I fredags fick vi besök av Maros syster Yra och hennes familj. Maro var nog lite i chock över att helt plötsligt ha tre tjejer i huset. Det var Stila, snart 12 år, som är lite av en Häxan Surtant och som man måste behandla med respekt. Det var, som sagt, syster Yra som är allmänt glad och go och … så var det lilla fröken Skojja, eller Gullan som jag kallar henne. ❤ Hon är sex månader och Maro är hennes stora idol, åtminstone bland de som fanns att välja på här. 😂

Han är inte riktigt van att bli dyrkad på det sättet och visste inte hur han skulle hantera hennes slick i mungiporna och andra ömhetsbetygelser men han tog det med fattning – snäll som han är. 🙂

Mattarna åt gott och drack gott och lugnet la sig även i hundflocken så småningom.

På lördagen skulle det naturligtvis tränas och vi började med specialsök i vår ladugård. Jag tröttnade ju lite på specialsöket för något år sedan. De kändes mest som om Maro nosade runt för min skull, inte för att han hade någon egentlig vilja att hitta de små röda gummibitarna och då kändes det inte så roligt. Men … uppehållet verkar ha gjort honom gott. Hemma i den bekanta miljön var han väl inte supertaggad men jobbade ändå bra och han var snabbt helt på det klara med vad han skulle göra.

Vi avslutade dagen med spår här hemma i skogen när det började mörkna. Mörkerspår är inte riktigt min ”cup of tea” men vi överlevde utan brutna ben (och utan pannlampa) och på kvällen var hundarna ännu lugnare. Gullan/Skojja somnade en decimeter från Maros öra. ❤

På söndagen åkte vi iväg och tränade lydnad en stund. Kändes en smula orättvist att den ena av oss hade tre hundar att träna och jag bara en men Maro hade nog inget emot det. 😉

Sen var det dags för specialsök utomhus i miljö som var ny även för Maro vilket brukar tagga igång honom lite mer och jodå, han skötte sig riktigt fint. Det är rätt roligt att se hur pass lika syskonen är i sitt sökarbete och det är nog bara naturliga egenskaper. Djupa gömmor är svårt och låga gömmor som det går att markera underifrån vill de gärna markera ovanifrån även om det är tydligt att de haft gömman i näsan även från den låga positionen.

När vi var färdiga med detta åkte de andra hem till sitt och vi till vårt. Maro sov rätt gott resten av den dagen. Vi hade i alla fall en jättehärlig helg med massor av hundprat och hoppas på repris inom en inte alltför avlägsen framtid.

Igår hade vi en date med en av våra lokala specialsökkompisar. Maro har varit på det stället en gång tidigare men det var nog någon av de sista gångerna vi körde för ett år sen, eller kanske t o m den allra sista.

Jag är mycket nöjd med gårdagens prestation! Han var noggrann på ett sätt jag sällan sett förut och jobbade sig verkligen fram till de flesta gömmorna av egen kraft. Förut kunde jag se att han hade gömmorna i näsan men liksom inte brydde sig om att reda ut det utan gick vidare istället. Igår gjorde han några riktigt fina sök och det värmer mattehjärtat. ❤

Vi kommer nog aldrig att tävla i det men det är ju en relativt enkel och rolig aktivering och om han nu verkligen (och äntligen) tycker att det är roligt så är det väl bara att köra.

Något har hänt här i huset sedan Karlsson lämnade oss. Vi har blivit fler, till Maros stora glädje.

För att undvika konflikter mellan hundarna när Karlsson fanns var tillgången på leksaker inomhus väldigt begränsad och bestod i princip av några rätt tråkiga nylontuggben och ett par bollar.

När det var dags för julklappar och födelsedagspresenter blev det ofta något gosedjur till Karlsson för han älskade verkligen att … slita dem i bitar och obducera dem, grundligt. 🙈 Detta innebar att han oftast bara fick ha dem i 10-15 minuter sen åkte de i karantän och blev kvar där.

Några veckor efter att han lämnade oss hittade jag en råtta från det stora möbelvaruhuset i gömmorna. Den var faktiskt en födelsedagspresent till Maro för några år sedan men åkte snabbt i karantän, även den, för att överleva.

Han fick återuppta bekantskapen med råttan till sin stora förtjusning. Sen hittade jag en rosa kanin (med pip) som vi fått i samband med någon tävlingsprestation på klubben. Den var lika rolig som råttan sa Maro och han, som inte tycker om pipleksaker var t.o.m. fascinerad av att den pep. Skräckblandad förtjusning kan man nog kalla det. 😀

Sedan dess har flocken utökats. 😂

Från vänster ser vi: Råtta, Kanin, Ludde, Apa, Dogge, Mojji, Zebra, Panda och Tiger.

Dessa nya familjemedlemmar har tillkommit lite stötvis under hösten. De flesta är faktiskt hittade i gömmorna här hemma men några (Apa, Dogge och Panda) är nyinköpta. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle vara så roligt att köpa gosedjur?! 🤣

Han sover med dem. ❤

Han bär runt på dem och försöker byta dem mot något gott.

Apa och Panda får sig rejäla åkturer ibland och jag tror båda ligger i riskzonen för hjärnskakning. Vissa får åka tvättmaskin ibland och där är väl risken för hjärnskakning överhängande i samband med centrifugeringen.

När det bara var Råtta och Kanin började jag träna in namnen och det verkade fungera men vartefter flocken utökats har det blivit svårare.

Vi har ju inga barn men nu på äldre dagar har jag fått en insikt i hur det kan vara. Jag får väl bara vara glad så länge han inte vill ha Lego för de här leksakerna gör i alla fall inte ont att trampa på och Maro är nöjd. 😉