag var på väg till bilen låg det en tungapport, 4 kg, och skräpade och … varför inte? Hon fick köra två apporteringar och med tanke på att hon inte gjort detta sedan vi tävlade senast (sept -07) så får jag säga att det var helt OK. Inte ett spår av tvekan men vissa problem med att vrida in i position, men det hade hon å andra sidan när hon var tävlingshund också.

Vi körde ett hopp till innan vi bröt och sedan hade jag en hund som var både lycklig, förvånad och nöjd.

Note to self; gör detta oftare!

Mer om Karlssons träning kan man läsa på hundarhundar.se.

…vill jag meddela att jag i söndags, på väg hem från Varberg, lyckades få husse att bromsa husvagnsekipaget i höjd med regionens största och mest välsorterade skobutik.

Jag kom ut därifrån med … två skohorn.

Och motiveringen att jag inte hittade något jag behövde?!

Vuxenpoäng på det?

Efter en hyfsat hektisk dag på jobbet igår var det dags att aktivera hundar. Det jag avsåg att göra med K krävde ingen appellplan, mer än den som finns att tillgå hemmavid, så där blev vi. Fokus igår låg på fjärren och rutan och mer om det kan man läsa här om man är intresserad. Han ansåg uppenbarligen att fyra dagar utan träning var helt oacceptabelt och var lite speedad i början men lugnade ner sig efter en stund. 🙂

För Izas del stod det simning på programmet. När vi kom fram rådde fullständigt kaos i väntrummet! Fullt med hundar och … katter. När vi väntade på vår tur hade Iza fullt upp med att räkna katter och att (på en meters håll) flirta med en leonbergertik (!) iförd ungefär 20 stygn på sidan av buken samt tratt. Responsen från både leonbergertik och katter var, milt uttryckt, ljummen. När vi väl anmält oss och rundat byggnaden kom vi inte in. Krånglande lås eller glömsk personal som inte öppnat? Nåväl, upp i väntrummet igen (som nu var ännu mer välfyllt). När jag, pressad mot ytterdörren, såg ytterligare en kattbur nalkas tog tålamodet slut. Jag fick syn på en veterinär som jag känner, ropade till och bad att bli insläppt i simmet ”bakvägen”, vilket han löste snabbt och smidigt. Det har sina fördelar att vara stamkund. 🙂 Det var i grevens tid för frågan var vem som skulle krevera först; jag eller Iza?

Simningen gick bra och Iza var rejält på G. Så på G att hon stundtals körde elvispmetoden och vattenspridningen var … hm … god. Hon kändes inte heller särskilt trött efteråt.

Idag är det svalt, det regnar och blåser. Ovant men, måste jag erkänna, samtidigt ganska skönt. Dels behövs det regn och sen är det ju bättre att vi tar lite av den sortens väder nu och inte sparar allt till sommaren. Växtligheten är i en fas som normalt inträffar 2-3 veckor senare så det skadar nog inte att ”bromsa” det hela lite.

Ja jag vet att första delen av rubriken låter som en medioker låt av Thomas Ledin, men det är ungefär det helgen har handlat om så – varför inte?

I torsdags eftermiddag kopplade vi på husvagnen och drog till Getterön (Varberg). Då rådde det fortfarande högsommartemperatur. Husvagnen kom på plats och förtältet kom upp. Trots att det var premiär för säsongen så kom jag och husse faktiskt ihåg nästan samma saker om hur det skulle gå till! Och i de fall vi inte kom ihåg samma saker så insåg husse att jag troligen kom ihåg rätt. Det tog fyra år innan den poletten ramlade ner…

Helgen har ägnats åt promenerande, slöande med en bok i solen, ett litet besök inne i Varberg och umgänge med T, M och Bozz. Samt lyssnade på sågande, spikande och allmänt byggande. Så här i början av säsongen har ju alla ”säsongare” (=campingproffs) ett fasligt sjå med att få ordning på sina boplatser samt inhägna dessa tills de mest liknar fästningar.

På torsdag kväll tog vi en promenad ner till klipporna med M, T och alla hundarna. Där avnjöt vi en öl i solnedgången och det var riktigt skönt även om Iza hade lite svårt att förstå varför vi skulle sitta still?! Det fanns ju liksom både omgivningar och en Bozz att utforska!

Så mycket vettigt har inte blivit gjort under helgen, men det var väl inte direkt meningen heller. Det har inte ens blivit någon lydnad med K. Han har nämligen haft fullt sjå med campandets vedermödor och tidvis varit ganska sliten. Igår morse/förmiddag var han så slö att jag blev riktigt orolig. Så orolig att jag t o m tog tempen på honom! Den var dock helt OK och han tog sig under dagen. När matte på eftermiddagen gick och köpte glass till hundarna var lyckan fullständig och sedan blev han sitt vanliga pigga jag igen. Det kanske kan vara något inför tävling – glass till frukost? Äh… det räknas säkert som doping det också…

Än en gång har jag konstaterat att Iza och Karlsson är helt underbara som campinghundar (=campingproffs). När de är bundna utanför förtältet är de sååå coola, och det ska till något exeptionellt för att bringa dem ur fattning. Vid ett tillfälle kom det en yngre gentleman springande. Han skulle väja för en mötande bil och sprang på insidan av vår bil. Där låg Iza. ”Oj” sa han. ”Oj” tänkte nog Iza men hon var helt tyst och reste sig inte ens trots att han passerade ca 75 cm från hennes nos.

En av våra grannar hade en liten blandrashistoria som var rädd för allt och alla, såväl två- som fyrbena. Eftersom anfall är bästa försvar skällde den på allt som passerade. Kanonbra inlärning! Hund skäller och INGEN kommer fram! Att de sedan bodde mitt emot servicehuset och att ingen av de förbipasserande ens tänkt tanken att komma fram visste ju inte hundstackar’n… Men den lärde sig att skäller jag så får jag vara ifred! När de passerade förbi oss lyckades den lilla hunden frambringa läten som jag trodde var omöjliga att få ur en sådan liten kropp. Och Iza och K var helt tysta och bara skakade medlidsamt (nåja 🙂 ) på sina huvuden. Hade jag en så’n hund skulle jag nog allvarligt överväga att ge upp campingkarriären…

Men totalt sett har helgen varit behaglig även om temperaturerna dämpats lite efter hand. Solen har dock lyst från klarblå himmel och för att vara början på maj har värmen också varit helt OK. Utvalda delar av kroppen (ansikte, underarmar och skenben!) har antagit en ny nyans.

På fredagkvällen lyckades jag göra en högst ofrivillig frivolt. Hade någon lyckats filma den hade den garanterat blivit en favorit på youtube, men nu var det bara Iza som såg den – tack och lov. Trots en mycket beskedlig promillehalt lyckades jag ”missa” trappan när jag skulle kliva in i husvagnen. Det resulterade i skrapsår på höger skenben, grus på höger knä och – öm svanskota?! Hur jag lyckades slå dessa vitt skilda delar i samma vurpa är en gåta? De enda bestående men jag har är dock såren på skenbenet.

Några av helgens promenader har skett i sällskap av kameran, dock utrustad med ordinarie objektiv eftersom låneobjektivets autofokus inte funkade med min kamera. Har gjort några halvtama försök att leka naturfotograf, med blandat resultat. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att ta med mig gammel-kameran för den är banne mig bättre på makro-fotning. Men här kommer ett litet urval i alla fall.

Sådana här växer överallt. Undrar vad de heter?

Massor av välskötta fina hus, och pedantskötta trädgårdar finns det men där går gränsen – att fotografera in i folks trädgårdar, även om jag var sugen ibland. 🙂

Lite känsla av Grekland?

Observera Varbergs fästning i bakgrunden!

King of the campingplats!
(Äntligen lyfte kärringen på röven så att jag fick en egen stol!)

Glömde en lustig händelse från gårdagens sjuhäradsträning. K har ju inte apporterat en träapport på … länge. Det har varit tungapport (1 kg) för hela slanten. I lydnadslydnaden är det dock träapport som gäller, och en liten sådan.

Jag slängde iväg apporten som dessutom rullade en bra bit. Långt och snett. Först hittade han inte apporten men efter ett extra apport-kommando klarnade det. Han grep och sprang tillbaks i full fart. Hans ingångar brukar ju vara fina men igår drabbades han av en oväntad lycka över att den var så lätt. Han var alltså tvungen att ta ett litet glädjeskutt med framtassarna mot mitt ben innan han svängde in och satte sig. Svårt att göra något annat än le åt sådana tilltag. 🙂