Idag (3/7), när jag börjar skriva detta inlägg, är det exakt en månad sedan Karlsson somnade in. Det här kommer bli lååångt, och ta ett tag att få ihop, men det blir en form av terapi för mig. När jag blir färdig, och publicerar, har jag ingen aning om just nu men å andra sidan så skriver jag det allra mest, eller bara, för min egen skull. Om någon orkar läsa till slutet är jag grymt imponerad.

Vi har börjat landa i att han inte finns rent fysiskt längre men han, min ”once in a lifetime-hund”, kommer alltid ha en mycket stor del av mitt hjärta (och husses såklart). Han som blev så mycket mer än jag kunde drömma om när han flyttade in, den där kalla januaridagen. Jag har fått många kommentarer om hur många fina minnen jag måste ha av honom och naturligtvis är det så. Vi har upplevt så oerhört mycket under dessa 16,5 år. De mest konkreta minnena är förknippade med träning och tävling men han var en fantastisk hund även i vardagen. En underbar lillebror till Iza och en klok, tålmodig storebror till Maro när den tiden kom. Hur jag ska sammanfatta allt detta och illustrera med bilder är lite oklart men vi får se var, och hur, det slutar. Jag har nog ett femsiffrigt antal bilder på honom, av varierande kvalité, och jag har försökt vaska fram några (läs: ganska många) guldkorn men säkert missat betydligt fler. Då ska man ändå betänka att det inte fanns mobiler med vettig kamera under hans första fyra år…

Vintervalpen Karlsson
När vi hämtade honom hos Karin och Tommie på kennel Öresund i Malmö i slutet av januari 2006, var det isande kallt och massor av snö – t o m i Skåne! Hemma var det naturligtvis ännu mer snö och ännu kallare och det höll i sig fram till april. Utetiden var minimal, miljöträning ännu sämre. Vi var inne i stan en gång men det gick inte att stå still ens en minut innan han frös så han skakade. Bortsett från kylan tog han alla nya intryck med ro och när en buss släppte tryckluften från bromsarna när vi var precis intill utan att han brydde sig det minsta konstaterade jag att han var en cool kille och att det nog inte skulle bli några problem med varken stadsmiljö eller andra miljöer i framtiden. Jag hade rätt, och när det var dags för MH (mentalbeskrivning) gjorde han ett riktigt fint sådant, protokollet finns här.

Iza, som var en klok hund, tog sig an honom direkt. Första kvällen tänkte han ta en titt i hennes matskål när det var tomt i hans egen. Hon lekte grottlejon i två sekunder och sen var det slutdiskuterat. Det var i stort sett enda gången hon var tvungen att prata med stora bokstäver på deras sju och ett halvt år tillsammans.

Vintern övergick sakta i vår och i april någon gång fick han gräs under tassarna och vi kunde för första gången ta oss ut i skogen men det var inget konstigt, det heller. 🙂 Han har tagit det mesta i livet med ro och snabbt anpassat sig/gillat läget. ❤

Spårhunden Karlsson
När jag bestämde mig för en borderterrier (husse hade ingen talan i rasvalet) var jag väl medveten om att det var en hund som behövde jobba för att må bra. Tanken var att han skulle bli en aktiv sällskapshund med träning som aktivering, inte för tävling. Det ändrades dock ganska snart när jag upptäckte hur lyhörd, lättlärd och förig han var. Tanken på att testa appellklass spår dök upp och så hade vi plötsligt ett mål med vår träning. 🙂 Spårintresset fanns helt klart men det fanns ju annat roligt man kunde göra i skogen också så det gick inte helt på räls. När blåbärssäsongen började blev det dessutom mer fokus på att äta blåbär än på spårarbete.

När han var 1,5 år fick han vara min ”huvudhund” på Kindslägret. Han var med redan året innan men då var han bara ett halvår gammal och fokus låg fortfarande på Iza så han var bara ”hang around” men året efter var det dags. Instruktören (min absoluta favoritinstruktör i spår) slet sitt hår över den lilla blåbärsätaren men året efter hade han medicinen klar, när Karlsson fortfarande hade svårt att fokusera på rätt saker. När vi gick fram till påsläppet, tillsammans med resten av gruppen, placerade han sin schäfertik vid bilarna, utryckningsberedd med sele och lina. När Karlsson började pyssla med annat ropade han på sin hund som kom susande förbi Karlsson och tog över spåret. -WHAT THE FUCK! vrålade Karlsson och hängde på i spåret. Efter några meter hittade han en pinne – hur han nu hade tid med det är fortfarande en gåta – och sen gick det i full fart. Efter den upplevelsen var det slut på blåbärsätandet. 🙂

Konkurrens var alltså rätt medicin för den lilla strävhåriga jycken! 😀 Den insikten hade vi mycket nytta av under resten av hans karriär.

Våren därpå debuterade vi i appellen med den äran. Uppflyttning och en tredjeplacering i ett rejält gäng med ”riktiga” brukshundar! Jag har nog aldrig varit så stolt. ❤ Jo det skulle väl möjligen vara när vi samma år på hösten debuterade i lägre klass och även det slutade med uppflyttning och en tredjeplacering i ett gäng med ca 15 hundar av brukshundstyp.

Sen tog det lite stopp och vi kom aldrig ur högre klass trots att vi kämpade länge. Ja faktiskt längre än de flesta skulle ha gjort. I början gick det bra med lydnadsdelen medan specialen strulade lite för mycket (i synnerhet uppletandet). När vi fått ordning på det och specialen funkade riktigt bra (om vi bara kom runt spåret på tid) så började lydnaden halta för då hade han lärt sig att det inte skulle komma några belöningar när det var tävling. Är man en smart terrier så är man. 😉

Men det finns många starka minnen ändå från alla dessa starter i högre klass och här kommer några.

På en tävling i Småland väckte vi två rådjur som sov i spåret och de for iväg 15-20 meter framför näsan på honom. När första chocken lagt sig (hos oss båda) fortsatte han spåra och hittade en apport ungefär där rådjuren legat. En stund senare tröt dock koncentrationen och vi fick bryta.

En annan gång (även det i Småland) kom vi fram till en smärre flod. 5-6 meter bred med forsande vatten och några hala stenar som stack upp. Karlsson var mycket fast besluten att vi skulle över där medan jag var lika säker på motsatsen och hävdade envist att vi (han) skulle leta spår på hitsidan av vattendraget. Han hittade naturligtvis inget spår där eftersom … det gick över ”floden” vilket spårläggaren berättade när vi slokörade kom tillbaka. Jag fick bära dumstrut i två veckor efter det. 🙈

När han, en annan gång (i Småland, varför händer allt minnesvärt i Småland?), i 25° värme (i skuggan) tog oss runt ett högrespår (1200meter) i gassande sol på knastertorr vitmossa på 20 minuter med alla pinnar var jag grymt imponerad. Annat strul under dagen gjorde att uppflyttningen uteblev men det var nära ganska många gånger.

Lydnads- och brukslydnadshunden Karlsson
Jag har aldrig tävlat lydnadslydnad med någon av mina andra hundar men med Karlsson tänkte jag ”varför inte” och så körde vi igång. Platsliggning var onödigt tyckte han så i början var det nog mest det som strulade till det. Han brydde sig aldrig om de andra hundarna men kunde ställa sig upp om han fick tråkigt eller tyckte det var för kallt och/eller blött så det slet vi länge med och vi fick till det. Det tog några starter att komma ur klass 1 men sen hade vi plötsligt ett LP II på fyra starter. Till elitklass kom vi dock aldrig även om det var nära (1,5 p från uppflyttning från klass III).

Brukslydnaden kunde bjuda på både det ena och det andra. Krypet var något vi slet med. På träning kröp han för 12 poäng men på tävling oftast inte alls vilket naturligtvis var tråkigt och varken jag eller diverse meriterade instruktörer lyckades lösa den knuten.

Generellt har jag nog mest konkreta träningsminnen när det gäller lydnad, och då framför allt hur enkelt han lärt sig vissa saker som man slitit i månader och år med, med andra hundar.

Krypet: jag la honom ner vid sidan, sa kryp och tog några steg och han … kröp?!
Skallet: ungefär samma som med krypet. Jag satte honom vid sidan och sa ”skall” och han … skällde?!
Framförgående: det tog ungefär tre träningstillfällen, på garageinfarten mitt i vintern, innan jag hade ett fungerande moment.
Rutan: inlärningen kanske inte var plättlätt men när han väl kunde den hade han inget emot 20 repetitioner i rad utan att tröttna det minsta eller fråga ”varför?”.
Vittringsapporteringen: raka motsatsen till rutan. Blev det rätt pinne i första försöket kunde man inte repetera direkt. Då trodde han att han gjort fel och blev väldigt osäker.
Metallapporten: avhandlas i nästa stycke

Efter ett antal tävlingar i klass III, där han bara fick fler och fler låsningar i alla moment som innebar att han skulle springa från min sida (ruta, apporteringar, vittring, hopp) insåg jag att den karriären var över men det var roligt så länge det varade.

Apportören Karlsson
Han apporterade glatt allt! Under de första åren var det ingen garanti för att han kom till mig med apporterna men det löste sig också med tiden. Förutom det som illustreras av bilderna minns jag (med skräckblandad förtjusning) hans första metallapportering. Han hade inte ens sett en metallapport på vykort när jag fick ett infall och slängde iväg den, bara av ren nyfikenhet. Döm om min förvåning när han utan att ens fundera plockar upp den och kommer in med den i full galopp, som om han inte gjort annat i hela sitt liv. ❤

IPO-apporten, 2 kg tung och ungefär lika bred som Karlsson var lång, hade han vissa problem att få styr på i första försöket men visst kom han in med den. Sen lärde han sig att galoppera med den och till och med att göra snygga ingångar. ❤ Det blev ett uppskattat uppvisningstrick. 🙂

Uppletandehunden Karlsson
Detta gick inte lika enkelt som en del av lydnadsmomenten jag beskrev ovan. Han ville gärna äga grejorna och helst inte lämna dem till mig. När vi väl fick till det så hämtade han ofta ett föremål men sen började det krångla med att han inte ville fortsätta leta. Det fanns en lösning på det också; fabror Bosse, mer känd som Lindjax Botox. Kompisens malle med SM-meriter från bl a skyddet.

Vi vallade en ruta, la ut föremål och skickade Karlsson. När han, helt enligt plan, började ”klibba” efter första föremålet fångade jag honom och höll honom i famnen medan Bosse fick hämta nästa föremål.
Karlsson vrålade som en stucken gris och kämpade febrilt för att komma loss ur mitt grepp. När Bosse levererat till sin matte fick Karlsson hämta resten och det gick som en dans. Här skulle det minsann inte komma någon malle och sno hans föremål (och belöningar). På tävling fanns det ju nästan alltid andra hundar i närheten inför uppletandet. Då kunde jag peka på random pudel, eller vad som råkade finnas till hands, och fråga honom -Ser du mallen? -Japp, jag ser mallen, sa Karlsson och sen letade han som om det inte fanns någon morgondag. Ett par gånger hade han faktiskt tävlingens bästa uppletande trots stor närvaro av ”riktiga” brukshundar. ❤

Fabror Bosse fick också göra en insats eller två när vi tränade spårupptag på djupet. När Bosse seglade förbi och tog spåret vaknade Karlsson till och sen hade vi i princip löst problemet.

Det var väl för väl att vi hittade den där konkurrens-knappen för annars vet jag inte hur det gått.
Och stort tack till Bosse och andra tålmodiga statisthundar (och deras mattar) som ställde upp på våra knäppa idéer, eller rent av kom med egna idéer, om hur vi kunde använda den där knappen. 🙂

Sökhunden Karlsson
När jag började känna att vi verkligen inte skulle komma ur högre klass spår (hösten 2011, Karlsson var då sex år) fick jag en idé. Vi kanske skulle prova på sök? Något jag tidigare dissat eftersom det är mer komplicerat att träna. Dels var det nytt för mig, det kräver ett hyfsat stabilt träningsgäng och … det tar mycket tid. Då var det många år sedan vår norska favoritspårinstruktör uttryckt att Karlsson nog skulle passa som sökhund eftersom han gärna tog till luftvittring i spårarbetet. Men sagt och gjort, jag kollade med sökgänget på klubben och jo, vi kunde få vara med och prova på. Enligt de som kunde betydligt mer än vad jag kunde så skulle vi sikta på att göra honom till ”rullhund”. Om inte det fungerade kunde vi satsa på skallmarkeringar istället.

För att göra en lång historia åtminstone lite kortare; Karlsson älskade söket men det gick inte så bra med rullmarkeringarna. Efter 1,5 års träning och rätt mycket frustration kläckte jag ur mig till det årets instruktör på Kindslägret att jag hade funderingar på om inte skallmarkeringar skulle passa honom bättre. -Vi kör, fick jag till svar och det gjorde vi. 😀

Jag har många häftiga minnen av alla år med denna lilla hund men den här veckan hamnar definitivt på topplistan, tillsammans med vår första (och enda) söktävling. När vi skulle göra första hittaövningen med skallmarkering hade Karlsson just haft en dejt med ett gäng pissmyror. 😬 Han hoppade fram på tre (ibland två!) ben till figgen och skallade som om han aldrig gjort annat! Innan veckan var slut var han i princip tävlingsklar. Vi körde ”flying” och den lilla hunden gick som tåget och skällde glatt ut alla figgar i utbyte mot pipleksaker. ❤

Det dröjde dock till våren därpå innan vi vågade oss ut på vår första tävling och som han gjorde det den lilla hunden! ❤ På första skicket (vänster sida) drog han iväg utom synhåll, långt ut i rutan och sen framåt och så började han skälla. Han hade hittat den dolda figgen som låg väl gömd i en hålighet i en klippa precis i slutet av rutan (som är 100 meter lång i lägre klass)! Efter påvis tog vi oss tillbaka till stigen, ett skick på andra sidan och figge nr 2 var klar. Jag trodde inte att jag skulle få ut honom på vänstersidan igen, han hade ju redan varit där, men jodå, ett snyggt framslag blev det och sen direkt över till höger sida där han hittade tredje figgen. 😀 Jag kommer inte ihåg hur lång tid vi hade men marginalen till maxtiden var ganska god. Betyget blev 9 efter lite avdrag för glest skall på första figgen. Det tog ju en stund att ta sig dit så han funderade nog på var jag var. Det visade sig sen att han var den enda hunden den dagen som hittade den dolda figuranten! Då hade han ändå konkurrens av bl a mallar, bc, kelpie och rottweiler i högre klass och elit!

Tyvärr räckte inte lydnadspoängen till uppflyttning. Hade han bara fått en 6:a på krypet hade vi klarat det men det nollade han, som vanligt på tävling. 😦 Helgen efter skulle vi tävla igen men i samband med träning under veckan visade det sig att han plötsligt blivit skottberörd och reste sig på platsen när det sköt?! Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt. Skott hade aldrig varit något problem innan. Jag insåg dock att jag inte var beredd att lägga all tid som skulle krävas på att försöka få en terrier på åtta år att ligga på platsen när han väl hade kommit på att det gick att resa sig. Dessutom skulle det komma en valp till familjen under sommaren, med allt vad detta innebar i form av att prioritera sin tid.
Där tog allså hans karriär som brukshund slut. 😦

Rallyhunden Karlsson
Hösten 2013, någon vecka efter att jag bestämt mig för att lägga ner lydnaden efter en bruten klass 3-tävling, fick jag ett infall. Rallylydnad! Hur svårt kunde det vara liksom? Det finns ju skyltar där det står vad man ska göra. Vi efteranmälde till tävling på hemmaklubben, började träna på tisdagen med lite korta råd från en klubbkompis, och startade på söndagen. Jag höll på att gå vilse på banan flera gånger men lyckades ändå navigera rätt på något vis och ut kom vi med 88 poäng. 70 var gränsen för ”godkänd” och 100 max.

P g a bortlottningar och andra prioriteringar hos mig tog det 1,5 år till nästa start men vi fick ihop till RLD N och RLD F så småningom. Avancerad klass var inte helt enkel med en terrier som med ålderns rätt tog fler och fler egna initiativ och älskade sidbyten. 😂 Med andan i halsen, på annandag jul 2016 innan poänggränserna för kvalificerande resultat skulle höjas vid årsskiftet, tog vi det tredje och sista resultatet och fick RLD A-titeln. Mästarklass? Med 90 som ny poänggräns insåg jag att det knappast var lönt att försöka men vi startade en gång, mest för att faktiskt ha fått starta i högsta klassen i något.

Den starten blev minnesvärd! Dels blev han sjövild i frestelsen och jag höll på att trampa ihjäl honom flera gånger när han for runt mina fötter för att komma fram till burken som luktade så gott. 🙈 Hur domaren hann räkna alla fel är för mig en gåta. Sen försökte han kompensera genom att göra ett fantastiskt snyggt bakombyte på exakt rätt ställe innan jag hann ge kommando/handtecken. 😂
Hade 70 fortfarande varit gränsen för kvalificerande resultat hade vi nog försökt några gånger till för det fattades inte så många poäng.

Ett annat starkt minne är en start i avancerad klass när hopphindret var andra skylten på banan. Karlsson stängde öronen och skenade direkt över hindret, utan att bry sig om att jag tyckte vi skulle göra något vid första skylten också. 😛 Älskar man att hoppa så gör man. ❤ Detta hände på min födelsedag och vi saknade bara ett resultat för att få RLD A-titeln vilket hade varit en fin present men icke… 🤣

Något championat blev det alltså inte men vi hade himla roligt när vi klurade på inlärning av högerhandling och allt annat konstigt som dök upp i de högre klasserna.

När vi på senare år körde lite rally bara på skoj krävde han ”action” varje meter. Tre meter mellan skyltarna (och sidbytena) var på tok för långt vilket han meddelade genom ihärdigt skällande.

Den inofficiella Karlsson
Vi kanske aldrig fick några fina titlar i bruks och lydnad men när det gällde inofficiella titlar visade han sig på styva linan. 😀
Årets bruksborder 2008, 2009 och 2011. Bucklan blev vår för gott.
Årets lydnadshund, Borås BK, 2009
Årets lydnadsklass II-hund, Borås BK, 2009 och 2010
Årets högreklasshund, Borås BK, 2009, 2010 och 2011
Årets lydnadshund, Kind BK, 2012
Sjuhäradsmästare i lag, 2009
Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, 2009 och 2010
Årets rallylydnadshund, Kind BK, 2015

Bilderna är från första gången han blev Årets Bruksborder. Då kunde jag inte drömma om att det skulle bli två gånger till och att bucklan (hur anskrämlig den än är 🙈) nu skulle ha en permanent plats i hyllan. 🙂

Pip-Karlsson
Pipleksaker var det bästa han visste, från första början och ända till slutet. Det sista året hörde han nog inte att det pep men han visste. ❤ God tvåa på listan var bollar, i alla storlekar. Pip-leksakerna kunde han springa runt med hur länge som helst när han var yngre, jag kunde ropa och kalla i oändlighet. Bollar, som inte var riktigt lika roliga, kom han tillbaka med för att kampa. 🙂

Lillebror Karlsson
Karlsson och Iza var en fantastisk kombination. ❤ De sov oftast tillsammans och fungerade så fint ihop hela tiden. Även om Karlsson var en trygg hund i sig själv är jag övertygad om att Iza gjorde honom ännu tryggare och jag märkte t ex aldrig av någon spökålder hos honom.

Karlsson utarbetade en fantastisk taktik om Iza hade något (t ex boll eller tuggben) som han gärna ville ha. Han skulle aldrig ha drömt om att försöka ta det ifrån henne även om hon säkert inte hade protesterat. Resursförsvar var liksom inte hennes grej. Men då stod han först och försökte hypnotisera till sig det åtråvärda. När det inte fungerade tog han sats och sprang skällande mot ytterdörren varvid Iza släppte vad hon hade för tänder och sprang med i tron att det hade knackat på dörren eller hänt något annat spännande. När hon var halvvägs till ytterdörren tvärvände han och tog det han för tillfället suktade efter. 😂 Iza brydde sig inte om det men gick på hans trick varje gång.

Varje kväll efter maten var det viktigt att tvätta öronen, ja hela huvudet för den delen, och det var ett rättvist utbyte av tjänster. Iza var dock mest noga med att det blev gjort. Om Karlsson glömde ”jagade” hon honom tills han kom ihåg. ❤

När Karlsson såg Iza med tratt första gången var han mycket skeptiskt men det tog bara någon dag innan han stod med sitt huvud inne i den stora tratten och tvättade hennes öron och Karlsson fick inte dispens när han hade tratt. 🙂

Storebror Karlsson
När Maro kom in i familjen fick Karlsson fullt upp. När han fick en stund över efter någon månad kapade han bloggen och skrev ett inlägg om sin upplevelser som storebror. Det är nog det mest lästa inlägget i bloggens historia och det finns här.

Karlsson gjorde iaf sitt bästa för att lära lillebror hur man skulle leva livet och han lyckades rätt bra. ❤
Det tog dock ett tag innan Maro förstod att det var en usel idé att tackla Karlsson i full fart, framför allt när lillebror vägde mer än dubbelt så mycket som storebror. Ibland har de drabbat samman om något annat och Karlssons normalt långa stubin har brunnit av men lika fort har allt varit glömt och de var vänner igen.

De fick aldrig samma tighta band som Iza och Karlsson men det kanske man inte ska begära av två fertila hanar. Det där med att sova tillsammans ”gick över” någonstans när Maro var runt två år men de var söta så länge det varade. ❤

Semester-Karlsson
Hösten innan Karlsson kom in i våra liv skaffade vi husvagn. Det har blivit många turer under åren, från Ystad i söder till Jokkmokk i norr, Öland i öster och Jylland i väster och naturligtvis ett oändligt antal turer till mina föräldrar i Dalarna. Han har tagit allt med samma ro och bara hängt med på alla äventyr. Det bästa med semester tyckte han nog var att man regelbundet fick äta glass 😋 (utom de sista åren då magen blev känslig).

De få gånger vi skulle göra något utan hundar var det inga som helst problem att lämna honom till någon kompis/bekant. Han gillade läget direkt och fanns sig tillrätta överallt. De sista åren blev han dock väldigt verbal så då undvek vi att lämna bort honom. Han kunde lätt tjata hål i huvudet på de flesta. 🙉

Jakthunden Karlsson
Eftersom bordern i grund och botten är en jakthund la jag mycket tid på inkallning i början och det betalade sig. Han kunde alltid gå lös i skogen med mig. En gång i ca 1-årsåldern lullade han iväg, lika döv för mina rop som han var sista året. Troligen var det något viltspår och borta var han. Panik! Jag hann t o m ringa polisen och anmäla honom som borttappad. Efter 45 minuter hittade husse honom panikslaget irrande på ett hygge en bit hemifrån. Efter det var han väldigt noga med att hålla koll på mig.

En gång snubblade han på en klantig katt och jagade den en liten bit innan han vände och en annan gång snubblade han på en suicidal hare men vände när jag tog till panikfalsetten. I de lägena är det nog få hundar som inte hade gjort ett försök.

Möss, inomhus, var han dock riktigt duktig på att både lokalisera och avliva snabbt och effektivt. 😀

Han utarbetade en listig metod för att få lite fart på godisransoneringen på promenaderna. När han började vädra mot skogen kallade jag naturligtvis in, i tron att han vädrade vilt, och så fick han godis för att han var lydig. Första gångerna var det säkert vittring av vilt men han lärde sig blixtfort att det lönade sig att stanna och sniffa ut mot skogen med näsan i vädret. Jag vet fortfarande inte hur länge han fejkade innan jag insåg vad han höll på med. Men … han var ju duktig som kom och fick godis varje gång. 😂

Utställnings-Karlsson
Det där med utställning var inte riktigt vår grej. Jag tycker inte det är särskilt kul och då tyckte inte Karlsson heller att det var roligt. Den finaste meriten i de sammanhanget var när han kom 2:a i öppenklassen på Årets Border (rasspecialen). Även om det är en inofficiell utställning så går det nog inte att uppbåda större konkurrens på en SKK-utställning och domare är rasspecialister från England så ganska fint ändå. 😉

Lennart Karlsson
Vid 4 års ålder fick han ett förnamn! När vi var på väg att åka hem ifrån den ovan beskrivna rasspecialen var det en bekant som sa ”Nu blir väl B (husse) glad när det gick så bra för Lennart!”.
Vi tittade förvånat på varandra och började asgarva. 😂 Inte ens hon visste var hon fått ”Lennart” ifrån?! Jag åkte hem och på ett litet kick hade han accepterat att han hette Lennart också – tänk vad lite godsaker kan göra. 😀 Om han någon gång inte lyssnade på ”Karlsson” var det bara att ropa på Lennart istället och han kom som ett skott. ❤

Vardags-Karlsson
Hur mycket vi än har upplevt i samband med träning, tävling, kurser, läger och semestrar så är det ju ändå vardag för det mesta och där var han också en underbar hund, på alla sätt och vis. En cool kille, i grunden rätt ointresserad av andra hundar (de bjöd ju sällan på godis) men desto mer intresserad av människor (som ofta bjöd på godis). 😀 Vänligt inställd till alla hundar dock om det inte bedde sig dumt, då ignorerade han dem bara. Han var inte i slagsmål, eller muckade men en annan hund, en enda gång i sitt liv. En enkel hund att ha med sig överallt och lika trygg i alla miljöer. Som valp åkte han ibland med husse i lastbilen när husse körde asfalt. Den miljön bekom honom inte det minsta men han var nyfiken på alla bullrande maskiner, som de flesta pojkar. 😉

Han älskade sol och letade raskt upp minsta solstrimma på våren. Han låg gärna på köksbordet och spanade, eller bredde ut sig i någon hundsäng, helst i minst schäferstorlek. Han var ingen knähund men älskade mjuk fleece så la jag en fleecefilt över benen kunde jag få rå om honom en stund.

Han avstod aldrig en promenad, oavsett väder. Han älskade inte snö men det fanns inte på kartan att han skulle avstå bara för att snön vräkte ner och det var -15°, eller spöregnade vid något högre temperaturer.

Svansen! Svansen! SVANSEN! Den viftade nästan alltid utom när han sov. Började man prata med honom när han sov så viftade svansen innan han vaknade riktigt. Jag älskade verkligen den svansen! Den var också en mycket tydlig indikator på om han mådde bra. När han kände av sin mage eller mådde dåligt av annan anledning hängde den rakt ner och då skällde han inte heller, ens på kommando. ❤

Det året han var ensamhund, mellan Iza och Maro, var han morgontrött och kunde sova till 10-11 på förmiddagen. Då fanns inte risken att någon annan skulle äta upp hans mat. ❤ Där hade vi konkurrensknappen igen. 🙂

Han var underbar med valpar. Om de var lite försiktiga vände han andra kinden till, eller rättare sagt bakänden, och så fick de nosa på honom i sin takt medan han själv engagerade sig i något spännande grässtrå eller vad som fanns till hands. Var de väldigt tveksamma satte han sig hos mig med ögonkontakt och så fick valparna ta det precis i sin egen takt. Oftast tinade de upp fort och så slutade det med att de fick springa och jaga honom om platsen lämpade sig för det. ❤

Toarulleapportering! När vi slet som mest med den vanliga apporten och att han skulle lämna den till mig tränade vi en del inne på toaletten. Mycket begränsat utrymme och inte läge för några ärevarv. När vi slutade med det skaffade han sig en egen arbetsuppgift – att apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, varje kväll innan vi gick och la oss – mot betalning givetvis. Det höll han på med i nästan hela sitt liv. Det resulterade i att papperskorgen aldrig var fick tömmas helt, det måste alltid finnas några rullar kvar.

Han var helt makalös på att smita in i förråd, större garderober och kattvindar – nyfiken som han var. Ganska ofta märkte man det inte och så hittade man honom efter en timme eller två, lugnt väntande på att bli utsläppt. En gång hade jag åkt till frisören när husse ringde och ylade att han inte hittade Karlsson trots att han letat överallt och alla fönster och dörrar var stängda. När jag var på väg ut genom dörren igen för att åka hem hade husse hittat honom, på ena kattvinden! Trots att Karlsson gärna skällde så var han alltid tyst i de lägena?! Tydligen var det genetiskt för hans pappa gjorde likadant. ❤

Karlsson – once in a lifetime-hunden
Vad var det då som gjorde honom till min once in a lifetime-hund? Många faktorer förstås, och de flesta framgår nog av de orimligt många orden jag plitat ner här ovanför (och jag skulle kunna skriva lika många till). Huvudskälet tror jag dock var mina, och omgivningens, lågt ställda förväntningar.
Jag köpte ingen tävlingshund! Allt som sen blev var liksom ren bonus, både i mina och omgivningens ögon. Nu kanske man inte ska lägga allt för stor vikt vid omgivningen men det är ju helt klart att det ses som en större bedrift att bli uppflyttad ur appellen med en terrier på 8 kg än med en (bruks)schäfer eller kelpie. Några av våra konkurrenter, ffa i brukset, har nog också varit lite bittra att hamna efter den lilla terriern i resultatlistan men det bjöd vi gärna på. 😉

Avslut
Nu ska jag försöka avrunda den här halva romanen (tillika mitt terapiarbete). Jag vet inte ens om det är lagligt med så här långa blogginlägg? Men … det har nog varit bra för mig. Jag har gråtit, fnissat, lett för mig själv och gråtit lite till medan jag skrivit och letat bilder. Fler och fler händelser och minnen har dykt upp. Vissa har hamnat på pränt här men långtifrån alla.

Att vi fick 16,5 år med denna fantastiska lilla hund, mitt livs bästa impulsköp, är en gåva och jag tror ingen tvivlar på min kärlek om man orkat läsa ända hit. Att han fick vara förhållandevis pigg in i det sista med humör och åsikter i behåll känns skönt liksom att han fick ett lugnt och fint avslut med obegränsad tillgång på korv och köttbullar. ❤

När jag hämtade hem hans aska infann sig ett visst lugn i kroppen, även om tårarna fortfarande rinner med ojämna mellanrum, men nu är han i alla fall hemma. ❤
Det mesta av hans saker är nedpackade i en låda men kopplet hänger fortfarande kvar. Jag klarar inte att lägga undan det. 😦 Det tog exakt sex veckor innan Maro vågade sig på att ligga i den ena av Karlssons stora sängar. Inte för att att Karlsson hade brytt sig men det verkade vara en oskriven regel. Hans andra stora säng är fortfarande orörd.

Om jag kommer våga skaffa en borderterrier igen känns osäkert. Jag tror det skulle bli alldeles för svårt att fylla hans ”skor” men den som lever får se. ❤

Bilder
De flesta bilder är naturligtvis tagna av mig men här finns även bilder tagna av Dan Ferhm, Ulf Ekström, Christine Ehrlander, Martin Ehrlander och Camilla Venerot. En del bilder är tagna andra personer som jag stoppat min kamera i händerna på och bett ta bilder i samband med träning och tävling och vilka dessa är minns jag inte.