Författare: vallterrier

Nedanstående inlägg skulle lagts ut igår kväll, men av någon anledning har jag klickat på ”spara” istället för ”publicera”…? Så kan det gå. Lite kuriosa är att det så småningom tittade ut ytterligare en hanvalp, så facit blev 3 hanar och fyra tikar. Och då måste jag också påpeka att jag gissade ”sju” och matte ”sex” när vi var och hälsade på för ett par veckor sedan. Jag vann! Fast vad jag vann är för tillfället något oklart. 😉

Planen är nu att jag ska få äran att välja valp, när det blir dags, eftersom pappa och co bor tämligen långt åt fel håll och nöjer sig med att ta 80-milaresan (enkel väg) när det är dags att hämta.

*******************************

Tisdag kväll:

Nu verkar valpningen vara över och det blev…

.

.

.

.

.

.

…två hanar och fyra tikar. Om inget oförutsett inträffar så hämtar alltså pappa och hans fru en liten skånsk ”råtta” i januari. Kul! 😀

Och här är bildbeviset, hämtat från ett MMS, så kvaliten är väl inte den bästa men … dom finns!

Idag har jag av någon outgrundlig anledning lyssnat på Rix FM hela dagen. Deras ”nyheter” som levereras av Aftonbladet har gång på gång dragit ett inslag om näthandel där man bl a hävdar följande:

Betala aldrig i förskott för en vara. Skicka aldrig en vara innan du fått betalt.

Förvisso kloka råd men … hm? Näthandeln kommer dö en snabb död om folk börjar följa det rådet. Lite ”moment 22” liksom…

Om man läser hela artikeln är det dock lite mer nyanserat men ändå en ganska omöjlig ekvation.

Tyvärr har jag ingen bild på spektaklet, men roligt hade han.

Innan jag går närmare in på dom detaljerna ska jag bara meddela att valpningen satt igång på allvar nu och en hane har levererats hittills. Så det är bara att fortsätta hållar tummarna. Fler hanar vill vi ha!

Eftersom husse nu är inne i en fas när han går upp mitt i natten för att köra saltbilen några timmar så blir han ledig några timmar på dagen. Detta innebar att vi idag kunde göra en gemensam promenad mitt på dagen. Djävulsrundan är nu (kors i taket) lagad och alltså framkomlig igen. Dock är det blankis under snön lite här och där vilket gör att jag går som en kråka med ischias, rädd för att halka som jag är. Jag har ju en gång halkat omkull under liknande omständigheter (is och stark schäfer) och slagit armbågen ur led (gips i två-tre veckor och jag har fortfarande men av det) så min rädsla är inte helt obefogad. Att en kompis bröt handleden i samband med hundverksamhet och halka förra veckan gör mig inte mindre nervös. Blir mer och mer övertygad om att jag ska investera i ett par Icebug-kängor. Kosta vad det kosta vill…

Nåväl, åter till vallterrier-temat från rubriken. Det är perfekt när vi går ut tillsammans. Då får Iza och husse ta täten och så släpper jag den lille terriern och håller mig en bit bakom. Då har han fullt sjå med att hålla ordning på oss allihop så han hinner inte hitta på något annat, som t ex yviga utflykter från stigen. Nu är det ju ett bra tag sen han drog iväg men jag känner mig ändå inte säker. Men som sagt, är vi två (eller snarare tre) så springer han som en skållad duracell-kanin mellan oss och har varken näsa eller ögon för något annat. 🙂

Igår kväll var det träning på klubben (och möte). Iza var virrig som vanligt och hennes huvudsakliga mål var att tömma planen på har-lortar! Oerhört frustrerande för mig och då blir det inte mycket vettigt gjort. Att det dessutom kastades bollar och andra saker hej vilt gjorde henne inte direkt mer koncentrerad.
Med risk för att bli tjatig så skötte sig K i stort sett exemplariskt. För första gången körde jag inkallning med läggande. Har ju lagt honom i alla möjliga och omöjliga situationer men inte i samband med en regelrätt inkallning så hur det skulle fungera hade jag ingen aning om. Förvisso var jag inte ute på fullt avstånd, men det var klockrent. Har svårt att se vad man skulle kunna dra poäng för? Sen när jag kommer ut på fullt avstånd och farten blir (ännu) högre så kanske det inte är helt klockrent längre? Vi får väl se. Något som däremot går lite segt är ställande under marsch, där tar han flera steg efter kommandot. Hoppas få hjälp med det på tävlingslydnadskursen om en dryg vecka. Handtecken fungerar bättre än kommando men jag är inte så pigg på att använda handtecken i det momentet. Däremot på inkallning med ställande kan jag tänka mig handtecken, men då dök en ny fundering upp. När det blir frågan om både ställande och läggande under inkallning i elitklass bruks och i lydnadsklass III (ni hör att jag siktar högt 😀 ), får jag då använda muntligt kommando på läggandet och handtecken på ställandet? Eller måste man bestämma sig? Står inget i reglerna om det. Eller, det som står kan man tolka som att det är valfritt att byta, men är det något jag lärt mig så är det att allt faktiskt inte står i reglerna… Om någon vet tar jag tacksamt emot information. Annars får jag väl fråga någon domare.

Nu ska jag försöka göra lite nytta under min hemmakväll, samtidigt som jag väntar på fler (positiva) valpbesked.

***************

Uppdatering
Stora existensiella frågor måste man ha svar på omgående så jag ringde en domare (hon med armen ovan) och svaret var: JA, man får byta från muntligt kommando till handtecken (eller tvärt om) under momentet bara man meddelar domarna innan. Så vet vi det!

Har nu fått rapport om att Karlssons (halv-)storasyster verkar vara på gång att börja valpa. Lite tidigare än vad jag räknat med men det ska tydligen vara helt OK enligt matte. Nu väntar jag alltså med spänning på vad som döljer sig i den tjocka magen. Bilden är tagen för en knapp vecka sedan av Karin, kennel Öresund.

Nu gäller det bara att hålla alla tummar för att det döljer sig en liten hane åt min pappa där inne. 🙂

Idag har vi haft MH (mentalbeskrivning) på klubben. Jag skulle vara testledare på eftermiddagen. Och vilken eftermiddag. Helt klart en av de mer udda i min ”karriär” som testledare.

Det började med en lancashire heeler som (troligen) var dräktig, tre veckor gången. Hunden i sig var väl ingen större sensation, varken åt ena eller andra hållet, men jag ifrågasätter ju att man faktiskt får göra MH med en dräktig tik? Enligt reglerna är det OK fram till 30 dagar före planerad nedkomst. Tycker inte att det känns helt bra, men det kanske är jag som är tossig?

Därefter fick jag en beundrare, och han var inte ens speciellt hemlig av sig. Och inte ett dugg diskret. En bouvierhane som blev ”tok-kär” i mig, och framför allt i mitt vänstra ben! Under testen av samarbetet, där man som testledare tar hunden i kopplet och går iväg, där hängde han med ett fast grepp runt mitt ben, med sina båda framben. Situationen är ju lite känslig också. I det privata hade jag självklart sagt ifrån på skarpen åt en hund som betedde sig så men som testledare får man ligga lite lågt och försöka freda sig bäst det går. Det var flera tillfällen under testet där han försökte kasta sig över mig istället för att göra det som var meningen. Inte så roligt.

Därefter kom det en alldeles normal och riktigt trevlig tollare. Inte mycket att säga om den.

Avslutningsvis var det dags för den mest udda hunden i min MH-historia. En s*arloos wolfhound! Alltså en form av varghybrid. Tydligen får dessa registreras i SKK sedan maj månad i år vilket jag inte hade en aning om. Nåja, vi påbörjade testet som vanligt. Hunden såg ut att vara tämligen illa berörd av situationen. Och då pratar vi alltså bara om att det var en ny miljö och några nya människor på ganska rejält avstånd. I övrigt hade inget hänt eller gjorts. Den tog en mycket avvaktande kontakt med mig när jag bjöd till ordentligt. Sen skulle jag gå iväg med den och den hängde INTE i mitt ben, för att uttrycka det milt. Den höll sig undan så gott det gick i kopplet och var ganska illa berörd. Hanteringen, där jag skulle känna igenom hunden gick, konstigt nog, hyfsat. Sen började cirkusen. När ägarna kopplade loss inför leken så – vips – borta. Hunden bara tassade iväg och tänkte inte komma tillbaks frivilligt. Det tog väl ca 10 minuter en kvart innan de fått tag på hunden igen. Samma sak hände på förföljandet/lilla jakten och sen valde beskrivaren att bryta. Ett klokt beslut. Vågar inte tänka på hur denna hund reagerat på dumpe, skramel och spöken? Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den? Reserverad, skygg, rädd? Den visade inga som helst tecken på aggressivitet men den var helt klart väldigt obekväm i situationen. Det hör dessutom till saken att denna hund var ”bra” enligt ägarna. Deras andra hund var tydligen ännu mer otillgänglig…

Varför avlar man fram en sån ras? Och framför allt; varför skaffar man en sån ras? Det är ju att be om problem, och hundarna måste må ganska dåligt i vardagen så fort de sätts i en ny situation/miljö.

Och nu kommer vi till det mest skrämmande: denna hund har alltså ”känd mental status” och får därmed användas i avel och avkomman får registreras!!! Hur i hela friden tänkte experterna när de formulerade regeln? Det finns alltså typ 2-3 kryss i protokollet och inget mer. Hur kan detta räknas som ”känd mental status”? Man blir mörkrädd när man tänker på det…

Idag har jag ägnat mig åt sån’t som ”vanliga” människor gör på lördagarna. Jag har varit i stan. Och shoppat. Det börjar ju dra ihop sig till julbordssäsong och diverse andra tillställningar. Eftersom det mesta av det som hänger i garderoben, åtminstone av den typen av kläder, är för stort (!) så var jag (tyvärr) tvungen att investera lite. Jag är måttligt förtjust i att lägga pengar på kläder som man kanske bara kommer använda en gång eller två, men jag lyckades hitta en del till rimligt pris. Det är onekligen betydligt roligare att handla vandringskängor, goretex-jackor och annat som man vet att man kommer ha användning av. Ofta. Nåja, nu är det förhoppningsvis gjort för den här ”säsongen”.

Det är skönt med novembersolen!
När jag kom hem föll det på min lott att ”underhålla” Karlsson medan husse gick promenad med Iza. Vi började med ett foto-race på åkern utanför huset innan solen försvann bakom granarna. Han tyckte uppenbarligen att snön var rolig! Det är ju inte många centimeter vi fått men uppenbarligen räcker det för att roa ett träsktroll. Bilderna får tala för sig själva. 🙂

När jag var inne i stan konstaterade jag att det är löjligt vilken boplats vi valt. Fem kilometer här ifrån fanns det inte en snögnutta! Men det är klart, bosätter man sig på kommunens högsta punkt får man väl skylla sig själv…

Efter fotograferingen tog vi en skogspromenad och sen gick vi hem och tränade rutan. Det gick väl sådär, och ibland var frustrationen total. Det första han gjorde var att … verkligen lyckas apportera en kon! Eller, apportera och apportera… Han visade inga tendenser att lämna den till mig utan körde race runt hela tomten. Nu har vi alltså en kon med prydliga bitmärken i, men han fick ta i ”foten” för att verkligen få med sig den. Tyvärr hängde inte kameran med i svängarna. Men för att visa att det faktiskt inte är några pyttekoner vi har så skaffade jag åtminstone någon form av bildbevis.

Är man terrier så är man. En kon i den här sizen är inga som helst problem.

Ikväll ska husse ut på galej så jag ska passa på att äta mat med gorgonzola. 🙂 Men först ska jag försöka avsluta arbetet med klubbtidningen.

Eller … Humla och Dumle kanske?

”Nä ska du fota med blixt så vill inte jag vara med på bild! ”

Mellan sommarens längtan och vinterns köld!

Det är en bok av Leif GW Persson. Den har inte ett dugg med lobelior att göra men jag tycker ändå att boktiteln passar rätt bra till den här bilden som jag tog för fem minuter sedan.

Än har lobeliorna alltså inte gett upp men jag misstänker, på goda grunder, att detta är sista rycket…

Snön som syns i bakgrunden har kommit sista timmen. 😦

…på ett år när man undrar varför man skaffade hund?

+2°, snöblandat ösregn, halv storm.

Det är sådana dagar man undrar.

Hade det dessutom varit mörkt hade matte raskt proklamerat – VILODAG!

Innan promenaden var över hade dessutom det snöblandade ösregnet transformerats till ös-snö. Och nu börjar skiten lägga sig också…

…eller åtminstone på kvällarna, framför TV:n. Och Karlsson tycker ungefär detsamma.

1. Min fleecepläd
Den är fullkomligt gigantiskt (är nog förmodligen tänkt som överkast?) och även om den är dubbelvikt kan jag vira in heeela mig. Två varv. Färgerna kanske inte är de mest diskreta men å andra sidan var den gratis. 🙂 När/om jag reser mig tar K chansen, men att vara invirad tillsammans med mig? Nä, där går gränsen. Annars skulle jag tycka att det var ganska mysigt.

2. Mina fårskinnstofflor
– Äntligen! sa K när de flyttade ut från sommarförvaringen. Jag använder dem huvudsakligen på fötterna. K använder dem huvudsakligen för apportering och platsliggningsträning. Han tar en utav dem, dänger den i väggen och lägger sig sedan bredvid den stackars toffeln. Han tuggar aldrig på dom. Det räcker med att bära iväg med en och dänga den i väggen, sen är han nöjd. 🙂 Ska försöka fånga platsliggningen på bild någon dag.

För en gångs skull kollade jag wordpress-listorna över de populäraste wordpress-bloggarna och fick en smärre chock. Min blogg finns med på listan både över ”top posts” och ”top blogs”? Hur gick det till? (Plats 53 på listan över ”top posts” kanske förklaras av omnämnandet av Jan Guillou?)

Nu gäller det ju bara svenska wordpress-bloggar, inte bloggar i allmänhet, men ändå?  Lite kul är det. Tror jag. Kanske?

Blogg.kollegorna Bacillen och MrArboc (länkar finns till höger) fanns också med på samma listor.

Såg en tråd på Aktiv Hund och kom att tänka på denna:

Jag är grymt imponerad av regissören. 😉

Som ni kanske minns så ”hjälpte” Iza mig med blixtens hastighet över en bred och djup bäck i lördags. Detta var inget jag direkt uppskattade.

Idag på lunchpromenaden skulle vi över samma bäck men på ett annat, något mer lättforscerat, ställe. När jag höll på att skaffa mig bra fotgrepp ute på kanten tog Iza sats och – hoppade. Men, den här gången stod jag stadigare och hade ett rejält grepp i kopplet som jag dessutom höll ganska kort.

Ha!

Det slutade med ett stort magplask för henne i det kalla vattnet, och dessutom i en ganska djup håla!

Hämnden är ljuv. Den lille röde med horn, som satt på min axel just då, fnissade lyckligt och firade stora triumfer.

Nu tvivlar jag, tyvärr, på att hon (Iza alltså, inte den lille röde) drog samma slutsatser av detta som jag. Och framför allt tvivlar jag på att hon minns händelsen till nästa gång. Det är inte för inte hon är ”hård”…

Och till syvende och sist var det jag som fick lida genom att jag fick en rejält blöt och lerig hund att torka av när vi kom hem. Men det var det värt. 😉

Läste en intervju med Jan Guillou där han säger följande om sin hustru/sambo:

”Ann-Marie fick nytillkomna killar som inte kunde någonting om jobbet som chefer på Norstedts. De misshandlade Ann-Marie så att hon såg ut som hönan Agda till slut. Hon fick inte använda en tiondel av sin kompetens.”

Ungefär så känner jag mig nu; som hönan Agda. Från att ha haft eget ansvar och ett förtroende från min chef om att jag faktiskt vet vad jag håller på med så håller den nye ”chefen” på att trycka ner mig i skoskaften totalt. Nej, jag betackar mig för besserwissrar i 35-årsåldern, i synnerhet när de varit i branschen i knappt två år och kan ALLT (och lite till)!

Jan Guillous fru startade ett eget bokförlag. Vi får väl se vad jag kan hitta på?

De nya ”cheferna” har alltså varit på plats i tre dagar samtidigt som jag är inne i slutfasen med katalogen, samtidigt som husse jobbat (nästan) dygnet runt, samtidigt som…

Tja, tiden att blogga har varit begränsad för att uttrycka det milt.

Eftersom mitt minne är bra, men kort, har jag oerhört svårt för sådana där sammanfattningsbloggar som täcker en vecka i taget. Det är inget fel i att skriva sådana. Det är jag som inte klarar av att göra det.

Jag har dock ett tydligt minne av jag, Iza, Tytti och Tarrak promenerade en rejäl sväng runt ett av stadens upplysta motionsspår i tisdags kväll. Det var trevligt men jobbigt. Konstaterade att min kropp inte är van vid raska promenader på asfalt, och att skovalet förmodligen var fel för underlaget. Det kändes i kroppen efteråt.

När vi kom tillbaks från promenaden gick jag husesyn i tegelhuset. Kul att äntligen få se det på riktigt.

Igår kväll var det träning på klubben som stod på programmet. För Izas del blev det mest lite sightseeing i verkligheten. Det jag verkligen behöver träna med henne kan jag inte göra när det är så mycket hundar på plan. Då behöver vi hyfsad lugn och ro.

Kvällens highlight för Karlssons del var rutan. Jag hade med mig 0,25 musmatta som jag la i rutan. Tanken var att han skulle springa ut, trampa på musmattan, få ett klick och godiset kastat till sig. Detta skulle innebära att jag kunde vara ”lat” och bara kalla in honom och skicka igen, eventuellt efter att ha bytt sida på rutan. Den lille pysslingen var dock inte av samma uppfattning utan körde följande upplägg:

• Springa in i rutan och trampa på musmattan

• Ta emot det kastade godiset och…

…ta med musmattan tillbaks till matte. 🙂

Det är en festlig materialsport vi håller på med tycker K. Är det inte musmattor och apportbockar så är det koner, pipdrakar, bollar – you name it! Introducerade de ”riktiga” konerna för honom idag, inne på köksgolvet, och första reaktionen var att trampa på den närmaste. Han trampade febrilt på bottenplattan men inte sjutton klickade matte? Mysko! Som tur var lyckades han inte uppfinna något bra sätt att apportera den på, även om han försökte. Till sist bestämde han sig för att det var väl lika bra att trampa på musmattan som låg i mitten ;-).