Författare: vallterrier

Iza lever i tron att livet är ett vasalopp, och är man inte i Evertsberg före klockan 14 så drar dom repet framför näsan på en, och man får inte fortsätta.

Lunchpromenaden idag gick ned till byn för att hämta bilen på verkstan, en sträcka på några kilometer, bitvis bestående av ganska brant backe med is och modd. När telefonen ringde fann jag det för gott att stanna. Iza drar ju inte bara nytta av sina 25 kilo, sin vilja och sitt goda humör. I nedförsbackarna får hon dessutom hjälp av gravitationskraften… Så – att hålla 1,5 hund med vänsterhanden och prata i telefon med den högra? Nej, att stå still kändes som ett bra val. Telefonsamtalet varade några minuter, och när vi skulle börja gå igen – det var DÅ det blev vasalopp. Vi hade ju förlorat en massa tid som vi var tvungna att ta igen och därför satte hon högsta fart. Nedför. På is. I koppel. Och något rep var det ingen som drog framför näsan på oss, men det vete tusan om det var hennes förtjänst?

Well, vi överlevde.

Oavsett vad man tycker om snön och vintern, och det gör man ju inte (tycker om den alltså) så går det inte att förneka att den är rätt läcker på bild. I synnerhet om man kombinerar den med strålande solsken och klarblå himmel. Dock skulle ingen vara gladare än jag om den försvann… Det ÄR inget fel på barmark. Alls. Faktiskt.

För övrigt får vi nog vidta diverse livräddningsaktioner i trädgården om någon av våra buskar ska överleva. Syrenen har redan ett par avbrutna grenar av snötyngden, och det är bara ett exempel.

Äntligen är dom här, i mitt hus – tulpanerna! Inte favoritmodellen, men det är tulpaner och just nu är det bara det som räknas. 🙂

Igår kväll, när jag skulle åka till klubben och kränga kläder, fick Karlsson en fis på tvären – igen! Han mådde riktigt uselt och jag vågade naturligtvis inte lämna honom hemma utan han fick åka med. Som tur var dök även P upp, vilket inte var meningen, så hon fick ta hand om klädförsäljningen medan jag oroade mig för liten K. Vi gick, och vi sprang. Vi försökte leka med pip-leksaker etc. Inget var kul enligt den lilla terriern. Senast det hände frågade jag ju lite hos veterinären och fick då tipset om Minifom, men vi kom aldrig så långt som till doseringen. Igår ringde jag dock till Blå Stjärnan och fick reda på doseringen för åtta kilo hund, och sen bar det av i illande fart till apoteket som har kvällsöppet. Minifom i flytande form inhandlades, och när jag läste på asken (om doseringen till kolikbarn) insåg jag ännu en gång att det nog är tur att jag inte blivit mamma. Frågan är om jag (mentalt) klarat ett sjukt barn när jag blir i upplösningstillstånd och mår så dåligt av att se min hund ha ont i magen under en förhållandevis kort stund?

Nåväl, hem i flygande fläng och ut med Karlsson ur bilen – och då var han frisk?! Tack och lov förvisso, men jag blir lika fascinerad varje gång det händer. Från att må så uselt till att vara kärnfrisk och überpigg på 30 minuter? Nåja, nu har vi medicin nästa gång det händer.

Som jag skrev i torsdags så köpte jag ett Back On Track-täcke till Karlsson på My Dog. Han hade det under våra promenader till och från bilen på lördagen. Han såg väl lite stel ut, men med tanke på att det var -18° och han var barfota kändes det inte så konstigt.

Idag var det promenadpremiär på hemmaplan, och han var inte odelat förtjust. Iofs är det ”bara” -6° idag, och det har han ju fixat förut utan täcke, men jag ville testa. Han tyckte det var jätteskumt, åtminstone första halvan av den inte överdrivet långa promenaden. Och någon kapplöpning var det definitivt inte frågan om i början. Sen lossnade det lite. Han ska nog vänja sig så att han med glad min kan använda det när det är riktigt smällkallt, vilket det troligen inte kommer bli igen på fyra år eller nå’t – eftersom han nu har ett täcke…

I lördags tänkte jag förresten att jag skulle testa systemet – och knallade igenom veterinärbesiktningen med täcket på honom. Täcket är ju dopingklassat OM hunden använder det pga av en skada. Hur man nu ska kunna kolla det? Fånigare och ihåligare regel får man väl leta efter. Naturligtvis såg vi inte röken av någon veterinär över huvud taget, trots att vi kom i värsta rusningen. Men det hade varit rätt roligt att ta en diskussion, framför allt eftersom han inte skulle ”tävla” utan bara vara monterhund.

Och på tal om monter så fick jag glada nyheter igår kväll. BTS (Borderterriersällskapets) monter  kom på andra plats i tävlingen om bästa rasklubbsmonter. Jag har ingen aning om vem som bedömer det hela, eller hur det går till. Och jag tar definitivt inte åt mig något av äran eftersom montern var färdigbyggd när vi kom (och stod kvar när vi gick). Men det var roligt ändå, och Karlsson är allt lite stolt. 🙂

Det här är den bild där han ser minst sur ut…

Snö, snö, snö… Utsikten från vår lilla altan.

Idag har  jag plundrat julgran, några dagar för sent. Men den har varit så fin och fräsch, och med tanke på den mycket ihållande julstämningen utomhus kändes det inte så konstigt att ha den kvar. Trettondagen brukar ju annars vara deadline i det här huset.

Här har det varit ungefär 15° varmare idag än igår, vilket förvisso inte gjorde något. Men naturligtvis kom blåsten som ett brev på posten, så helt behagligt har det ändå inte varit.

Eftermiddagen tillbringades på Kinds BK med bl a lite träning och mycket fotning. Karlsson fick träna lite framåtsändandetransporter och inkallning med ställande. Och sen var det foto av de vilda mallarna Bosse & Laban för hela slanten. 🙂 Snö och mulet är dock inget drömväder varken för mig eller kameran, så bilderna blev som dom blev, trots att jag ansträngde mig och åtminstone försökte göra rätt inställningar.

Då är vi hemkomna efter ytterligare ett halvdagspass i montern på My Dog.

Gav mig iväg i mycket god tid i morse för att kunna ta det lugnt på vägen ner. Fick nämligen en aha-upplevelse (eller nära döden-upplevelse?) igår när jag på väg till jobbet (på samma motorväg) var tvungen att bromsa pga av en fantasifullt parkerad långtradare. När jag trampade på bromsen igår hände – ingenting. Därför höll jag en ödmjuk approach på vägen ner och hem idag. Jag löste biljett till högerfilen och lät TV-spelarna (ni vet – de där med fem liv kvar) hållas i vänsterfilen. När termometern visar -20, vägbanan är svart, och inget skvätter från densamma så borde väl vem som helst begripa att det är is man kör på, och inte vatten? Nåja, både jag och TV-spelarna kom uppenbarligen fram helskinnade för jag såg ingen av dem i diket.

Även idag hade vi sällskap av Sot i montern, men den här gången med husse som följeslagare. Idag var det betydligt mer action än i torsdags. Karlsson & Sot har nog hälsat på fler människor än vad kungen & drottningen gör under en genomsnittlig kungamiddag.  🙂 De har varit fina och trevliga representanter för rasen och jag och Sot-hussen har pratat oss varma för borderterrier.

Har även hunnit träffa en hel del bekanta, varav en del långväga, som jag inte träffar så ofta. Det blir naturligtvis lite splittrat när man står i montern, men det var trevligt med de små pratstunder vi fick.

När vårt pass var slut tänkte jag mig ytterligare ett varv bland shoppingstånden men tröttnade rätt fort, för fy f*n vad trångt det var. Att gå utan hund hade kanske funkat men med en liten Karlsson i släptåg hade jag fullt  upp att se till att han inte blev ihjältrampad. Det slutade med att han fick välja något han ville ha, som tack för lång och trogen montertjänst. Det blev ett grisöra för sju pengar. 🙂 Det åts upp på plats och sedan begav vi oss hemåt.

Karlsson sussar nu sött, och frågan är om inte jag borde göra detsamma en stund, för att överleva kvällen?

Och förresten; igår körde  vi ett träningspass i ”lokalen”, och jag tror att vi gjorde ett stort framsteg i vittringsapporteringsprojektet. Ska testa i morgon igen för att se om jag tror rätt?

En bild från i torsdags, på det strävsamma paret/arbetskamraterna.
Foto: Ulrika Sandström.

Fick några bilder från Sots matte igår kväll, och den här är ju underbar. Sot, som körde heldag i montern, började bli lite trött och tyckte att Karlsson var perfekt att vila huvudet på. 🙂

Rätt trötta sådana…

Då har vi klarat av första passet på My Dog. Vi kom ner på förmiddagen, men lite senare än vad jag tänkt mig. Shoppandet hann vi ändå klara av i lugn och ro, och det blev inte så blodigt. Största investeringen var en dopingklassad pyjamas (= Back On Track-täcke) till Karlsson. (Kostade inte mycket mer än ett ”vanligt” täcke i den storleken.) I övrigt blev det ett par leksaker (typ pipkrokodil), ett halsband och en påse hundsmågodis (torkad lever, hjärta, lungor, våm, lammkött mm). Och just det; den traditionella borderterrierkalendern i större modell hittade jag också.

När jag skulle titta på lydnaden, innan vi gick på vårt monterpass, hade de naturligtvis lunchpaus, vilket väl iofs inte var så märkligt eftersom klockan var 12.30. Ibland har man lite otur när man tänker…

När vi släppte ihop Karlsson och den lilla tiken Sot i montern blev det ett par lekinviter, lite ålande på mattan och sen var det som om de alltid känt varandra. Lugnt och tryggt, och till sist så lugnt och tryggt att Sot rullade ihop sig bredvid Karlsson på bordet och somnade. Riktigt härliga var dom att se; som ett gammalt strävsamt par. 🙂 Sots matte har nog någon riktigt härlig bild i sin kamera som jag hoppas att jag får så småningom.

Dagen började dock inte riktigt som planerat. Igår kväll upptäckte vi att Karlsson var lite geggig i ögonen. Sköljde med koksaltlösning, men i morse var det värre. Smittsamt??? Hur skulle jag göra med My Dog? Skulle vi öht bli insläppta? Skulle jag åka ner utan hund eftersom jag faktiskt lovat att stå i montern? Jag ringde djursjukhuset och fick en akuttid 08.10 hos deras ögonspecialist. Att det är densamma som min hatveterinär (som höll på att ta livet av Iza) var det bara att bortse ifrån i det läget. Hon gjorde en grundlig undersökning och konstaterade att ögonen var inflammerade men att det sannolikt inte var något smittsamt utan troligen orsakat av det kalla och torra vädret. (Se där; ytterligare en anledning att hata vinter och kyla!). Vi fick medicin (salva som han ska ha tre gånger om dagen i 14 dagar) och hon skrev dessutom ut ett intyg på att det inte var smittsamt och sen begav vi oss mot Göteborg. Att veterinärbesiktningen var avskaffad när vi äntligen kom dit kunde ju inte jag veta.

I morgon blir det vilodag för Karlsson, medan matte jobbar, och på lördag är det dags igen. Men då har vi förmiddagspasset så det blir tidig uppstigning.

…från helvetet. Och det snöar fortfarande! Och är -12°… 😦

Funderar på om jag skulle starta en namninsamling, och vem jag i så fall ska skicka den till när den är klar? SMHI, yr.no, Al Gore eller möjligen … gud?

Just nu känns det där med växthuseffekt och global uppvärmning som fulländad bullshit. En ny istid känns däremot inte alls särskilt avlägsen. Lennart Å. Karlsson ”drunknade” i snövallen som bonden plogat upp mot vår infart, så jag misstänker att han håller med mig.

Gårdagens prognos från yr.no om 5 mm nederbörd, dvs 5 cm snö, känns halvlyckad. Halvlyckat känns också att jag inom det snaraste måste försöka hitta min bil, och skotta så att jag får ut den. Klockan 10 ska jag nämligen befinna mig på klubben för att låta folk prova och beställa de nya klubbkläderna. Och klockan 12 ska jag befinna mig på Elfsborgs BK i samma ärende. Någon som tror att jag inte blir ensam?

Halvlyckat är också det faktum att mitt ben som jag hade jätteont i igår (falsk ischias enligt google?) känns mycket bättre idag. Och då känns inte snöskottning som den optimala sysselsättningen. Framför allt inte som google (eller snarare kiropraktorcentrum.se)  hävdar att just snöskottning kan vara en orsak till denna åkomma…

Har det framgått någonstans i ovanstående text att jag är less på snön, kylan och vintern?

(Btw… märkte ni att jag inte skrev ett enda inlägg igår? Inte heller publicerade jag en enda bild. Inte ens en ynka liten istapp… 😉 )

Varsågoda! Här ovanför ser ni vinterns experiment. Murgrönan hänger på husväggen och har hittills genomlidit ett antal prövning sedan den inköptes på ICA Maxi i våras. Förmodligen var den tänkt för inomhusförvaring, men så tänkte inte jag. 🙂

Den bidade sin tid under sommaren och växte inte särskilt fort, men framåt hösten tog det lite fart.  När det var dags att rensa bort det sista i växtväg, samma helg som 1:a advent, skulle husse hjälpa till. ”Släng alla blommor” sa jag, och gick och gjorde något annat. För en gångs skull gjorde han exakt som jag sa… Tyvärr hade jag glömt att säga ”utom murgrönan som hänger på väggen”. Efter någon timme upptäckte jag mitt misstag och for iväg ut till komposten. Överst i högen, och ganska oskadd, ligger murgrönan. Dock hade den förlorat en del jord på vägen och det enda som fanns tillgängligt var pelargonjord. Jag petade tillbaks den i krukan och på den vägen är det.

Det ska bli spännande att se vad som händer till våren, men än så länge verkar den inte vara alltför ledsen, trots att temperaturen varit neråt -18 några nätter. Visst får den väl lite värme från huset, men det har ändå varit oväntat kallt, oväntat länge. Men vi kör enligt GDSGD-principen, dvs Går Det Så Går Det…

***

För tillfället har jag två gravt understimulerade hundar bakom ryggen eftersom husse bara fixat en minipromenad med dom idag. Han halkade nämligen vid lastbilsgaraget i morse och gjorde sig lite illa, trots att det finns både salt- och sandbil ”i familjen”. Ja ni vet… skomakarens barn och det där…

Iza ska jag slänga i simbassängen om en liten stund så hon lär väl få så hon blir nöjd, och Karlsson lämpar jag av hos svågern så får de underhålla varandra under tiden Iza simmar.

För dom som tror att jag överdriver när jag tjatar om vår lååånga infart som måste skottas; ser ni det lilla vita garaget längst bort i bild? Och  bakom husknuten (på bostadshuset) blir det dessutom bredare, för där står min bil…

***

I min desperation beslutade jag mig idag för att köra uppletande med Karlsson. På garageinfarten! Och det krävde små vita föremål, för att han inte skulle ta dom med synen. Jag tog knappt 0,5 vit strumpa av tunnare modell och klippte till fem föremål.

Tändaren är inte ett ”föremål” utan bara med som storleksjämförelse.

Och nog sjutton var han tvungen att använda näsan, det stod helt klart. Han fick jobba hårt och länge eftersom vi dessutom hade vinden i ryggen. Men till sist så fick han in alla fem. 🙂

Det syntes knappt när han hade dom i munnen, så små var dom. 🙂

I morgon är det alltså dags att bege sig till jobbet igen. Så värst sugen är jag inte. Dock blir det en mjukstart med en kort arbetsvecka. Måndag, tisdag och fredag. På onsdag är vi ju automatiskt lediga, och på torsdag har jag tagit ledigt för My Dog.

”Jullovet” har till stora delar blivit ett tekniklov, istället för tränings- och städningslov. Jag köpte videokameran, som jag iofs inte lagt så mycket tid på pga lite kommunikationsproblem med datorn. Jag har (som kanske framgått 😉 ) ägnat en del tid åt den vanliga kameran och försökt lära mig lite mer om den. En del experimenterade har det blivit. Jag har även laddat ner lite ”apps” till min ajFån, så nu har den lite mer funktionalitet. Lite hundträning har det ju faktiskt också blivit, även om det inte varit på långa vägar så mycket och ofta som jag önskat.

Om jag försöker bortse från vad jag tycker om snön egentligen, så är den onekligen ganska läcker som fotoobjekt, i synnerhet om man kombinerar den med solsken och blå himmel.

Då är pälstofflorna (och lite till) borta. Och det mesta sitter på min fleecetröja. NÄR ska jag lära mig att det inte är den optimala klädseln i samband med trimning? Får väl skylla på att jag gick en promenix med hundarna direkt innan jag åkte, och uppenbarligen fullständigt saknar förmåga att tänka i två steg…

Efter trimningen var det dags för pudelrace. Först den lilla hunden, och sedan den stora. Att släppa ihop både Iza och Karlsson med pudelpojkarna samtidigt kändes inte som någon jättebra idé med tanke på Izas mentala hälsa…

Jag hade garderat mig med både systemkamera och videokamera. Men varför måste batteriet i systemkameran alltid ta slut vid sådana här tillfällen? Varför kan det inte ta slut när jag fotar istappar eller något annat förhållandevis bestående. Inte en enda bild fick jag innan batteriet gav upp, och det ger upp väldigt, väldigt sällan… Videokameran hängde inte med i svängarna när det gick som fortast, eller möjligen var det fotografen som inte hängde med? Nåväl, det slutade med att jag stod som ett fån med min ajFån, och som sagt; kameran är inte den bästa beståndsdelen i den tekniska prylen.

Hur som helst hade de hjärtans roligt, i båda ronderna. Karlsson missade katten som råkade befinna sig i rasthagen (men förpassades ut ganska snabbt), och Iza hittade märgben. En delikatess hon inte får hemma numera… Hur som helst är båda hundarna ganska nöjda nu. Det var dessutom Izas första date med slyngeln Vincent, och hur många snart 10-åriga schäfertikar orkar och vill flänga runt som galningar med en pudelslyngel? Troligen inte så många, men Iza förnekar inte sin barnsliga sida. 🙂

När hon fick tag på märgbenet, som pudlarna ratat för
länge sedan, ändrade hon kroppsspråk och minspel ganska rejält.
Båda jag och V fick flashbacks från varghägnet på Kolmården…
Att pudlarna var mer intresserade av hennes rumpa än av det
hon hade in munnen tror jag inte hon noterade. 😉

Insåg att jag underlåtit att publicera mina målsättningar (på hundfronten) för 2010, so – here we go!

1. Smälta snön, så att vi kan träna spår. Just nu är jag desperat och funderar på var man kan hitta någon tom men plogad yta där vi kan träna ”hårda” spår, med tändstickor som apporter. Tips någon? Möjligheter till spårträning är ett måste för att inte den korta vår(tävlings)säsongen ska gå om intet.

2. Uppflytt ur högre spår. Som sagt; med lite (eller helst mycket) spårträning ska det inte vara någon omöjlighet. Vi har ju haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla, så det vore väl f*n om vi inte skulle få till det? Men det gäller ju att inte bli bortlottad också…

3. Start i lydnadsklass III. Där finns en hel del kvar att jobba med, och framför allt vittringsapporteringen som i princip inte ens är påbörjad. Övriga nya moment är hyfsat på G. Men en start tror jag att det blir tidigast i slutet av sommaren, och att sätta uppflytt som mål känns inte helt realistiskt. Men han har ju förvånat mig förr den lilla pälstofflingen. 🙂

I övrigt så blir det förhoppningsvis en vecka på Kindslägret, och så hoppas jag att vi kan få till någon form av privatträningar för en bra instruktör, och jag vet vem jag vill ha. 😉

För Izas del är målet att  hon ska fortsätta vara pigg och frisk, och fräsch i kroppen. Simningen kommer vi fortsätta med, och förhoppningsvis hinna med lite mer aktivering i form av spår.

Närmast på schemat står dock ett besök hos V i eftermiddag, för tillsnyggning av pälstofflorna och benhåren. Karlsson ska ju vara mon(s)terhund på My Dog och då är det ju roligt om han inte är alltför rasotypisk. Jag skulle kunna fixa det själv, men då krävs assistans av en utsövd husse som är på extra gott humör, och eftersom han inte varit utsövd på de senaste tre veckorna så väljer jag V den här gången. 🙂 Karlsson kanske kan få sig ett race med pudelpojkarna också?