Författare: vallterrier

Det går utför med bloggandet men om jag nu, första dagarna på 2026, gör ett inlägg (kalla det gärna konstgjord andning) där jag rekapitulerar 2025 så har det i alla fall blivit ett inlägg i år. 🤣 Det är ganska exakt 20 år sedan jag började blogga. Jag tror det var 1 januari 2006 men det var definitivt innan Karlsson flyttade in i slutet på månaden. Ett drygt år senare bytte jag från den bloggportalen till WordPress och sedan lades den ner, utan information, så Karlssons första år är tyvärr ”försvunnet”. 😢

Men, för mitt eget minnes skull; nu kör vi 2025. Om någon annan orkar bry sig så … varsågod. ☺️

Januari
Året inleddes med lite snö men vintern var generellt ganska snäll mot oss och vi kunde både spåra och träna lydnad utomhus ovanligt mycket för årstiden. Jag fortsatte med min nya hobby – pussel, och den höll i sig fram tills det började kännas som vår. Stickningen som jag började med i samma veva som pusslen har också hållit i sig.

Det blev trevliga utflykter till både My Dog och till Ullared.

Jag gjorde ett linsbyte i vänster öga pga grå starr. Förväntningarna var höga men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag ser mycket bättre med det ögat men … avståndsbedömningen, på nära håll, har tokhavererat. Ögonen samarbetar inte och nu har det snart gått ett år utan att hjärnan har vant sig. Jättejobbigt, framför allt i skogen, så tyvärr har det blivit ganska bökigt att t ex spåra men vi försöker ändå. Jag välter ändå inte så ofta. 😢

Februari
Verkar ha varit en lugn månad att döma av bilderna i mobilen (hur skulle man annars ”minnas” något?) men fortfarande mestadels barmark och alltså en hel del hundträning.

Mars

Lite snö igen som försvann rätt fort. Vi hann med en tur till Hornborgasjön för att titta på tranorna och det blev även en lunch på Falbygdens ost. 🤣 En dags träning i Hulukvarn hann vi med samt ett besök på Göteborgsoperan för att se Charlie och chokladfabriken.

April
I mitten på månaden skadade sig Maro i skogen. Helt plötsligt stod han på tre ben! 😢 Av en lycklig slump hade vi en bokad tid hos hans fysioterapeut två timmar senare. Inte dagar utan timmar! Det kan nog ha varit räddningen, att han kom under behandling så snabbt. Det blev täta besök där och även några vändor hos kiropraktorn. Han blev snabbt bättre men helt bra blir han nog aldrig tyvärr. Han markerar fortfarande lite men han får leva sitt liv som han vill. Han är pigg och glad och begränsar sig (tyvärr) inte. Dock uppmuntrar jag inga ”rusningar” utan dem får han göra på eget initiativ. Vi levde i alla fall i ”karantän” i arbetsrummet i ett par månader, för att undvika explosioner inomhus för det är nog mest där han riskerar att skada sig – egentligen.

Pyssel var i alla fall pigg och glad. ☺️

Maj
Maro fick börja röra sig lite mer fritt, dock under mycket kontrollerade former.

Jag och Pyssel var på den traditionsenliga tvådagarskursen hos Jenny Wibäck, dock var det tidigare i år än normalt.

Badsäsongen inleddes till Pyssels förtjusning.

Juni
Säsonsgpremiären med husvagnen blev ovanligt sen pga Maros skada. När vi väl kom iväg blev första stoppet Trosa Camping där vi tillbringade tre nätter. Maro fyllde 11 år precis innan vi åkte och födelsedagspresenten, en ny alpacka eftersom den gamla dött, fick självklart följa med.

Sedan åkte vi vidare till en av mina gamla kompisar, på landet söder om Stockholm. Där hade vi några riktigt trevliga dagar hos frallan Sara med familj. ”Mysko liten pryl” sa Pyssel men hon var rätt kul ändå. Vi hann även med ett besök i Nynäshamn hos min ”gudgrävling” Kim (aka border collie) och hans matte som vi inte träffat sedan de lämnade Göteborg för några år sedan. Även det var mycket trevligt. ☺️

Detta var även månaden när vi satte fart på uppletandet som jag legat lågt med tills jag byggt upp intresset för föremål. Det går långsamt framåt men framåt är i alla fall bättre än bakåt.

Midsommar tillbringades med vänner på hemmaplan och månaden avslutades med ett besök på lydnads-SM i Kungsbacka.

Juli
Pyssel lärde sig göra high five med liv och lust. Han blev med kylväst vilket inte var lika lustigt enligt honom. 😂

Förutom ordinarie hundträning så var det, som vanligt, Kindslägret vecka 30. Eftersom jag ingick i lägerkommittén var det lite mer att fundera på än när man bara är deltagare. I synnerhet som 33% av kommittén bröt benet i sökrutan andra träningsdagen. 😱 Men det redde ut sig det med (och benet läkte ihop under hösten). Vi körde brukslydnad och uppletande, med varierande resultat. Det var i alla fall en trevlig vecka. Mestadels väldigt varmt men vi blev blöta också ett par gånger.

Det här var även sommaren när jag blev med alldeles för många sommardahlior och odlade rosenskära från frö. Det gör jag nog om (rosenskäran alltså, inte för många sammadahlior) men hoppas på lite bättre överensstämmelse med bilden på påsen nästa gång.

Augusti
Vi drog till Danmark, till vårt favoritställe Klim Strand. Vi hade inte varit där sen pre pandemin så det var härligt att komma dit igen. Det blev en dryg vecka med strandpromenader, solnedgångar, glass, god mat etc. Pyssel tyckte att det var väldigt roligt att akta sig för vågorna. Jag kan väl inte påstå att han badade men roligt hade han och blöt blev han. Vi tog även en dagstur till Skagen men det kunde ha kvittat. Dåligt väder, för mycket folk och … njae.

I slutet på månaden blev det en dagstur till bruks-SM i Laholm.

September
I början av månaden bestämdes att vi skulle göra en mycket efterlängtad renovering av kök, hall, toalett och trappa. Dessutom skulle vi riva den gamla vedboden, med tillhörande annex, som vi tog över – osedd – när vi köpte huset för många år sedan. 🙈 Där skulle det byggas vinterförvaring till husvagnen. Det revs, det bars, det kördes till ÅVC, det gjordes färgval, tapetval, val av köksluckor mm mm. En hel del hundträning hann jag med också, mellan varven. 😅

Oktober
Renoveringen tog fart på allvar. Det var snickare och målare i en salig röra men mest målare. Han funderade nog på att adressändra men det blev aldrig av. 😂
Det tränades också en hel del inför Pyssels officiella tävlingsdebut och jag blev därför en stjärna på att backa (och köra framåt) mellan hantverkarbilar och partytält som skyddade verktyg i regnet.

En söndag tog vi en välbehövlig paus från röran och flydde till Isaberg/Hestra för promenad och lunch.

I slutet av månaden var det dags för tävlingsdebut för Pyssel. Appellklass spår på hemmaklubben. Det började bra med ett kanonfint spårarbete som betalade sig med 10-10 i betyg men sen gick det stadigt utför. Lydnaden var väl i det närmaste en katastrof med mycket nosande och en bortkopplad liten kelpiehjärna. Inte ens budföringen, som är hans paradmoment, fungerade. En dag som började i dur men slutade i moll. Så ledsamt när man vet vad/att han kan men inget fungerar … 😢

Efter tävlingen var jag bara hemma och vände och sedan bar det iväg till Göteborg för höstens kulturevenemang – show med Ola Salo och Peter Jöback. En riktigt bra kväll och skön distraktion efter dagens händelser.

November
Renoveringen började bli klar, allt utom trappan. Där hade vi ambitionen att skrapa bort allt lim och gamla mattrester för att sedan måla men vi gav upp. 🙈 Det fick bli ny ”beläggning” som beställdes sent i processen och den blev inte klar förrän strax innan jul. I övrigt så har all befintlig, vitbetsad pärlspont i tak och på väggar i kök och hall målats och resterande väggyta tapetserats. Kökets slitna ekluckor hade bytts ut mot något fräschare. Trappan och toaletten har fått pärlspont på hela väggarna och toaletten fick även nytt golv, ny kommod och ny toalettstol. Jag fuskade som målare och fräschade upp div ”småmöbler” så att de skulle matcha den nya färgskalan. Pyssel var lite skeptisk till allt det nya men han har tinat upp och tycker nu att det är ok. Det är tveksamt om Maro ens noterade förändringarna. Han bara ångade på som vanligt. 🤣

Jag och Pyssel tävlade tre KM på en helg; lydnad, rally och bruks – helt utan bildbevis. De två förstnämnda gick åt pipsvängen men när det var dags för brukset glänste han, åtminstone jämfört med den officiella tävlingen två veckor tidigare. Tänk om han hade gjort så mycket fint då, då hade det kanske gått vägen? Nåja, nu vet jag att han kan, om förutsättningarna är de rätta.

December
Fortsatt fixande efter renoveringen. Lite piffande och mycket ångest för att spika i nya väggar. Än är det inte färdigspikat och -skruvat men kanske snart?

Dagen innan lucia rasade Pyssels mage! 😢 Det var första gången det hände så jag antar att man ändå ska vara tacksam. Det blev fyra vaknätter innan det började lugna ner sig. Det var tur att vi var (är) två pensionärer i huset som kunde turas om. Det jobbigaste var dock att det var extremt svårt att få i honom mat (dietfoder) och vätskeersättning men på femte dagen vände det, äntligen. När detta skrivs, tre veckor senare, är han fortfarande inte helt tillbaka på ”normalfoder”, mest för att jag vill ta det väldigt försiktigt. Han är dock pigg och glad, magen sköter sig men han känns fortfarande lite som ett spjälstaket så vi får försöka göda upp honom, i långsam takt.

Två dagar före jul blev trappan äntligen klar och renoveringen var i mål!

Jul och nyår bestod såklart av diverse sociala evenemang men det överskuggades av att en kompis, som varit sjuk under hösten, somnade in på annandag jul. En speciell hundvän som kommer vara mycket saknad. 😢

Summeringen av hundåret kommer efter decemberbilderna. ⬇️

Summering av hundåret
Maro tuffar på mot 12-årsdagen i sommar. Som jag skrev så markerar han där han skadade sig i våras men han är pigg och glad och ser inte alls ut som om han har ont. Han får ta det i sin takt, som oftast är hög. Jag ”provocerar” dock inte fram några ruscher i form av långa inkallningar, hopp över hinder eller uppletande. Han måste dock få leva. Vi kör lite specialsök när andan faller på, lite lydnad och trix ibland och så får han sitt dagliga nosarbete i form av lunchen utspridd i skogen. Det går så länge det går och med regelbundna besök hos hans fysioterapeut borde det kunna gå rätt länge till men man vet aldrig vad som händer. Dock märker jag ju att efter att han har legat stilla och sovit en längre stund är han lite stel men … vem är inte det?

Pyssel är fortfarande en mjukis, både på in- och utsidan. 😍 Han är en duktig spårhund och riktigt duktig på lydnaden, när vi slipper störningar. Det krävs dock inte mycket för att han ska tappa koncentrationen. Folk omkring oss säger att det har blivit bättre men jag har lite svårt att se det själv. Dock har han fått lite bättre kontroll på benen och kan ibland nöja sig med att titta på saker men fokustappen blir långa. Jag får väl hoppas på något mirakel på treårsdagen i februari. 😆

Jag avstår från att skriva ner någon klyschig målsättning för 2026 mer än möjligen … att blogga en gång i månaden. Hur svårt kan det va’? Känns som om jag skrivit det förr men plötsligt händer det (kanske). 😂

Apportering – inte Pyssel favoritmoment, eller … ?

Det var verkligen inte det men nu börjar vi få viss ordning på det, efter ett drygt års intensivt kämpande. Tur att vi inte har bråttom. 🤣

OK, det har gått i vågor. Ibland har jag varit ganska uppgiven och då har det blivit längre uppehåll. Det är oerhört långt kvar till ett tävlingsmässigt moment men vi tar det step by step. Väldigt små steps.

På bilden syns de föremål vi jobbat med, i hyfsat kronologisk ordning. 😅

Han var skeptisk till allt som liknade apporter redan från början men så, någon gång förra sommaren, öppnade han plötsligt munnen runt en träapport och jag tjöt rakt ut – av glädje. Det borde jag inte ha gjort. 🙊 Han trodde nog att han gjorde fel, och så var det tvästopp igen. 😢

Jag började bli ordentligt stressad över detta. Så klart förväntade jag mig inte en perfekt apportering av en valp på sex-sju månader men lite intresse kanske, inte ren motvilja. Jag bad en kompis, som han känner väl och gillar, göra ett försök när jag inte ens var i närheten. Jag la nog, ofrivilligt, för mycket press på honom och tänkte att det kunde bli lättare med någon annan men det gick inte, det heller.

Well, det är tur jag har min terriermentalitet (=envishet) och en ganska god förmåga att tänka utanför boxen. Det har ju Maro lärt mig. 🤣

Att ta hjälp av instruktör funderade jag på men insåg att det här skulle bli ett mycket långdraget projekt och att jag inte skulle ha råd med ca 200 privatlektioner. 🙈💸 Riktigt vem jag skulle vända mig till kunde jag inte heller komma på eftersom problemet var så komplext och udda att någon quick fix garanterat inte skulle finnas.

Så … utanför boxen var det!

Jag började med att plocka upp skogspinnar på promenaderna och bara gå vidare. Då kunde han inte hålla sig utan snodde dem ur min hand. Jag provade även med tunna furulister, enligt samma koncept. Dem tog han också. Att ta träföremål i munnen var alltså inte det egentliga problemet. Jag plockade fram en träslev ur köksförrådet och la på golvet, bland de andra leksakerna, och lät honom sköta sig själv. Jag utökade sedan förrådet med smörknivar och andra köksredskap av trä samt en spårapport. Och jodå, det funkade. Det fanns inga som helst krav på att lämna av eller ens vara i närheten av mig. Bära och hålla var gott nog där och då.

När jag skulle försöka få till någon sorts samarbete började jag med en vittringspinne som jag kastade. Han går ju igång på jaktlekar och det funkade. Sen köpte jag små trähjul (i tre olika storlekar) och skruvade fast på både rundstav och vittringspinnar. Dessa gick det att få rätt bra fart på och de var ok tyckte han. Innan dess hade han varit ytterst tveksam till allt som liknade en riktig apport i formatet.

På SM i augusti köpte jag en (turkos! 😁) lydnadsapport i chihuahua-storlek och jo, den kunde han också tänka sig att gripa och bära och den är för tillfället favoritapporten, förutom vittringspinnarna. Detta har sedan utvecklats till stor lydnadsapport, liten bruksapport och … stor bruksapport!

Nästa steg var att komma i närheten av mig med apporterna. På kursen hos Jenny Wibäck i somras fick jag lite idéer tack vare ett annat ekipage där hunden hade problem med avlämnandet. Tasstarget!

Han älskar ju tasstarget i alla former och färger så för att få honom att komma nära mig tränade jag in en ny (turkos 😂) target. I början gick han dit och ställde sig och la ner apporterna på targeten men nu kan han sätta sig med föremål i munnen, på target! Jag tränade också mycket ingångar utan föremål, för att få in ”sitta på target” och just det repeterar vi ofta. Just att få ner rumpan, om så bara med en vittringspinne i munnen, var oerhört komplicerat! Han såg ständigt ut som om han bar på en tungapport på minst 2 kg. Nåja, den knuten börjar lösa sig nu, genom att jag inte alls försöker ta apporten utan bara släpper godis från hög höjd.

För att så småningom kunna ta apporten med min hand tränar vi, parallellt, på att bara trycka hakan i min hand, utan apport. Han får dessutom jaga och ta apporter ur min hand, vi kampar med apporterna (han får alltid vinna) och jag kan klia honom på rumpan när han har föremål i munnen. Vi bygger allt på lek, bus, mys och godis – inget tvång. Jag backar ofta, till de övningar som sitter hyfsat bra, och varierar belöningar och upplägg.

Det lustiga är att han knappt släpper apporterna ens när han får springa rakt in i leksak?! Nu pratar vi alltså om hunden som inte har några synpunkter alls när han har tuggat tillräckligt länge på sina smaskiga ben och jag plockar undan dem, men apporterna är tydligen oerhört värdefulla. 🤔

En bonuseffekt är att han nu kan tänka sig att gripa även spårapporter, åtminstone efter avslutat spår. I själva spåret är jag nöjd med att han stannar och/eller lägger sig men funkar det efter spårslut så kanske det kan funka även i spåret med tiden?

Vi har massor av jobb kvar. Det ska bli struktur, han ska kunna vänta på kommando, hålla tills jag säger till, plocka upp stillaliggande apporter och mycket mer – och allt ska i sinom tid flyttas till utomhuset. 😅

Har vi kommit så här långt borde vi kunna lösa resten också (metallapport, tungapport?) – hoppas och tror jag. Det får ta den tid det tar. Step by step som sagt, och det finns massor av små ”steps” som jag inte ens har tagit upp här men som varit en del av utvecklingen.

Sista bilden är tagen igår. Då fick jag faktiskt komma så nära med handen i omvänt lockande. Trots att han var sugen på korven släppte han inte, eller gick iväg. Senare på dagen körde vi ett pass till och då kunde jag ta apporten några gånger, ge honom korven, och sen fick han omedelbart tillbaks sin fina chihuahua-apport. 😍

Det traditionella problemet – tugg – har jag inte sett något av ännu men det kanske kommer?

Jag inser att det här inlägget är rörigt och ostrukturerat men det får vara som det är.

To be continued…

Hoppla – mitten av oktober och jag är snart ikapp med dagboken (månadsboken)! 😅

Efter Tour de Dalarna var jag rätt ”mätt” på husvagnsliv men när det plötsligt blev sommar igen, med närmare 30° varmt, drog vi iväg till kusten över en helg, närmare bestämt mitt favoritställe – Björkäng utanför Varberg. Vid den tiden är hundförbudet på stranden slut för säsongen vilket inte gör det sämre. Man slipper liksom ”smyga”. 😉

Det badades, plaskades och promenerades på stranden – både morgon och kväll. Sista dagen skulle ”finkameran” få jobba men … då tog batterierna slut ganska fort. Nåja, några bilder blev det på det lilla vattendjuret. Simma är väl inte riktigt hans melodi (än) men spring och plask är kul. Maro kör en lite mer mogen approach. 😂

Solnedgångar blev det också ett par stycken + de obligatoriska besöken på Laxbutiken och Engelsons. 😁

När vi kom hem räknade jag ihop till 34 husvagnsätter under sommaren och det är nog rekord!

Sedan blev det den vanliga mixen av hundträning, vardag, och lite mer normalt väder innan sommaren gjorde ytterligare ett besök. Inte riktigt lika varmt den gången men ändå fantastiskt skönt. 😍

12:e september fick jag uppleva mitt häftigaste norrsken hittills. Nästa gång det brakade till, i oktober, var det ett massivt molntäcke, inklusive regn, över min del av världen så det här ligger i topp för min del, än så länge.

Hundträningen, och framför allt Pyssels bravader, kommer jag avhandla i ett eget inlägg men en del av septemberträningen handlade om hoppteknik och det lyckades riktigt bra. 😁

Dags att sammanfatta augusti! Det är ju faktiskt bara mitten av oktober. 🙈 Som vanligt är det tur att jag har mobilbilderna som stöd för minnet. 😅

Förutom den vanliga blandningen av hundträning, pelargonpyssel, vardagsbestyr, svampplockning och -rensning hann vi med en del annat. 😁

Först gällde det att pusta ut och samla ihop sig efter lägret för att kunna vara TS på vår rallylydnadstävling A/M och brottas med det strulande SBK Tävling men det löste sig, tror jag.

Veckan efter fyllde jag år och då fick vi mycket trevlig och (nästan) oväntat besök av min kusin med man. Underbart är kort men vi fick i alla fall en skön kväll på altanen med mat, goda drycker och mycket prat. 😍 Kvällen efter bjöd husse på en lätt försenad födelsedagsmiddag på stan. 😋 Vi hann även med en jättetrevlig gårdsfest samma vecka, mitt ute i skogen hos husses kusin, med allt från tipspromenad till bra livemusik.

Därefter var det dags att packa husvagnen – igen. Det blev en tur som bestod av tre ställen och tre nätter på varje. Vi började i mysiga Nora. Där har vi bara mellanlandat en natt för många år sedan. Vi kom sent och åkte tidigt den gången men hann ändå uppfatta att det var en fin stad som förtjänade lite mer uppmärksamhet.

Vår uppfattning var rätt, en mysig stad med fina promenadvägar – framför allt utmed sjön. Vädret varierade men sista dagen var fin. Vi hann även testa den berömda Nora-glassen innan vi drog vidare.

Nästa anhalt var bruks-SM som återigen gick i Leksand – som för två år sedan. Eftersom husse är ett stort fan av Leksands hockeylag och campingen vågade jag föreslå det. Att släpa med honom på ett bruks-SM på annan plats är nog inte aktuellt. 🤣

Det var lagom promenadavstånd till arenan (den här gången också). Första dagen gick vi dit hela familjen men husse och Maro promenerade hem igen ganska snart. Pyssel fick vara kvar och mingla och shoppa med mig och fick sen ta ett uppskattat tassdopp i Siljan när vi promenerade tillbaka.

Så mycket shoppat blev det inte men Maro fick en prasslande apa som han blev störtkär i. 😍

Andra dagen, när det hände betydligt mer och fanns mer för mig att titta på rent tävlingsmässigt fick Maro hänga med. Han är ju betydligt coolare i sådana sammanhang (numera) och lättare att ha med sig. 😍 Flera vänner och bekanta fick fina placeringar så det gjorde det till en extra trevlig dag.

På måndagen packade vi ihop och åkte via Rättvik till Falun. I Rättvik blev det såklart ett besök hos mamma i minneslunden och sen åkte vi till Falun där vi installerade oss på Lugnets camping. Även där blev det tre nätter. Vi hann hjälpa Anna med lite saker, besöka pappas grav, äta lunch i fina Sundborn och äta glass på stan med en gammal klasskompis från grundskolan. Naturligtvis fick det även bli ett pass specialsök för Maro i de roliga miljöerna med skidstadions sommarförvarade material. Han var lite ringrostig i starten men sen tog det sig. 😁

När vi var hemma igen kände jag mig rätt nöjd med husvagnslivet men jag hann knappt packa upp… 😅

Fortsättning följer, i septembersammanfattningen. 😉

Det blir ett tillfälligt avbrott i sommar- och höstsammanfattningarna. Jag måste skriva ner detta innan jag glömmer vad som hände. 😉

Sedan urminnes tider, eller åtminstone sedan början på 2000-talet har jag deltagit i klubbmästerskap – i en eller flera grenar. KM är kul och trevligt, och ganska opretentiöst. Dessutom ett bra sätt för en ung hund att starta upp tävlandet eftersom jag som förare inte tar så allvarligt på det.

Förra året hade jag ju ingen användbar hund eftersom Pyssel var för liten och Maro är tävlingspensionär, även från KM. Har man lovat så har man! Men … då fick jag låna Ki och köra både bruks och rally så det löste sig. 😍

Så drog det alltså ihop sig till årets KM. Som del av tävlingskommittén var jag mer eller mindre tvungen att vara på plats båda dagarna och att då inte kunna delta i någon gren kändes lite … snopet. Men så började Pyssel skärpa till sig, framför allt i fotgåendet,så jag kanske ändå skulle kunna starta i brukset? 🤔

Alla kör appellspår och sen övrigt enligt regelboken, beroende på vilken klass man är i. Appellen är ju bara fem moment (förutom platsliggningen som är långt ifrån klar) och han kan dem alla hyfsat bra, åtminstone på träning, så jag bestämde mig för att vara med.

Vi började med spår och de poäng vi tappade där tar jag på mig nästan helt. I andra vinkeln lurade geografin och min inre kompass skjortan av mig. Det kändes nästan som en spetsvinkel och jag upplevde att vi var på väg mot samma punkt där spåret startat. Jag stannade och höll emot i linan och väntade på att han skulle välja något som kändes mer rätt. Till sist vände han sig om, stirrade på mig och det var väldigt tydligt vad han tänkte – ”idiot, du fattar ingenting!”. Då gav jag med mig och visst hade han rätt. 🙈🤣 Vi fick i alla fall med oss de tre apporterna (och en mental dumstrut till matte) .

Sen kom vi då till lydnaden. Det var intressant att se hur han tog in miljön under linförigheten, en sak i taget. Det var liksom ”där står det en tant och pratar” (tävlingsledaren), ”där står det en gubbe med en pärm” och ”där står det en till gubbe med en pärm” osv. 😂 Jag kan inte påstå annat än att han var ganska splittrad, tittig, och nosig. Det blev mycket muntlig pepp och en del extrakommandon men några poäng blev det kvar. 😅

Framförgåendet, som är hans paradnummer, gick väl sådär. En del nos även där, och ovanligt ”stretigt”.

Så var det då dags att koppla loss inför läggandet. Det borde jag aldrig ha gjort. 🤣
Vips, så brann säkringarna i den lilla kelpiehjärnan och kolsyran i benen tog över. Zoomies de luxe, i överljudsfart. Efter några varv kom han på att det fanns en massa människor på altanen som han faktiskt inte hade tittat närmare på. Då var det, som tur var, en klubbkompis som var vaken och ”motade Olle i grind”. Sen gav han upp det projektet. Vi genomförde i alla fall momentet till sist.

Inkallningen gick väl ok men slarv vid ingången. Sen var det sista momentet – hoppet. Där tyckte han det var onödigt att ta omvägen över hindret för att komma till mig. 🤣 Sen hoppade han jättefint, när han fick en extra chans, men självklart utan betyg.

Platsliggningen avstod vi förstås så det var bara budföringen kvar. Återigen drog han som en avlöning när jag kopplade loss, dock raka vägen till mottagaren – utan zoomies. Helt ärligt har jag varit jätteslarvig där och bara varit glad att han vill springa till mottagaren med tanke på vilka enorma problem det var att få Maro att utföra det momentet. På vägen tillbaka kom han på att han faktiskt inte fått godis, bromsade och var på väg att vända när jag drog till med en busvissling – då kom han till mig. Några poäng blev det självklart inte.

Totalt blev det inte många poäng kvar alls men – som man brukar säga – nu vet jag vad vi ska träna på. 🤣😅

Jag är trots allt ganska nöjd med att vi var med, och vi kom inte sist – bara nästan. 😁Han hade roligt, jag hade också roligt och blev inte ens irriterad. Underhållningsvärdet för publiken var också stort. 😂 Med tanke på hur många hundar, även löptikar, som varit på plan både lördag och söndag (och vi gick in som sista ekipage) är jag ändå överraskad att han inte nosade mer än han gjorde.

Nu har jag en plan. I den ingår bl a att träna under tävlingsliknande former då och då men det blir nog inte lätt att få till så jag hoppas att han får lite bättre impulskontroll i takt med att han mognar och att behovet av zoomies avtar i samma takt. 😅

Första dagen i oktober kanske det är hög tid att sammanfatta juli månad? 🤣

Sammanfattningen är … läger x 2.

Vi inledde månaden med två dagar hos Jenny Wibäck. Min sommartradition sedan många år som jag har svårt att avstå ifrån. Även i år blev det tillsammans med mina trevliga lägerkompisar från Värmland. Någon saknades i år men platserna fylldes upp med andra trevliga bekantskaper. Det blev två dagar men en extremt extrovert och splittrad liten kelpiepojk som hade svårt att koncentrera sig på sin matte. 🙈 Rent hundträningsmässigt fick vi inte så mycket vettigt gjort men matten fick med sig bra tips, framför allt när det gäller apporteringen, och dem har vi nyttjat på hemmaplan.

Det togs en förfärlig massa bilder, som vanligt, och som vanligt blev det inte så många bilder på Pyssel. Vi bodde på vårt vanliga och mysiga B&B där förra årets grisar var utbytta till ett gäng som inte var fullt så sociala som förra årets modell men ändå tillräckligt nyfikna för att Pyssel skulle kunna ta en ordentlig titt. 😂

Efter det lägret höll vi oss på hemmaplan tills det var dags för nästa tradition – Kindslägret, mitt 22:a! I år ingick jag i lägerkommittén igen, efter några sabbatsår, så det var lite extra att fixa med på före och under lägret.

Det här året hade jag valt en brukslydnadsgrupp för Anna Forsén, förra årets silvermedaljör i spår. Vi blandade upp lydnaden med lite skogsarbete men större delen av tiden tillbringades på olika fotbollsplaner. Det var en mycket givande vecka och Pyssel gick från klarhet till klarhet och var på det stora hela mycket mer fokuserad på samarbete än vad han var på det tidigare lägret. En mycket nyttig och trevlig vecka för oss båda. Vädret var också rätt ok. Lite regn här och där men i stort sett bra jämfört med de i princip veckolånga regnen vi råkat ut för ibland. ☺️

Det blev en förfärlig massa bilder, på alla, och även ett gäng på Pyssel som omväxling. 🙏 Det gäller bara att jag kommer ihåg att be någon greppa min kamera och hålla ner avtryckaren. 😁

Innan lägret beställde jag ett broderat halsband till Pyssel. Han bar det med stolthet. 😂 Dock är det lite för stort än så länge men jag tror han kommer grovna lite mer runt huvud och hals så snart är det nog perfekt. 😁

Min ambition för det här året var, precis som vanligt, att uppdatera bloggen lite oftare. Minst en gång i månaden var tanken men så blev det inte, så klart. Nu ska jag försöka skriva ikapp genom att göra ett inlägg för varje sommarmånad, retroaktivt. Då slipper jag i alla fall mastodontuppdateringen vid årsskiftet. 😅
Som vanligt är det mest för mitt eget minne och för de som hängde med på FB när det begav sig är det nog inga nyheter här.

I början av juni bar det iväg till Gotland. Jag har varit där två gånger tidigare, en gång när jag var 9-10 år och en gång på 80-talet. Den gången åkte jag segelbåt dit (nej, jag seglade inte, jag åkte segelbåt och var gräsligt sjösjuk på vägen dit) och jag kom inte längre än Visby gästhamn med omnejd. Det fanns alltså mycket att upptäcka vid ett nytt besök.

Vi skulle åka med färjan från Oskarshamn mitt på dagen men vi tog en övernattning i nämnda stad för att ha hyfsat välrastade hundar innan det var dags att installera oss i djursalongen på färjan. Djursalongen var kul sa Pyssel och bilden ljuger – det var massor av hundar! 😅 Nåja, efter ett par timmar däckade även han. Maro tog det lite mer med ro, åtminstone när det gällde de andra hundarna.

Vi checkade in på Visby Strands camping med havsutsikt och ca 1 km promenad till ringmuren. Det kändes som en bra utgångspunkt både för att upptäcka Visby och för att göra utflykter åt olika håll. Med tanke på att det bara var början av juni trodde jag det var lågsäsong men det var mycket folk både på campingen och på andra ställen. Jag är väldigt glad att vi inte åkte under högsäsong.

Vi hade bokat 10 nätter så vi kunde ta det ganska lugnt. Första utflykten gick norrut. Vi började på Sigsarve strand. En öde och undanskymd stenstrand med ett gammal fiskeläge. Nåja, helt ensamma var vi inte men nästan. Tack killen på campingen i Oskarshamn som tipsade om den. ☺️

Därefter bar det iväg till Blå Lagunen. Riktigt vackert och Pyssel var badsugen men fick nöja sig med tassbad. Vi råkade mellanlanda på Gotlandsvåfflan där det blev eftermiddagsfika de luxe 😋 innan vi åkte vidare till Asundens raukfält. Dagen avslutades med en solnedgång vid husvagnen (eller iaf inte långt därifrån).

Dagen efter bar det iväg söderut för att kolla ”mitten” av ön. Vi hann bl a med en mysig loppis med franskt tema (tittade bara 😉), ett besök på legendariska Sutarve pelargoner (dyrt och lite av en besvikelse men några inköp blev det) och lunch på charmiga Bruna Dörren i Ljugarn. Som vanligt blev det foto på solnedgången när vi landat ”hemma”.

Dagen efter blev det vilodag med lunch och promenerande innanför ringmuren. Ett besök i botaniska trädgården hann vi med och där fick vi se det berömda näsduksträdet i blom. Bra timing! 😁

På söndagen, i halvtid, träffade vi en borderterrier-kompis som bor på ön. Vi har inte setts sedan jag och Karlsson var på Årets Border senast, alltså 2011, men det blev ett trevligt återseende. Vi åt lunch på mysiga Kafé Kubanen en bit utanför Visby. 😍

På måndagen tog vi en vilodag bestående av lunch inne i Visby på en extremt hundvänlig restaurang. De var så måna om att hundarna skulle ha det bra så de höll på att glömma att vi kanske ville beställa mat. 😂 Eftermiddagen ägnades åt en promenad upp till Galgbacken där utsikten var imponerande.

Sedan var det dags för en tur längst söderut längs vackra Ekstakusten för att slutligen hamna vid Hoburgen. När övermodig matte fick för sig att vi visst kunde ta den branta vägen ner, istället för den enkla som husse föreslog, höll det på att sluta illa. Frivolter är inget bra alternativ i den här åldern men jag klarade mig ändå hyfsat helskinnad (men inte helt). 🙈

Sista dagen var det äntligen dags för Fårö. Dagen började i sol men slutade i regn, åtminstone så länge vi befanns oss på Fårö. Vi började med raukar vid Gamla Hamn och Langhammar sen var det läge för lunch och den skulle intas på Kutens och Crêperie Tati. Både kön och väntetiden var lång så när vi efter en dryg timmes väntan äntligen fick våra galetter fick vi avnjuta dem i regn. Inte så mycket njutning alltså. 😦 Ett snabbt besök på Sudersand, i regnet, blev det också men charmfaktorn var låg med tanke på vädret. Väl ”hemma” i Visby sken solen igen och jag fick fota resans sista solnedgång.

Sen var det dags att riva baslägret och återvända till fastlandet. I glappet mellan utcheckning på campingen och färjans avgång hann vi ta en promenad på Södra Hällarna. Därefter var det färja i några timmar innan vi sov i Oskarshamn igen för att slippa komma hem mitt i natten.

Summering
• Vi hann se mycket men det finns massor kvar. Gotland är vackert!
• Vädret var ”lagom”, eller egentligen ganska kallt och blåsigt trots solsken, men med tanke på värmekänslig liten Pyssel underlättade det och vi kunde göra det vi tänkt oss.
• Pyssel gillar höjder och utsikt. Allt som var möjligt att hoppa upp på skulle det hoppas upp på, allt från raukar till bänkar och var det brant fick man hålla i honom extra hårt. 😱
• Det var otippat mycket folk för att vara lågsäsong men ändå var det många restauranger som var stängda och mycket annat?!
• Gotland är hundvänligt. Det var inga problem att ta med hundarna på restauranger (uteserveringar) mm.

Resten av juni ägnades väl åt det vanliga; dvs hundträning och vardagsbestyr plus en del förberedelser inför klubbens läger i juli. Midsommarafton kombinerades med trevligt 30-årskalas hos goda vänner.

Ja just det, vi firade ju en viktig födelsedag på hemmaplan också, precis innan vi åkte till Gotland. Maro fyllde tio år 2:a juni. Tio år är fint! 😍 Det firades med present, spår och glass – på ett ungefär det bästa han vet. 🙂

1937 utkom en kortroman som hette Möss och människor av nobelpristagaren John Steinbeck. Jag har inte läst den och jag är ganska säker på att Pyssel inte heller har gjort det. Han är nämligen mer intresserad av mygg och människor. Det fick vi se prov på i lördags när det var dags för mentalbeskrivning på Kumla BK. 😂

Men vi tar det från början. I fredags åkte vi till Heléne Lindström på High 5 för en privatlektion. Den bokade jag redan i februari (?) när datum för MH var bestämt och nu var det äntligen dags. Det blev en riktigt bra timme med många bra tips och fin input på vad vi gjort och hur vi ska gå vidare. Vi fokuserade på fria följet (som kan bli väldigt fritt ibland 🤣). Vi hann även klura lite på hur jag ska få honom att ta i på väg ut från mig och på fjärren. Synd att hon finns lite för långt bort för att det ska bli regelbundna träningar. En gång i månaden hade varit perfekt!

På vår vidare resa mellanlandade vi i Vadstena för ett besök på legendariska Morrhåret Hundsport. Inköpen blev dock väldigt diskreta. Det fanns hur många snygga halsband som helst men jag känner mig inte alls säker på att han växt klart. Maro grovnade rejält runt hals och huvud fram till tvåårsåldern. Ett par små leksaker blev det, och lite godis.

Därefter drog vi direkt till Kumla och det B&B där jag bott ett par gånger tidigare. Orkar inte dra hela historien men det blev en ganska stökig natt med alldeles för lite sömn.

Kl 08.15 vad det dags för oss att äntra MH-banan. Där fanns det både mygg och människor. 🙈

Vissa moment gick ungefär som jag förväntade mig, andra förvånade mig lite mer.

Han följde med testledaren ”bättre” än jag väntat mig och lät sig hanteras. När det var dags för lek med den tråkiga bitstocken (leksaker ska vara mjuka och/eller fluffiga) ägnade han sig åt att fånga myggor och hälsa på människor. Det fanns gott om båda delarna. 🤣

Även på lilla jakten hade han fullt upp med myggorna och jag tror inte ens han observerade ”trasan” som for iväg, trots att den var både mjuk och fluffig.

På aktivitetsnivån placerades vi mitt i solen så där fanns inga myggor. Han tassade runt lite men höll sig ändå lugnare än jag hade väntat mig. 😅

Därefter var det dags för avståndsleken och där blev det inte som jag väntat mig. Jag trodde att han skulle dra som en avlöning när figuranten kom fram ur gömslet och viftade med trasan men nä – han var inte intresserad alls. Nåja, det är ju på sätt och vis bra att han inte helt hämningslöst springer fram till allt på två (eller fyra) ben men jag blev förvånad.

Dumpe – där gjorde han ”undanmanöver utan att vända bort blicken” och gav sen overallen en utskällning. När jag satt på knä framme vid overallen gick han fram och nosade och sen var det klart. Lite nyfiken vid passagerna men ingen kvarstående rädsla.

Skramlet – ungefär som på dumpe minus utskällningen.

Sen kom vi till dagens mest förvånande – spökena! Vid det laget var den lilla värmekänsliga hunden rätt trött men det förklarar inte allt. Vi placerades mitt i solen vilket Pyssel tyckte var en usel idé så han drog sig till en skuggig fläck en koppellängd från mig – och mitt i ena spökets färdväg! 😅

Där låg han lugnt kvar och höll koll på båda spökena utan att ens resa sig. När jag kopplade loss honom var det full fart framåt för att hälsa på spöket! 😍 Man skulle nästan kunna tro att vi har ”tränat” på detta men det har vi garanterat inte gjort. Jag tror mer på att han dels är en trygg hund men även att han konstaterade att spökena hade både fötter och skor och det har inte spöken så vitt han vet – åtminstone inte spöket Laban. 😂

Filmen är kraftigt förkortad eftersom det inte hände särskilt mycket förrän i slutfasen och kontakten med spöke nr 2 var ungefär likadan.

https://www.youtube.com/watch?v=thh4z3FYumM

Den här raden på protokollen tror jag inte förekommer särskilt ofta. Som före detta testledare har jag ju sett en hel del hundar i den här situationen och någon som lagt sig ner så och ändå haft full koll på spökena kan jag inte minnas. 😂 Visst förekommer det att hundar lägger sig och sen tuggar på en pinne för att slippa ta tag i ”problemet” men det här var lite … udda. Hans båda systrar tog i betydligt mer från klospetsarna för att att skrämma spökena på flykten.

Iza var också väldigt cool när det begav sig men la sig aldrig ner – hon stod bredvid mig i kopplets längd – ända tills en geting flög in i hennes öra. 😅 Som tur var såg testledaren det så beskrivaren tog ingen hänsyn till det ”flyktförsöket”. Hennes rad blev 1-4-1-5-4.

Avslutningsvis var det lek och bitstocken var lika ointressant som i början. När det var slut och matte trollade fram en av hans favoritleksaker ur ryggfickan var det samma fart som vanligt. 😍

Skotten avstod vi eftersom han reagerat negativt en gång under våren. Efter det har han hört skott några gånger, både förberett och oförberett, utan att reagera så det var förhoppningsvis en engångsgrej men jag ville inte riskera något.

Slutsats; han älskar människor (och myggor). Han litar på matte när något är lite läskigt, har inga kvarstående rädslor men är nyfiken och leksaker ska vara mjuka och fluffiga.

När det var över var det i princip bara att styra hemåt igen. Nu har vi klarat av våra ”måsten”, dvs röntgen och MH. Röntgen, som vi gjorde i april, gav väl inte riktigt det resultat man önskar sig. B/C på höfterna och 0 på armbågarna. Dock beror nog C på något grunda ”skålar” enligt de som är bättre på det här än vad jag är och eftersom han är en liten och lätt hund kommer han troligen inte få några som helst problem med det men det är ju tråkigt för uppfödaren.

För övrigt tränar vi på med lydnad och spår. Lydnaden går lite ”olika” beroende på hur mycket störningar det är i omgivningen. Vi skulle behöva shoppa lite impulskontroll men jag vet inte var jag hittar det. Wish? Temu? Amazon? 🤣
Spårar gör han bättre och bättre men tempot är fortfarande onödigt högt. Det är iaf inget fel på motivationen. Han har också lärt sig att det lönar sig att stanna vid apporterna och det är ett fall framåt. 😍

Vi har även tillbringat en helg i Halland där han lärde sig att vatten är jättekul, åtminstone så länge det inte är mer än tasshögt – det skvätter bra ändå. Eventuellt kom han även till insikt om att det är en smula kontraproduktivt att skaka sig samtidigt som man springer men där är jag inte helt säker. 😂

Han kunde även spinga utan att skaka sig, och stå still, och ligga…

Maro tassar på mot 10-årsdagen som inträffar om ett par veckor. Han går långa promenader med husse och lite kortare med mig. Vi spårar ibland och tränar lite trix som han tycker är roligt och även lite ”riktiga” moment vilket han uppskattar. Han besöker regelbundet sin ”terraputt”. Alltid är det något lite skit som behöver åtgärdas men så blir det när man tar i från tårna även vid en enkel förflyttning mellan t ex kök och vardagsrum. 🙈 Han är pigg i både kropp och knopp och det är svårt att tro på hans ålder. Han var också med i Halland, så klart, men håller sig helst torr om tassarna om han får välja så det blev inte så många bilder. 😍

Hipp, hipp HURRA för lilla Pyssel som idag firar sin första födelsedag.

Idag är det ett år sedan fick jag samtalet från uppfödaren, Pia, om att han var född. Vilken lycka! I en kull på tre valpar var det en hane och han skulle bli min om allt gick som det skulle. Det gjorde det! 😍

Det händer mycket under första året. Från liten knodd, ett dygn gammal, till stilig yngling (bilden tagen för ett par veckor sedan). ☺️

Kelpersistence Xtreme Pyssel, aka Pysslingen , 1 dag vs. (nästan) 1 år. 😍

Han har utvecklats till en ljuvlig, trygg liten individ med betoning på liten. Han är några centimeter lägre än Maro och några kilo lättare. Exakt hur många vet jag inte för han är inte nyvägd men det tar vi på fredag i samband med ettårsvaccinationen.

Jag ska försöka göra en någorlunda kort (och ostrukturerad) sammanfattning av vad det blivit av honom så här långt.

Han är en underbar liten knähund som älskar närhet, gos, kli och kramar. Han är oftast väldigt ”mjuk” när han umgås. Om han ligger på golvet och man närmar sig vänder han omedelbart upp magen och vill bli kliad. 😍 Maro är ju rätt brutal även om han vill väl så det mjuka uppskattas mycket och alltså inte enbart den extra mjuka utsidan.

Han är pigg, glad och positiv till det mesta. Ögonen lyser på honom och han bara studsar när det är träningsdags. 🥰

Han är galet social och vill hångla med allt och alla, vilket kan bli lite för bra ibland. Han har givit ordet ”extrovert” ett ansikte. 🤣

Pälsen har utvecklats bortom alla gränser i rasstandarden men det bryr vi oss inte om. Han är fantastiskt söt och speciell med sina tofsar vid öronen och den magiska svansen. 🥰

Han har alla förutsättningar att bli en fantastisk spårhund och sedan jag bytte sele till en med fäste för linan under magen har tempot gått ner till något mer hanterbart vilket gjort allt så mycket trevligare, för oss båda. Han skenar inte längre över vinklar lika ofta och jag riskerar oftast inte att slå ihjäl mig pga hysteriskt drag i linan men bra fart är det ändå.

Han älskar att leka! Det roligaste är jaktlekar/leksaker i snöre men han tar i mer och mer när vi kampar också. Helst ska det vara leksaker som är mjuka, luddiga och gratis (åtminstone för honom 😂) och han siktar faktiskt på, och biter i, leksakerna och inte i snöret/mina händer som en annan kelpie jag känner. Att komma in med föremål är dock inte så noga så jag tycker också att snören är en bra grej. 🙈

Han tycker fortfarande att apportbockar är djävulens påfund (oklart varför) men det går framåt med andra träföremål så jag känner visst hopp. I spåret stannar han numera vid apporterna istället för att ta en omväg så det går framåt.

Ibland är det väldigt luddigt även mellan de söta, luddiga öronen. Det hör väl delvis till åldern men han är extremt utåtriktad och missar inget som händer i omgivningen vilket, såklart, går ut över koncentrationen. En granne som går på vägen, en annan hund på appellplan som springer, en fågel 200 meter upp i luften eller… Inget undgår honom så där har vi rätt mycket att jobba på. Å andra sidan har vi ju tränat väldigt mycket på tu man tass, inomhus, under vintern så det blir förhoppningsvis bättre nu när vi går mot en trevligare årstid där vi kan träna i stökigare miljöer lite oftare. Impulskontrollen är inte heller av världsklass och ibland går benen fortare än hjärnan. 🤣🙈

När vi tränar (i ostörd miljö) är han en liten tänkare. När man shejpar knastrar det mellan öronen och när han väl förstått så vill han göra det, vad det nu är, hela tiden. 😍 Under träning är godis bästa belöningen om han får välja men lek funkar också fint. Lärdomar verkar dock fastna bättre om jag använder godis.

Han är som en liten kamin och vill helst ligga hårt och svalt. Innan han lägger sig gräver han gärna en grop, eller åtminstone försöker, i parketten eller i klinkergolvet (med golvvärme! 🥵) innan han kommer till ro. 🙈 Han har inte väckt mig en enda morgon! När han märker att jag är vaken kryper han gärna tätt intill och myser en stund. Hans bror har ju alltid kört med en kombination av HLR och magpumpning när han fått tillfälle. Nu har han själv valt att sova på nedervåningen så jag och Pyssel kan mysa i lugn och ro.

Valptiden har gått förvånansvärt smärtfritt när det gäller hus och inredning. Han har modifierat en dörrkarm och en golvlist och tagit vid där Maro slutade på en hylla i köket. Intresset för toalettpapper har avtagit rejält sedan någon månad tillbaka och våra skor har han inte brytt sig om alls, förutom våra fejk-foppatofflor. De är dock tåliga och inga skador har uppstått. 🤣

Den lilla huliganen älskar snö (i motsats till matte)! När vi hade snöhögar på tomten lajvade han mullvad så fort han kom åt. Nu letar han desperat efter lite rester av snö i dikena när vi är ute och går och ibland finner han. 🤣 Det är ju fortfarande bara februari så det är väl inte omöjligt att han hinner uppleva det igen innan sommaren även om matte hoppas att vi slipper. 🙈

För några veckor sedan plitade han förresten ihop en önskelista och jag tror nog att han är rätt nöjd även om allt inte levereras exakt idag. Vi får se om han fått lite bättre ordning på stavningen och handstilen till nästa år. 😅

Det välfyllda presentbordet har vi redan testat delar av. Spårlinan invigde vi i förmiddags och på eftermiddagen blev det leksakstestning. Fleeceflätan med kaninskinn och expander fick ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️, bitstocken ⭐️⭐️⭐️ (förvånande nog, jag trodde inte han skulle vara imponerad) och den gröna dutten fick ⭐️⭐️. De ätbara presenterna får vi nog portionera ut efter hand men lite tårta (eller torta?) blev det i alla fall. 😂 ”Leka med Gullan” får han ha innestående ett tag. 🤣

Jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer men försöker bromsa här och konstatera att han är en mycket älskvärd liten hund som är väldigt rolig att jobba med. Jag ser fram emot det kommande året, och alla därefter. 🥰 Det som står i planeringen just nu är ettårsvaccination på fredag, röntgen av höfter och armbågar i april, MH i maj och två läger i sommar (ett kort och ett långt).

Avslutningsvis ett litet bildkollage med blandad kompott från i år. Finkameran har tyvärr legat i träda över vintern men bara vädret blir lite roligare (=grönare och soligare) ska den få komma fram igen men här är det bara mobilbilder.

Jag ska försöka göra detta kort och effektivt, för en gångs skull. Vi får se om jag lyckas. Skriver det mest för min egen skull för att ha dokumentation när jag och husse börjar diskutera vilket år vi gjorde ditten och datten. Det är rätt många gånger bloggen har rätat ut sådana frågetecken. 🤣

Året började med en spännande väntan på om Tesla, tiken jag ”bokat” valp efter, var dräktig. Parningen skedde mellan jul och nyår för ett år sedan. Hon var dräktig och 28/2 föddes Pyssel och hans två systrar. Sen har väl det mesta av året handlat om pyssel med Pyssel. 😍

Vi hämtade honom 25/4 och resten av hans tid här är hyfsat väldokumenterad i tidigare inlägg här i bloggen. Han är en liten (bokstavligen) go filur med en räv bakom varje luddigt öra och jag ser fram emot vad framtiden ska bjuda på. Han är väldigt olik Maro på många sätt, på gott och ont, men mest gott faktiskt. En älskvärd liten varelse oavsett och just nu är vi inne i en riktigt rolig träningsperiod. Han ska väl igenom ett antal ”faser” till innan jag vet vad jag egentligen har i snöret men vi tar det som det kommer. 😁

28/12 fyllde han 10 månader och är nu alltså tävlingsmyndig (i lydnad och rally) men den möjligheten kommer vi inte utnyttja på länge. Han är fortfarande väldigt valpig och behöver mogna mycket mer innan det är tävlingsdags.

Maro tassar på mot 10-årsdagen. Vi tränar trix (typ freestyle) och specialsök på hobbynivå och något spår då och då. Vi går regelbundet hos hans fysioterapeut för att försöka ”mota Olle i grind” när det gäller hans fysik. Det lyckas inte alltid så året har även innehållit några besök hos kiropraktor. Han bryr sig inte om sin seniorstatus utan rör sig fortfarande på ett alldeles galet sätt, både ute och inne, så det är inte underligt om kroppen säger ifrån då och då. Nu gymmar vi också, på hemmaplan, regelbundet och hoppas att det kan hålla honom i form. Under hösten har han betat av både en ögoninflammation och ett envist svampangrepp i öronen men nu känns han ok och antalet tänder är detsamma nu som det var i början av året. 😅

Jag och Ki hann med tre tävlingar i mästarklass under vintern och våren och tog de två certen som saknades för rallylydnadschampionatet och sen var den sagan slut.
På klubbens årsmöte i februari blev hon även utsedd till årets rallylydnadshund 2022. ☺️ Vi fick ett litet återfall i samband med klubbmästerskapet i höstas. Det var kul och jag saknar onekligen träning och tävling med denna fantastiska hund. 😍

Semestrandet har varit rätt ”diskret” i år, bortsett från Islands-resan i september. Vi tog en tur med husvagnen till kusten i våras och i augusti var vi en sväng i Falun och sen mellanlandade vi i Söderköping några nätter på vägen hem. I juli semestrade jag och Pyssel med två läger också, ett hos Jenny Wibäck och det årliga Kindslägret.

Huset har under hösten fått nytt tak och några nya fönster så nu kan vi slappna av där. Nästa projekt måste bli inomhus där det onekligen finns behov… 🙈

Året har också innehållit mycket ideellt arbete i klubben, framför allt med tävlingsverksamheten.

Tyvärr har året också bestått av insikter med bitter eftersmak. Här i bloggen nöjer jag mig med att konstatera att människor inte alltid, eller egentligen ganska sällan, är de man tror. Det har kostat mig rätt många sömnlösa nätter och ont i själen. 😢 Jag ska dock försöka släppa detta och tassa in i 2024 med nya friska krafter och hoppas på att ”ensam är stark” fortfarande gäller.

… att få till ett litet inlägg om valpens utveckling? Den där valpen som nu är 8,5 månad, vägde in på 14,9 kg här om dagen mättes till cirka 46 cm. Så … ska vi vara helt ärliga är han väl inte ens valp längre utan snarare en söt men stundtals förvirrad (sl)yngling. 🤣

Han är fortfarande en väldigt go liten hund som gillar att vara nära och bli klappad, helst på magen. Han skulle gärna sova längre på morgnarna än vad som funkar i det här huset med en mycket morgonpigg storebror och en inte fullt lika morgonpigg matte men som ändå går upp alldeles för tidigt.

Efter en period när han var extremt förvirrad i träningen och hade glömt allt (eller det lilla) han kunde är vi nu tillbaka på banan, åtminstone så länge det inte blir för mycket störning. Vi har ju tränat mycket inomhus, i Karlsson Arena, och det märks självklart när vi är ute, då har han svårt att koncentrera sig. Igår när vi tog ett pass på gräsmattan här hemma var det mycket:
– åh, en granne!
– åh, en bil!
– åh, ett löv!
– åh, en fågel!
… osv 😂

Men det går nog över, om ett år … eller åtta. 😅 Han är en betydligt mer nyfiken och utåtriktad hund än Maro. Maro har ju alltid varit mycket orolig för att jag ska försvinna om han inte har koppel på mig men Pyssel verkar inte ha den sortens hämningar, på gott och ont… 🤣

Han är en liten tänkare med mer hjärna än ben, i motsats till sin storebror som gör först och tänker sen (eller inte alls 🙈). När vi börjar med något nytt tänker Pyssel så det knakar och har jag varit dålig på att förklara så talar han om det. Då muttrar han på mig och så kommer det några dova skall. När jag skärper till mig och förklarar bättre blir det tyst och sen blir det hans nya default-beende. 😁 Jag är helt säker på att han får tillräckligt mycket fart på benen också när han blir säker på vad han ska göra i olika situationer för han kan springa jetejetefort, det har jag sett. 😂

Vi jobbar på ordförståelse och att över huvud taget lyssna om det finns flera roliga saker att välja på och det går framåt. ❤

Han leker bra även om jaktdelen fortfarande är roligare än ren kamp men det blir bättre och bättre även med kampen. Godis är nog bästa belöningen men han tar även till sig fint av muntligt beröm. Klapp och gos under träning tycker han dock är överreklamerat men vi jobbar på att även det ska funka.

Träföremål är han fortfarande ovillig att ta i munnen men vi jobbar på det (också). Vi har klarat av ”random” skogspinnar som han får stjäla ur min hand och nu jobbar vi med träslevar och smörknivar. Det går framåt men det går inte fort. Jag är dock noga med att inte lägga någon press på honom. Oklart om jag lyckas men jag försöker verkligen.

Han spårar bättre och bättre. Efter några riktigt knixiga spår, med massor av vinklar (vi pratar typ 18-20 vinklar på 300 meter!), börjar han inse att det sällan, faktiskt väldigt sällan, lönar sig att bara springa rakt fram. Man ska faktiskt inte springa alls! Han börjar även bli lättare att läsa när han ”ramlar” ur spåret. Han har avancerat från Karlssons gamla spårsele (på lägret i somras) via en billig nödlösning och nu funkar faktiskt Maros sele. Den är lite för stor men han har nog snart växt i den helt. ❤

Pälsen … väcker naturligtvis fortfarande uppmärksamhet och jag får med ojämna mellanrum frågor om vad det är för ras, egentligen. 😂 Det kan jag förstå för jag hade nog också undrat om det inte varit min alldeles egna australiensiska kelpie. 😁
Den här förvandlingen har ägt rum från slutet på april till nu. I somras var han en nakenfis men sen tog det fart på riktigt och jag känner mig inte säker på att han är klar med utvecklingen.

Öronluddet är ju extra speciellt. Kunde han bara vara stilla tillräckligt länge skulle han få dreadlocks. 😂 Nu bygger han extra päls på öronlapparna också. Jag antar att han förbereder sig för vintern. Men han är en stilig liten luddboll och han är min! ❤

Han har, än så länge, inte lidit av något avancerat förstörelsemani. Saker som är rör sig är spännande så det är fortfarande ett äventyr att sätta på sig t ex strumpor. 🤣 Vi vågar dock ställa skor på golvet numera, sladdar är ointressanta och han har inte läst några böcker trots att det finns rätt gott om dem inom hans räckvidd. Jag ropar dock inte ”hej” än, Maro var 14 månader när han plötsligt, på fem minuter, slet mina favoritsandaler i stycken. 😱 Han var ju generellt väldigt dyr i drift. Bäddar, filtar, halsband (som han hade på sig!) osv.

Avslutningsvis några bilder från senaste gången jag rastade finkameran, för snart två månader sedan. Jag borde verkligen göra det oftare!

Jag har alltid tyckt att klubbmästerskap har varit en rolig grej. En del tycker ju att det är helt oviktigt, ointressant och under deras värdighet på något sätt men jag tycker det är kul. Någon ställer upp och arrangerar (i år var denna någon bl a jag) och då är det trevligt att folk vill delta. Dessutom brukar det bli en trevlig dag bland goda vänner och det är en bra möjlighet att träna på att tävla eller starta upp en ung hund under avslappnade former. Jag har nog deltagit i vartenda KM de senaste ca 20 åren så vitt jag kan minnas.

I år var det dock på väg att bli ett mellanår med en hund som jag lovat, på heder och samvete, att han ska slippa tävla igen eftersom han inte är bekväm i situationen. Den lille krabaten hade säkert gärna varit med men han har inte riktigt det som krävs, än. 😅

Så vad göra? Jo, man kollar med Kis matte om man får låna henne och det får man. Dessutom får man för sig (mig!) att starta henne i KM i bruks, förutom rallyn. Hon har ju tävlat bruks, för typ 10 år sedan, och är uppflyttad ur appellen men sedan har det varit lydnad på hög nivå för hela slanten och de sista två åren rally med mig. Spårar gör hon då och då med sin matte men vi har nog bara spårat tillsammans en eller två gånger. Men vi hade ju två veckor på oss, hur svårt kunde det va’? 😂

Två veckor är inte så mycket som det låter. Det är mindre! 😱 Närmare bestämt fyra träningstillfällen hade vi på oss att fixa ett vingligt framförgående, kryp, hopp-sitt- hopp (där hon hade svårt att få ut avståndet på andra sidan hindret och drog iväg väldigt snett) och den lätta rumpan i apporteringen. Kastade apporter förekommer ju inte i lydnaden numera, men wow så kul sa hon! Resten av momenten i lägre klass är ju ungefär samma som i lydnaden så det var inga större problem. Vi löste allt utom krypet. Det har hon aldrig riktigt förstått sig på och trycker antingen hakan i backen eller går upp men hon är väldigt söt när hon försöker. Till råga på allt skulle vi rosta av rallyn men där verkade det mesta sitta när vi ”freestylade” – utan skyltar – så det la vi inte så mycket krut på! Ja två fältspår hann vi med också.

När det var dags för brukset, i lördags, piskade stormen Babet blötsnö i våra ansikten, det var typ +-0° och längs vägen till klubben låg det ganska många träd som rasat men var undanröjda. Det kändes väl sådär… 😱

Väder har dock aldrig bekymrat Ki så hon flängde iväg på appellspåret (alla kör appellspår oavsett vilken klass man egentligen tävlar i) och löste det fint med alla pinnar in. Lite strul i andra vinkeln men annars så… 😍

Sen blev det lydnad och budföring och jag kan inte vara annat än nöjd med poängen. 🥰 Krypet nollade vi, som väntat och platsen bestämde jag att avstå på morgonen när vädret var som värst. Hon har dessutom varit lite tveksam på vad jag menar när vi har tränat det (bara hon och jag) och haft tendenser till att tassa efter mig när jag lämnat. Och så snackade hon bort lite poäng, som vanligt, men resten – efter den sparsamma träningen.

Vi kom 2:a på KM men det lägger jag ingen större vikt vid. Vi var bara fyra deltagare och två av dem använde det mest som ett tävlingsmässigt träningstillfälle men denna fantastiska lilla hund, 12,5 år gammal, går in och bara gör detta tillsammans med mig efter att vi knappt setts sen i april när vi tog rallychampionatet. Man kan ju inte bli annat än varm i hjärtat. 🙂

Dgen efter var det dags för rally-KM. Med facit i hand skulle vi kanske ha lagt lite av den begränsade träningstiden på att träna banor? Det gjorde vi inte. 🤣 Hon kändes ganska samlad inför vår entré men när hon kom in bland skyltarna brakade det loss… 😂 Jösses så mycket bus man kan hitta på fast man är 12,5 år gammal (ung?)! Man kan ju inte annat än skratta åt att en hund i den åldern fortfarande kan vara så pigg, galen och full av bus. Det blev mest fort och fel och vi har nog aldrig haft ett så fullklottrat protokoll med oss hem. 😂🙈

Nåja, nu är vår gemensamma tävlingskarriär definitivt över. Vi debuterade på rally-KM för två år sedan så det här kändes som ett lämpligt och fint avslut och det blev minnesvärt av flera anledningar. 😂😍

Tack Ki för två fantastiska år och stort tack matte, än en gång, för att vi har fått möjlighet att göra detta tillsammans.

Nästa år hoppas jag på att Pyssel kan vara med och träningstävla, i en eller flera grenar. 🥰 Han äter och växer men jag återkommer med detaljerna en annan dag.

Vi har varit på Island! Jag och husse alltså. Hundarna fick stanna i Sverige. Pyssel levde loppan hos Maros syster med familj i Göteborg och Maro var på pensionat.

När jag red islandshäst förr i tiden drömde jag om att åka till Island men den drömmen tonade sakta bort. Över huvud taget reser vi ju inte särskilt ofta utan husvagnen på släp och tillsammans med hundarna.

När husse och hans tipsgäng i våras började prata om årets resa kom Island på tal och de insåg att de inte skulle ”få” åka utan sina respektive så i april bokade vi resa, inklusive diverse utflykter, för sex personer. Det blev en kortvecka, måndag – fredag. Vi landade på eftermiddagen och fredagen bestod enbart av flygresan hem (och att samla ihop flocken). Det var alltså mycket som skulle ske på kort tid. 😅

Om jag åker till Island igen – vilket troligen inte kommer att ske – kommer jag göra rätt många saker annorlunda men jag återkommer till det i slutet av bloggen.

På måndagen, som bjöd på ganska trevligt väder, kollade vi området runt hotellet och det visade sig att vi hamnat mitt i smeten trots att det stod ”avstånd centrum 3 km” i beskrivningen. Det centrum vi såg till för övrigt var ett o-charmig centrum à la vilken storstad som helst, nybyggt med glas, betong etc. Där vi bodde fanns det, endast ett kvarter från hotellet, massor med trevliga restauranger, barer, pubar och butiker (mer eller mindre inriktade på turister) och det var mycket folk i rörelse.

Vi åt en god middag på fiskrestaurang och promenerade runt. Vi kollade bland annat in Hallgrímskirkja och operahuset, båda från utsidan.

På tisdagen var det dags för första utflykten med buss: Golden Circle. En tur som går lite norrut från Reykjavik. Vi hade en kunnig och pratglad guide som berättade mycket både om den isländska historien och det nutida Island. Tyvärr pratade han inte jättebra engelska och dessutom gick det fort så man missade säkert en del. Vädret var mestadels mulet men vi slapp i alla fall regn den dagen.

Första stoppet var vid nationalparken, och världsarvet Þingvellir som bjöd på vackra och storslagna vyer.

Därefter bussade vi vidare till Strokkur och Geysir i Haukadalur. Strokkur är gejsern som får ett ”utbrott” ca var femte minut. Det var en imponerande dusch med hetvatten som steg mot skyn. Där fanns även ett antal andra ”pölar” som puttrade och kokade men i övrigt var ganska stillsamma.

Sista stoppet var vid Gullfoss. Ett imponerade vattenfall.

Vi såg många vackra vyer genom bussfönstret och jag försökte fota med mobilen men det blev ju ”sådär”. Allt här är f. ö. mobilbilder och en del t o m klipp från filmer så kvalitén är därefter.

När vi var åter i Reykjavik bytte vi bara buss och åkte vidare till Sky Lagoon som vi hört skulle vara ”bättre” än Blue Lagoon. Det kan jag inte uttala mig om eftersom jag bara plaskat runt och druckit bubbel i den förstnämnda. Det blev inga bilder därifrån men det var rätt läckert med ”infinity-känsla” vid havet. Inga bilder därifrån (av förklarliga skäl) men man kan googla om man är nyfiken.

På onsdagen var det tidig avfärd och det blev en väldigt lång dag. ”Natursköna sydkusten” stod på programmet med ny guide som pratade lite bättre och tydligare engelska. Vädret var inte på vår sida och det regnade tyvärr en hel del. När vi åkte över berget på väg till första stoppet körde vi, bokstavligen, bland molnen.

Första stoppet var vid vattenfallet Skógafoss. En imponerande syn.

Därefter stod Reynisfjara (Black Beach) på tur. Det var väl egentligen det mest spektakulära stället men med rätt kraftigt regn och mycket vind försvann en del av nöjet. Grottor och märkliga klippformationer i massor, och en förmaning om att inte gå någonstans på stranden där det inte fanns fotspår för då kunde man dras med ut av de stora vågorna… 🙈

Det var tur att det fanns turister med färgglada regnkläder samt lite växtlighet mitt i det karga, annars kan man lätt tro att bilderna är i svart-vitt…

Efter ett lunchstopp med god stenugnspizza (!) i Vik vände vi åter och stannade vid glaciären Sólheimajökull som stadigt krymper…

Sista stoppet på den turen var ännu ett spektakulärt vattenfall – Seljalandsfoss. Där fanns möjlighet att gå bakom vattenfallet och det var onekligen häftigt.

Den turen tog 12 timmar från dörr till dörr, varav väldigt många timmar i bussen, så vi orkade inte mycket mer än en enkel middag när vi var tillbaka i stan.

Så blev det torsdag och det var äntligen dags att rida islandshäst. Just att göra det på Island har varit en dröm i många år men det blev något av ett antiklimax.

Av oss sex var det bara jag och en till som hade ridvana sedan tidigare så vi vågade inte boka mer än en tur på 2,5-3 timmar som ”passar alla”. Det visade sig att det tog lång tid innan vi kom iväg, vilket iofs inte är så konstigt med folk som inte ridit tidigare osv, men själva ridturen blev nog inte mer än 1,5-2 timmar.

Dessutom gick den på berget ovanför den lilla staden/byn där det fanns ett industriområde som vi såg (och hörde) nästan hela tiden. Det fanns lite varma källor som pustade ut ånga runt omkring där vi red och det var väl i och för sig lite exotiskt men…

Kveikur, som min häst tydligen hette, skötte sig fint. Han var pigg, framåt, töltade snällt och han var vit, eller i alla fall … vit-ish. Han hade nog inte badat på ett tag. 🤣Det var ju lite kul att jag, som alltid haft en förkärlek för vita hästar fick just den enda vita jag såg till i samlingen. 😍

Tyvärr hängde regnet i luften när vi kom dit så vi vågade inte annat än låna Eldhestars (väldigt orange) regnkläder. Vi såg ut som Televerks-smurfar och inte var det särskilt bekvämt heller. 😀 Ett problem med det var också att det var väldigt svårt att få fram mobilen så det blev inte många kort från hästryggen. Det visade sig sen att det kom lite duggregn sista kvarten så vi hade klarat oss utan regnkläder.

Eftermiddagen, vår sista dag, var obokad så den tillbringade vi med att packa, inför tidig avfärd nästa morgon, och lite shopping. Till sist blev det en god middag och därefter drinkar på baren som låg vägg i vägg med hotellet.

På fredag morgon var det uppstigning kl 03! 03,45 kom taxin vi beställt för resan till flygplatsen och sen bar det iväg hemåt igen.

Så … vad kan man då lära sig av detta? Om nu någon tänker åka dit så kanske man kan ha nytta av några tips.

Ta tid på dig.
Tre dagar var på tok för lite och det kändes mest stressigt. Minst en vecka bör man nog ha.

Se till att ha bra väder. 😉
Upplevelsen hade säkert varit både annorlunda och bättre med lite sol och blå himmel.

Hyr bil!
Jag var skeptisk till det här med bussturerna men fick vika mig för majoriteten i sällskapet. Visst, det är ett effektivt sätt att se det ”viktigaste” men jag har svårt för att slängas ut på samma ställen som alla andra turister (vår buss var inte den enda 🙈) i 30, 40 eller 50 minuter och sen trängas för att ta samma bilder som alla andra. Idealet vore nog att vara ordentligt påläst och åka runt på egen hand. Att boka boenden på olika ställen utefter vägen, eller kanske hyra en camper eller husbil. Då kan man ta sig till de välbesökta turistmålen tidigt eller sent när det inte är lika mycket folk och dessutom hinna se så mycket mer av ön. Trots att vi tillbringade så (förhållandevis) många timmar i buss så rörde vi oss bara inom det inramade området på kartan. Det finns ju så mycket mer och från bussfönstret såg jag många ställen där jag hade velat stanna men det gick ju inte, av förklarliga skäl.

Flygbuss eller taxi?
Taxi! Vi förbokade en minibuss från flygplatsen och det kostade kanske lite mer men det var så mycket värt att komma direkt till hotellet istället för att trängas på en flygbuss och sen vara tvungen att byta buss till en som skulle köra runt bland hotellen och dumpa folk. De stora bussarna får/kan inte köra på alla gator.

Pengar
Det var dyrt! Se till att inte åka när kronkursen är usel. 💸

Ridning
Värm upp de gamla ridmusklerna (om du har några 😉 ) innan du åker och boka en längre tur så att du verkligen kommer ut i naturen. Vi lämnade knappt byn och red
t.o.m. förbi en golfbana!

Boende
Ska du bo i Reykjavik – se till att hamna i området direkt norr om Hallgrímskirkja. Det är nog inte de lyxigaste hotellen som ligger där men vårt hotell var helt ok (och tillräckligt dyrt) och det fanns det man behövde inom bekvämt gångavstånd.

Arrangemang
Vi bokade flygresa och hotell själva men utflykterna (även ridningen) bokade vi via en svensk resebyrå (Vulkanresor). Det funkade bra med bussturer, transfer till bussterminal, byten osv men man kan ju boka samma turer själv hos diverse inhemska arrangörer. Hur stor prisskillnaden blir har jag ingen aning om men det bör ju bli lite billigare utan en extra mellanhand.

SUMMERING
Don’t do as we did! Ser du till att ha tid, pengar och bra väder så är det nog en fantastisk upplevelse! Jag kan tyvärr inte dela ut mer än ⭐️⭐️⭐️.

Idag fyller han ett halvår, den lilla Pyssel-ungen! 🥰

För varje dag som går blir han mindre valp och mer ”riktig” hund men han har fortfarande en hel del valphyss för sig och konstigt vore det väl annars. 😁

Varje dag fascineras jag också över hur olika han och Maro är. Trots att det är samma ras har de fler olikheter än likheter och i det här fallet är det positivt. Det var samma förhållande mellan min första och andra schäfer – extremt olika mentalitet – och nr 2 var onekligen den trevliga av dem. Med det inte sagt att Maro är otrevlig – för det är han inte – men han är väldigt … speciell. ❤

Pyssel är (fortfarande) trygg och nyfiken. Visst bli han skeptisk ibland men han löser det med nyfikenhet. Maro reagerade (och gör fortfarande) på konstiga saker med att aktivera ryggpälsen – alltså resa ragg – men det slog mig här om dagen att jag fortfarande inte sett någon aktiv ryggpäls på Pyssel. Det kan iofs bero på att han har en silkesmjuk päls som kanske helt enkelt inte går att ställa på ända? 😂 Men helt allvarligt; jag tror inte han har känt behovet för inget har varit så läskigt hittills. Vi får väl se när spökåldern kommer, om den kommer. Varken Iza eller Karlsson hade en spökålder och jag har en känsla av att den kan gå obemärkt förbi även på den här lilla filuren. Dammsugaren har han lite hälsosam respekt för men i övrigt inga ”issues”. Maro går fortfarande inte att ha inomhus när man dammsuger men Pyssel tar det med ro. ❤

Han är lika social fortfarande och blir lite ledsen när människor vi möter inte längre faller i trans och vill klappa men han blir desto gladare när det händer. ❤ Jag kommer nog få jobba på att han inte ska hälsa på alla funktionärer den dagen vi går in på en tävlingsplan. 🤣 Här hemma älskar han klapp och ”gos” och magkli är nog det bästa.

Han är en smart liten hund och oerhört svår att lura, när man behöver göra det. Han genomskådar en direkt. 😆 Fördelen är att han lär sig snabbt även i träningen. Nyligen har vi tränat in ett snabbt ligg och nu tar han till det som ”default” om han inte förstår eller börjar bli trött. Det verkar förresten som om han planerar för en bakbensfjärr och det tänker jag inte bråka om. 😉

Han har lite svårt att koncentrera sig när vi tränar utomhus – det finns ju alltid något som flyger! 🙈 Allt från insekter till fåglar och flygplan kan få honom att fullständigt glömma vad vi håller på med. Just nu är det invasion av harkrankar på (och strax ovanför) vår gräsmatta och lågflygande, lättfångat protein är tydligen svårt att motstå. 😝🤣 Vi tränar således mest i Karlsson Arena just nu. Vi har börjat på en temakurs (två tillfällen) i fotgående och första tillfället är avklarat med lite blandat resultat men bitvis var han riktigt duktig. Vi har även gjort vissa framsteg i ”lämna av saker till matte-processen”. Det går inte fort men det går i alla fall framåt.

I skogen är han (än så länge) följsam och lyhörd när han är lös och drar inte iväg långt. Han har full koll på om jag byter riktning även om han är framför mig. Naturligtvis far han iväg i galna valp-race emellanåt, helst i blåbärsris, men han håller sig runt mig i en radie på ca 10 meter. Koppelgåendet på promenaderna, när det bara är han och jag, börjar också fungera riktigt bra. Är t ex husse och Maro med så är det viktigaste att vinna. 🤣

Han har bytt både tänder och päls sen sist. Han odlar nu en ganska lång päls med lite vågor på ryggen, precis som mamma. Öronluddet, som det inte står något om i rasstandarden, verkar han vara fast besluten att behålla och det är onekligen ganska gulligt. 🥰 En välpälsad svans står tydligen också på önskelistan. Han börjar även bli lite mer vädertålig, både när det gäller värme och regn, och det är tur det. Regn har han ju fått träna på en hel del under de sista två månaderna. 🙈

För en vecka sedan vägde han in på 12,5 kilo. Jag tror han kommer bli en ganska liten kille och inte mig emot. 🙂 Vid en amatörmässig mätning precis nu fick jag det till 44 cm men tror nog att det är någon cm till egentligen. Höjden spelar dock ingen större roll om man inte ska bli agilityhund och det ska ”man” inte. 😉

Han har, på gott och ont, tappat intresset för att slita i saker som inte rör sig. Koppel, kläder och handdukar får nu vara ifred så länge de hänger still och det är ju skönt. Desto mer spännande är det att kampa i kläder när jag klär på mig och jag sätter helst på mig strumporna i enrum (om han låter sig luras 🤣). Det har dock en nackdel också. Att greppa apporter (både tävlingsmässiga träapporter och spårapporter) är han helt ointresserad av (även om de rör sig) så där har jag en del att jobba på. 🙈 Intresset för att strimla toapapper består dock och han var ruskigt abstinent efter både lägret och den senaste turen med husvagnen.

Spårandet tar sig sakta men säkert. Han är fortfarande lättstörd men efter ett par veckors paus har vi spårat både igår och idag och jag ser helt klart en förbättring.

Det var väl den korta (?) summeringen av de sista två månaderna. Nu tassar vi vidare med vårt liv tillsammans. 🙂

PS.
Igår lyfte han på benet – på riktigt! 🙈 Han hade nog ingen aning om varför men han välte inte. När han lyfte benet på femmånadersdagen tror jag mer att det var något som var otrevligt under tassen. 🤣
DS.

Det enda jag saknar från när jag jobbade, förutom lönen, är den där känslan som infann sig när man gick på semester och visste att man hade (oftast) fyra veckor i frihet att se fram emot. Det närmaste jag kommer numera är när jag åker på lägret på hemmaklubben vecka 30 – det är den ultimata husmorssemestern!

En hel vecka med hundträning, hundsnack, trevligt sällskap och alla måltider serverade – bättre blir det inte. 😁

I år var det, såklart, debut för Pyssel. Maro fick vara hemma och aktivera husse. Pyssel-ungen skötte sig jättefint i miljön med massor av hundar och människor, bortsett från att han gärna ville hångla med alla människor. 😍 Varje morgon blev det skotträning (på avstånd) när det arrangerades platsliggning och det tog han med ro. Sen tillbringades dagarna i spårskogen i varierande väder. Bitvis jobbade han jättefint och bitvis var det hyfsat förvirrat men vad kan man begära av en liten ”knodd” som firade sin femmånadersdag under lägret? Spårapporter har han inte förstått vikten av så det jobbar vi vidare på här hemma, utanför själva spåret, så länge.

Vi hade i alla fall en riktigt bra vecka med min favoritinstruktör, Geir B. Larsen, i spetsen. En härlig grupp var vi med idel trevliga deltagare! 😍

Pyssels bästa kompis, Skojja, var i samma grupp och han var väl möjligen lite besviken på att de inte fick hångla så mycket som han ville. 🤣

Efter lägret var vi hemma ett par veckor innan vi drog iväg med husse, Maro och husvagnen på nya äventyr lite norrut.

Vi började med ett snabbstopp hos Pyssels mamma med familj och framför allt – hans syster. Ja uppfödarmatte och -husse var självklart också med. Valparna hade ett par intensiva och roliga timmar men eftersom det hällregnade ute valde vi att vara inomhus och försöka fota. Det gick sådär. 🤣

Efter en dyr natt på en översvämmad camping i Örebro drog vi vidare till Falun. Pga av sommarens (o)väder valde vi den här gången att ställa oss på Lugnets Camping istället för på A:s gräsmatta. Det funkade fint och avståndet emellan är inte långt. Möjligheterna till promenader runt Lugnet är ju i det närmaste oändliga. Husse och Maro ”knäckte” mördarbacken (från Skid-VM) en dag men jag och Pyssel tog inte i fullt så mycket. 😆

Vi hann med en tur till Rättvik och Pyssel fick debutera på Långbryggan vilket han skötte fint. Massor av folk och fä, elcyklar och permobiler på smal (om än lång) yta och han tog allt med ro.

Jag och Maro fick även till ett kongsök bland Svenska Skidförbundets material som stod helt öppet. Två riktigt roliga sökområden fanns det och han skötte sig jättefint med tanke på hur lite vi tränat. 😍

När vi var ”klara” i Falun drog vi söderöver igen med målet Söderköping. Dit kom vi också, några timmar försenade, efter att ha stått still på E20 på grund av trafikolycka (utan personskador). Då var vi glada att vi hade ett hus på hjul efter bilen som innehöll både toalett och nödproviant. 🙏

Det blev tre nätter på campingen i Söderköping och under de dygnen hann vi bl a med tre solnedgångar över Göta Kanal, ett åskväder och glass på berömda Smultronstället samt ett antal promenader (förstås). Vi hann även besöka min kusin i Åtvidaberg och äta lunch med Tim i Norrköping. 

Det blev en intensiv (dryg) vecka. Vi hade i alla fall hyfsad tur med vädret om man betänker hur eländigt väder det har varit efter midsommar. Innan midsommar var det på tok för varmt och torrt men under juli och augusti har vädergudarna kompenserat med råge. 🙈 Det finns flera tillfällen den här sommaren man har varit glad att bo högt över havet och vattendrag. Nu är sommaren över och hoppet om en fin höst lever, än så länge, även om jag får lite panik när mörkret kryper på och det snart är vinter igen. 😭