Kategori: Uncategorized

Igår kväll invigde vi altanen genom att äta middagen där, i kvällssolen. Passagen från dörren och ut på den färdiga delen av golvet var lite … spännande, men det gick. 🙂 I morse provade jag även hur det kändes att äta frukost där ute. Det kändes bra! Den utskjutande delen har sol från ca 06.00 (till 20.00), och finns det något ljuvligare än att äta frukost ute? Det är en passion jag har, men sällan har gett utlopp för. Nu ska det bli ändring på det, om bara sommarvädret är med mig.

Idag har arbetet fortgått, med betoning på ”fort”. Taket är nu nästan färdigt. Fattas bara  några små detaljer så som takpapp och takpannor, men de kommer förhoppningsvis på plats på tisdag. Fortsätter det i den här takten så borde det kunna vara helt färdigt nästa helg. 🙂

Min dag har, förutom att med jämna mellanrum tindra med ögonen över bygget, gått åt till att sammanställa mitt sista nummer av AlleHunda, och nu är den i stort sett klar. Känns skönt, men konstigt.

Hundaktiviteterna har verkligen gått på lågvarv den här helgen. Inget extraordinärt alls, förutom simning med Iza idag. Och så har jag och Karlsson gått djävulsrundan på tu man hand. Under första halvan, där han kan vara lös, ägnade vi oss åt en hel del aktiviteter i form av små lydnadsövningar och annat. Den här låga aktivitets-nivån har resulterat i att Iza hittat på en egen aktivitet. Att stå på köksbordet!!! Husse har tydligen sett henne där någon gång tidigare, men jag har missat detta och nästan inte trott på honom. Men nu har jag sett det med egna ögon. Tre gånger! Jösses, säger jag bara. Åtta år, stående på köksbordet och tittande ut genom fönstret?! Annars brukar hon nöja sig med att stå med framtassarna på bordet, eller på fönsterbrädan, men nu verkar alla hämningar ha släppt. Självklart står hon inte där när vi är inne, men hon verkar leva i tron att man bara ser ut genom fönster, inte in… När man säger till henne från utsidan hoppar hon dock ner snabbt som ögat, så hon anar nog att hon är ute på lite hal is.

I morgon är det måndag igen. Och hur gick det till?

Idag har det känts som om man varit med i TV 4:as Bygglov, eller nå’t. I morse bestod ”altanen” av stenplattor och singel. Nu ser det ut så här!

Golvet är inte helt klart, men nästan. I morgon antar jag att de tänkt börja med taket, som skall vara över den vänstra delen, inne i hörnet. Det har hittills gått betydligt snabbare än jag räknat med. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter i samma takt.

Flickvän på besök
Idag kom Karlsson ”flickvän” och hälsade på också. Hon på 16 år som jag skrev om för någon vecka sedan. Jag misstänker att hon tycker att Karlsson gör sig bättre när han är kopplad? Hans lekinviter och gälla uppfordrings-skall var hon inte vidare begeistrad i, men hon sa till på ett förståndigt sätt. Och han förstod. Sedan behandlade han henne med aktning, lugnt och sansat. Han är klok min terrier!

”Kom igen då katten, det svänger ju!” Men det tyckte inte ”katten”, och sa till. Vänligt men bestämt. Och budskapet gick fram.

16 år! Hur många av oss får ha sin hund så länge?

Flickvännens lillmatte var innehavare av spännande saker tyckte K. Jag såg dock i tid vad han hade i kikaren och tigern fick flytta upp en våning. 😉

Tja, vill hon inte leka med mig, och jag inte får ta tigern så får jag väl rulla på rygg i gräset, och sola magen, istället.

Ut ur garderoben!
Och så är det då offentligt! Jag ÄR numera, officiellt, en pelargonkärring. 🙂

Tog en tur till min handelsträdgård idag, och där hade jag både flyt och oflyt. Flytet bestod i att en klubbkompis, som råkar vara svåger med innehavaren, idag knäckte extra vilket ledde till en mycket bra rabatt! Oflytet bestod i att innehavaren tagit med sig stora delar av sortimentet och åkt till trädgårdsmässan på Liseberg. Ändå lyckades jag skrapa ihop ett gäng blommor, både pelargoner och annat.

Just nu kommer jag inte ihåg vad det heter, och orkar inte gå ner och kolla, men här kommer ändå några bilder. Förutom det på bilderna blev det två Mårbacka, en mörkt ”vinröd” hängpelargon, en fuchsia, en ”snöflinga” och några penséer (även om det kändes lite sent). Och allt detta för 230:-!!! Det kändes onekligen som ett bra pris?

Äggskalspelargon!

???

???

Änglapelargon 1

Änglapelargon 2

Ja just det, vi var visst på 50-årskalas igår också. Det var jättetrevligt men blev en hyfsad tidig hemresa med tanke på dagens åtaganden. Jag körde, vilket jag var glad för både igår kväll, när vi skulle åka hem, och imorse!

Inte nog med att det är sommarvarmt på dagarna och kvällarna. I morse när jag klev upp, 05.30 (ja, klockan är fortfarande bara 06.45 när detta skrivs) var det 10°!!! Bara att hoppas att detta inte ÄR sommaren… Det påminner misstänkt mycket om starten på förra årets blöta katastrof.

Gårdagskvällens privatträning blev lyckad, frånsett att K tyckte det var liiite för varmt och därmed blev lite loj mellan varven. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen; detta var ett sååå smart drag, jag njuter av varenda minut av dessa träningar när jag har en skitduktig instruktörs fulla uppmärksamhet UTAN att jag behöver ha dåligt samvete. Ska försöka köra detta ungefär varannan vecka nu, åtminstone när sjuhäradsträningen, som tar två kvällar per vecka, är över.

Eller … kanske inte ett skepp, men väl en lastbil, full med virke till altanbygget. Och på lördag drar det igång. 🙂

Dessutom kan jag nu lägga till titeln biträdande virkesavlastare (eller nå’t) på visitkortet, efter att jag ”styrt” virkestravarna rätt i samband med landningen och monterat loss ”snoddarna” som det hängde i från kranen. Samt på diverse andra sätt ”varit i vägen”. 🙂

Detta ska alltså inom kort transformeras till 40 kvadratmeter altan med tak över ungefär hälften.

Hur kan man bli så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt, av att göra – i stort sett ingenting? Igår var det modellfotningsdag inför höstkatalogen och som ansvarig för katalogen närvarade jag naturligtvis. Fotografen fotograferade, modellen modellade och jag – ? Jo, jag strök lite kläder, kom med glada tillrop och gick och stod hela dagen trots att hela rummet, där vi tillbringade det mesta av tiden, var översållat med stolar. Och det skulle jag inte ha gjort, åtminstone inte i de skorna. Nu var det faktiskt ett par supersköna (trodde jag) Ecco-skor som jag använde förra sommaren utan några som helst problem. Men igår slog det slint. När dagen var över hade jag en rejäl blåsa under en foten och rejäl värk i den andra. Kunde knappt ta mig mellan vardagsrum och kök när jag kom hem. Såg nog ut som något mellan 89 och döden när jag gick. Detta resulterade i att jag ställde in den planerade sjuhäradsträningen på klubben. Efter ett iskallt fotbad lyckades jag halta runt ett litet varv med Iza i skogen men det gjorde ont.

Trots de smärtande fötterna kunde jag inte hålla mig helt från att träna med K. Rutan blev det, och nu verkar han börja koppla ihop fötterna och hjärnan. Skickade honom till rutan från alla möjliga håll och avstånd och nu söker han aktivt upp platsen mitt emellan konerna, även om han kommer snett från början. Flyttade även konerna och det funkade då också. Det finns mycket att önska av själva utförandet, t ex mindre ljud, men bara det att han verkar förstå vitsen med konerna känns som ett rejält framsteg.

Idag gör fötterna fortfarande ont, om än på en annan nivå, och när klockan ringde i morse var jag så trött att jag nästan mådde illa…

Ikväll blir det privatträning, om fötterna bär.

Ikväll var min tanke att åka till Elfsborgs BK och träna. Dock drabbades jag av viss självinsikt. Sömnbrist med åtföljande trötthet gör mig inte till någon bra matte. Åtminstone inte i stökiga miljöer. Insåg också att den sanitära olägenheten dit vår post är adresserad behövde en, åtminstone ytlig, avskrapning. Vi blev alltså hemma. Men inte träningslösa. 😉

Jag och krypet gick ut och tränade på rutan. Nu har jag tagit bort tasstargeten. Det kändes inte som om den tillförde något. Eller … det gjorde den ju på så vis att han hade jättebråttom att ta sig fram till den och på så vis hamnade på rätt ställe. Men att den råkade befinna sig mellan fyra koner var inget han noterade. Idag tog vi alltså några steg tillbaks (eller åt sidan?) och började om, utan target. Nu fick han tänka lite mer och katten vet om det inte började rassla ner lite poletter på slutet? Vi får se nästa gång vi försöker.

Sen avslutade vi med kryp för det lilla krypet. Och han kröp. I sex meter!!! Stegade upp avståndet, 4 meter som i lägre klass, från rutkanten och sen kröp han hela den sträckan OCH genom hela rutan, som var av det mindre formatet idag, dvs 2×2 meter. Vi fick in ett riktigt bra flyt där min förflyttningstakt passade hans, och det är nog A och O nu. Men om han har för avsikt att genomföra momentet över huvud taget i en tävlingssituation, DET vet man inte. Det blev jag brutalt påmind om igår, även om det inte handlade om just kryp då.

Tack för alla stöttande och värmande kommentarer till förra inlägget. Det behövde jag idag! Och sen vill jag bara påpeka att rubriken kanske var lite missvisande. Slutet på rubriken; ”Och lite saknad” avsåg alltså att jag skulle sakna tidningen, inte att jag inbillar mig att någon skulle sakna mig.

Igår kväll meddelade jag styrelsen att jag ”kliver av” som ansvarig för klubbtidningen. Jag har ju legat lågt här i bloggen med detaljerna om vad som hänt (eller snarare – inte hänt) efter debaclet med hemsidan i februari. Jag tänker fortfarande ligga lågt med detaljerna, och nöjer mig med att konstatera att styrelsen har hittat ett mycket effektivt sätt att döda engagemanget hos vissa medlemmar.

Eftersom mitt engagemang numera kan betraktas som extremt avlidet så kommer jag alltså bara att göra ett nummer till, ett litet ”sommarnummer” på åtta sidor, av tidningen och sedan är det nog. Men det är med blandade känslor jag gör detta. Efter 14 (eller 15?) år går det inte att komma ifrån att tidningen blivit mitt skötebarn som jag nu bara ”släpper taget” om. Jag betvivlar inte alls att någon annan kan göra det lika bra, och även bättre, men det känns ändå tomt på något konstigt sätt. Samtidigt känns det oerhört skönt. I år slipper jag t ex slita som en idiot under hela juni månad för att få iväg augustinumret till tryckeriet innan semestern… På framtida klubbmästerskap kan jag bara ”vara” och tänka på mig och min egen hund, och slipper tänka på att fotografera allt och alla till tidningen. Jag slipper tjata på folk om material som inte lämnats in. Jag slipper… ja jag slipper en hel del.

Mina hundar (och jag) kommer få massor av mer tid att göra annat än sitta vid datorn, som jag för övrigt gör alldeles tillräckligt på arbetstid. Ja det finns helt enkelt massor av fördelar med att INTE ha ansvaret för tidningen, men ändå är jag ledsen och mår dåligt? Sömnen i natt har varit kort och urusel. Förmodligen är jag jättefånig som inte bara kan ruska av mig hela den här historien och gå vidare, men det är så jag är. På gott och ont.

I övrigt så var det tävlingsmässig sjuhäradsträning igår, och för vår del kunde det inte ha gått sämre. Det började med att Karlsson fullständigt tappade bort sig och ”låste” på något annat (till höger utanför plan) redan när vi skulle ställa upp inför första momentet. Vet inte vad som hände, men han var på en annan planet. När jag gick iväg för fria följet så – satt han kvar?! Nä hela programmet var en katastrof och det var riktigt pinsamt. Möjligen kan det hela till viss del berott på min sinnesstämning också, att jag hade i bakhuvudet vad jag strax skulle göra (se ovan) men det var inte bara det.

Kvällen avslutades med ett rejält simpass för Iza, och sedan ett pass med sömnlöshet för matte…

Idag har båda hundarna blivit chockade, fast på lite olika sätt.

Som jag skrev hade jag ju lovat Iza ett spår, och ett spår blev det. Ungefär samma som Karlsson fick för två veckor sedan fast ”baklänges”, dvs uppskattningsvis 1 km. Ett upptag som hon klarade galant med en jättefin analys för att sen gå (nåja) åt rätt håll. En pinne missade hon men i övrigt skötte hon sig fint ända tills vi var nästan vid slutet. Hade jag inte gått spåret själv hade hon grundlurat mig för där valde hon ett viltspår istället. Det fanns precis färsk avföring i spåret, som kommit dit efter att jag lade spåret. Det är oklart om det var ett jätterådjur eller en baby-älg som lämnat den för storleken var något mitt emellan. Men hon var helt klart mer intresserad av det än av mattes spår. Inte bra! Men vi hade ett litet utvecklingssamtal och sen valde hon mattes spår istället. ”Svårigheterna”, en återgång och en spetsvinkel, löste hon galant och även ett par andra tappt som hon fixade helt själv.

I vissa partier av spåret insåg jag att integral-hjälm inte hade suttit i vägen. Att lägga spår i risig granskog när man har båda händerna fria och kan parera grenar i täta partier är en sak. Att spåra med hund i samma terräng är en helt annan sak. När båda händerna är fullt upptagna av att hålla i linan skulle man behöva ett rejält skydd för ansiktet…

Direkt när vi kom hem igen gick jag och Iza ut för att valla en uppletanderuta till K. Men då flög f*n i mig och jag körde ett uppletande med Iza också. Hon var ganska trött efter spåret (även om hon dolde det väl) så jag var osäker på hur det skulle funka. Hon fick vara med och se när jag la ut alla fyra föremålen och som vanligt hämtade hon det första kanonfint för att sen börja tveka och ”klibba”. Men efter viss övertalning så fick jag in alla fyra.

Snacka om chock för fröken Iza. Både spår och uppletande på samma dag! Det var inte igår, tyvärr.

Därefter gick jag hem och hämtade lilleman som vid det här laget var i någon form av upplösningstillstånd. Precis som igår så sprang han ut jättefint och hämtade det första. Och precis som igår började han sedan ”klibba”. Det var då jag chockade honom. 🙂 I pur frustration ställde jag mig en halv meter bakom och röt ”UT OCH LETA” samtidigt som jag klappade i händerna och därefter puttade till honom i baken. Och UT OCH LETADE gjorde han. Det var som om han fått en raket i baken för han for i full karriär rakt ut i rutan och – rakt på ett föremål. Klang och jubel! Körde samma taktik två gånger till med samma resultat. Och sen var alla föremål hemma. 🙂 Nu är ju inte detta något jag kan göra på tävling men det kanske var en väckarklocka? Den som lever får se.

Därefter tog husse en promenad med dom och sen var åtminstone Iza ganska nöjd. K ska snart få ett pass med rutan, och lite kryp, så hans dag är inte slut än.

Jyckarna vilar ut i solskenet.

I övrigt har dagen ägnats åt mer huspyssel, och pelargonpyssel. Färgen på knutbrädorna vid den blivande altanen har skrapats och bara solen går ner bakom lagården ska jag ge mig ut och måla. Det är egentligen inte optimal temperatur för det, men jag har inget val. Gör vi det inte nu kommer vi inte kunna göra det alls.

Mina pelargonsticklingar från förra året har också planterats om, några veckor för sent. Även toppskotten som jag tog från dem har fått ny jord och större svängrum. Det verkar faktiskt som om även de har tagit sig alla fyra!

Detta år sticklingarna från i höstas. Och lugn… de var bara ute under själva omplanteringsfasen, sen fick de flytta in igen. 😉 Men jag längtar tills de kan flytta ut på allvar. Är lite trött på att ha campingbordet stående i vardagsrummet, fullt med pelargoner.

Blommar vackert gör åtminstone en utav dem.

Och så ytterligare några bilder tagna med låneobjektivet i morgonsolen.

Så här långt (eller kort?) har syrenerna kommit hos oss. Så är det när man bor i en odlingszon som motsvarar Norrlands kustland…

Precis utanför den befintliga lilla altanen står denna, alldeles solo, än så länge.

Och så var de här fyra lediga dagarna snart till ända. Vart tog dom vägen?

I föregående inlägg ville jag ha ett makro. Sen kom jag på att jag har ett, om än tillfälligt.

Har lånat ett teleobjektiv av en jobbarkompis som jag skulle testa under helgen. Han har en gammal ”analog” Nikon och eftersom han numera kör digitalt av annat märke är han pigg på att sälja detta. Det har dock ingen bildstabilisering (som det är i de nya och som kan vara mycket bra att ha om man använder full zoom) och är rejält klumpigt så jag är tveksam till eventuell affär, men en test fick jag ju ändå lov att göra. Och vips, där visade sig att det fanns ett ”makro-läge” också. Verkar funka ganska OK i alla fall. Men jag inser mer och mer hur lite jag kan, och hur mycket jag vill kunna, för att utnyttja kamerans alla funktioner…

Japp, ni läste rätt; kampen MOT solen!

Det finns dagar på ett år när man önskar att man bodde i ett (relativt sett) underhållsfritt tegelhus. Idag var en sådan dag. Det skulle nämligen målas i vårt sydväst-hörn där altanen skall byggas. Och då är ändå vårt hus målat med Falu rödfärg vilket gör att ska det nu målas så kan det inte bli enklare, varken förarbetet eller själva målningen. Men det ska ändå göras.

Tidig revelj alltså, för att hinna före solen om den nu skulle få för sig att visa sig. Och det fick den, men vi vann, dvs hann måla klart innan solen började lysa på de aktuella väggarna. Så nu är det gjort. Nu är det bara att hålla tummarna för att bygget kommer igång om en vecka, som planerat.

När målningen var överstånden, åtminstone för den här gången, gick jag ut och vallade en ruta med fem föremål och sen hämtade jag den lilla terriern. Första föremålet gick som på räls men sen började han strula och tappade fokus. Då kopplade jag honom och vi gick gemensamt ut och kollade att det verkligen fanns fler föremål och så fick han hämta dom också. I morgon blir det repris på samma övning. I morgon ska Iza få ett spår också. Det lovade jag henne redan i torsdags, att jag skulle fixa innan helgen var över, så då får det bli så.

Medan vi körde uppletande traskade husse och Iza iväg på promenad och jag och Karlsson gick djävulsrundan alldeles på egen tass. Det är nog nyttigt för honom att passera alla ”stress-platser” utan en storasyster som varvar upp allt. Kameran var med också, så på första hälften, där han kan vara lös nästan hela tiden blev det en del foton. Vid det laget hade dock blivit ganska mulet med bara enstaka solglimtar.

Posering bland vitsipporna.

Lär mig aldrig vad detta är, men en vacker färgklick i det tråkiga steniga diket är det definitivt.

Ingen fotosejour utan tunga. 😉

Varför ska jag bara sitta här? Det är ju tråkigt…

Ännu roligare hade det varit med hela öron och hel svans. 😉

Jag vill ha ett makro-objektiv, jag vill ha ett makro-objektiv, jag vill ha…

Mer vitsippor.

Varför ska jag bara ligga här och ligga, till ingen nytta? Jag passar på att träna lite kryp.

Och sista porträttbilden för idag.

Just nu känns det som om jag skulle behöva (minst) ett år för att ”komma ikapp” med allt som borde göras, ute och inne. Eller en hustomte som man kunde peka åt med hela handen och så blev det bara grävt, buret, målat, murat, rensat, fixat, lagat, röjt, planterat… Men framför allt skulle jag behöva vara ledig hela maj månad, men det är en fullständig utopi på det jobbet jag har.

Nu är åtminstone det mesta klart inför altanbygget. Pionen som stod kvar i rabatten är flyttad och om den överlever ska den ha medalj. Är det någon som vet hur rejäla rötter en pion har? En pion som förmodligen stått på samma plats i ca 25 år? För den som inte vet kan jag berätta att dom rötterna är kraftiga, och djupa. Endast en bråkdel kom med till den nya placeringen så jag har mina tvivel på att den klarar sig. För övrigt borde den redan varit tilldelad en tapperhetsmedalj för att alls ha överlevt. Den har nämligen befunnit sig bredvid och, huvudsakligen, under ”the clematis from hell” men lika envist varje år försökt ta sig igenom clematisens minst sagt yviga grenverk. Och när den äntligen får lite ljus och frihet så kapar vi av rötterna på den?! Inte alls snällt.

I morgon ska väggarna i hörnet (där altanen ska byggas) målas med Falu rödfärg. Det är det huvudsakliga projektet, och det måste ske tidigt eftersom solen kommer dit ganska snabbt. Idag har allt virke till altanen beställts och förhoppningsvis kommer bygget igång nästa helg. Gissa om jag längtar tills det är klart?

Hundaktiviteterna idag har bestått av bl a ett uppletande till Karlsson. Nu började vi om från början, dvs med synretning. Han fick sitta och titta på när jag vallade och la ut föremålen. Det var ingen som helst tvekan om vad han skulle göra och han plockade in fyra föremål på nolltid i en ruta som var ca 30 meter bred och 50 meter djup. I morgon ska vi köra på samma plats men då får han inte vara med när jag vallar.

Efter det tog vi en aktivitetspromenad han och jag, och en av hönorna. Med en höna, en tennisboll, fyra uppletandeföremål, ett tjänstetecken + lite annat i fickorna såg jag ut som ett högdräktigt mumintroll, men det är smällar man får ta. 🙂

Lite senare har vi tränat kryp och inkallning med ställande. Krypet gör stora framsteg varje träningstillfälle så det känns lovande. Inkallningen blir också mycket bättre, men jag ska försöka komma ihåg att knipa käft för han stannar bättre på enbart handtecken.

Iza har fått promenera med husse och sen har vi kört ett klickerpass i köket. Bestämde mig för att försöka lära henne nostarget igen, med hjälp av post-it-lapp. Hon hugger dock vilt i post-it-lappen, istället för att dutta med nosen. Funderar på om jag skulle ta handtarget istället? Att det inte är tillåtet att hugga händerna av matte tror jag faktiskt att hon fattat på åtta år? Men jag är inte helt säker…? Om det inte blir uppdaterat här på ett tag så vet ni varför. Då beror det på att matte har händerna i fint inslagna paket.

Båda hundarna verkar dock vara mer än nöjda med dagens aktiviteter för när husse kom hem efter ett ärende så orkade inte ens Karlsson springa och hälsa vid dörren, och DÅ är han trött. 😉

Karlsson har ett eget liv! Och en flickvän. På 16 år!

Att han har ett eget liv med egna vänner och bekanta kommer egentligen inte som någon större överraskning. Eftersom han tillbringar två-tre dagar varje vecka hos svärmor så har jag ju förstått detta, men det blev extra påtagligt igår.

På kvällen åkte vi hem till killen som ska hjälpa oss med altanen. Han bor i husses farbrors gamla hus, inte alls långt från svärmor (och svärfar). När vi kommer in möts vi av en fyrbent dam, på 16 år! Och hennes matte som förtvivlat undrar ”var är Karlsson, är han inte med?”. Tydligen är den fyrbenta 16-åriga damen kär i Karlsson, och han är visst kär i henne. 🙂 Och är det något han uppenbarligen har insett så är det att skönhet kommer inifrån, för ytan på denna hund var inte … vacker. Men hon var oerhört charmig, lugn och belevad. En korsning mellan dalmatiner/golden och … nå’t. Eventuellt kan det vara schnauzer för på senare år har hon tydligen antagit en svart/silver-färg, anlagt både skägg, mustach samt ”lugg”. Dessutom hade hon en gles ”ragg” över hela skulderpartiet medan hon var helt släthårig på bakkroppen. Men som sagt, oerhört charmig, vilket Karlsson tydligen har upptäckt. Och för att vara 16 år var hon beundransvärt pigg. Lite lomhörd, förmodligen lite dimmig syn, och lite stapplig gång. Men som sagt, 16 år!

Karlsson har ett eget liv. 🙂

Den uppenbara rubriken vore egentligen Vi hade i alla fall tur med vädret, men jag återkommer till det.

Att ”fira” valborg har jag inte ägnat mig åt på många år. Klubben har nämligen alltid elitspårtävling 1:a maj och sedan jag blev tävlingssekreterare, någon gång i mitten på 90-talet, har jag skött sekretariatet på denna tävling. (Förra året var iofs ett undantag eftersom vi då var iväg med husvagnen.) Och ska man upp och köra bil i ottan den 1:a maj så får man hålla sig i skinnet (och kudden) 30:e april. Så är det bara! Och det gäller ju inte bara mig utan massor av klubbens medlemmar som är engagerade i tävlingen. I år var ju planen också att vi skulle åka iväg och jag hade sagt att jag inte kunde sitta som sekreterare, men i ett svagt ögonblick lovade jag att OM vi blev kvar hemma så kunde jag ta hand om det, och har man lovat så har man. Igår blev det alltså bestämt att jag skulle sköta sekretariatet. Allt var dock väl förberett och jag fick sovmorgon eftersom jag inte behövde infinna mig på klubben förrän kl 09.00.

Att vi blev hemma innebar också att jag kunde delta i gårdagens sjuhärads-träning. Vi var ett gäng tappra som infann oss, istället för att fira valborg. Igår stod det uppletande på schemat men jag kom tidigt och hann bli genomkörd i II:an. Det visade sig att tisdagens intensivträning gett resultat, åtminstone på inkallningen som var åtskilligt mycket bättre. På rutan finns det fortfarande en hel del att önska… Han började också tjuvstarta på apporten och stack på tävlingsledarens ”kommendera” men det fick vi stopp på rätt kvickt. Han fattar snabbt det lilla träsktrollet. 🙂

Sen var det dags för uppletandet och njae … att säga att det var uselt vore en underdrift. Förra veckan jobbade han på, även om han inte hittade några föremål inom tiden. Den här veckan betedde han sig mest som en kissnödig tjuren Ferdinand på skogspromenad?! Vid ett tillfälle, när han bara lullade omkring, gick jag helt sonika ut och hämtade honom, stoppade honom under armen, och gick tillbaks till stigen. Det finns vissa fördelar med att ha en liten brukshund. 😉

En viss tröst är ju att dagens elithundar i samma ruta också hade stora problem och poängen var genomgående väldigt låga, så rutan är svår, det är det ingen tvekan om. Men det ursäktar inte hans beteende igår, möjligen det förra veckan. Nåväl, vad vi ska träna på i helgen stod dock helt klart, och så diskuterar vi inte det mer. 😉

Dagen flöt på bra och tävlingen var över redan vid 13-tiden. Då hade iofs fyra av sexton ekipage brutit på spåret. Och det är nu vi kommer in på den alternativa rubriken. I natt och tidigt i morse hade det regnat. Hela tävlingsdagen har vi haft uppehåll och ca 15 minuter efter prisutdelningen kom det en skur. Och sedan jag kom hem har det spöregnat och t o m åskat! Så; vi hade i alla fall tur med vädret!

Några micro-träningpass har jag och min assistent Karlsson hunnit med under dagen. Jag har inte slutat fascineras över hur snabbt han greppat krypet!? Vad han ska göra är det ingen tvekan om och han kryper jättefint. Nu ska vi bara få ordning på;

1: mattes fötter

2. tempot

3. positionen

4. riktningen…

…så vi är långt ifrån sysslolösa. 🙂

Efter hemkomsten har jag kört ett ”demolera köket-pass” med Iza. När jag började med klicker på henne så tränade jag in namnet på olika saker i köket; t ex ”stolen”, ”spisen” och att stänga lådor som var öppna. Det är riktigt länge sedan vi körde detta nu, det har fallit i glömska hos mig, och hos henne också visade det sig. Det tog ett tag innan hon var på banan, men hon hade i alla fall roligt. Att få henne att markera saker genom att ”dutta” med nosen har jag misslyckats med, hon är inte direkt den diskreta typen. Här är det tassarna som gäller, med klor och allt, vilket innebär att man får tänka sig för lite, eller köra korta pass för att minimera skadorna på inredningen. Men som sagt, vi hade ganska roligt och nu sover de nöjt båda två.

By the way; det är ingen som har tips om var på nätet man kan få förslag, med bilder, på olika altanräcken? Googlade på det ordet igår och hittade massor med sidor men bara med riktigt komplicerade räcken, med mycket snickarglädje. Jag vill ha ett enkelt räcke med raka ”spjälor” men har vissa problem att få både snickaren och husse att förstå vad jag är ute efter. Tips mottages tacksamt!

Det körde ihop sig lite igår kväll så det blev ingen utfärd till Elfsborg för plats med skott. Det fick bli ett pass hemma istället.

Tog tag i de moment vi fick ”bakläxa” på i måndags, dvs inkallning med ställande och rutan och det finns nog hopp även på dessa moment. Det värsta är att när han springer mot rutan skäller han som en liten galen agilityhund och tror tydligen att det ingår i momentet. Men till rutan springer han, och igår även från tämligen långt avstånd. Ställde ut den utan att han såg, och flyttade den även en gång utan att han såg det. Target i mitten som inte heller syntes på avstånd men trots allt fanns där.

Inkallningen gick också ganska bra. Fick fram en tennisboll som var effektiv som ”stopp” men inte tillräckligt rolig för att dra 14 varv runt åkern med. Får han tag på en pip så är det ju bara hysteriskt spring som gäller.

Avslutade med krypet. När jag satt honom och tar ett pyttesteg framåt för att han ska komma i rätt position när han lägger sig så slänger han sig ner, utan kommando, och börjar krypa. Detta efter ca fyra seriösa träningstillfällen! Tjuvstart på krypet ser jag dock som ett angenämt problem. 🙂 Är nog ganska på det klara med hur jag ska jobba bort det också.

Arbetsviljan är det alltså inget fel på i den lilla åttakilos-kroppen. När vi var färdiga efter ca 45 minuter (höll på alldeles för länge som vanligt eftersom det är så roligt) stod han kvar på vår privata appellplan och stirrade på mig som om jag inte var klok – sluta redan?

Och jodå, för de som undrar; Iza fick också ett pass i rättvisans namn men det var inget särskilt revolutionerande där utan ungefär samma gamla skåpmat, men hon var glad ändå.

Förra helgen klippte vi ner ”the clematis from hell” jäms med fotknölarna, och för en vecka sedan flyttade vi den till dess nya plats. Jag var tveksam till huruvida det skulle lyckas, alltså om den skulle återhämta sig efter den något brutala behandlingen. Så här ser den ut nu. Ser ganska död ut, eller hur?

Men … är man ”the clematis from hell” så är man. Tar man en något närmare titt så finns det faktiskt livstecken. Flera stycken. 🙂

Det finns tydligen hopp!

Vill ni ha något härdigt, tåligt, som inte kräver varken extra vatten, gödsel eller annat trams, som växer som veritabelt ogräs, tar över uteplats, trädgårdsmöbler etc, och dessutom blommar långt in i oktober så kan jag rekommendera klematis Paul Farges (Summer Snow) som är det officiella namnet.