Som sagt; i fredag ramlade kryppoletten ner i kelpiehjärnan och igår fick vi det på film.
Det finns självklart massor kvar att jobba på (tempo, flyt, sinnesstämning, belöningsplacering mm) men nu förstår han, utan tvekan, vad vi gör!
Det avgörande tror jag var när jag i fredags fick honom att krypa bakåt för första gången. Just där och då förstod han att det var följsamhet och position det handlade om, bland annat. Hittills har han ju ålat iväg som en huggorm på speed (med ganska hög bakdel), och helst snett in framför mig. På vårt KM i höstas var jag nära att välta bara för att inte trampa på honom.
Ungefär detsamma upplevde jag med Iza. Efter att jag hade krälat runt på alla fyra i snö och slask en hel vinter och försökt få henne att krypa med hjälp av godis framför näsan gav jag upp. Visst kröp hon men hon var så fixerad vid godiset att hon inte hade den blekaste aning om vad hon gjorde, eller ens att hon gjorde något. Jag bestämde mig helt enkelt för att vänta ut henne. Jag la henne ner och ställde mig en bit ifrån (utan något ”kvar”-kommando) och efter en stund tröttnade hon och kröp iväg. Klick – och så var det klart. Eller det var kanske att ta i, men där och då förstod hon vad jag var ute efter och vi hade något att jobba vidare med. 10-mässigt blev det aldrig men ändå ok.
Karlsson ska jag nog inte ens nämna egentligen. Som så mycket annat med den lilla hunden gick det oförskämt lätt. I grova drag så la jag honom ner vid sidan och sa ”kryp”, och han kröp. Att han sen oftast blåvägrade på tävling är en annan historia…
Men vad jag vill ha fram är väl egentligen hur häftigt det är när man plötsligt hittar knappen och man ser att hunden förstår. Då är det riktigt roligt att träna hund! ❤
vallterrier.com 