Månad: juni 2008

…pågår just nu på vår sönderbrända gräsmatta. Elev är denna lilla filur.

Det går … sådär.

Mamma och pappa har många (och högljudda) synpunkter på tekniken. Frågan är hur lång tid det tar innan h*n blir kattmat?

Ibland hör man uttrycket ”mästerskapshundar”. Med det brukar man mena hundar som ALLTID gör bra ifrån sig på mästerskap, t ex SM, NM och liknande. I vår familj har vi en helt annan typ av mästerskapshund. 😉 En som rostas av när det är inofficiella agilitymästerskap på gång – Iza. Debuten var ju vid distriktsmästerskapet i höstas. Igår var det dags för vår andra agilitytävling – klubbmästerskap.

Första loppet – ett hopplopp – vill jag helst glömma, hon var inte alls med mig. Hon sprang och nosade, var ute och hälsade på fyra yngre funktionärer som satt på gräsmattan osv. Hur som helst lyckades jag baxa henne runt banan till sist, men diskade blev vi hur som helst, jag minns inte riktigt varför men det fanns nog ett antal valmöjligheter för domaren. 🙂 Underhållningsvärdet för publiken var nog, trots allt, ganska stort så det var väl alltid någon som blev glad.

Nåja, det var bara att ladda om inför agilityloppet, och se då var hon med mig, schäfertanten. Vi gjorde, med våra mått mätt, ett kanonlopp förutom lite (oväntat) strul i slalomen, som vi behövde tre försök för att komma igenom på rätt sätt. Men för övrigt – kanon! Jag var överlycklig och vi slog oss nöjda ner i ett hörn av planen och käkade laxgodisar (nåja, Iza åt laxgodis – jag tittade på) och myste och mådde bra. När jag så småningom landat och rätade på benen insåg jag mitt big mistake… Vi hade tagit hinder 7 från fel håll!!! Men ursäkta mig – hur klantig får man bli? Så pass mycket har jag tävlat i hästhoppning (på stenåldern) så att jag VET att nummerskyltarna på hindren står på den sida de ska hoppas ifrån. Denna kunskap lyckades jag dock begrava mycket djup just på hinder nr 7. Men ingen skugga må falla på Iza för hon gjorde exakt som hennes klantiga matte bad henne om.

Således blev vi dubbeldiskade, men uppenbarligen kan man på KM bli mer eller mindre diskad (?)för det var två ekipage som hamnade efter oss i resultatlistan. Jag misstänker att det baserades på tiden?

Nu har jag sommaren på mig att fundera på om vi ska ställa upp på KM i bruks och lydnad framåt höstkanten. Om vi gör det kan vi ju fortfarande konkurrera om titeln Årets Allroundhund. Så vitt jag vet är det bara ett ekipage till av de som var med igår som är aktuella för det. Ett ekipage med kanonlydnad men med något sämre special i brukset (eftersom de bara kör bruks på KM och inte tränar speciellt). Och vad som helst kan ju hända… 😉 Och om vi gör det så får vi köra lydnadsklass I eftersom Iza aldrig någonsin startat i lydnad, inte ens på KM. Problemet är bara att jag tänkt köra Karlsson i båda grenarna i träningssyfte, men det är ett tag kvar innan jag behöver bestämma mig. För att köra en hund i lägre spår (K) och en i högre spår (Iza) är knappast praktiskt genomförbart.

För övrigt blev (inte helt oväntat) vår Svenska Mästare från i söndags även klubbmästare. 🙂

*****************

För övrigt fortsätter det däringa internettet att strula något enormt. Vid ny kontakt med Telia igår fick jag beskedet att det minsann inte var något fel, och någon felanmälan tog de inte emot innan jag provat ett annat modem för att kontrollera att felet inte fanns i modemet. Nu har jag ju inte direkt ADSL-modem liggande på hög, vilket jag upplyste ”nisse” på Telia om. – Nej men då får du låna ett på Teliabutiken fick jag till svar. Fick alltså ta mig en tur till stan och självklart hade de alla lånemodem – ja just det – utlånade. Det resulterade i att jag fick KÖPA ett modem, bara för att testa. Det får jag iofs lämna tillbaka, vilket jag kommer att göra, för helt enligt min prognos kvarstod problemet även med det nya modemet. I värsta fall händer inget förrän på måndag, och det är ju ingen garanti för att de hittar felet då heller… Nu lever jag alltså i en något ”darrig” värld, framför allt rent jobbmässigt, eftersom man aldrig vet vilket humör den extremt lynniga gröna modemlampan är på för tillfället.

Glömde berätta att pm:et till utställningen i Borås kom förra veckan. Det är endast 23 borderterrier anmälda. Någon form av bottenrekord? Antar att de som har ”snygga” hundar är hemma och laddar för världsutställningen i Stockholm en vecka senare.

Hur som helst; 23 hundar, fördelat på två kön ger 11,5 hanar och 11,5 tikar. Dessa ska sedan fördelas på sex klasser; valp-, junior-, unghund-, öppen-, champion- och bruks/jaktklass. Det blir 1,91 hundar i varje klass, eller hur? 😉 Domaren är från Uruguay och vem vet; där kanske den ideala borderterriern är ”luftig”, högrest och lätt karpryggig? Nu kan vad som helst hända… 😉

På eftermiddagen åkte jag upp till klubben för att köra ett agilitypass med Iza innan det var dags att simma. De flesta hindren på banan låg på mediumhöjd (40 cm) och jag lät det vara så. Det var liksom inte höjden som var det viktiga, utan ordningen. Mer dirigeringsövningar för matte så att säga. Iza var dock mycket tveksam, halvt ointresserad och ville ibland inte ens hoppa?! Första tanken var; hon HAR ont någonstans! Men… efter åtta år känner jag den lilla kärringen mot strömmen ganska bra, och tvärt emot vad de flesta förmodligen gjort så höjde jag hindren istället. Till large-höjd, 60 cm. Och se då blev det fart på schäfer-tanten. Uppenbarligen tycker hon att småhinder är för mesar i stil med lillebror och andra liknande kreatur. 😉

Efter det bar det iväg till ett simpass. Där fick Iza vara demo-hund för ett studiebesök. Det har hon ju varit förr, även om det är länge sedan. Hon blev lite förvånad när det ramlade in ett gäng människor och radade upp sig efter bassängkanten men när hon simmat några varv och ”hälsat” så fortsatte hon med det vi höll på med.

Karlsson har fått ett spår som han faktiskt löste riktigt, riktigt bra! För första gången på länge försökte jag med ett upptag. Gjorde ett av tårtbitsmodell för att hjälpa honom att göra rätt. Vi hade perfekt motvind också, vilket var planerat, så att han skulle få spåret i näsan på ett tidigt stadium. Jag gick med honom i kort lina fram till spåret men där var det ingen tvekan. Han tog spåret kanonfint. Och åt rätt håll! Han jobbade jättefint även under resten av spåret och plockade t o m skogspinnen sååå fint. Visst tappar han spåret ibland men jobbar sig snabbt och metodiskt tillbaks på egen hand. Det ska nog bli en riktig spårhund av honom också. 😉

Det mesta av midsommarmaten har vi också hunnit inhandla, så nu kan jag börja lägga in sillen när jag vill. 🙂

Avslutningvis kan jag meddela att två klubbkompisar idag kapat åt sig både guld- och bronsmedaljen i small-klassen på agility-SM! Vilket kanonjobb! Jag är grymt imponerad. Inte för att jag tror att dom läser här, men; GRATTIS!

Jag är nästan lite rörd… Jag har fått prata med en alldeles levande (om än något förvirrad) människa på Telias felanmälan.

Gjorde ett nytt försök att kolla om de visste något om mitt svajiga bredband. När jag kom fram till den automatiska sockersöta rösten som ber en berätta vad man vill sa jag; ”j a g   v i l l    t a l a   m e d   k u  n d t j ä n s t” med min alla mest bestämda röst. Efter ytterligare lite tråcklande i talsvarsmaskineriet och några minuter i kö så hände det; en levande människa svarade!!! Människan hade vänligheten att meddela att felet var känt och att förra veckans åtgärder inte varit tillräckliga utan att man skulle göra mer i morgon. Bara att hålla tummarna för att det hjälper.

Men ändå; jag har talat med en människa på Telia. Värt att notera!

(Jag har tidigare försökt samma taktik, men misslyckats, så det här känns som ett stort steg för den lilla människan.)

Det är gott att åtminstone ha ett brukselitmoment och ett lydnadselitmoment klart! Eller klart, och klart…? Jag syftar iaf på sådana moment som inte också förekommer i de lägre klasserna. Dvs ”slät” metallapportering och hopp-metallapportering. Men det kanske är att ta i att kalla hopp-apport klart? 50% av gångerna sprang han bredvid åt ena eller andra hållet, men ibland blev det hopp antingen fram eller tillbaks, så det finns potential.

För övrigt har hundarna fått var sitt spår. Det var ju ett tag sedan, vilket jag skyller på värmeböljan som var. Karlsson löste sitt ganska bra, men Izas vill jag helst glömma. Den här gången har det uppenbarligen INTE fungerat att vila sig i form. Varvad och virrig till tusen var hon. Upptaget var full panik åt alla möjliga håll, och när hon väl kom fram till spåret var det klockrent bakspår. Sen rusade hon förbi två pinnar och två snusdosor med godsaker och dem brukar hon aaaldrig missa?! Nu ska det erkännas att spåret innehöll en hel del svårigheter, men att det skulle vara så knepigt för henne trodde jag inte?

Jag och Karlsson har även hunnit med lite annan lydnad, förutom metallapportering, och lätt förvirrad var han mellan varven. Trött efter spåret kanske?

Bredbandet är fortfarande högst instabilt. Ibland blinkar den lilla gröna lampan på modemet så hemtrevligt så, i ungerfär 30 sekunder, och sen blinkar den inte alls i ett par minuter? Extremt irriterande, i synnerhet som jag tänkt sitta hemma och jobba väldigt mycket fram till semestern, men funkar inte bredbandet så går ju inte det… *suck* Vi får väl se om jag lyckas publicera det här inlägget som avslutas med lite annan ”apportering”. 🙂

Nu tar jag dig!

Se så’n stil han har!

Passa dig!

Ja ja, jag kommer!

Full fart!

Är det detta som kallas ”flying”?

Framme!

Och må Sverige vinna kvällens fotboll, även om dom får fixa det huvudsakligen utan mitt bistånd!

… och mina vilda blåklint överlevde tydligen, och grävskopan är puts väck borta! Faran över för den här gången. Diket utanför vår stenmur lyser också med sin frånvaro, tack och lov!

…att detta är det sista som hörs härifrån på ett par dagar. Grävskopan har nämligen börjat gräva det fullständigt onödiga diket. Då kan vad som helst hända med telekablarna, och det breda bandet…

Yesss! Telia har tydligen gjort någon nytta för det breda bandet funkar igen, och här kommer de utlovade apporteringsbilderna.

Apportering är skitkul. Vilket material det är i apporten har mindre betydelse.

Och är man brukshund så ska man ju ha en rejäl apport!

Tungapporten kräver lite mer arbete…

…och är lite svår att balansera, men full galopp är det ändå! 🙂

Man får ta i rejält ibland, för att hålla tempot uppe.

Avlämnandena var lite si och så när matte satt på knä och fotade. Slänga på marken framför var populärt.

Vi avslutade med lite framåtsändande ut på åkern. Inte helt olik ett rådjur när han studsade fram i det höga gräset.

Och när han studsade tillbaks.

Så högt var det, och det förklarar studsandet.

Avslutningsvis ställde han upp sig så här tjusigt, alldeles av egen kraft! Liiiite överdrivet bakställ kanske, men ändå?! Vad gör man inte för att slippa sluta träna? 🙂

Så, det var de utlovade bilderna. Och det breda bandet verkar inte vara helt i sin ordning. Det har sackat avsevärt under tiden så detta har tagit en bra stund!

(Är fanclubs-ordförande nöjd nu? 😉

Dagsverke har väl de flesta hört talas om? Igår utförde jag, förutom ett betalt dagsverke, ett obetalt kvällsverke. Det är sällan jag är jätteeffektiv på kvällarna men igår borde jag nästan fått medalj, i motsats till husse som sunkade ihop framför någon jäkla fotbollsmatch på TV.

När arbetsdagen var slut började jag med att ta en hel del apporteringsbilder på Karlsson (enligt önskemål från fancluben), både med metallen och tungen. Tyvärr kunde jag inte lägga ut dem här eftersom Telia klippte av mitt bredband (eller nå’t) igår vid lunchtid. Enligt den pestiga ”talsvararen” skulle det vara lagat kl 18.00 igår men pyttsan! Det funkade inte i morse heller. Men bilderna kommer så fort jag är on-line hemifrån igen.

Därefter körde vi ett pass med stadgeträning men det blev rätt kort eftersom knotten retades oss båda till vansinne.

Det fick bli inomhusaktiviteter en stund. Jag jobbade mig ner till botten i strykhögen, och sen – tvättade jag alla fönster på nedervåningen! Ivrigt påhejad av ca 0,7 miljarder utsvultna och extremt sällskapliga knott!!! De har tydligen vaknat till liv nu, när det blev lite svalare och fuktigare. Jag brukar inte vara så besvärad av dem, men den mängden som var igår höll på att göra mig galen. Eftersom fönstren är utåtgående måste jag tvätta utsidan från utsidan, om ni förstår, och DET gick fort!

Sen satte jag mig med gott samvete i fåtöljen och såg näst sista avsnittet av den danska serien Brottet. Del 19 av 20. Nu börjar det bli lite tjatigt faktiskt…

***************

Gårdagens långpromenad bjöd på ett oväntat inslag. Redan på morgonrastningen ”spanade” Iza in en kattskit som låg mitt på vägen, strax utanför tomten. Jag lyckades dock manövrera henne förbi. Samma sak på lunchpromenaden, vi tog oss förbi. När vi kom tillbaks från promenaden hade jag glömt denna delikatess. Det hade inte hon! Hon slängde sig fram, mycket målmedvetet – och nådde. Det gjorde även Karlsson. Resursförsvar är inte särskilt högprioriterat hos Iza men den här gången tänkte hon INTE dela med sig! Vilket hon mycket tydligt talade om för lillebror. Som, förmodligen av pur förvåning, svarade upp?! Tänk Kalle Anka på crack så får ni en ganska bra uppfattning om hur han lät. Jag röt i ordentligt (tänk farmor Anka på crack) och jag tror alla blev lika chockade. Det hela var över lika fort som det började och sen traskade vi hem de sista 30 metrarna…

****************

Som sagt; om Telia behagar laga det breda bandet kommer det apporteringsbilder ikväll eller under helgen. Och om inte … så hörs jag av tidigast på måndag.

Det är ett tag sedan jag gick in på statistiksidan och kollade detta, men när man gör det kan man hitta ett och annat lustigt.

Jag undrar vad det är för stackare som tänkt lasera sin husvagn på undersidan? Nu har jag inte skärskådat undersidan på en husvagn, men att det är ett område som lämpar sig för lasyr betvivlar jag?

I månader har jag irriterat mig min hundträningsklädersgarderob. Jo, jag har en sådan!

När vi installerade bergvärmen och gjorde om det gamla pannrummet fick jag ju plats med en alldeles egen garderob för dessa livsnödvändiga kläder. Problemet är bara att jag skulle ha behövt två. Garderober alltså. Men den andra tyckte husse av någon outgrundlig anledning att han behövde till sina jobbarkläder (och i viss mån hundkläder). Som sagt; länge har jag irriterat mig på röran i denna. Jag har inte hittat saker som jag VET finns där. Jag har gruvat mig ganska ordentligt för projektet att städa och sortera i röran.

Så, för en halvtimme sedan tog jag tag i projektet. Och nu är det klart! Snacka om att gruva sig i onödan?

I övrigt har jag och Karlsson ägnat kvällen åt en date med vår PT. Idag stod fortsatta platsliggningsövningar på schemat samt en hel del stadgeövningar. Rejäl hemläxa har vi till nästa lektion. 🙂 Jag blir så glad av dessa träningspass. Instruktören har verkligen förmågan att lyfta fram det som är bra, lyfta mattes självförtroende OCH samtidigt påpeka det som inte är bra, på ett mycket pedagogiskt sätt. Passar mig (och Karlsson) bra.

Missen var bara att vi var så inne i träningen att jag glömde vattna det stackars träsktrollet. Även om temperaturen gått ner rejält senaste dagarna så kräver han vatten. När vi kom hem gjorde han ett magplask i vattenskålen… *skäms* Men förhoppningsvis lär jag mig av mina misstag.

Hur som helst avslutade vi träningen med metallapportering, med Izas fullstora apport. Det var inga som helst problem. Första gången tittade han till en gång extra innan han grep den. Andra försöket blev det ett startskall men i övrigt var det 10-mässigt enligt PT:n. Hon är förvisso inte domare men har tävlat på SM-nivå (och är nog snart där igen med sin nya hund) och bör veta på ett ungefär vad hon pratar om. 🙂 Alla försäljare av 429-kronors metallapporter (och även billigare) kan härmed ta sig i r****n, jag behöver ingen sådan! 🙂

Dagens hiss
Jag vill börja med att hissa Agnetha, som gjort en prisundersökning på nätet för min skull, för att hitta en metallapport till rimligt pris. Själv gjorde hon ett ”kap” på i samband med en utställning i helgen.

Dagens diss(ningar)
Hur i hela friden kan denna förbaskade lilla ihåliga metallpryl betinga sådana ohemula priser?

Det billigaste, som min alldeles egen pricerunner-Agnetha hittade, var 210:-.

Sen finns flera varianter på prissättning, samtliga går uppåt.

På vägen hem från jobbet var jag inne och handlade hundmat och tänkte att jag kunde passa på att kolla där också. De hade inga hemma, men kunde gärna beställa hem, till det fascila priset av – håll i er nu – 429:-!!! Jag höll på att skratta ihjäl mig men lyckades ändå frusta fram att: -Nej tack, de behövde INTE beställa någon sådan, åtminstone inte åt mig.

Nu har jag helt enkelt bestämt mig för att Karlsson är fullärd på det momentet. 😉 Eller åtminstone så pass lärd att det räcker att träna det på klubben där det finns en i lagom storlek. Och om jag drabbas av en fullständigt oemotståndlig lust att träna detta moment hemma så får han utnyttja Izas, som hon inte direkt slitit ut… Han fixar ju fullstor träapport så då ska det väl funka med metall också?

Men HUR kan de vara så dyra? OK, jag förstår att det är en ganska ”smal” produkt, inte någon masstillverkningsartikel som beställs containervis från Kina, men ändå…?

När jag ändå är i farten och dissar apporter så fortsätter jag med tungapporten för små hundar. Jag har ondgjort mig över detta förut, men här kommer en repris:

Hur kommer det sig att såväl trä- som metallapport har mindre dimensioner för små hundar. Dvs smalare och tunnare. Men tungapporten har bara lägre vikt, men samma dimensioner som för stora hundar, t ex schäfer. Hur svårt blir det inte för den lilla hunden med mycket smalare ”bett” att balansera den bredden, kombinerat med tyngden? K har inga som helst problem med liten, kompakt hantel på 1 kg. Men … 1 kg regelmässig tungapport har han jättesvårt att få balans på. Hur tänkte dom där? Kanske dags att skriva en motion till SBK?

I lördags efter badet fick Karlsson en pip-boll att lattja med på altanen. Alltså inte en latex-pip, sådana får han aldrig ha på egen tass (eller tand). Lattjandet övergick ganska snart i att han låg stilla och ”gnagde” men jag tänkte inte mycket mer på det. Dessutom låg han precis vid husses fötter så då borde väl husse ha ansvaret?

Efter en stund upptäckte jag att bollen begåvats med ett hål på ca 2×2 cm. Jag hittade inte den saknade biten men K brukar inte käka upp det han dödar. Han sliter loss och spottar ut, så jag tog för givet att den biten ramlat ner mellan golvbrädorna.

På söndagen spydde han upp lite galla vid ett par tillfällen, men mat och godis fick han behålla.

Idag kom förklaringen. Väl inlindad i gräs.

Han spydde upp en rejäl gräsboll, och mitt i alltihop låg det 2×2 cm orange plast, misstänkt likt bollen från i lördags. Vem behöver sparris (som man ska ge hunden när den fått i sig något vasst) när det finns gräs? För övrigt bedömde jag inte plasten som ”vass” utan trodde den skulle komma ut i andra änden, OM han nu svalt den. Men det är ändå fascinerande hur kroppen kan ordna det?!

Med en utomhustemperatur på ca 13° och stormvindar har kvällen ägnats åt att bringa viss ordning inomhus. Det var ett tag sedan… Dessutom har jag planterat om/fyllt på jord åt de pelargoner som ägnat dagen åt att göra frivolter från altanräcket. De var alltså placerade på räcket på den gamla ”altanen” (måste hitta ett annat ord för den konstruktionen för nu känns det inte som en ”altan” längre) på läsidan av huset så jag trodde att de stod rätt säkert i vinden, men icke. Vi får se om de återhämtar sig från sin äventyrliga utflykt.

Nu ska jag dyka ner i strykhögen. Hur det går i fotbollen lär jag bli varse ändå.