Författare: vallterrier

Då är vi hemkomna efter ytterligare ett halvdagspass i montern på My Dog.

Gav mig iväg i mycket god tid i morse för att kunna ta det lugnt på vägen ner. Fick nämligen en aha-upplevelse (eller nära döden-upplevelse?) igår när jag på väg till jobbet (på samma motorväg) var tvungen att bromsa pga av en fantasifullt parkerad långtradare. När jag trampade på bromsen igår hände – ingenting. Därför höll jag en ödmjuk approach på vägen ner och hem idag. Jag löste biljett till högerfilen och lät TV-spelarna (ni vet – de där med fem liv kvar) hållas i vänsterfilen. När termometern visar -20, vägbanan är svart, och inget skvätter från densamma så borde väl vem som helst begripa att det är is man kör på, och inte vatten? Nåja, både jag och TV-spelarna kom uppenbarligen fram helskinnade för jag såg ingen av dem i diket.

Även idag hade vi sällskap av Sot i montern, men den här gången med husse som följeslagare. Idag var det betydligt mer action än i torsdags. Karlsson & Sot har nog hälsat på fler människor än vad kungen & drottningen gör under en genomsnittlig kungamiddag.  🙂 De har varit fina och trevliga representanter för rasen och jag och Sot-hussen har pratat oss varma för borderterrier.

Har även hunnit träffa en hel del bekanta, varav en del långväga, som jag inte träffar så ofta. Det blir naturligtvis lite splittrat när man står i montern, men det var trevligt med de små pratstunder vi fick.

När vårt pass var slut tänkte jag mig ytterligare ett varv bland shoppingstånden men tröttnade rätt fort, för fy f*n vad trångt det var. Att gå utan hund hade kanske funkat men med en liten Karlsson i släptåg hade jag fullt  upp att se till att han inte blev ihjältrampad. Det slutade med att han fick välja något han ville ha, som tack för lång och trogen montertjänst. Det blev ett grisöra för sju pengar. 🙂 Det åts upp på plats och sedan begav vi oss hemåt.

Karlsson sussar nu sött, och frågan är om inte jag borde göra detsamma en stund, för att överleva kvällen?

Och förresten; igår körde  vi ett träningspass i ”lokalen”, och jag tror att vi gjorde ett stort framsteg i vittringsapporteringsprojektet. Ska testa i morgon igen för att se om jag tror rätt?

En bild från i torsdags, på det strävsamma paret/arbetskamraterna.
Foto: Ulrika Sandström.

Fick några bilder från Sots matte igår kväll, och den här är ju underbar. Sot, som körde heldag i montern, började bli lite trött och tyckte att Karlsson var perfekt att vila huvudet på. 🙂

Rätt trötta sådana…

Då har vi klarat av första passet på My Dog. Vi kom ner på förmiddagen, men lite senare än vad jag tänkt mig. Shoppandet hann vi ändå klara av i lugn och ro, och det blev inte så blodigt. Största investeringen var en dopingklassad pyjamas (= Back On Track-täcke) till Karlsson. (Kostade inte mycket mer än ett ”vanligt” täcke i den storleken.) I övrigt blev det ett par leksaker (typ pipkrokodil), ett halsband och en påse hundsmågodis (torkad lever, hjärta, lungor, våm, lammkött mm). Och just det; den traditionella borderterrierkalendern i större modell hittade jag också.

När jag skulle titta på lydnaden, innan vi gick på vårt monterpass, hade de naturligtvis lunchpaus, vilket väl iofs inte var så märkligt eftersom klockan var 12.30. Ibland har man lite otur när man tänker…

När vi släppte ihop Karlsson och den lilla tiken Sot i montern blev det ett par lekinviter, lite ålande på mattan och sen var det som om de alltid känt varandra. Lugnt och tryggt, och till sist så lugnt och tryggt att Sot rullade ihop sig bredvid Karlsson på bordet och somnade. Riktigt härliga var dom att se; som ett gammalt strävsamt par. 🙂 Sots matte har nog någon riktigt härlig bild i sin kamera som jag hoppas att jag får så småningom.

Dagen började dock inte riktigt som planerat. Igår kväll upptäckte vi att Karlsson var lite geggig i ögonen. Sköljde med koksaltlösning, men i morse var det värre. Smittsamt??? Hur skulle jag göra med My Dog? Skulle vi öht bli insläppta? Skulle jag åka ner utan hund eftersom jag faktiskt lovat att stå i montern? Jag ringde djursjukhuset och fick en akuttid 08.10 hos deras ögonspecialist. Att det är densamma som min hatveterinär (som höll på att ta livet av Iza) var det bara att bortse ifrån i det läget. Hon gjorde en grundlig undersökning och konstaterade att ögonen var inflammerade men att det sannolikt inte var något smittsamt utan troligen orsakat av det kalla och torra vädret. (Se där; ytterligare en anledning att hata vinter och kyla!). Vi fick medicin (salva som han ska ha tre gånger om dagen i 14 dagar) och hon skrev dessutom ut ett intyg på att det inte var smittsamt och sen begav vi oss mot Göteborg. Att veterinärbesiktningen var avskaffad när vi äntligen kom dit kunde ju inte jag veta.

I morgon blir det vilodag för Karlsson, medan matte jobbar, och på lördag är det dags igen. Men då har vi förmiddagspasset så det blir tidig uppstigning.

…från helvetet. Och det snöar fortfarande! Och är -12°… 😦

Funderar på om jag skulle starta en namninsamling, och vem jag i så fall ska skicka den till när den är klar? SMHI, yr.no, Al Gore eller möjligen … gud?

Just nu känns det där med växthuseffekt och global uppvärmning som fulländad bullshit. En ny istid känns däremot inte alls särskilt avlägsen. Lennart Å. Karlsson ”drunknade” i snövallen som bonden plogat upp mot vår infart, så jag misstänker att han håller med mig.

Gårdagens prognos från yr.no om 5 mm nederbörd, dvs 5 cm snö, känns halvlyckad. Halvlyckat känns också att jag inom det snaraste måste försöka hitta min bil, och skotta så att jag får ut den. Klockan 10 ska jag nämligen befinna mig på klubben för att låta folk prova och beställa de nya klubbkläderna. Och klockan 12 ska jag befinna mig på Elfsborgs BK i samma ärende. Någon som tror att jag inte blir ensam?

Halvlyckat är också det faktum att mitt ben som jag hade jätteont i igår (falsk ischias enligt google?) känns mycket bättre idag. Och då känns inte snöskottning som den optimala sysselsättningen. Framför allt inte som google (eller snarare kiropraktorcentrum.se)  hävdar att just snöskottning kan vara en orsak till denna åkomma…

Har det framgått någonstans i ovanstående text att jag är less på snön, kylan och vintern?

(Btw… märkte ni att jag inte skrev ett enda inlägg igår? Inte heller publicerade jag en enda bild. Inte ens en ynka liten istapp… 😉 )

Varsågoda! Här ovanför ser ni vinterns experiment. Murgrönan hänger på husväggen och har hittills genomlidit ett antal prövning sedan den inköptes på ICA Maxi i våras. Förmodligen var den tänkt för inomhusförvaring, men så tänkte inte jag. 🙂

Den bidade sin tid under sommaren och växte inte särskilt fort, men framåt hösten tog det lite fart.  När det var dags att rensa bort det sista i växtväg, samma helg som 1:a advent, skulle husse hjälpa till. ”Släng alla blommor” sa jag, och gick och gjorde något annat. För en gångs skull gjorde han exakt som jag sa… Tyvärr hade jag glömt att säga ”utom murgrönan som hänger på väggen”. Efter någon timme upptäckte jag mitt misstag och for iväg ut till komposten. Överst i högen, och ganska oskadd, ligger murgrönan. Dock hade den förlorat en del jord på vägen och det enda som fanns tillgängligt var pelargonjord. Jag petade tillbaks den i krukan och på den vägen är det.

Det ska bli spännande att se vad som händer till våren, men än så länge verkar den inte vara alltför ledsen, trots att temperaturen varit neråt -18 några nätter. Visst får den väl lite värme från huset, men det har ändå varit oväntat kallt, oväntat länge. Men vi kör enligt GDSGD-principen, dvs Går Det Så Går Det…

***

För tillfället har jag två gravt understimulerade hundar bakom ryggen eftersom husse bara fixat en minipromenad med dom idag. Han halkade nämligen vid lastbilsgaraget i morse och gjorde sig lite illa, trots att det finns både salt- och sandbil ”i familjen”. Ja ni vet… skomakarens barn och det där…

Iza ska jag slänga i simbassängen om en liten stund så hon lär väl få så hon blir nöjd, och Karlsson lämpar jag av hos svågern så får de underhålla varandra under tiden Iza simmar.

För dom som tror att jag överdriver när jag tjatar om vår lååånga infart som måste skottas; ser ni det lilla vita garaget längst bort i bild? Och  bakom husknuten (på bostadshuset) blir det dessutom bredare, för där står min bil…

***

I min desperation beslutade jag mig idag för att köra uppletande med Karlsson. På garageinfarten! Och det krävde små vita föremål, för att han inte skulle ta dom med synen. Jag tog knappt 0,5 vit strumpa av tunnare modell och klippte till fem föremål.

Tändaren är inte ett ”föremål” utan bara med som storleksjämförelse.

Och nog sjutton var han tvungen att använda näsan, det stod helt klart. Han fick jobba hårt och länge eftersom vi dessutom hade vinden i ryggen. Men till sist så fick han in alla fem. 🙂

Det syntes knappt när han hade dom i munnen, så små var dom. 🙂

I morgon är det alltså dags att bege sig till jobbet igen. Så värst sugen är jag inte. Dock blir det en mjukstart med en kort arbetsvecka. Måndag, tisdag och fredag. På onsdag är vi ju automatiskt lediga, och på torsdag har jag tagit ledigt för My Dog.

”Jullovet” har till stora delar blivit ett tekniklov, istället för tränings- och städningslov. Jag köpte videokameran, som jag iofs inte lagt så mycket tid på pga lite kommunikationsproblem med datorn. Jag har (som kanske framgått 😉 ) ägnat en del tid åt den vanliga kameran och försökt lära mig lite mer om den. En del experimenterade har det blivit. Jag har även laddat ner lite ”apps” till min ajFån, så nu har den lite mer funktionalitet. Lite hundträning har det ju faktiskt också blivit, även om det inte varit på långa vägar så mycket och ofta som jag önskat.

Om jag försöker bortse från vad jag tycker om snön egentligen, så är den onekligen ganska läcker som fotoobjekt, i synnerhet om man kombinerar den med solsken och blå himmel.

Då är pälstofflorna (och lite till) borta. Och det mesta sitter på min fleecetröja. NÄR ska jag lära mig att det inte är den optimala klädseln i samband med trimning? Får väl skylla på att jag gick en promenix med hundarna direkt innan jag åkte, och uppenbarligen fullständigt saknar förmåga att tänka i två steg…

Efter trimningen var det dags för pudelrace. Först den lilla hunden, och sedan den stora. Att släppa ihop både Iza och Karlsson med pudelpojkarna samtidigt kändes inte som någon jättebra idé med tanke på Izas mentala hälsa…

Jag hade garderat mig med både systemkamera och videokamera. Men varför måste batteriet i systemkameran alltid ta slut vid sådana här tillfällen? Varför kan det inte ta slut när jag fotar istappar eller något annat förhållandevis bestående. Inte en enda bild fick jag innan batteriet gav upp, och det ger upp väldigt, väldigt sällan… Videokameran hängde inte med i svängarna när det gick som fortast, eller möjligen var det fotografen som inte hängde med? Nåväl, det slutade med att jag stod som ett fån med min ajFån, och som sagt; kameran är inte den bästa beståndsdelen i den tekniska prylen.

Hur som helst hade de hjärtans roligt, i båda ronderna. Karlsson missade katten som råkade befinna sig i rasthagen (men förpassades ut ganska snabbt), och Iza hittade märgben. En delikatess hon inte får hemma numera… Hur som helst är båda hundarna ganska nöjda nu. Det var dessutom Izas första date med slyngeln Vincent, och hur många snart 10-åriga schäfertikar orkar och vill flänga runt som galningar med en pudelslyngel? Troligen inte så många, men Iza förnekar inte sin barnsliga sida. 🙂

När hon fick tag på märgbenet, som pudlarna ratat för
länge sedan, ändrade hon kroppsspråk och minspel ganska rejält.
Båda jag och V fick flashbacks från varghägnet på Kolmården…
Att pudlarna var mer intresserade av hennes rumpa än av det
hon hade in munnen tror jag inte hon noterade. 😉

Insåg att jag underlåtit att publicera mina målsättningar (på hundfronten) för 2010, so – here we go!

1. Smälta snön, så att vi kan träna spår. Just nu är jag desperat och funderar på var man kan hitta någon tom men plogad yta där vi kan träna ”hårda” spår, med tändstickor som apporter. Tips någon? Möjligheter till spårträning är ett måste för att inte den korta vår(tävlings)säsongen ska gå om intet.

2. Uppflytt ur högre spår. Som sagt; med lite (eller helst mycket) spårträning ska det inte vara någon omöjlighet. Vi har ju haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla, så det vore väl f*n om vi inte skulle få till det? Men det gäller ju att inte bli bortlottad också…

3. Start i lydnadsklass III. Där finns en hel del kvar att jobba med, och framför allt vittringsapporteringen som i princip inte ens är påbörjad. Övriga nya moment är hyfsat på G. Men en start tror jag att det blir tidigast i slutet av sommaren, och att sätta uppflytt som mål känns inte helt realistiskt. Men han har ju förvånat mig förr den lilla pälstofflingen. 🙂

I övrigt så blir det förhoppningsvis en vecka på Kindslägret, och så hoppas jag att vi kan få till någon form av privatträningar för en bra instruktör, och jag vet vem jag vill ha. 😉

För Izas del är målet att  hon ska fortsätta vara pigg och frisk, och fräsch i kroppen. Simningen kommer vi fortsätta med, och förhoppningsvis hinna med lite mer aktivering i form av spår.

Närmast på schemat står dock ett besök hos V i eftermiddag, för tillsnyggning av pälstofflorna och benhåren. Karlsson ska ju vara mon(s)terhund på My Dog och då är det ju roligt om han inte är alltför rasotypisk. Jag skulle kunna fixa det själv, men då krävs assistans av en utsövd husse som är på extra gott humör, och eftersom han inte varit utsövd på de senaste tre veckorna så väljer jag V den här gången. 🙂 Karlsson kanske kan få sig ett race med pudelpojkarna också?

Som jag skrev i decenniekrönikan så är det idag fyra år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Och sedan dess har det blivit 2062 till…

”Men herregud, när ska människan sluta med detta evinnerliga ordbajsande” är det säkert någon som tänker. Så även jag. Ibland. Chansen att ni blir av med mig är dock inte så stor, åtminstone inte just nu, men det kan ändra sig fort. Men vi lever ju i ett fritt land så det är ju faktiskt bara att sluta klicka sig hit. 😉

Hade jag bara den minsta lilla gnutta fantasi skulle jag förmodligen satsa på att skriva en roman istället (eller också?) men eftersom fantasin lyser med sin frånvaro så… lär jag  blir kvar här en stund till.

Nyårsaftonen tillbringade vi med trevligt sällskap, god mat och god dryck hos M, T, T.

T den äldre var för första gången ute på galej på egen tass, och kändes det konstigt för mig (hedersmoster som jag är) så var det nog inget mot hur det kändes för hans föräldrar. 🙂

Idag har vi inte gjort många knop. En rejäl hundpromenad har det dock blivit för mig och tassarna, med en hel del pulsande i snön så nu sussar de gott, de fyrfotade.

Så är det bara två dagar kvar av ledigheten, bara en vanlig helg liksom, och sen är det åter till löneslavandet. Som vanligt har jag inte fått gjort ens hälften av vad jag tänkt mig, framför allt inte på hundträningsfronten. Det kan jag ju delvis skylla på ”väglaget”, men då borde jag ju ha fått desto mer annat gjort, eller?! Nåja, vintern verkar ju bli ganska bister ett tag  till så jag kanske hinner med kattvinden och allt annat en annan dag…

Nu blir det pretentiöst värre; jag snor idén från Bibbi och gör en sammanfattning av hela 00-talet! Ett av de mer händelselösa decennierna egentligen; samma hus, samma ”husse”, (nästan) samma jobb och samma hund, åtminstone den ena. Jag gör det mest för min egen skull, och för mitt eget minne. Läs om ni orkar. 🙂

2000
Vi firade in det nya seklet och decenniet tillsammans med våra grannar som numera inte längre är grannar men fortfarande våra vänner. I februari föddes Iza på kennel Lunabjäret, och vi  tillbringade ett par månader med att pendla över Hallandsåsen till uppfödaren. I april flyttade hon hem till oss och äventyret började med denna snälla men egensinniga och orädda dam. Jag fyllde 40 och firade med hejdundrande kalas/kräftskiva i lagår’n. Fick en Londonresa i present som avnjöts i december. I övrigt är mina minnen från det året mycket sparsamma, för att inte säga obefintliga?

2001
Under vintern tror jag  att vi  kvistade vi iväg till någon kanarieö. Möjligen Teneriffa? Jag kämpade vidare med Iza, och jag bytte jobb till det jag har än idag. Digitalkamera hade jag fortfarande ingen. Iza gjorde MH på sitt mycket självständiga och orädda vis. Min första katt, Sudden, fick gå vidare till de sälla jaktmarkerna, 15 år gammal.

2002
Ny tripp till kanarieöarna, denna gång kanske Gran Canaria? I mars var vi i Prag och firade faderns 70-årsdag. På sommaren var jag och Iza på vårt första läger på Kinds Brukshundklubb. Hon var fortfarande ett mycket livligt ”barn” och tävlingsstarten kändes långt borta.

2003
Åkte vi någonstans? Lanzarote kanske? På sommaren blev det läger på Kinds BK igen. I september var det dags för tävlingsdebut med Iza i appellklass. Det gick bra och hon blev uppflyttad med god marginal. Någon månad senare kastrerades hon pga av mycket täta löp. Det höll på att kosta henne livet! Mer om det dramat kan man läsa här om man är intresserad.

2004
Avslutade min karriär (?) som ryttare när medryttarhästen Svalur såldes. Bestämde mig för att satsa mer på hunderiet och det gav väl resultat, men vi höll oss ifrån tävlingsbanorna det året. Kindsläger på sommaren som vanligt dock. Min andra katt, Skorpan, fick lämna in – 17 år gammal. Tankarna på en till hund började gro. Min första digitalkamera
inköptes.

2005
Meningen var att vi skulle ha åkt till Thailand (Phuket) i slutet av januari, tillsammans med goda vänner, men det kom en tsunami i vägen… Resan bokades om och vi hamnade i Brasilien istället. En upplevelse i och för sig, men inget ställe jag åker tillbaka till…

För att inte frångå rutinerna var jag på Kindslägret som vanligt. I augusti köpte vi husvagn, men den hann vi inte använda särskilt mycket det året.

Jag och Iza debuterade i lägre klass spår, men som den viltspårhund hon är så tog det fem tävlingar innan vi fixade uppflyttningen.

Under hösten fick jag en bärbar dator på jobbet och möjlighet att jobba hemifrån ett par dagar i veckan. Värt guld!

Iza började frisksimma på djursjukhuset, och det håller vi på med än idag.

Funderade vidare på det här med ytterligare en hund och bokade en cairnterriervalp för leverans efter årsskiftet. Under hösten hade jag en valpkurs där en av deltagarna var en borderterrier, och jag började tveka på det här med cairnterrier. I december visade det sig att cairntiken gått tom…

2006
Inledde året med att börja blogga, den 1:a januari. Den bloggen finns kvar och ligger här. Jag bytte hastigt och lustigt ras, från cairnterrier till borderterrier och i slutet av januari hämtade vi hem en liten Karlsson från kennel Öresund.

Iza var väl lite skeptisk till att börja med men storasysterhjärtat smälte ganska snabbt eftersom hon trots allt är en klok tant.

Det var  den kallaste och snörikaste vintern på mycket länge, och den lille fick inte gräs under tassarna förrän i april.

Vi fick en rejäl vattenläcka i badrummet under våren vilket ledde till en ofrivillig totalrenovering av det utrymmet. Ungefär samtidigt installerade vi bergvärme. Det var lite stökigt där en stund.

Vi var på Årets Border och både jag och Karlsson debuterade i utställningsringen. Vinnare i valpklass 4-6 månader blev resultatet. På sommaren blev han BIR-valp på utställningen i Borås.

Framåt hösten började jag träna på allvar med Karlsson och han visade sig vara en riktigt rolig liten prick. Mycket lyhörd och med en stor portion will-to-please. Uppletandet gick som på räls, men spår fattade han inte så mycket av.

Sommarsemestern ägnades  åt husvagnen och Kindslägret, och på hösten debuterade Iza (och jag) i högre spår med ”godkänd” som resultat.

2007
Tränade vidare med Karlsson. Platsliggningen ville inte fastna så den officiella tävlingsdebuten sköts på framtiden. MH klarades av under våren med trevligt resultat.

På sommaren var det husvagnssemester och Kindsläger som vanligt, och det året körde jag Karlsson fullt ut. På hösten debuterade jag med Iza i agility! Inofficiell tävling men distriktsmästerskap och vi kom på en 16.e plats av ca 45 starter! Det var verkligen jätteroligt!

Startade på två KM med Karlsson, men avstod platsliggningen. Iza gjorde sin sista tävling, högre spår. Även denna gång med ”godkänd” som resultat, men en tävling med riktigt bra känsla.

Företaget jag jobbar på såldes till Norge. Inte helt smärtfritt, men jobbet fick jag behålla…

Jag och Karlsson avslutade året med att åka till Malmö och välja ut en valp (hos Karlssons uppfödare) åt pappa och hans fru. Det blev en liten Gino.

Under detta året började mitt pelargonintresse vakna på allvar…

2008
I mitten på januari hämtades Gino från Malmö och tillbringade ett par dagar hos oss. Karlsson visade sig vara en utmärkt valpfarbror och tog det lugnt och försiktigt.

Jag köpte mig en systemkamera, vilket jag inte ångrade.

Under våren debuterade Karlsson i appellklass med uppflyttningsresultat. Lydnadsklass I visade sig larvigt nog vara en svårare nöt att knäcka och det tog fyra starter, men på hösten grejade vi ett 1:a pris.

Vi (eller snarare snickarna) byggde
äntligen den efterlängtade altanen.

Sommarsemestern blev minnesvärd av en tråkig anledning, men jag ska inte gå in på detaljerna här. Den avslutades dock med en vecka på Kindslägret, som tur var.

På hösten debuterade vi i lägre klass spår på hemmaplan, mest för att se om han kunde komma runt ett tävlingsspår på tid. Det kunde han, och vi blev uppflyttade!

Årets båda bruksresultat resulterade i titeln ”Årets Bruksborder”.

2009
På hundfronten debuterade Karlsson i högre klass under våren (två försök), men det var uppenbarligen för tidigt. Han slog till i utställningsringen på Årets Border och kom tvåa i öppenklassen efter att de två föregående åren åkt ut med huvudet före. Den jättelika bucklan, för ”Årets Bruksborder” delades ut i stora ringen under pompa och ståt.

Vi tränade intensivt och i juni representerade vi klubben i sjuhärads-mästerskapet, i lydnadsklass II. Karlsson blev sjuhäradsmästare i den klassen och hela laget vann den prestigefyllda tävlingen. En riktigt rolig dag!

Semestern tillbringades som vanligt i husvagnen på diverse olika ”locations” och på Kindslägret. Semesteravslutningen blev den officiella debuten i lydnadsklass II där han förvånade alla, inklusive matte, och klämde till med 180 poäng och ett förstapris. Sen blev det ett LP II av bara farten, vilket inte alls var meningen.

Året innehöll också en hel del kurser för meriterade instruktörer. En del bra, en del mindre bra.

I  högre klass gick det inte lika smärtfritt, men i femte starten för året kom vi runt spåret på tid och hade uppflyttningspoäng på lydnaden så ”godkänd” blev slutresultatet. Inte mycket att skryta med, men lite skönt trots allt.

Jag avslutade året med inköp av en videokamera, så vem vet; nästa decennieskifte kanske det blir långfilm här? 😉

Ikväll firar vi ut det här decenniet, och in nästa, tillsammans med samma vänner som vi startade med. Det känns tryggt. 🙂

***

That’s it! Mycket hundrelaterat blev det, och av naturliga skäl är minnet bättre och detaljerna fler ju längre fram i tiden man kommer. Där har jag ju dessutom stöd både av bloggen och det digitala bildarkivet. Jag har säkert glömt en del väsentligt; so – shoot me! 🙂

Jodå, det kommer. Det pretentiösa sammanfattningsinlägget. Ska bara putsa lite till på det. 🙂

I väntan på det (seså, bit inte ner alla naglarna nu…) kommer här några vinterbilder från trädgården. Dagen började med -15° men nu har det blivit, om inte varmare, så åtminstone något mindre kallt.

Syrénen ser lite … trött ut. Även om den är vacker även
i den här modellen så föredrar jag när den ser ut så här.

Och btw, nu har jag fullkomligt öst ut massor av bilder här, nästan hela december, så nu borde jag väl kunna skriva några inlägg utan bilder under januari utan att få allt för dåligt samvete? 😉

Idag har det varit ett strålande vinterväder, och om man nu hade gillat snö och vinter hade man varit i sitt esse. Hur som helst tog jag oss i kragen och harvade iväg runt djävulsrundan. Fördelen med kylan var att hästarna inte orkade trakassera oss utan hade fullt sjå att skrapa sig ner genom snön för att hitta lite mat i väntan på lunchen. De sjuttifjorton hundarna i djävulshuset kanske har frusit ihjäl för där var det lugnt. 25% av promenaden fick vi pulsa i nästan orörd snö, och den lille terriern hade kramp i tassarna väldigt ofta. Men annars (förutom de 25%) var det rätt trevligt. 😉 Tyvärr blir det inga bilder från promenaden för kameran tar jag inte med när jag är ensam med båda de vilda djuren.

Dock har jag fotat istappar och lite annat, på hemmaplan.

Visst får man lite Jukkasjärvi-feeling?

Bambi utanför köksfönstret på förmiddagen.

Förutom istappsfotning och hundpromenad har det inte blivit så mycket vettigt gjort idag heller. Kattvinden får vila i frid till nästa år…

Igår kväll klämde jag förresten ett par avsnitt av Dr House, och då somnade jag minsann inte. Det var alltså Damernas detektivbyrå det var fel på, inte mig. Skönt! Och några biverkningar av vaccinationen har jag inte heller märkt av. Jo, om jag känner efter riktigt, riktigt noga kanske jag har pyttelite ont i armen. Men då måste jag känna efter som sagt… 😉

Nyss bet jag ett stor tugga ur det sura äpplet och tog fram dammsugaren. Jag menar… jag har ju semester?  Ska man verkligen behöva dammsuga då? Nåja, promenaden med snabeldraken i vardagsrummet gav flashbacks från gårdagskvällen.

När jag städade strumplådan här om dagen hittade jag ett par obegagnade  skidstrumpor, troligen inköpta innan jag riktigt insett att jag slutat åka skidor. Det var en kraftig modell med extra långa skaft, och jag såg oerhört snabbt vilken potential det fanns. Hundleksak! Jag stoppade i en pipande tennisboll i ena strumpan, en massiv gummiboll i andra strumpan och så knöt jag ihop skaften. Detta resulterade i något meterlångt och, enligt Karlsson, fantastiskt roligt.

Den pipande tennisbollen monterades ganska snabbt loss ur sin strumpa och dödades, men den andra bollen fanns kvar. Igår tyckte Karlsson att det var dags för lite kamplekar och jagade Iza runt i huset för att få henne att hålla emot. Hon var dock föga intresserad och då sökte han upp mig istället, där jag satt i TV-fåtöljen. Jag upplät en hand till mothållning och terriern var nöjd. Han drog och slet och morrade av hjärtans lust, och jag fortsatte med mitt dvd-tittande.

Men då… DÅ vaknar schäfertanten?! Matte och lillebror skulle minsann inte få roa sig utan att hon var med. Hon kommer farande och greppar ett stadigt tag mitt på det långa strumparrangemanget och börjar tugga hysteriskt. Låt mig påminna om att vi pratar om samma schäfertant som bara har en dryg månad kvar till 10-årsdagen. Det kändes verkligen som om hon rent tandgripligen ville avbryta vår roliga lek. Inte vara med, utan just avbryta. Jag skrattade så att tårarna rann, pausade dvd:n och hade så gärna velat hämta kameran, men av naturliga skäl gick ju inte det eftersom jag var deltagare i dramat. Dessutom utspelade sig det mesta under soffbordet och fotovinkeln var usel. Men förhoppningsvis kommer jag minnas det ändå. Kanske skulle rama in strumporna?

Nu ryms helt plötsligt båda två på beanbagen?! (ajFån-bild)