Författare: vallterrier

När jag ändå är igång och rotar bland gamla bilder kan jag ju visa några bilder på en av de två katter jag haft. Den första katten, Sudden, var pappa till Skorpan (nedan) och honom har jag tyvärr inga digitala bilder på men de var nästan kopior till utseendet, dock inte till temperamentet.

Skorpan blev 16 år och var ett sällsynt lyckat exemplar av blandras-avel. 😉 Perser, bondkatt och birma var det i honom och ljuvligare katt får man leta efter. Ett gudagott temperament hade han. Snällheten kattifierad… Att han hade klor som han kunde försvara sig med upptäckte han nog aldrig? Om någon av hundarna (han upplevde även den första schäfern) bråkade med honom så la han sig bara på rygg och idkade passivt motstånd. Då kom dom av sig. 🙂 Man kunde ha långa invecklade samtal med honom. Riktigt vad vi pratade om förstod jag aldrig men han svarade – alltid! Egentligen var han nog mer lik en hund i temperamentet, kom alltid på inkallning t ex.

Jag saknar honom!

Bilderna är tagna i en riktig fotostudio i samband med ett ”modelljobb”. (Ja, även han extraknäckade som fotomodell ibland. 😉 )

Och ja, han hade blå ögon. Om någon undrar. 😉

Kom just på att Jessika för ett tag sedan efterlyste en mig närstående rynkig schäferpanna.

Voilà!

Bilden har några år på nacken, den är från 2003, och tagen med den generationens digitalkamera. Nosen är inte så grå men pannan är rynkig. Detta är nog den ”sötaste” bilden jag har på min alldeles egen bruksschäfer. Nu ska vi snart åka och träna inkallning med ställande, jag och bruksschäfern, så får vi se om min nya strategi fortfarande verkar lika lovande som i onsdags?

Med mycket att fundera på så somnade jag (som vanligt) som en spädgris igår kväll. Kl 01.30 slog jag upp ögonen och kunde inte somna om. Oerhört frustrerande när man är van att sova hyfsat bra. Somnade igen strax innan klockan ringde, men då var det ju ingen större idé. Med andra ord har dagen varit hyfsat seg.

Eftersom K varit hos svärmor och promenerats så förbarmade sig husse över Iza och eftermiddagens promenad (i ösregnet, så det var jag inte ledsen för). Jag beslutade att ta tillfället i akt och träna lite apportering med lillebror. Detta hatmoment som jag aldrig lyckas få ordning på med någon hund?! Iza tuggar ju som en idiot, t o m på tungapporten! OK, där är det väl inte lika intensivt av förklarliga skäl men hon försöker åtminstone. K vill ju ÄGA!!! Och även han tuggar och slänger med den som om den vore en grävling han egenhändigt (egentändigt?) dödat.

Med dessa erfarenheter i bagaget stängde vi in oss på toaletten, ca 3 kvadratmeter… Där kommer han ju inte så långt liksom. 😉 Det var jag, Karlsson, en apportbock, en pipleksak och X antal mini-Frolic. Jag puttade iväg apporten och när han kom in med den och lämnade den i min hand (han visste ju att det fanns andra roliga saker hos matte) så ramlade det ner en pipleksak på golvet istället. Och när han kom in med den (han var något mer nödbedd där) så ramlade det ner en Frolic, och sen en apportbock och… Så höll vi på en stund. Sen vågade jag flytta ut i hallen där ytan är något större. Vid det laget hade pipleksaken dött, eller åtminstone slutat skrika när den blev misshandlad. Med det hade den väl tappat något av sin charm i K:s ögon men han tyckte ändå att bytet var helt OK och kom in med den direkt för att byta mot godis. Kanske kan detta vara rätt väg att gå för att höja tempot in och därmed minska tugget? Att få till ingångar och att hålla kvar får bli ett senare problem.
Lovar nu mig själv att intensifiera apporteringsträningen till … tja, varje dag? Eller nå’t? Betydligt oftare än den hittillsvarande frekvensen iaf.

Tyvärr FÅR jag inte berätta vad det handlar om. Men jag kan säga så mycket som att det handlar om jobbet och för tillfället ligger tårarna väldigt nära ögonen. Huruvida den känslan är motiverad kommer det förmodligen ta lång tid innan jag vet med säkerhet. Dock ska ni inte behöva vänta ett år på B, men ett tag till blir det nog… *suck*

Men ändå, tack för hållna tummar, det uppskattas!

Varför ni hållit tummarna kan jag inte berätta, och jag vet inte heller om det gett önskat resultat…

Får återkomma i frågan om något år eller så. 😦

Tack och lov blev vi inte personligen inblandade även om jag var nästan lika skakis som Tytti innan det var över. Jag och Iza var på övre plan och tränade och i andra änden på samma plan var T & M. Iza brydde sig förvånansvärt lite så jag körde med henne lös och höll på med inkallning med ställande. Då kommer Tytti upp på plan och lägger Tarrak bredvid sig. Ungefär samtidigt bestämmer jag mig för att jag och Iza var klara med det momentet. Jag la henne ner och tog av mig västen för att pilla ner musmattan i ryggfickan. DÅ bryter cirkusen lös! M har av någon anledning ett horn i sidan till Tarrak och NU skulle han dö! M far på Tarrak som självklart rusar iväg och springer för livet. De försvinner ner på nedre plan där det var betydligt mer folk och hundar, med husse resp. matte springandes efter. Som genom ett under fick jag tag på Iza i halsbandet innan hon egentligen förstod vad som hände. Detta var annars en sådan situation där hon mycket väl kunnat hänga på bara för att kolla läget (nyfiken i en strut)! Fick på henne kopplet och stod kvar och väntade. Fullt beredd på att de skulle komma farande upp på plan igen. Detta hände dock inte utan de fick stopp på hundarna. Tarrak hade fått ett litet sår vid ögat men det verkade inte vara någon större fara. Jag, Iza, Tytti och Tarrak tog sedan en liten promenad för att om möjligt försöka undvika rasrelaterade sviter hos Tarrak. Han och Iza kom dock bra överens och han verkade inte ha lidit någon större mental skada, åtminstone inte när det var en tjej under schäferpälsen.

Vad det gäller vår träning så tror jag att jag kanske hittat en väg. Jag la musmattan på inkallningssträckan MED godis på. Detta är säkert helt emot alla vedertagna träningsprinciper men nu är jag desperat. Och som jag tidigare konstaterat, Iza är inte som alla andra hundar. De mest bisarra, långsökta knep kan ibland vara väldigt effektiva på henne. Det funkade faktiskt, även när det inte låg godis på musmattan. Kanske, kanske har jag lyckats bryta mönstret? För övrigt var hon riktigt lyhörd och trevlig att träna med igår, trots att vi hade sällskap på plan.

Karlsson fick sig ett litet pass med bland annat framförgående. Dessutom körde vi både lf och ff med kommendering. Detta tyckte han var konstigt och blev lite splittrad så detta får vi träna mycket mer på för att undvika hysteriska pussattacker på domarna på kommande tävlingar. 😀

För övrigt kan jag behöva några hållna tummar under dagen. Varför kan jag tyvärr inte berätta, än…

Ända från början har jag ju haft som klart mål att stävja alla former av viltintresse hos Karlsson. Med anledning av detta så har jag ”bromsat” varje gång han ställt sig och sniffat intresserat in mot, framför allt, de täta skogspartierna på sidan av våra promenadvägar/-stigar. Jag har varit så imponerad över att han vänt på klacken (!) och kommit till mig vid minsta form av inkallning i dessa lägen. Han har liksom utstrålat; om matte säger att det inte luktar gott från skogen så luktar det inte gott från skogen – basta.

Men nu har jag kommit på honom! Han simulerar! Han har alltså lärt sig att; om jag stannar, tittar och sniffar mot skogen med spetsade (nåja) öron så får jag beröm (och kanske godis?) när matte ropar på mig.

Jag har väl misstänkt en viss simulering ett tag men idag blev det glasklart vid flera tillfällen. När han ställer sig och sniffar i spritt språngande medvind till exempel… Dessutom så är det kanske en gång av 20 som Iza också markerar och är det någon som är säker på att zooma in vilt så är det hon. Vid några tillfällen idag tyckte han nog inte att jag kallade tillräckligt snabbt för då vände han självmant och kom in! 😀

Men jag kan leva med detta, jag bjuder på det, bara det funkar den dagen det är skarpt läge också… 🙂

Rubriken kommer från en låt med Alf Robertsson 1976 (google är bra ibland 😉 ). Jag har ingen aning om hur den lät men titeln har rotat sig.

Igår var det fotodag igen. Karlsson och ett barn skulle fotas tillsammans. Att fota djur är inte lätt. Att fota barn är inte lätt. Att fota barn OCH djur på samma bild…? Det är definitivt inte lätt! När man dessutom förväntas sälja produkter som finns på samma bild… Möjligen skulle det underlättas om man hade lite hembryggt äppelvin att tanka dom med, innan. Nu hade vi inte tillgång till något äppelvin men jag hade rekommenderat fotografen att inmundiga några valium eller annat likvärdigt, receptbelagt läkemedel. Tror inte att han åtlytt min uppmaning men samtliga inblandade överlevde ändå. 🙂

När jag skulle välja bilder satt jag som en åsna mellan 14 hötappar. Var tvungen att tillkalla objektiv konsulthjälp (dvs någon som inte hade någon personlig relation med varken barnet eller hunden) för att kunna bestämma mig. Men det blev nog bra. Så nu blir K omslagspojke framåt höstkanten.  😀

Kvällen tillbringades på klubben. Jag hade läst fel i almanackan så någon framåtsändandeträning blev det inte, och inte heller något medlemsmöte. Det sistnämnda var jag inte sååå ledsen för. Detta innebar att hundarna fick sig ett hyfsat vanligt lydnadspass var istället. Iza visade åter prov på sin kvinnlighet, eller rättare sagt, simultanförmåga. Den försvann inte när de opererade bort livmodern. När vi tränade kryp så klarade hon av nedanstående punkter – samtidigt!

• Att nosa i backen, till vänster om sig
• Att kolla in vad övriga ekipage på planen ägnade sig åt
• Att krypa hyfsat rakt och prydligt
• Att göra halt när jag gjorde halt

Jag hade helt klart klarat mig med de två sista punkterna.

Nu ska jag gå ut och träna ”sitt kvar” med K. Med många inkallningar. Detta för att bli av med den nya fixa idén; att han slänger sig i backen så fort jag lämnar honom…

Resten av kvällen skall ägnas  åt simning med Iza.

Jag har blivit taggad av Berben, som för mig är en helt ny bekantskap, tror jag? Det handlar om att skriva sex konstiga saker om sig själv. Detta klarade jag dock av redan i mars månad så jag hänvisar vänligen dit för de som missat mina konstigheter.  🙂

070322. 

Nä jag har inte tappat förståndet men faktum är att våra nysådda gräsfrön (de som inte blåste bort igår) faktiskt behöver rejält med vatten. Eftersom vi lyckades tömma vår brunn två gånger igår när vi skulle vattna så känns det bra när det kommer från ovan istället. 😉

Men om ett par timmar, när det är dags för lunchprommisen får det ju gärna hålla upp förstås…

Idag var det en så’n dag.

Normalt sett har jag ganska bra lokalsinne i skogen. Även när jag lägger spår i helt främmande skogar brukar jag kunna hålla hyfsad koll på väderstrecken och komma ut ungefär där jag tänkt mig. Idag var det INTE en så’n dag…

Skogen där vi var idag har vi inte besökt på ett tag och där jag skulle lägga spår har jag bara spårat med hund tidigare och då hinner man ju inte direkt kolla in terrängen, mer än den precis närstående, dvs den man har under fötterna. Jag fick mig ett rejält terrängavsnitt tilldelat som avgränsades av två parallella grusvägar, en riksväg och en traktorväg. Spåret skulle var minst ett fullängds lägrespår. Jag tassade iväg, och jag tassade, och jag tassade… Till sist kom jag ut vid en grusväg. Frågan var bara vilken? Fick lov att ringa till L och be henne tuta i bilen för att lokalisera mig. Jag var inte där jag trodde, för att uttrycka det milt. Dock var jag väldigt nära bilarna. Spåret i sig var det dock inget fel på och det var nog minst rätt längd.

Därefter skulle jag lägga ett spår till Karlsson enligt min nya strategi. Själva spåret var inga problem. Cirka 250 meter med tre apporter. Problemen uppstod sen. När jag skulle gå tillbaks till traktorvägen jag utgått ifrån låg det helt plötsligt ett träsk i vägen! Med lågskaftade kängor kändes det inte som någon god idé att korsa det så jag gjorde en kringgående rörelse och kom sedan ner till ett krondike, fullt med vatten. Gick utmed diket en bra stund, i riktigt risig skog, och kom till sist ut på traktorvägen. Traskade glatt på ändå tills jag hittade en hästhage och ett hus. Det skulle det inte finnas på ”min” väg! Ringde L igen och frågade var jag var? Fick förklarat hur jag skulle ta mig tillbaks och det gick vägen till sist. Problemet var bara att den sträckan jag gick efter sista apporten nog var fem gånger så lång som själva spåret…

Som tur var ville inte L ha sällskap på sitt spår idag så jag fick pusta ut lite.

Själva spåren då? Karlsson spår gick kanon!!! Han spårade jättefint till första pinnen som han iofs först gick över men tog till sist. Vi lekte och busade och käkade köttbullar (nåja, K åt köttbullar) och sen ville han fortsätta?! Jubel i busken! Då kom det fina i kråksången för ca 10 meter efter apporten hade jag lagt några korvbitar så han fick perfekt belöning för sitt fortsatta spårande! Andra apporten markerade han jättefint och så var det samma sak igen, med korvbitar en bit efter. Vi hade bra medvind också så korvbitarna var inte orsaken till att han fortsatte, dvs att han fått dom in vind. Nej, han ville helt enkelt fortsätta. Det kanske är någon kula som ramlat ner i mognads-rouletten?

Izas spår hade legat i 2,5 timme men hon gjorde ett kanonupptag och spårade sedan jättefint större delen. Även idag hade det varit en galen riesen med och korsat spåret med ojämna mellanrum men det brydde hon sig inte om det minsta. Mot slutet, efter att vi korsat ett jobbigt hygge, strulade det dock till sig lite men vi kom till slutet till sist. Dock var det magert med pinnar med i mål. F, som brukar plocka pinnar jättefint, hade också missat en hel hög?!

Nåja, vi hittade iaf ”hem” till sist, och det var ju huvudsaken…

Nu ska jag ut och försöka så gränsfrön, i halv storm?! Den gräsmattan kan nog bli … intressant?

Då har vi klarat av aussie-träffen och jag får säga att Karlsson smälte in med bravur. Eller…? Njae, kanske inte. 🙂 Han var onekligen en katt bland hermelinerna men han anpassade sig väl. Vi deltog till och med i de högst oseriösa tävlingarna och hade därmed chansen att bli ”årets aussie i väst”. Denna titel gick dock (tack och lov) till en hund som uppfyllde rasstandarden betydligt bättre än Karlsson. 😀

Mitt intryck av aussie då…? För att sammanfatta med ett ord; bra!

På det stora hela så gav de ett positivt intryck. Visst fanns det en och annan näbbgädda, framför allt tikar, men det finns ju i de flesta raser. De flesta verkade dock hyfsat sansade och normal-sociala både mot folk och fä (fä=Karlsson). Det kördes lite uppletande och det lilla jag såg imponerade väl inte speciellt men det var en ganska svår ruta de fått tag på. En hund som jag träffade hamnade väl på reserverad-sidan men det är en valp som uppfödaren har kvar och lägger ner mycket jobb på för att komma över den biten. De övriga i samma kull var av ett helt annat skrot och korn och jättetrevliga.

Hade också flera givande samtal med uppfödaren till min och Karlssons favorit-aussie, Tarrak. (F’låt Bucks, men jag känner Tarrak mycket bättre så han får vara favorit tills vidare.) Fick svar på många av mina frågor och även en inbjudan till kennel-läger!! Hon tyckte jag skulle komma och titta för att få en mer samlad bild av hennes hundar. Det uppskattas! Om jag sedan har möjlighet att åka dit över någon dag återstår att se, det äger rum en helg som förmodligen är lite knepig för min del, men det vore onekligen roligt. En sak är klar. OM, jag säger OM, det skulle bli läge för en aussie någon gång så ligger denna kennel högt på önskelistan.
En rolig dag var det och att Karlsson fick med sig en ny pipleksak från prisutdelningen gjorde ju inte det hela sämre i hans ögon.

När vi kom hem släpade jag ut trimbordet på gräsmattan och ”rev” av den värsta pälsen. Nu behöver han ju inte försöka se ut som en aussie längre. 😉 Han är inte så lättrimmad det lilla livet. Vissa delar av kroppen (ryggen, bringan, halsen) tycker han bara är skönt men andra delar vill han helst ha för sig själv. T ex mage, ben och rumpa. Detta försöker han lösa genom att sätta sig med ansiktet mot mig och – pussas…  Det känns onekligen som om han tror att bara han är tillräckligt söt och pussas tillräckligt mycket så ska han slippa?! Som tur är så ska vi få hjälp med finputsen inför Årets Border av V. Det är onekligen lite enklare när man är två…

Misstänker att det lilla barktrollet kommer sussa rätt sött resten av kvällen för även trimning tar rejält på krafterna.  I kombination med alla intryck från dagen så… 🙂

Igår kväll blev det äntligen tid att titta på dvd:n med Karlssons MH. Och det var inte bara jag och husse som tittade. Båda hundarna följde intresserat det som hände på TV:n och i synnerhet Karlsson var mycket förvånad och fascinerad över att helt plötsligt se en borderterrier på TV?! 😀

Kvällens promenad med Iza gav mig tre tillfällen att gripas av djupaste fascination.

 1. Minnesgoda läsare, som varit med sedan januari förra året, kanske minns grannarnas rottweiler som var med oss ute och spårade, alldeles på egen tass och eget initiativ. När jag sedan, lugnt och behärskat, upplyste grannen om detta fick jag en rejäl utskällning?!  Mer finns att läsa här!

Rottisen har gått vidare till de sälla spårmarkerna sedan något halvår tillbaks. Men dess ägare har uppenbarligen inte drabbats av mer ansvarskänsla. De råkar nu vara innehavare till ett barn i ca 1,5-årsåldern. När jag gick förbi där idag så är barnet ensam ute på tomten (som fortfarande saknar staket). Inte nog med det. Barnet befinner sig, gråtande, uppe på en studsmatta!!! Hur höga är dom? 120 cm? Tror inte att det är så nyttigt för ett barn att ramla ner från en sådan? Och hon lär ju knappast ha tagit sig upp för egen maskin. Vem f*n hivar upp ungen på en studsmatta och går därifrån???!!! Jag konstaterade ännu en gång att ”det finns folk till allt”.

2.  Under promenaden dyker Iza helt plötsligt ner i gräset vid sidan av skogsvägen och kommer upp med – en rådjursskank! Det var väl iofs inte så förvånande. Det som förvånade och fascinerade var att hon på mitt ”LOSS”-kommando faktiskt spottade ut den? Hade snarast förväntat mig att hon skulle svälja den hel med klöv, ben, päls och allt. Det är så hon brukar behandla sina ”fynd”. Men hon såg snarast äcklad ut. OK, den var nog inte färsk direkt men hon brukar inte ha några större hämningar på det området. Jag (också med ett lätt äcklat ansiktsuttryck) kunde greppa den försiktigt och kila fast den uppe i ett träd för att undvika vidare äventyr med ”fyndet” på kommande promenader.

3. När vi kom till djävulshuset så var det självklart en hel hög hundar ute i trädgården men det hade jag förväntat mig. En utav dem befann sig dessutom ute på vägen. Den här gången var det en yorkshireterrier som förvisso insåg sina begränsningar och höll ett ganska bra säkerhetsavstånd. Men medan vi försökte passera förbi gjorde den attacker från 20 meters håll, tvärstannade på 4 meters avstånd och sprang ut på 20 meter igen för att ventilera av sig lite. Vid ett av tillfällena när den precis var på väg ut på vägen kommer det en bil i rätt hög fart. Då var jag tvungen (?) att agera trafikpolis också och få stopp på bilen. När hunden sedan vände och sprang åt andra hållet fick jag vinka fram bilen igen. Det var inte utan att jag för en sekund ångrade att jag stoppat bilen. En påkörd hund kanske kunde statuerat exempel och fått dem att skärpa sig. Dock hade det onekligen varit synd om både hund och bilförare…

När jag kom hem körde jag lite lydnad med K som varit iväg och jobbat med husse hela dagen. Då kunde jag konstatera att det kan bli för mycket av allt. Det har väl knappast undgått någon att vi tränat ganska mycket platsliggning sista tiden. Nu tyckte K att han minsann visste vad som skulle göras. Problemet var bara att jag idag tänkt träna sitt kvar några gånger för att sedan köra inkallning. Två första gångerna jag gick ifrån honom så satt han upp. Den tredje, och några  till, la han sig snyggt och prydligt med hakan i backen medan jag var på väg bort och var nästan omöjlig att få upp utan handkraft. Någon  som känner igen uttrycket ”kan själv”?

Ha en härlig helg! Rapport från aussieträffen med mina intryck kommer imorgon, hoppas jag. 🙂

Igår var det utekväll, men för en gångs skull handlade det inte om hundträning. Den här gången var det en annan form av utevistelse, husse fick ta hand om hundarna. Det var planerad uppvaktning av en jobbarkompis som fyllt år. Med tanke på omständigheterna var jag inte speciellt sugen på att följa med men jag tog ett rejält grepp i den berömda kragen och släpade mig iväg och det blev faktiskt riktigt trevligt. Kvällen började på – golfbanan! Nu snackar vi inte minigolf utan riktiga golfbanan. Där fick hon undervisning på driving-rangen av ett riktigt pro. Några av de andra passade också på att slå några bollar. Jag höll mig i bakgrunden. Testade detta (bara på skoj) för ett antal år sedan och konstaterade snabbt att jag INTE var någon naturbegåvning. Tur är väl det med tanke på hur tidskrävande sporten är. Sedan hade vi puttningstävling och jag förlorade stort. 🙂 Ska nog hålla mig på minigolf-banorna i fortsättningen också. Där är jag faktiskt riktigt hyfsad. Nåja, allt är relativt men jag brukar åtminstone slå husse vilket är det viktigaste.

Efter golfbanan bar det iväg till krogen för en god, om än något sen, middag. Det är inte ofta man äter på restaurang nu för tiden men det var gott och trevligt. Eftersom det var jobbardag idag för samtliga bröt vi dock upp ganska tidigt och jag var hemma redan vid 23-tiden.

Nu ska vi (förutom att jobba) ladda för aussie-träffen imorgon. 🙂 Jag (och Karlsson) har nämligen lyckats nästla oss in på en aussie-träff som ska gå av stapeln här i Borås. Jag har länge varit nyfiken på denna ras. Några exemplar jag träffat har varit jättetrevliga men jag har även träffat några hyfsat otrevliga. Reserverade mot folk och rent allmänt ganska ”skarpa”. Vi får väl se vad jag har för intryck efter morgondagen?