Författare: vallterrier

Det var i stort sett vad dagens agilityträning gick ut på. Dessutom skulle jag hålla käften? 😉

Det är inte lätt att lära gamla mattar att bli agilityhandlers men vi (läs jag) gör trots allt vissa framsteg. Jag ska alltså vifta mindre med armarna och springa fortare! Vifta mindre med armarna ska väl inte vara omöjligt att lära sig, men att springa fortare? På 1,5 vecka? 😀 Jag fick även order om att inte ”tjoa” så mycket utan spara det tills det verkligen behövs. Det är inte lätt att, i ”stridens hetta”, tänka på allt detta. Samtidigt?!

Tja, den som lever får se. För övrigt så började vi idag med ”bakom-byten” och det gick bra ibland, mindre bra ibland. Det är dock INTE Izas fel. 😉 Men jag är ganska tacksam att vår privatinstruktör befinner sig på landslagsläger under tävlingshelgen. Iza har nämligen räknat ut att instruktören är lycklig innehavare av både boll och godis som portioneras ut när Iza gjort rätt. Just den lilla detaljen, att göra rätt, bryr sig dock Iza inte om alla gånger utan hon springer ibland raka spåret dit istället, vilket naturligtvis inte ger någon utdelning.

Det mest positiva med dagens träning var dock Izas fokusering. OK, allt är relativt, men för att vara hon så var det bra. Det befann sig t o m andra hundar på agilitybanan, om än i en annan ände, men så länge hon var engagerad i att hoppa hinder så brydde hon sig inte för fem öre. Och inte ens när hon fått belöningarna drog hon iväg utan kom tillbaks till mig! Lycka! I mellantiderna höll jag dock ett stadigt tag i halsbandet för att inte ge henne chans till några felbeteenden. Fegt kanske, men OK, då är jag väl feg då.

När vi stapplat ner från plan efter ca 75 minuters träning (varav 45 intensiva med instruktör) var det Karlssons tur. Han tog ingen som helst hänsyn till att mattes ben mest liknade spagetti utan ville ha sitt träningspass. Ibland undrar man onekligen varför man skaffade en hund till? 🙂 Nåja, vi körde lite linförighet och framförgående samt apportering i koppel. Började om med basövningarna, plocka upp, komma in, hålla fast. Det var ju första gången vi körde på klubben och tredje gången utomhus så det kändes som det var läge att backa. Dessutom hade tävlingskursen i agility dragit igång så det var ganska mycket störning på plan. Han skötte sig dock fint.

Avslutningsvis fick han bekanta sig med metallapporten. Det var första gången han såg en sån. Först såg han mycket frågande ut. Han nosade på den och tittade sedan på mig med ett uttryck av ”Jaha. Och?” Jag tog fram klickern och klickade för minsta intresse/kontakt och efter fem minuter så både plockade han upp och kom in med den! Han tyckte att den var lite läskig så han var tvungen att slå på den med framtassarna först och kolla om det verkligen inte gick att gripa den med klorna. Nog för att klorna är längre än vad dom borde vara men riktig så långa är dom INTE! För att vara första försöket med metallen så var jag dock riktigt nöjd. 🙂

Någon kanske minns när jag ondgjorde mig över annonsen om Woods luftavfuktare som enligt annonsen var; de bästa luftavfuktarna mot fukt?

Nu har jag, under lunchen, hittat ett nästan lika roande exempel. I en annons för för Kungsörnens snabbmakaroner fullkorn står följande:

Snabbmakaroner Fullkorn är precis lika goda som våra vanliga snabbmakaroner, men innehåller betydligt mer kostfiber, vitaminer och mineraler. Helt enkelt en massa sånt som din kropp mår bra av. Men inte nog med det. Fullkorn ger också en fylligare smak och bättre mättnadskänsla så att du står dig längre. All pasta från Kungsörnen har dessutom dokumenterat lågt GI.

Inget ont i det. Sant eller inte kanske kan diskuteras, men det är inte texten ovan jag hänger upp mig på.

Längst ned i hörnet av annonsen står: Lokala avvikelser kan förekomma.

Vän av ordning frågar sig då; lokala avvikelser … från vad?

Är inte makaronerna lika goda i Västervik? Eller innehåller de mindre kostfiber i Östersund? Är det kanske så att kroppen mår sämre om man köper dem i Varberg? Kanske man inte blir lika mätt i Trollhättan?

Raden om ”lokala avvikelser…” fyller ju en funktion när man annonserar om ett pris, men i det här fallet?

Jag använder själv ofta gamla annonser för att skapa nya och visst blir man lite blind. Jag gör också fel, eller snarare mina korrekturläsare som inte upptäcker mina fel. 😉 Men, jag kan ändå inte låta bli att dra på munnen när jag hittar sån’t här. 😀

Nu har jag googlat och hittat det amerikanska produktionsbolagets hemsida för 24 och enligt den så är det premiär för den sjunde säsongen i januari 2008, i USA alltså. Sen är det ju möjligt att TV4 bestämt sig för att inte sända vidare. Vad vet jag?

Jag syftar alltså inte på någon relation eller något liv. Eller njae, på sätt och vis är det väl en relation. Min relation till Jack Bauer… Igår gick sista (?) avsnittet av 24 och hallåan hävdade bestämt att det var det SISTA! Inte bara säsongens sista. Dock har det funnits säsonger där hjälten varit betydligt mer död i sista avsnittet än vad han var igår, och ändå återuppstått så att serien kunnat fortsätta. Den här gången lämnades det liksom en liten öppning… Har följt den här serien slaviskt i sex säsonger, i någon form av hatkärlek. Inför varje säsong (efter den första) har jag tänkt att; ”nu ska jag INTE börja titta” men ändå inte kunnat hålla mig borta. Så inte mig emot; det får gärna vara jätteslut nu.

Förutom 24 hann jag med lite hundträning igår. Det stod framåtsändandeträning på schemat och eftersom Iza vikarierar som agilityhund för tillfället så körde jag med unge herr Karlsson. Han skötte sig faktiskt jättefint. Än så länge är det bara frågan om framförgående genom gruppen men han bryr sig betydligt mindre om folket än vad jag trott. Dessutom pendlade han betydligt mindre än vad han gjort sista tiden. Började även lite smått med utgångarna. Dvs vi sprang gemensamt fram till mitten av gruppen där vi lekte rejält. Fördelen med K (jämfört med en fullvuxen brukshund) är ju att; även om han travar i bra fart efter gruppen så kommer han ändå hålla det estimerade avståndet. Det känns inte som om jag behöver sträva efter skritt för då kommer jag att gå ikapp honom. Däremot får jag träna in rejäl galopp fram till gruppen så att han kommer ut på rätt avstånd och det blir en tempoförändring.

Han satt sedan uppbunden och laddade för fulla muggar när resterande hundar körde. Det blev nog lite för mycket, för resten av träningspasset blev mest cirkus. Men HAN hade iaf roligt…

Innan framåtsändandet hann jag med ett litet agilitypass med Iza. Det gick riktigt hyfsat. Dock kom jag på att jag bara tränat ”framförbyten” åt ena hållet. Att få den gamla kroppen att göra baklängespiruetter åt andra hållet var inte helt enkelt, men det gick. Till sist. 🙂 I eftermiddag är det dags för privatlektion igen!

Måste börja dagens blogg med att konstatera följande; nu har jag varit vaken i 12 timmar och det har inte regnat! Inte en endaste droppe! Sanningen är nog t o m att det är mer än 24 timmar sedan det regnade senast. Det klarnade upp igår kväll och jag tror inte att det regnat inatt. Som himlen ser ut nu så är det dock bara en fråga om minuter innan det börjar igen…

Idag har jag inte varit på klubben en enda gång. Räknade ut att jag den här veckan varit där; måndag, tisdag, onsdag, fredag och lördag! Ibland kan det bli för mycket av det goda.

Hur som helst; idag var det pysseldag på schemat. Tvätt (och tvätten kunde torka utomhus!!!), stryk, städ, plock, blomvattning, kloklippning mm mm. Ett av projekten var att vika ihop förtältet som hängt (och legat) på tork sedan lägret. Vi bedömde att det torkat färdigt nu. Det är ju trots allt tre veckor sedan hemkomsten…

I samband med detta projekt så drabbades jag av akut städmani gällande mitt stora (f d) kontor i lagår’n. Det är fortfarande kontor till viss del, dvs det står några skrivbord och datorer i ett hörn, men större delen har konverterats till någon form av förråd/avstjälpningsplats samt mellanlagring för prylar på väg till loppmarknad, sopstation och hjälporganisationer. Jag beslutade mig helt plötsligt för att det var dags att ta tag i detta. Husse fick alltså packa bilen full i två omgångar och köra till sopstationen samt Vitrysslandshjälpen som därmed blev med X antal påsar och säckar med kläder och skor. Hoppas det kommer till användning.

Dessutom är ett antal påsar med loppmarknadsprylar inpackade i husses bil för leverans imorgon. Detta var alltså dagens släng av feng shui – rensa i röran-delen – och det är onekligen oerhört skönt när det är gjort. Det finns mycket mer som skulle kunna rensas undan men varför göra allt på en gång? *hrmpf*

När alla ”måsten” var avklarade så var det hundarnas tur. Först lyckades jag lura ut husse och lägga ett appellspår av släpmodell till Karlsson. Det var oerhört länge sedan vi ens försökte oss på ett åkerspår, och då var det ingen succé, så jag ansåg att det var lika bra att backa till släpspårs-stadiet. Husse larvade alltså iväg ut på åkern med favoritpipen i släptåg. K var mäkta upprörd och skrek i högan sky under de 30 sekunder han fick iaktta spektaklet. Motivationen var det åtminstone inget fel på, där och då.

Konstaterade också att det ibland är rätt bra med slarviga bönder. Har retat mig på att det, sedan de slog åkern, har legat 10-15 oplastade rundbalar utspridda på åkern. Så brukar det inte vara utan det brukar vara ordning och reda på bonden. Det ser egentligen för j***igt ut nu men idag kom de till nytta. Helt plötsligt hade man lite hållpunkter på åkern. Dock visade det sig att jag och husse inte riktigt pratade samma språk när vi diskuterade balarna men det löste sig ändå.

Under tiden K:s spår ”låg till sig” la jag ett spår åt Iza. Upptag och första biten av spåret låg också på åkern, fast på en annan del, och sen bar det av in i skogen. Skogsmaskinernas härjningar gjorde dock att det blev en del oväntade återgångar och spetsvinklar…

Efter drygt 30 minuter släppte jag på K på åkerspåret. Fram till första föremålet (Pip 1) var det lite vimsigt, men sen! Jäklar vad han spårade den lilla råttan. 😀 Låg som en dammsugare i spåret och plockade båda pinnarna samt Pip 2. På sista sträckan hade husse inte tolkat mig rätt men för en gångs skull litade jag på min hund (han var sällsynt övertygande i sin spårteknik) och se; han hade rätt! Det kändes faktiskt riktigt bra efteråt. Sen återstår att se vad som händer när synretningen försvinner, men den kan vi ju ta till fler gånger om det kärvar.

Izas spår gick väl ”sådär”. Bitvis kanonfint och bitvis rätt förvirrat. Spårträningen under sommaren har ju inte varit överdrivet intensiv för hennes del så hon är ganska ringrostig och därmed förlåten. Några pinnar låg i vinklar och där genade hon i vinkeln och tog sedan pinnarna ”bakvägen”. Vi hade dock med oss alla pinnar hem, och alla snusdosor. Om, jag säger OM, vi ska köra högre i slutet av september så får jag lägga ner lite mer tid på spår även med henne. Jag är dock mycket imponerad av hennes teknik med snusdosorna. Jag har ingen aning om hur hon bär sig åt, men med ett välriktat bett öppnar hon själv locket och käkar upp köttbullarna innan jag, som befinner mig en bit längre bak, ens förstått att hon hittat en dosa. Och det är inte ens bitmärken i dosorna?! Hur bär hon sig åt? OK, hon har tränat på detta i några år men jag är ändå imponerad. Tyvärr är det glest mellan snusdosorna på tävling så den tekniken lär inte rendera i några spårpoäng.

Efter detta tog husse en promenad med Iza medan jag och Karlsson larvade ut i skogen på annat håll. Och när vi kom hem körde vi lite apporteringsövningar. Nu ägnade jag mig åt att han skulle plocka upp apporten och sitta lite längre (utan att tugga) vid min sida och det gick faktiskt ganska bra. Nu är vi på G!Synd att det är måndag redan imorgon…

Idag är det klar papegojvarning på undertecknad. När man klarat av ett antal hundar under en dag med MH känner man sig minst sagt tjatig.

• ”Du drar trasan fram och tillbaka efter marken och …”

• ”…och nästa moment är lilla jakten … och när jag säger SLÄPP så släpper du hunden”

• ”…och när overallen flyger upp så stannar du, SLÄPPER KOPPLET och tittar på overallen…”

Däremellan räknar man sekunder (tyst för sig själv alltså) för de olika faserna i avreaktionerna.

1 , 2, 3 …………14, 15
• ”Gå halva vägen fram till overallen”

1 , 2, 3 ………… 15
• ”Gå hela vägen fram till overallen”

etc.

Mot slutet av dagen upptäckte jag att jag stod och räknade även spökenas steg?!

Mellan varven pekar man med heeela handen; ”gå där”, ”stå där”. Man måste vara helskärpt hela tiden! Och att banan inte är av det handikappvänliga slaget utan mellan varven extremt ”svårgådd” och kuperad gör ju inte saken bättre. Med andra ord är jag nu trött. Både fysiskt och mentalt.

Hundarna då? Jo, det var en samling dobermann (5 st. ur samma kull) och avslutningsvis en mer kortbent, mer välpälsad och rödare variant (tollare). Jag kunde konstatera (och det kom inte som någon överraskning) att dobermann har långa ben. Och många ben. Och att de använder sina ben ofta och gärna…

Skulle jag välja en av hundarna hade det utan tvekan blivit tollaren som var riktigt, riktigt trevlig. De andra var inte på något sätt otrevliga men det är inte riktigt min typ av hund. Det positiva idag var dock att samtliga förare var vakna och alerta och faktiskt gjorde som man sade åt dom och det, det händer inte ofta!

En lång dag blev det hur som helst, trots att det bara var sex hundar. Nu ska jag vila mina trötta ben i soffan en stund så att jag förhoppningsvis orkar göra något med mina egna hundar imorgon. Idag har de fått vara husses hundar vilket innebär att de bara promenerat…

Fast i omvänd ordning. Ösregnet upphörde och när jag åkte mot klubben sken solen. I samma sekund jag parkerade på klubben öppnade sig himlen – igen! Det regnade rejält under tiden vi fixade MH-banan … men … lagom när den var färdigfixad slutade det regna. Agilitybanan tömdes i samma sekund på bordercollies och jag och Iza fick den för oss själva, i solsken! Lagom när jag satte mig i bilen igen började det regna…

Själva träningspasset lämnade väl en hel del att önska. Idag hade Iza ett sån’t där ”rensahelaplanenfrånrådjursskitochharpluttar”-ryck och var inte kontaktbar i sin iver att leta (och hitta) ätbara saker på plan. I dom lägena blir jag så oerhört frustrerad. Det bara kokar i mig, och nästan kokar över. Och det är ju just det det INTE ska göra på agilitybanan. Där ska vi ju ha roligt! *suck*

Hur som helst så skärpte hon till sig efter ett tag så att vi fick något vettigt gjort. Insåg dock att det nog var något övermodigt (understatement of the week) med vår tävlingsanmälan men … so what?! Det värsta som kan hända är ju att vi diskar oss. De ekipage som INTE diskat sig vid sin agilitydebut är nog ganska lätträknade så jag kommer inte på något sätt att bli unik. 🙂

Eller  man kanske skulle kalla det ”jätteflyt”?

Här har det varit uppehållsväder hela dagen. Blåsigt och ganska kallt men uppehåll och lite solsken mellan varven. Om en halvtimme slutar jag jobba och ska åka till klubben för att göra iordning banan inför morgondagens MH. Hade även tänkt mig några ”varv” med Iza på agilitybanan. Och självklart har himlens portar nu öppnat sig och regnet fullkomligen vräker ner. På tvären. 😦

Upptäckte på statistiksidan att någon igår hamnat på min blogg genom att söka på: tunga+halva huvudet+tumör. OK, när jag testade själv så kom inte bloggen upp på första sidan med träffar men väl på tredje.

Jag tror inte att den människan haft något trevligt skäl att använda dessa söktermer…

När det var dags för hund nummer 2 så var ju intentionen att det skulle vara en ”soffpotatis” som inte var allt för krävande eftersom jag ansåg mig ha tassarna fulla med Iza. Nu blev det ju inte riktigt så men påfallande ofta gör han sitt bästa för att leva upp till epitetet. Det är dock inte alltid soffpotatisperioderna sammanfaller med mattes önskemål om dylika aktiviteter. Eller snarare … anti-aktiviteter… 😉

Bilden ovan är tagen för en kvart sedan och just nu sammanfaller våra önskemål eftersom jag jobbar.

Eftersom jag ”abonnerat” på Iza i några dagar nu så tyckte jag det var dags för husse att umgås med henne idag. I synnerhet som det ösregnade. 😉 Detta skulle även innebära att jag fick lite tid på tu man hand med unge herr Karlsson (som instruktören på lägret kallade honom 🙂 ). Bonuseffekten av detta var också att mina lårmuskler skulle få lite välförtjänt vila. De är inte direkt vana vid rivstarter, språngmarscher, baklängespiruetter och tvärnitar … och det känns! På goda grunder tror jag att debuten i agility(tävlings)världen hade fungerat liiite bättre, och inte varit fullt så smärtsam, om man varit … typ 20 år yngre?

Jag och Karlsson började med inomhusapportering i köket och se; nu tror jag att vi hittat rätt melodi. Förut har jag ju slängt en boll när han kommit in och satt sig med apporten men nu har jag gått över till att slänga godis på golvet/marken framför honom. Och vilken skillnad det blev! Han har blivit alldeles för uppspelt av bollen och efter varje gång har han kört race med bollen allt vad han orkat. Med godiset blev fokuseringen betydligt bättre. I början fick han bara plocka upp apporten från där han ”lagt” den senast (avlämnandena lämnar vi därhän så länge) men sedan utökade jag avståndet och till sist så … gick vi ut! Jag kunde konstatera att poletten definitivt ramlat ner!

Jag la apporten 10-15 meter bort och skickade honom sedan. Full fart ut, ganska fina gripanden, full fart in och minimalt med tugg på tillbakavägen. Precis som jag trott så minskade tugget när farten ökade. 🙂 Just i ingången blir det lite tugg och slarv men det är ändå otroliga framsteg sedan förra gången. Om man bortser från att jag inte har en aning om vad som händer om jag kastar ut apporten (tjuvstart, startgläfs?) så är momentet helt klart tävlingsmässigt nu. En 10:a skulle vi inte få, men kanske en 8:a? Det finns mycket kvar att slipa på men det var såååå himla kul och se hans fokusering, och att göra något annat med apporten än komma in till mig med den fanns inte på kartan. Det känns så roligt att jag hittat rätt knappar att trycka på. Nu ska det även investeras i en ny apportbock i bt-format så att det blir lite behagligare att ha i munnen än den här vältuggade modellen.

Nästa steg är nu ”torrkastning”. Dvs att jag kastar åt alla möjliga håll och kanter och han får sitta kvar när jag hämtar apportbocken själv. Allt för att stävja tjuvstarterna som jag tror kan komma ganska lätt annars.

Nu kan jag utan problem tillbringa resten av kvällen med ett leende på läpparna medan jag röjer upp i huset som ser ut som om det deltagit i 30-åriga kriget eller nå’t… 😀

Har vid två tillfällen senaste veckan försökt boka hotell i Danmark, via nätet. Det har gått ”sådär”. Eller, rättare sagt, inte alls…

Varför ska det vara så sabla svårt att göra användarvänliga hotellbokningssidor? När jag till sist hittade en (Ticket) där jag först fick ange datum och därefter fick förslag på hotell med lediga rum så var den så seg så jag höll på att få magkatarr på kuppen. Ibland tog det över fem minuter för servern att prestera ett sökresultat. För varje steg i bokningen kunde jag (även om jag inte gjorde det) gå ut och röka en cigarett innan den funderat färdigt. När jag väl bokat och kom till bekräftelse-sidan upptäckte jag ett fel men då … då gick det inte att backa och korrigera. Då försvann hela bokningen. Fem minuter senare får jag ändå en bekräftelse på en bokning. En bokning som jag alltså inte genomfört!!!

Övriga sidor gjorde mig nästan lika tokig. Där fick man först välja hotell för att sedan önska datum. När hotellet sedan var fullt fick man börja om från startsidan, varje gång!

Vid ett tillfälle klickade jag på ”visa karta” för att se var hotellet var beläget. Och fick upp en karta över … USA?!

På Tickets sida så var dessutom hotellpresentationerna på omväxlande danska, svenska och engelska. Gärna blandat på samma sida?! Inte för att jag har några problem med något av språken (danska i skrift går bra, talad är det lite värre) men ändå?

Något hotell blev inte bokat (förutom det på Ticket då men den bokningen är snart annullerad eftersom vi inte betalat) eftersom jag blev så stressad så jag fick ont i magen och var på väg att börja slänga saker omkring mig.

Kanske ska tillägga att jag delvis jobbar med en sälj-site på internet. Att göra det användarvänligt är inte alltid helt enkelt eftersom det finns tjuriga affärssystem och annat som ställer vissa krav och i vissa lägen är lite ”enkelspåriga”. Men att inte kunna ”backa” och korrigera en bokning?! Och att en bokning genomförs utan att jag klickat på ”bekräfta”?! Nej DET är under all kritik!!!

Och det förra inlägget var inte ens menat som gnäll utan var snarare ett konstaterande. Men det hjälpte för … hej hopp vad det kommenterades helt plötsligt! 😉 Fortsätt i samma stil, det är bara roligt!

Idag har jag och Iza…

.

.

.

.

.

.

… tränat agility! Någon som blev överraskad?

Det var min tur att ha hand om den gemensamma lydnadsträningen på klubben idag men eftersom jag flängde hem från jobbet i samma takt som ett skållat troll så hann vi med ett litet agilitypass innan. Fortsatte träningen ungefär där vi slutade igår och det gick riktigt bra. Körde en del ”framför-byten”. Där är det helt klart frågan om mycket träning för mig. I att göra baklängespiruetter!! Om jag dessutom kan lära mig att hålla käft respektive tjoa i rätt tiondels sekunder så blir det ännu bättre. 😉

Den gemensamma träningen var en stillsam tillställning. Det brukar vara så, första gången på terminen. Att det dessutom regnat större delen av dagen och fortfarande regnade gjorde väl också sitt till. Efter diverse letande, och svärande över trilskande hänglås, lyckades jag även lokalisera allt (tror jag?) som behövs till MH:n på lördag när jag ska vara testledare.

Ibland är det rätt glest mellan kommentarerna, och man tappar ”sugen” lite. Så skriver man ett inlägg om en stol, och då slamrar det minsann till i kommentarslådan?! 🙂

Igår kväll packade jag in båda fyrbeningarna i bilen och åkte till klubben för att köra lydnad med borderterriern och agility med schäfern. Snacka om upp- och nedvända världen?

Huvudsyftet med resan var att få en privatlektion i agility. Av en medlem i agilitylandslaget! Det gäller att ligga på topp. 😉 Njae, skämt åsido så är det en medlem i klubben som (självklart) är himla duktig så det var inte landslags-statusen som gjorde att jag bad just henne om hjälp. Det hade jag nog gjort ändå.

När man är lite halvfumlig med sina fötter, som jag är, så funderar man ju lite extra över skovalet när man ska köra agility. Skaderisken är ju inte helt obefintlig… Så jag funderade lite extra och åkte iväg.

Började med ett lydnadspass med Karlsson. Och vad händer?! Jo, under ett vanligt simpelt framförgående, i normal promenadtakt, så trampar jag ner i en grop, ramlar och vrickar foten!!! Ingen stor skada, men ändå?! Det är sååå typiskt mig liksom.

Nåväl; jag fick igång foten hyfsat så att vi kunde genomföra agilitypasset också. Utan vrickningar eller andra skador. Jag fick en hel del matnyttiga tips om handlingen och fick bekräftat att det inte är Iza som är problemet… Om jag bara får ordning på motoriken, lyckas springa ungefär dubbelt så fort (!!) och vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt så ska det nog gå vägen. 🙂 Men, skit samma, vi har kul tillsammans och det är huvudsaken. Nu har jag fått lite träningsidéer och vet hur jag ska jobba vidare. Förhoppningsvis kan vi också hinna med en privatlektion till innan det är tävlingsdax.

Dock känns det i kroppen idag att man gjorde något ”udda” igår. Och på ”höger bak” kan man skönja en lätt hälta…