Som om det inte var nog med regnet som kommit i strida strömmar från skyn idag så bestämde vi oss för att tvätta vår lilla (gamla) altan, där innertak, räcken, ja rubbet är vitmålat. Eftersom den dessutom ligger mot öster och är ganska skuggig så frodas alger och annat otyg. Så förutom regnet som SMHI levererat har det regnat från högtryckstvätt och vanlig vattenslang också. Men nu är den åtminstone mycket renare och finare än innan. Ett par veckors högsommarvärme nu skulle komma väl till pass, så att det hinner torka och vi hinner måla den innan hösten kommer. Det är väl inte särskilt troligt att det blir så, utan vi får troligen göra om proceduren till våren. Det finns, som jag tidigare nämnt, dagar när jag inser fördelen med tegelhus… Dom, dagarna alltså, är inte många, men dom finns.

Mitt i alltihop, och naturligtvis i hällande regn, blev det en rejäl promenad med hundarna. Iza kunde lika gärna ha klivit ur simbassängen, så blöt var hon  när vi kom hem. Och hon har fortfarande inte torkat. Karlsson har ju tack och lov en mer vattenavstötande och snabbtorkande päls. Själv var jag lika blöt invändigt som utvändigt. Vet inte om min gore-texjacka ”lagt av” eller om det började läcka in via nacken? Jag misstänker och hoppas på det senare.

Gårdagskvällen tillbringande vi hos M, T, T och T. En trevlig kväll med en massa god mat och trevligt umgänge. Detta ledde till ett, med våra mått mätt, ganska sent sänggående så det blev lite sovmorgon idag.

Har förresten fått mig ytterligare ett antal skräckhistorier till livs vad det gäller min hostmedicin. Det snedtänds tydligen till både höger och vänster så mitt beslut att bara ta den till natten känns klokt. Då hinner jag både snedtända och tända av utan att jag märker något. 😉

I den klassiska sketchen med Hasse & Tage handlade det ju om ”spik” i foten, men nu har jag ådragit mig ett stick i foten. Närmare bestämt ett getingstick. Och jag har en klar känsla av att han Murphy är inblandad…

16° och växlande molnighet kändes som ett idealiskt väder för att städa bilen invändigt. (Utsidan är husses avdelning.) Efter en lägervecka var det dessutom synnerligen välbehövligt. Nåväl, ut med alla prylar (bruksfolk vet vad jag menar) på garageinfarten. Fram med dammsugaren. Ut med mattorna, upp och ned, på infarten och så skred jag till verket. Jag gick t o m så långt att jag torkade av alla dörrposter och liknande detaljer. De verkar inte höra till husses utsida, trots att de är lackade?

Efter detta tog jag en paus för att låta detta torka. Solen sken så dörrarna lämnades naturligtvis på vid gavel. Helt plötsligt kommer det en störtskur. Ut i rekordfart, in med dammsugaren och i panik in med alla saker i bilen. Mattorna var numera blöta på undersidan så de åkte in i lagår’n på tork. När jag stängde bildörrarna på ena sidan såg jag en geting inne i bilen, men när jag kom runt syntes den inte till så jag tog för givet att den flugit ut.

Efter en stund upphörde regnet och jag tog med mig putsmedel för att slutföra det hela med piffning av instrumenpanel och liknande. Eftersom mattorna låg på tork var jag duktig och tog av mig högerskon innan jag klev in, och lämnade vänster fot utanför. Och efter en kort stund sa jag; AJ + en ramsa som inte lämpar sig för publicering. På golvet kryper det omkring en elak geting som just stuckit mig i foten, på ”insidan”, mellan stortån och ”knölen”.

Förra veckan läste jag en artikel om getingplågan, och vad man skulle göra om man blev stucken. Där stod att man skulle ta en värktablett med acetylsalisylsyra, fukta den och hålla mot sticket en stund. Nu visade det sig att det enda med acetyl—etc vi hade i husapoteket var – Treo. De flesta vet väl vad som händer när man fuktar en Treo? Men skam den som ger sig. 🙂 Där satt jag med en bubblande, fräsande Treo tryckt mot getingsticket, och därefter en isbit. Inte f*n vet jag om det hjälpte för det gör fortfarande tämligen jätteont?

Ironin i det hela är att jag, som större delen av mitt liv haft en tämligen grav getingfobi (som dock lugnat ner sig lite på senare år) och konsekvent fäktat, sprungit och betett mig allmänt illa när det varit getingar i närheten aldrig blivit stucken i dom situationerna. Detta var mitt livs tredje stick och inte vid något av dessa tillfällen har jag haft en aning om att getingen funnits.

Slutsats: fäkta, vifta, spring!

****************

För övrigt så fungerade hostmedicinen. Natten har varit lugn, utan hosta. Eftersom man skulle bli trött av medicinen hade jag sett fram emot en hel natts djupsömn, men riktigt så blev det inte. Tillbringade ett par-tre timmar i någon sorts konstig ”dvala”. Så kanske jag, om jag inte tagit hostmedicinen, hade legat klarvaken?

…åker jag till apoteket och hämtar lite dunderhonung. Eller var det kanske dunderhostmedicin? Vi får väl se vad det står på flaskan. Det blev den sorten som ”alla” rekommenderade i tidigare inlägg, och detta var även vårdcentralens förslag. När jag googlade hittade jag, förutom FASS, en blogg där blogginnehaverskan beskrev hur hon fullständigt ”snedtänt” på denna medicin (men hon slutade åtminstone hosta) så vi får väl se vad som händer…

Vårdcentralen led dock inte av någon större längtan att träffa mig, och i nuläget inte jag av att träffa dom heller. Men har det inte släppt en bit in i nästa vecka får jag boka tid för kontrollbesiktning.

Om någon frågar dig om vilken som är den bästa låten som gjorts genom tiderna, vad svarar du då? Utan betänketid. Vilken är ”top of mind” för dig? Och du får bara välja en låt! 😉

För mig är det den här:

(Ja, jag vet, det blev mycket Youtube nu, men jag har just insett dess förträfflighet. Bättre sent än aldrig, eller hur det nu var…)

Bokrecensioner brukar jag sällan (eller aldrig?) ägna mig åt här i bloggen, även om jag läser en hel del. Nu ska jag dock göra ett undantag. Problemet är bara att jag inte vet vad jag tycker…

Midvinterblod av Mons Kallentoft har fått en del lysande recensioner. På omslaget kan man bl a läsa ”Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre.” Och fem utdelade hjärtan av ICA-kuriren. Jag blev nyfiken eftersom jag tycker om svenska deckare. Nu har jag läst den, och jag håller INTE med ICA-kurien. (För övrigt har jag läst positiva recensioner som inte står på bokomslaget också.)

Böcker utan miljö- och personbeskrivningar blir tråkiga, men det får finnas gränser. Kallentoft tar det här med miljöbeskrivningar bortom alla gränser, och jag får verkligen en känsla av att han verkligen bara försöker fylla sidorna. Vad sägs om denna:

De närmar sig sakta, bilen verkar långsamt dra i sig meter efter meter av kyla, av snötäckta fält, av platsens uppenbara lämplighet för ensamhet. Meter för meter, kristall för kristall, närmar de sig sitt mål, en rundning, buktning i atmosfären, en händelse som kommer av en händelse som kommer av en händelse som påkallar nuets uppmärksamhet. Vinden driver mot vindrutan.

Eller den här:

Grenar som ormar, löv och ruttnande svampar som spindlar, och så maskarna under dina fötter, vassa taggar som skär sönder dina fotsulor. Vem hänger där i träden? Fladdermöss, ugglor, ny ondska?Är ondskans geografi små bergsknölar och grunda sänkor. Halvvuxen skog, en kvinna som med svarta klädrester hängandes på kroppen släpar sig fram längs en öde skogsväg i gryningen.

Men hallå – det är en deckare, driv historien framåt istället!

Boken utspelar sig i Linköping och jag vet inte om det då är ett måste att ingående (och känslomässigt) beskriva varenda kiosk, fabrik, butik och villaområde poliserna passerar under sin tjänsteutövning? Det blir faktiskt oerhört tjatigt när varenda sida är fylld av liknande utläggningar.

Storyn är i grunden bra, och trots allt hade jag svårt att lägga ifrån mig den, men jag tror inte jag kommer läsa nästa bok i serien. Vill jag läsa svenska deckare så finns åtskilliga författare som tilltalar mig mer. Det här blev på tok för pretantiöst! Eller också är det jag som är så dum så jag inte fattar storheten…?

Som jag skrev i förra inlägget så har jag lidit av akut trötthet idag. 15.30 stod jag inte ut längre utan tog kompledigt och åkte hem. Rastade av Iza lite snabbt och gick och la mig, med schäfern som trogen supporter.  Hon är ju inte så noga med VAD vi gör, bara vi är tillsammans. Självklart började jag hosta som en idiot igen och jag var på väg att ge upp och kliva ur sänghalmen. Men eftersom jag en stund senare faktiskt vaknade så måste jag ha sovit? Ett par minuter efter att jag slagit upp mina klarblå hör jag lillebror pipa desperat utanför dörren. Husse kommer upp och öppnar och jösses vilken cirkus det blev. Han lekte skeppsbrott i sovrummet, i ett hysteriskt tempo. Studsade lyckligt på allt, inklusive matte, i en hastighet av ca 100 knyck. Slutligen bet han tag i min näsa för att försäkra sig om att det verkligen var jag. Att jag faktiskt var hemma. Och vaken. 🙂

När jag la mig var jag helt övertygad om att bli väckt av Iza när husse och K kom hem. Även om hon inte skäller så förväntade jag mig lite oroligt tassande. Men – nä! Som den (ibland) kloka hund hon är insåg hon nog att om hon så mycket som viftade med ett öra så skulle lillebror höra det och mattes välbehövliga sömn vara förstörd. Och lillebror köpte konceptet genom att tro att vi inte var hemma! 😀 Att Iza, med sina paraboler, inte skulle ha hört när de kom? Det finns inte på kartan.

Jag kunde trots allt inte hålla mig, när jag väl var vaken, utan ett litet lydnadspass med K fick det bli medan husse och Iza gick på långpromenad. Fokus på plats, UTAN hakan i backen, ställande under marsch och kryp. Och i krypet var det mest mina fotförflyttningar det handlade om. Det tycker man ju att jag kunde träna utan hund, men de måste ju stämma överens med hans kryptempo så han får faktiskt stå ut. 🙂

Funderar just nu på vilka ”droger” som finns tillgängliga för undvika ytterligare en hostnatt. I morgon får det nog bli ett telefonsamtal till vårdcentralen för att höra om dom kan ”hosta upp” något mer effektivt…

Igår åkte jag till klubben med båda hundarna för ett träningspass. Jag började med Iza; inkallning med ställande. Och se på f*n, om jag bara håller käft och kör med enbart handtecken så går det bättre. Inte bra men bättre. Det ÄR svårt att säga ”stanna” så att det hörs OCH låter snällt…

Hon fick även ett agilitypass och skötte sig bra. På slutet ställde jag upp en ”box”, som jag tror agility-proffsen kallar det. Dvs fyra hinder i en kvadrat, för att köra dirigeringsövningar, och då körde det ihop sig. Hon uppfann en helt ny (?) hoppteknik. Varför, när man hoppat ut ur boxen, och matte vill att man ska hoppa in från utsidan, göra det? När man kan smita in mellan hindren, ställa sig parallellt och sedan hoppa sidvärtes över? Kan man göra annat än skratta åt hunden, och svära över sin egen, uppenbarligen väldigt otydliga, handling?

Karlsson fick ett lydnadspass. Bad en av klubbens domare att titta på hans kryp. Det enda hon kunde tänka sig att göra poängavdrag för var – min gåteknik! Ja puh, det är inte lätt att vara hundförare. 🙂 Hunden skötte sig tydligen klanderfritt i alla fall. Och min gångteknik ska väl inte vara omöjlig att justera, eller…?

På platsliggningen fortsatte han att öva på Colonel Bogey March. Paradoxen är att han gärna lägger hakan i backen, vilket jag egentligen tycker är idealet, MEN, då ökar pipandet/visslandet. Han är inte helt tyst när han ligger med huvudet upp heller, men åtminstone något mindre ljudlig. Vet inte hur jag ska komma tillrätta med detta? Tips, någon? Orsaken till att han piper är, som jag tolkar det, inte osäkerhet utan TRISTESS! Det är så sabla tråkigt att ligga där till ingen nytta…

Kvällen/natten blev sedan tämligen händelserik. Det började med att jag fick beställa en ambulans till mamma, under hennes vilda protester. Kräkningar (=ingen mat i magen) innebär att man inte kan ta sitt insulin och det är inte lyckat när man är diabetiker. Hon hade t o m fått order om att åka in med ambulans av en besökande sköterska om det inte blev bättre under dagen. Men … nä… Hon blev alltså hämtad och transporterad till närmsta lasarett och jag kände mig väl hyfsat lugn. Det är som sagt inte lätt att vara 50 mil bort. Vi gick och la oss och efter två hostfria nätter trodde jag den larviga förkylningen var på upphällningen. Det var den inte! Jag hostade i flera timmar, och när jag väl somnat, vid 03-tiden, så ringer telefonen! I andra änden var en mycket pigg (?!) mamma som meddelade att hon var inlagd på lasarettet. Summering; jag sov ca 1,5  timme och ja, jag har varit piggare än vad jag är nu. Ikväll tror jag faktiskt inte att jag ska träna hund. Alls. Eller … kanske lite?

Fick ett tips igår, och det vete katten om jag inte fått ett gäng nya idoler?! 😀

Igår kväll åkte jag och K till Elfsborgs BK och tränade en rejäl ”skvätt”. Bl a blev det platsliggning. Inte med så många hundar, men ändå… Platsliggningen varade i sex minuter. Om den varat i 10 minuter till hade han nog faktiskt lyckats lära sig att vissla temat, Colonel Bogey March, från filmen Bron över floden Kwai. Men han tillbringade åtminstone de sex minuterna med att öva ihärdigt… *suck*

Iza låter meddela att hallonen är mogna. Och att lillebror inte når upp! 🙂

Att människor får endorfinkickar efter träning har jag hört talas om, även om jag själv aldrig ”drabbats”. Att Iza brukar få något liknande efter simningen har jag länge misstänkt, men igår var det värre än vanligt.

Efter 20 minuters simning var hon så speedad så jag har aldrig upplevt maken. Normalt sett brukar hon dock lugna ner sig och vara ganska trött och lugn när vi väl kommit hem. Men inte igår! Hon for omkring som en galen unghund och pockade på uppmärksamhet och att göra något, vilket jag var måttligt intresserad av. Till sist fick hon tag på en ”Bill” (Karlssons mjukishund) som jag hittade här om dagen och la sig att tugga på den!!! Hon har aldrig varit intresserad av sådant tidigare, inte ens som valp vad jag kan minnas? Jag kände dock att överlevnadsprocenten för Billar i schäferkäftar torde vara ganska låg så jag sa åt henne att sluta. Då kom hon farande och tryckte upp honom i mitt knä istället, och detta upprepades flera gånger. Det är tur att hon gör allt med glimten i ögat och är så söt som hon är, för hon har en förmåga att bli förlåten för det mesta. Några goda skratt fick jag mig i alla fall. 😀

Kommer ni ihåg min äppelbuske?

https://vallterrier.wordpress.com/2008/05/13/

Här kommer beviset.

Äpplen!

För mig som är måttligt road även av ”riktiga” äpplen ligger en provsmakning långt ned på prioriteringlistan, men visst är det äpplen! På min äppelbuske. 🙂

…att erkänna, men; jag har strumpor på. Inomhus. I augusti. *suck*

I fredags, när termometern visade sisådär +29° och man lätt kunde invaggas i tron att det för evigt skulle vara strålande sommar, kändes det halvbegåvat med en bokad simtid, inomhus, åt Iza idag.

Idag känns det betydligt bättre! Regnet har vräkt ner sedan i morse så nu känns det som en extremt begåvad planering. 🙂

För övrigt har den larviga förkylningen förvandlats till en högst irriterande förkylning. I natt har jag tillbringat betydligt mer tid med att hosta än att sova. Inte alls bra inför jobbstarten, men snart har jag överlevt den här dagen också. Förutom ett antal telefonnummer som fullständigt raderats ur den inbyggda hårddisken (bl a mitt eget jobbnummer!) så har det varit ungefär som vanligt. Att minnas telefonnummer brukar vara en av mina starkare sidor så jag tar det som ett tecken på att jag, trots allt, kopplat av (eller bort?) rejält på semestern.

Börja jobba i morgon? Känns inte alls nödvändigt, men det är väl bara att bita i det sura äpplet…

Dagen har ägnats åt lite pyssel. Den larviga förkylningen gör sig fortfarande påmind på ett mycket irriterande sätt. Lite hosta, lite rossel i luftrören och kanske, kanske pyttelite feber. Men tillräckligt för att man ska bli matt om man försöker sig på några större projekt. Tvättmaskinen har dock gått varm även om torkvädret lyst med sin frånvaro. Vi har också hunnit med en smärre shoppingtur. Främst för att byta storlek på en skjorta husse fick i present men jag lyckades även släpa hem två stora lyktor till altanen, en ny stekpanna och en del annat.

Hundarna lyckades vi faktiskt aktivera mellan regnskurarna. Iza fick en rejäl promenad med husse och jag och Karlsson tog en egen, något kortare, träningspromenad i skogen så att han skulle få springa av sig utan att jag behövde överanstränga mig. Det gjorde han på ett lysande sätt, t ex när vi tränade linjetag. 🙂 Ett litet lydnadspass blev det också. Han ser klart positivt på den lägre temperaturen, och det gör väl jag också om jag ska vara ärlig. Skönt att kunna gå mer än fem meter utan att smälta…

Lite mer bilder från lägret har jag fått. Det är sååå roligt att få lite bilder på sina egna hundar. Normalt sett brukar det bara vara jag som fotar men den här gången var vi fyra (4) fotoidioter i samma grupp!!!

Foto: Christine Ehrlander & Martin Andersson

Iza kör uppletande. Det lossnade lite under lägret så tillvida att jag faktiskt fick ut henne på djupet flera gånger i rad. Det är ju där det brustit. Sen hittade hon inte nödvändigtvis så mycket saker, men just nu känns det viktigare att hon kommer ut i rutan. Även om hon (kanske) är pensionär.

Karlsson spårar för fullt och har ännu inte upptäckt blåbärsplockarna (3 stycken) som sitter utplacerade på båda sidor om spåret.

Men HÄR har han upptäckt dom, och undrar nog vad det är för filurer som sitter i hans spår?

Karlsson kryper. Synd att det är ett par stora fötter och ett par fula ben i vägen bara. Gräset var långt och elaka tungor, som såg det hela på lite avstånd, påstod att han såg ut som en muräna?!

Mattes goding!

Porträttbilder togs det också.

En lite annorlunda porträttbild… 🙂