När det var dags för lunchpromenaden insåg jag att alla rimliga alternativ på något sätt innefattade att runda den förb…. älgkalvens revir. Bara att bita ihop och pinna på alltså. Varje gång Iza spetsade öronen och vädrade mot skogen flög hjärtat upp i halsgropen. Försökte dock intala mig att det bara var rådjur eller ekorre, och deras farlighetsfaktor är ju förhållandevis låg jämfört med älgens.
Vi överlevde!
Av någon outgrundlig anledning ska det tydligen grävas ett dike precis utanför vår stenmur. Då kommer en hel del vackert att försvinna. 😦
Vid den här tiden kryllar det alltid av sådana här ”vildblåklint” utanför muren. De kommer försvinna när det blir dike… 😦
Maskrosor har också sin charm, men att just denna försvinner med diket gör inte så mycket. Återväxten är god!
Min rhododendron växer dock inte i det blivande diket utan på tomten och kommer bli kvar. Synd att blomningen är så kort, för det är oerhört vacker när den pågår.
Eller snarare; var GÅR vi nu?
Igår kväll, när jag och Iza var och simmade, blev husse vittne till hur den sällskapssjuka älgkalven (se inlägg från den 21/5) i sin desperata jakt på värme och ömhet (eller nå’t) jagade granne på cykel. Det hela avlöpte väl eftersom den jagade cyklisten slängde sig in i trädgården hos sin bror, som bor precis där det hände, och de lyckades sedan ”jaga” bort den. Åtminstone en liten bit…
Jag vill INTE möta (alternativt: bli förföljd av) den när jag går med två vilda hundar, och den verkar ha bosatt sig permanent i det lilla skogsområdet precis mitt emot vårt hus. *suck*
vallterrier.com 