…vad det blåser! Idag löper man definitivt större risk att dö av ett träd i huvudet än av värmeslag. Blomkrukor och blomlådor flyger omkring eller … nåja, ramlar ner i alla fall.
Vi överlevde dock lunchpromenaden även om vi höll på att blåsa av vägen.
Morgonens regn blev det inte så mycket av. Det hann dunsta (eller blåsa bort?) innan det landade på marken.
Hoppas att grannen inte går någon skogspromenad med sin hund idag, eller – om han gör det – lämnar cigaretterna hemma!
…var det att vakna till en jämngrå himmel. Och regnstänk på rutan!
Men (och detta vågar man väl knappt skriva): ganska skönt. Och gudarna ska veta att regnet behövs. Om man, som vi, bor med skogen in på husknuten, eller åtminstone ca 10 meter ifrån densamma, blir man minst sagt irriterad när man hittar en nyligen ihjältrampad cigarettfimp på den knastertorra barrmattan i skogen. Detta hände här om dagen och jag tror mig veta vem den skyldige är. Vi har nämligen en kedjerökande och hundägande granne som någon enstaka gång tar en liten promenad med sin lilla hund. Och troligen kan han inte ens släppa taget om cigaretten då… Snacka om omdömeslöst i den torka som varit!
Även om det är skönt med lite regn och moln som omväxling håller jag tummarna för att detta inte är slutet för ”sommaren”, utan att värmen och solen återkommer. Om inte annat till midsommar, och sedan till semestern.
Igår kväll fick pensionärs-schäfern så att hon teg. 😉 Först ett lydnadspass, mest på skoj, på klubben. Sedan några rundor på agilitybanan och slutligen ett pass i simbassängen. Hon verkade rätt nöjd med samtliga delar i kvällsprogrammet. Och som omväxling kastade hon sig frivilligt i vattnet?! Det kan möjligen ha berott på att hon fick se katten som varit före oss i simmet och hoppades på att hitta ytterligare en katt i bassängen?
Innan simningen hann jag med ett rejält lydnadspass med bruksterriern också. Och nu är jag inte längre orolig för hans hälsotillstånd för jösses vad taggad han var! 20°, skugga och svala vindar var vad som behövdes för att få honom ”frisk” igen. Han skötte sig fint, frånsett att han var lite överladdad och t ex skallade på fjärren?! Det lugnade dock ner sig när vi kört en stund. Jag har nog ett intressant projekt i att hitta balansen på den hunden, så att jag kan få honom i rätt ”mode” inför tävlingar. Skulle behöva en formel baserad på utomhustemperaturen, tiden på dagen och eventuellt ytterligare någon parameter. Alla matematiker får gärna anmäla sig! I andra ändan av formeln bör det komma ut uppgifter om hur många minuter, och på vilket sätt, jag ska värma upp honom inför tävling för att hamna på ett ”lagom” varvtal. Detta är en något annorlunda situation för mig som är van vid en Iza som jag ALDRIG har kunnat värma upp för mycket…
Gårdagens roligaste, vad det gäller K, var dock metall-apporteringen. Vi har kört det en, säger EN, gång tidigare. Vill minnas att det var någon gång i höstas. Det var inga som helst problem då, och inte nu heller. Högsta fart ut, fint gripande, och högsta fart in. Utan att vara domare så tror jag att han, åtminstone igår, legat på 9-9,5. Det enda jag kunde se, som skulle renderat poängavdrag, var att han rullade runt den ett halvt varv i munnen precis när han satte sig. Men som sagt; det var ingen tävlingssituation och att ALLT kan hända då, det har jag ju lärt mig.
Nej då, jag har inte börjat röka något olagligt. Däremot tog jag en tur med kameran i dikeskanten igår morse. Tyvärr kör jag fortfarande med fuskmakro, och det blev inte direkt enklare av att när kameran väl lyckats fokusera på det stackars grässtrået så blåste det iväg ur bild. Men några bilder blev det, även om skärpan är ”sådär”.
Att gräs kan vara så vackert?!
Och ja; ett makroobjektiv står fortfarande högt upp på önskelistan.
Redan i fredags föreslog jag att vi på söndag, dvs idag, skulle åka in till stan och käka på någon trevlig uteservering.
Efter väl förrättat värv med pensel i handen hela helgen bar det iväg in mot stan, för att för en stund bete oss som alldeles vanliga människor. Alltså sådana som varken har hund(ar) eller underhållskrävande gamla trähus att ta hand om.
Det fanns lediga bord på första stället vi siktade på. Att det var fotbolls-EM på storbilds-TV kunde jag tänka mig att leva med/bortse ifrån. Maten brukar vara god och miljön trevlig. När vi väl slagit oss ned insåg jag dock att storbilds-TV:n inte bara hade bild. Den hade ljud också. Högt. Men det var lugnet före stormen…
Efter ca fem minuter ockuperades restaurangen av 40-talet finsk-talande män. De bara kom, på en lång rad, från ingenstans? De var välvårdade och civiliserade men ölen flödade och deras ljudnivå steg i samma takt som ölen sjönk i glasen. Förmodligen var de Volvo-försäljare på mutresa, som just checkat in på Grand Hotel i kvarteret bredvid och imorgon ska till Volvo bussar här i stan på studiebesök. (Vissa ledtrådar gick att finna i deras klädsel. 😉 ) Enda tänkbara förklaringen till den sammansättningen av människor. Alla försök att prata vid bordet var lönlösa. Vi åt vår mat, betalade och gick. Inte för att vi tänkt oss någon längre sittning, men kanske en något lugnare.
Nu har temperaturen sjunkit avsevärt och det blåser kulingvindar. Beslutade mig alldeles nyss för att ta ett träningspass med den lille livräddaren. DET var uppskattat. Han var så lycklig, och tacksam, och lycklig, och… 🙂 Jag tror vi börjar komma över ”tröskeln” i fjärren också, dvs låsningen i andra läggandet. Vi får väl se om jag tror rätt?
Det kom en bild också, från förra helgens utställningsspektakel. Jag kan inte för mitt liv begripa att inte domarna ser samma sak som jag; dvs världens vackraste Karlsson? 😉
I morgon är det måndag och jobb. Tur är väl det för efter den här helgens ”arbetsläger” behöver jag vila upp mig lite. 😉
Rubriken kan tolkas lite som man vill, för igår var Karlsson både livräddare (än de flesta) och livräddare (som grabbarna i Baywatch).
När gårdagens alla arbetsuppgifter (med pensel i handen) var avklarade åkte vi iväg för att bada med hundarna. Tyvärr var fotoförhållandena tämligen bedrövliga, med djup skugga vid badplatsen och skarp sol lite längre ut, men det blev som det blev.
Att få i Iza i vattnet är ju inga större problem, och igår tyckte hon t o m det var kul att apportera dummien som hon varit tämligen ointresserad av tidigare.
När Iza simmat färdigt var det dags för Karlsson. Simning har ju aldrig varit någon favoritsysselsättning, och ärligt talat (tänker tillbaks på förra sommaren) har vi väl inte gjort sådär jättemycket för att uppmuntra denna sysselsättning, men igår skulle det åtgärdas. Och än en gång kunde vi konstatera att kvinnans list övergår mannens förstånd. 😉
Husse körde en lite annorlunda taktik; dels att lyfta ut honom en liten bit så att han skulle simma in, och dels att hålla honom under magen. Ingen av metoderna var någon succé. Lille K fick total panik och var livräddare än de flesta.
Men, så trädde matte in i rollen som simlärare. Åtföljd av en latexpip (utan pip = död) och då blev det ordning på verksamheten. Latexpipar kan INTE lämnas åt drunkningsdöden (ens om de redan är tekniskt sett döda) och oj vad han simmade! Då inträdde han i rollen som livräddare à la Baywatch. Och räddade, och räddade, och räddade…
Han simmade jättefint, även om han nog hellre hade lattjat med pipen på land. 🙂
När vi kom hem njöt vi på altanen till kl 23.00 (i shorts och T-shirt) och det är inte ofta man kan göra det uppe på vårt ”fjäll” där luften oftast kyls av ganska snabbt. Det var hur skönt som helst. K somnade i en BadenBaden-stol och hade nog legat där än om jag inte burit in honom när det var läggdags. 🙂
I morse när jag klev ur sängen kändes mina vader som två vedträn, och nu, efter ytterligare en stunds målande av trädgårdsmöbler håller ryggen på att gå i två bitar och fötterna är på väg att trilla av. Det är helt klart att man inte är van vid kroppsarbete, och i synnerhet inte stående på stege (vaderna).
Kl 09.11 idag klev jag in genom dörren till färgbutiken för att komplettera färgförrådet lite. Det var inte bara jag som kommit på den goda idén… Över en halvtimme tog det innan det var min tur och jag fick lasyren bruten i rätt nyans. Men nu är det inte så mycket kvar av altantaket, och husse svär fortfarande. 😉 Själv har jag bara bordsskivan kvar på trädgårdsmöblerna. Och sen är det bara resten kvar…
Eftersom jag varit duktig flicka och hela dagen använt målarhandskar (att det skulle ta sååå många år att lära sig?) så vågar jag pilla lite på tangentbordet trots allt. Men mest är det för att jag inte orkar göra något annat än sitta still…
Någon som vet hur många ”sidor” det är på en gedigen furu-”fåtölj”?
.
.
.
.
Nä, inte jag heller. Men många är det.
Idag har jag laserat tre sådana. Att göra imorgon; ytterligare en fåtölj och ett bord. Och i värsta fall åker jag på att ta allt en gång till. Men då räcker inte lasyren och då är även nästa helg räddad. Möblerna borde egentligen fått lämna oss till förmån för de sälla trädgårdsmöbel-markerna, efter lång och trogen tjänst. De inköptes ca -94 och har väl inte skötts helt enligt regelboken. De är fortfarande stabila och bekväma men själva finishen lämnar en del att önska. Därav laseringen. I en mörk nyans. Killen i färgbutiken fick nästan en tår i ögat när han insåg att jag inte tänkte skruva isär dem, inte tvätta dem, inte slipa dem … innan behandlingen utan att det handlar om – just det – konstgjord andning. Sen fick jag mig en dramatisk historia till livs; om hur han själv gjort med sina trädgårdsmöbler någon gång på istiden – typ – och DE höll minsann än och var sååå fina…
Men hallå – efter 14 år kanske det är dags för något nytt? Vi köpte iofs en ny uppsättning förra sommaren, men nu med vår stoooora altan krävs det två grupper och just nu inbjuder inte direkt plånboken till några större investeringar, så det får vänta. Kan detta rädda möblerna ett år eller två så är jag nöjd.
Lite annat målarjobb har jag också hunnit med, uppslängd på en byggstege. Inte favoritpositionen direkt, men det gick det också.
Mannen i färgaffären (ovan) är för övrigt en påfrestande noggrann typ. När jag skulle köpa lasyr till undertaket FICK jag inte göra det, för det fanns inget som passade exakt mot färgprovet/träbiten jag hade med mig, dvs virket i själva altanen. Nä, det skulle minsann specialbrytas för att bli perfekt. Och då var jag tvungen att åka dit med en träbit han kunde prova på… Suck! Och det tog en vecka innan han brutit klart. Och just nu svär husse ve och förbannelse över just den lasyren, som ska upp i innertaket på altanen. Ytterligare ett skäl att sitta här alltså, så att man slipper höra honom.
Och jag lovar – att jobba idag hade varit rena semestern.
För övrigt har jag lagt ner alla planer på att eventuellt åka och kika på sjuhäradsmästerskapet i morgon. Det hinns inte med. Hemmet får faktiskt gå före den här gången. I år behöver jag ju inte heller åka dit i egenskap av AlleHundas utsände fotograf/journalist. Det får andra sköta. 🙂
”Hon verkade tolka ordet NEJ som min rätt till åsiktsfrihet.”
*asg*
Hittat på Aktiv Hund där ”Tofsan” beskriver sin schäfertik av brukstyp.
Låter som Iza. På pricken! 😀 eller kanske … 😦
Blodbrist, järnbrist, allmän vitaminbrist… Jo, jag har hört talas om allt. Men – akut korvbrist?
De sista dagarna har Karlsson varit väldigt låg. Första tanken var – naturligtvis – värmen. Men både i tisdags och igår har jag jobbat hemma, och bara tagit en kort lunchpromenad. Inomhus har det varit förhållandevis svalt och han har ändå varit jätteseg – på gränsen till apatisk mellan varven. I tisdags kväll var vi och tränade och förvisso var det varmt, men han var onormalt seg så det blev inte mycket gjort.
Igår på dagen var han jättetrött och jag var på väg att ringa veterinären och boka en kontroll. Något måste vara fel?
Igår kväll var vi och tränade igen. Dock lite senare, i skugga, och med mycket korv. 🙂 Och se; då blev han som vanligt igen. Full fart och glad jycke. Och farten höll i sig även efter hemkomsten. I morse vaknade jag av en terrier som tränade galoppombyten i sängen och använde matte som studsmatta. Dessutom började han skälla och uppfordrade storasyster till lek, och DET har ALDRIG hänt vid den tidpunkten (05.30) tidigare för morgontrött brukar han alltid vara.
Uppenbarligen har han lidit av korvbrist?! I förra veckan blev det inte mycket tränat, och inte under dagarna i Arboga heller. Ingen träning = ingen korv. Stackars liten terrier… 😉 Och inte hade jag en aning om att Scans Hot-Dogs innehåller så mycket näringsämnen som är viktiga för en terriers välbefinnande…? *kliar mig i huvudet*
Igår var även Iza med och tränade, och det var uppskattat. Den hunden har nog några kamel-gener. Jag vet inte var hon lagrar vattnet, för puckel har hon inte, men någonstans är det. Under träning har man inte tid med sådana oväsentligheter som att dricka vatten – det är för veklingar…
Helgen skall ägnas åt målning. På längden, bredden och tvären. Allt från undertak på altan till trädgårdsmöbler, och en del där emellan. Detta innebär att jag förmodligen får avstå att åskåda Sjuhäradsmästerskapet på lördag. Och om det inte hörs mer här under helgen beror det förmodligen på att jag inte vill kleta ner tangentbordet med färg…
När det var dags för lunchpromenaden insåg jag att alla rimliga alternativ på något sätt innefattade att runda den förb…. älgkalvens revir. Bara att bita ihop och pinna på alltså. Varje gång Iza spetsade öronen och vädrade mot skogen flög hjärtat upp i halsgropen. Försökte dock intala mig att det bara var rådjur eller ekorre, och deras farlighetsfaktor är ju förhållandevis låg jämfört med älgens.
Vi överlevde!
Av någon outgrundlig anledning ska det tydligen grävas ett dike precis utanför vår stenmur. Då kommer en hel del vackert att försvinna. 😦
Vid den här tiden kryllar det alltid av sådana här ”vildblåklint” utanför muren. De kommer försvinna när det blir dike… 😦
Maskrosor har också sin charm, men att just denna försvinner med diket gör inte så mycket. Återväxten är god!
Min rhododendron växer dock inte i det blivande diket utan på tomten och kommer bli kvar. Synd att blomningen är så kort, för det är oerhört vacker när den pågår.
Eller snarare; var GÅR vi nu?
Igår kväll, när jag och Iza var och simmade, blev husse vittne till hur den sällskapssjuka älgkalven (se inlägg från den 21/5) i sin desperata jakt på värme och ömhet (eller nå’t) jagade granne på cykel. Det hela avlöpte väl eftersom den jagade cyklisten slängde sig in i trädgården hos sin bror, som bor precis där det hände, och de lyckades sedan ”jaga” bort den. Åtminstone en liten bit…
Jag vill INTE möta (alternativt: bli förföljd av) den när jag går med två vilda hundar, och den verkar ha bosatt sig permanent i det lilla skogsområdet precis mitt emot vårt hus. *suck*
Idag ramlade Hundsport ner i brevlådan. Om jag inte missminner mig så hade de för några nummer sedan en artikel som handlade om hur hunden skulle transporteras på ett säkert sätt i bilen, och man testade även olika hundburar. Om jag inte missminner mig (igen) så dissades de ihopfällbara burarna.
Något jag minns helt säkert är att jag själv gjort det i en artikel jag skrev till den numera saligen uppköpta och nedlagda tidningen Bra Hund. Artikeln kan för övrigt läsas här!
Men … i dagens Hundsport finns en artikel om hur man tar hand om hunden under semestern. Där har man bl a illustrerat med den här bilden.
Under bilden finns texten: ”För att din kamrat skall vara säker i bilen – använd bur, galler eller bilbälte.”
Ridå!
Förvisso en söt hund av rätt ras, men fotad i en förkastlig bur!
Jodå, jag har själv en sådan bur. Att använda på t ex utställningar. Det är det dom är gjorda för och inget annat! De påfrestningar som uppstår vid en krock gör att buren fungerar som en perfekt råttfälla. En (fd?) klubbkamrat hade sin schäfer i en sådan bil. Hon krockade. Buren rasade ihop som ett korthus och hunden dog!
Med andra ord; har ni en sådan bur i bilen – byt!
Så, det var den här veckans debattinlägg.
Om någon undrar hur jag orkar hetsa upp mig över detta i värmen så beror det på att jag försökte ”göra” något (rensa ogräs) och det var alldeles för varmt. Nu samlar jag mod för att gå en promenad med Iza och kl 20.20 ska hon simma. Pervers! Simma inomhus nu? Men det är nog tyvärr enda sättet att få ut det önskvärda effekten av simningen. Och vem vet, hon kanske får sällskap i bassängen. 😉
…blev inte Karlsson. I år heller?! Jag förstår inte att domarna inte begriper att han är den vackraste BT:n i hela världen…? 😉
Nä, skämt åsido hade jag inga förväntningar på att han skulle kapa åt sig den titeln, men jag tyckte det var liiites taskigt att skicka ut oss (och hans bror samt halvbror) i första gallringen. Och jag konstaterade ännu en gång att utställningar verkligen är ett lotteri. Hans bror kapade idag åt sig en 1:a med CK och blev placerade 2:a i öppenklass på en officiell utställning?! Det går upp och ner i den världen, och den ÄR inget för oss. Konstaterade jag ännu en gång…
Om en månad ska jag ställa K på hemmaplan i Borås. Var tvungen att anmäla förra veckan, men annars vete sjutton om jag inte hoppat över det. Men, nu är han anmäld och så får det väl bli då.
För övrigt har helgen varit trevlig. Och varm. För varm. I synnerhet igår under själva utställningen som gick av stapeln på en fotbollsplan i en ”gryta”. Oj vad hett det var. Hundarna hade det väl hyfsat bra i sina burar i utställningstältet men för människorna var det en ständig jakt på skugga. Och visst märktes det på hundarna också att det var jobbigt med värmen. Framför allt var det (ovanligt) mycket gruff mellan hundar, i och utanför ringarna. Vet inte om det var värmen som gjorde stubinen extra kort eller om det var de som höll i snörena som tappade lite i uppmärksamhet p g a temperaturen?
Vi har umgåtts med pappa och A, K:s uppfödare och en massa andra människor. Vi har pussat på Gino och – svettats. I fredags kväll hade vi grillparty med en massa människor och det var trevligt. Igår kväll var det grillbuffé i BTS regi. Sällskapet var trevligt, men maten hade säkert varit bättre om vi ordnat den själva vid husvagnarna, vilket vi bestämde oss för att göra nästa år.
Dagen har ägnats åt hemfärd i ännu värre värme, tack och lov för klimatanläggningen säger jag.
Nu är jag rätt trött efter att ha ägnat nätterna åt att försöka hitta ett fungerande sovsystem tillsammans med terriern. Vi har inte riktigt samma uppfattning om var han ska ligga. Och hur. Eller var och hur jag ska ligga. När sängen är 70 cm bred är det inte så kul att ha en 60 cm (+ svans) lång terrier som ligger på tvären mellan min mage och husvagnsväggen och med vilt spretande klor försöker knuffa mig ur sängen… Han lyckades inte, men det var inte långt borta. 🙂
Här följer lite bilder från helgens eskapader.
Iza hade fri tillgång till skugga bakom husvagnen men envisades med att ligga och sola sig?! Den lille var, åtminstone ibland, så smart att han valde en plats i skuggan vid den riggade parasollen.
Karlsson uppfödare kom med en liten present, för uppflyttningen till lägre klass spår. En pipande älg som efter 7,5 minuter slutat pipa, begåvats med ett stort hål i rumpan och tömts på sitt luddiga innehåll… Men den var söt så länge det varade. 🙂
Gino flirtade vilt med halvsyrran Mercedes. 🙂 Man kan undra om de gottar sig åt att deras mamma kapade åt sig Årets Border-titeln för två år sedan?
Gino på bordet med stolt matte som ”handlade”.
Det slutade med en fjärdeplacering (av fem) för lille Gino som var yngst i klassen och har en del att växa i. Men nästa år… 🙂
Det var meningen att uppfödaren skulle visa K, men hon hann bara med första ”varvet”. Han var dock inte helt bekväm i situationen så jag hade redan bestämt mig för att ta den individuella bedömningen själv när det visade sig att det kolliderade med championklass tikar där uppfödaren hade fullt upp, så jag hade fått ta honom själv i vilket fall som helst. Men jag hann iaf fota lite under första ”vändan”.
Detta var så nära han kom prisrosetterna… 🙂
Karlssons bror ”Morgan”, Karlsson själv och slutligen halvbror ”Tage”.
Och till sist, helgens kritik:
Lightly boned dog. Shoulders OK. Good length of ribs. Coat good quality. Good dept (?). Moved confidently but not strongly. Would prefer more strength in head.
Och ändå är han världens vackraste. Märkligt…? 😉
vallterrier.com 