Månad: februari 2008

Lugn; jag har INTE ändrat mig ang. klubbens hemsida. Det beslutet står fastare än någonsin, och ingen verkar sakna mig heller för den delen. Det var ju kul att styrelsen lyckades i sina intentioner…

Men det är ju själva f*n att man ska behöva ha ont i magen för att man ska åka till sin klubb och träna? Hade klara obehagskänslor igår men beslutade mig för att ändå åka iväg, och jag överlevde.

”Ändrandet” i rubriken handlar om Karlssons platsliggning.

Jag har ju alltid tyckt att platsen ska vara ett lugnt och tryggt moment, gärna där hunden ligger med hakan i marken och nästan somnar. Så har det ju varit med Iza, åtminstone så länge hon hade mig inom synhåll, dvs i appellklass och lägre. I högre, när man gömmer sig, är hon lite mer spänd.

De förare som lägger sina hundar på förväntan har alltid gett mig rysningar. De som mitt under en platsliggning kallar in hunden, eller skickar den efter en leksak bakom, eller… Jag har tyckt att det har känts så obehagligt att jag inte ens satt mig in i riktigt hur det fungerar. Dock har jag en längre period funderat på om detta kanske, trots allt, skulle vara rätt medicin för Karlsson?

Som jag skrivit, han har tråååkigt. Han blir orolig. Lägger han ner hakan så börjar han ofelbart att pipa och tycka ännu mer synd om sig själv. Någonstans i bakhuvudet har det gnagt, det här med att ligga på förväntan. Kunde det kanske vara rätt metod?

Igår testade jag!

Vi var ensamma på appellplan just då men det var nog ganska lämpligt i det här läget. Jag la Karlsson, gick ut på någorlunda tävlingsmässigt avstånd och stod där en knapp minut. Och sen kallade jag in!

Först trodde han inte sina öron (och inte jag heller!), men efter andra kommandot kom han. Jag gjorde om det tre gånger, med gradvis utökad tid. Sista gången låg han sååå prydligt. Som en sfinx, djupt koncentrerad på mig, och (nästan) tyst.

Nu återstår det att se om jag är på rätt spår eller om jag sabbat momentet totalt? Och så gäller det att hitta träningskompisar med samma filosofi, utrustade med hundar som inte ser K som lilla jaktbytet när han far iväg. Men det tror jag ska lösa sig. 😉

Annars tränade vi bl a linförighet, fritt följ, framförgående och budföring. Har insett att ska det bli någon appellklass-start i vår kanske det är dags att börja träna på de moment som ingår. Högreklass-momenten får stå tillbaka en stund.

Iza fick ett lekpass med brytaövningar. Så fick jag för mig att jag skulle testa inkallning med ställande, från kort avstånd i låg fart för att få en chans att berömma ett lyckande, men då flippade hon ur totalt och gick och dammsög planen från harpluttar istället. Hon tycker detta moment är sååå obehagligt oavsett hur glad och positiv jag är. Förstår inte hur jag ska komma tillrätta med det, och misstänker på goda grunder att ingen instruktör kommer lyckas heller. Ytterligare en start i högre känns just nu väldigt avlägsen. Funderar dock på att ringa instruktören vi hade på klubben för ett par veckor sedan och ta några privatträningar för att ge det en sista chans. Funkar det inte med det heller så har jag åtminstone gjort allt jag kan…

När det var färdigjobbat  igår och dags att åka iväg och träna så kom den.

Dimman!

Den rullade in ungefär på samma sätt som i det avsnitt av Saltkråkan där Teddy och Freddy och två grabbar är ute i en båt på havet om någon minns det?

Träningslusten sjönk några grader men jag skärpte till mig och åkte ändå iväg till Elfsborgs BK.

Iza fick ett pass med lek, brytaövningar och lite skallträning. Skallet var intensivt men flaxigt. I övrigt skötte hon sig ganska fint.

Med Karlsson blev det en del stadgeövningar. Dvs stå, sitt och ligg trots att jag bollade med leksak i snöre precis framför hans näsa. Han såg så rolig ut för när han insåg att han inte fick ta den så tittade han helt sonika på mig eller åt ett annat håll än där leksaken befann sig. Det man inte ser finns inte! Förövrigt var han stundtals väldigt duktig och stundtals lite vimsig och ”nosig”. Kanske var någon löptik där, vad vet jag? Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring, och något att jobba på. Mer löptikar åt folket! Men jag skulle gärna vilja veta att det är löptik som orsakar det så att jag kan välja hur jag ska hantera det.

När det var dags för gemensam platsliggning blev det trångt. Det var nog 20-25 hundar som skulle läggas och det blev en låååång rad. Vet inte hur tätt det var mellan hundarna i ”slutet” men planen tog hur som helst ”slut”. Jag var på väg att fega ur men insåg att jag måste träna på detta även med okända hundar… Så jag la Karlsson trots allt och lyckades få in honom mellan en klubbkompis stabila labbe och en SM-malle så det kändes ganska tryggt. K:s näsa gick dock som en vingmutter och han kändes ganska ”lätt”. Dessutom började han kolla ut mot den tungt trafikerade vägen som går utanför planen. Det är ett betryggande staket emellan så jag var inte orolig på det viset, men jag tror inte han funderat så mycket på trafiken tidigare, när han varit upptagen med något annat. Men nu när han hade ”tråkigt” var det ju iaf nå’t att engagera sig i. Hur som helst låg han. Jag vet inte hur lång tid det blev men det var minst 3 minuter, förmodligen längre?

Har dock en och annan gång funderat på vad  som händer om han någon gång på tävling får ligga bredvid en liten hund? Det finns ju inte så många att träna med utan det blir mest stora hundar. Små hundar är mycket mer spännande i hans värld…

Innan vi åkte hem så träffade han en liten (nästan) rasfrände också. En liten blandrasvalp; border terrier/lhasa apso! Ruskigt söt var den, det tyckte både jag och K. Och det var en framåt liten krabat som hälsade på K och morrande började göra lekinviter. Den såg ut som en ”kortbentare” lite ”ullig” border. Ska bli intressant att se vad det blir av den när den blir stor. 🙂

Avslutningsvis; jag jobbar hemma, dimman ligger kvar…

Måndag

+ 10°

Strålande solsken

Jobba på jobbet

Hundpromenad på kvällen

Tisdag

+3°

Mulet

Jobba hemma

Hundpromenad vid lunchtid

Jag uppskattar inte den sortens humor!

Vissa laddar trots allt för lunchpromenaden. 😉

Som man bäddar får man ligga! Ibland undrar både jag och Iza om det där kardborrefästet K har, som ofta träder i funktion när han ska sova, kan räknas som ett dolt fel? Ska nog prata med uppfödaren… 😉

*****************

Nu har jag förresten fått bekräftat att åtminstone någon i styrelsen sett mitt mail, det är ju alltid nå’t…

Om man (läs: jag) skyndar sig riktigt duktigt hem från jobbet, slänger av sig jobbarkläderna och på sig hundkläderna så hinner man faktiskt gå djävulsrundan innan det blir helt mörkt. Idag hade vi en spektakulär solnedgång på vänster sida, och en (nästan) fullmåne på höger sida under sista delen av promenaden. Nu är det hemmajobb några dagar framåt så då blir det säkert mulet…

Borde egentligen åkt till klubben och tränat ikväll, men med tanke på sista dagarnas turbulens är jag inte särskilt sugen. Åker nog till grannklubben i morgon i stället.

Och fortfarande inte tillstymmelse till respons från styrelsen på uppsägningsmailet?! Även om dom (uppenbarligen?) är glada att bli av med mig så borde dom kunna ta in att vår webb-hotellservice är en goodwill-tjänst som jag ordnat. Den lever på övertid redan, och siten måste flyttas snarast nu när jag inte längre är inblandad. Och förstår dom inte innebörden av texten i mailet så kanske dom skulle höra av sig och be mig förklara? *suck*

För någon vecka sedan läste jag någonstans (tror det var på en blogg?) att det tydligen finns statistik som visar att den veckodag när solen oftast visar sig är – tisdagar. FEL, FEL, FEL!

Solen visar sig oftast på måndagar. Av det enkla skälet att det är den dagen i veckan jag ALLTID jobbar på jobbet. Efter en helg med halvpissigt, kallt och blåsigt väder så är det nu strålande solsken, varmt (nåja) och vindstilla…

Ungefär vart annat (eller möjligen vart tredje?) år släpar vi oss iväg på bio. Den senaste filmen jag minns att jag sett på bio är Masdjävlar, som gick 2004! Tror dock att jag sett något efter det, men minns inte vad.

Igår var det Arn som stod på programmet. En film som man nog bör se på bio. Den var klart sevärd, och det är många år sedan jag läste böckerna så detaljerna har jag glömt och slapp således sitta och reta upp mig på allt dom, av förklarliga skäl, INTE fått med. En kul detalj är ju att huvudrollsinnehavaren, Joakim Nätterqvist, praktiskt taget är född på hästryggen, och det syntes. Både hans far och farfar är välkända profiler i ridsportvärlden. Och för en f d hästidiot är det sådana saker som lyfter en film lite extra.

Se upp SF, 2010 (eller möjligen 2011) kommer vi igen! (Tydligen har del 2 av Arn premiär i augusti, så vem vet, det kanske blir tidigare?)

Igår kväll skickade jag in  min ”avskedsansökan” gällande ansvaret (som jag tydligen inte haft?) för hemsidan. Ser med viss spänning fram emot vad som händer nu, för samtidigt skickade jag även en lista över saker som jag gjort (och som förmodligen ingen tänkt på), och som nu någon annan måste göra. NU!

Aha! Så prognoserna gällande Sverige kan INTE vara felaktiga, eller hur ska man tolka detta?

Idag stod det spår på schemat. Under ganska tuffa förhållanden, åtminstone för hundarna.

Ungefär när jag började lägga spåren började det också snöa lite smått. Tänk duggregn, men i fast form. Och när det var dags att gå spåren var det som ett tunt florsocker-lager över vår del av världen. Jag tror inte att just det påverkade hundarna speciellt, men i kombination med den rejält stelfrusna marken kanske det gjorde en del. Åtminstone för Karlsson?

Den här gången var hans skogsspår ytterligare lite längre än förra gången, och framför allt var det längre till första latex-pipen, allt för att börja öka på uthålligheten. Men han hängde i bra. Det enda är att han efter varje avbrott (=pinne) tappar bort sig lite och gärna börjar käka bark. Men när han väl är igång igen går det undan. Så mycket extra svårigheter blev det inte idag för hans del. Underlaget var nog tillräckligt att bita i. En återgång gjorde jag trots allt och den löste han betydligt bättre nu än förra helgen.

Izas spår var nog snudd på lägre klass i längd. Det tog 22 minuter att lägga det. Började med ett upptag på kortklippt, stelfrusen åker och det löste hon såååå fint. Sen bar det iväg på ett spår som innehöll många rejält terrängskiften, en återgång, två spetsvinklar (varav en med pinne mitt i vinkeln), ett virrvarr och diverse annat smått och gott. 🙂 Återgången rationaliserade hon bort och tog vinkeln direkt. Funkar ju även på tävling OM inte spårläggaren tappat en pinne ute på ”blindtarmen”, hm… Virrvarret tror jag inte ens hon upptäckte. Tror inte att jag gjort något sådan åt henne förut *skäms* så det var inte speciellt stort, kanske 2×2 meter. Hon blåste liksom förbi och när hon skulle gå tillbaks för att leta efter spåret gick hon rakt på utgången/vinkeln. Nåja, nästa gång får det bli ett större ”virrvarr”. Hon fick rejäla problem när vi kom ut på en stig där vi ofta går. Där var det stelfrusen lera med lite snö på som underlag, och det är inte omöjligt att någon gått där efter att jag la spåret. Hon gav sig dock f*n på att spåret inte kunde gå PÅ stigen utan letade i skogskanten på andra sidan. Till sist fick hon dock tag på spåret och när det vinklade in i skogen igen efter 20-25 meter blev hon så lättad.

På det stora hela är jag mycket imponerad över hennes arbete. Med tanke på att hon inte gått några längre spår (tror jag) sedan tävlingen i september *skäms igen*, och med tanke på förhållandena så finns det egentligen ingenting att klaga på. Något som är lite roligt är att hon nu, vid åtta års ålder, har lärt sig att vänta på nytt spår-kommando efter varje pinne. Hon stannar självmant, vänd i spårets riktning med öronen på helspänn bakåt och väntar på mitt ”spår” som viskas med yttepyttesmå bokstäver. Och då är det full fart igen! Dom första åren var det en ständig kamp för att få ordning på pinne, lina, godisburk mm samtidigt som man höll ordning på den sjövilda hunden. Sen har hon accepterat att stå still på kommando men nu verkar det ha fastnat rejält och hon gör det alltså självmant. Men när det magiska lilla ordet uttalas far hon iväg som skjuten ur en kanon igen.

Efter detta tog husse med sig dom på promenad så nu tror jag inte dom begär så väldigt mycket mer idag. Just nu sussar dom åtminstone gott. 🙂

Till alla mina vänner som sände mig lyckönskningar under 2007, eller lovade mig lycka om jag vidarebefordrade något – DET FUNKADE INTE!!

För 2008, kan ni vara så snälla och skicka antingen pengar, choklad eller en flaska vin.
TUSEN TACK !

Så här ser en skånsk terapi-schäfer ut:

Det är den näst bästa boten mot depp och trötthet.

Dagen har varit tung, mest pga bristen på sömn natten som var. Gick en timme ”för tidigt” från jobbet, tog min huvudvärk och åkte hem för att gå ut med Iza. Just då var det bara Iza och ingen annan det gällde. Husse och Karlsson var hemma och ville följa med oss men … NEJ! De fick gå på egen promenad medan jag och Iza teraperade oss runt djävulsrundan. Det är så oerhört skönt att gå med bara henne ibland. Hon blir en helt annan (lugnare) hund när det bara är hon och jag och hon inte behöver konkurrera med någon om vare sig matte, hästskit eller kattskit. Det märks tydligt hur mycket hon uppskattar våra ”tjej-promenader” (eller tant-promenader kanske det borde heta numera?).

Vi hade en underbar promenad i sällskap av den sjunkande solen och när jag kom hem kändes det mesta lättare.

Och vilken är den bästa boten mot depp och trötthet, kanske vän av ordning frågar sig?

Jo, det är ett intensivt dressyrpass på hästryggen! Men eftersom ridningen är nedlagd sedan några år tillbaka så är det liksom ingen option längre, men man klarar sig långt med en skånsk terapi-schäfer också. 🙂

Tack för alla snälla och stöttande kommentarer. De har värmt gott ska ni veta!

Känner att jag vill förtydliga lite angående gårdagens bitter-inlägg. Det är INTE frågan om att jag tycker hemsidan är perfekt eller att jag är ofelbar. Så är det alltså inte. Hemsidan har nu funnits i ett antal år. Jag byggde upp den med hjälp av en klubbkompis (som då bodde i Stockholm men ändå tog på sig jobbet!). Jag stod för idéerna och innehållet och hon skötte (och sköter) det praktiska, dvs uppdateringar. Det har inte hänt så mycket på sidan på dessa år. Visst är den idag ganska ”tråkig”, men det har sina skäl (som ingen har frågat efter!) och den är funktionell. Den innehåller mycket information och en hel del praktiska specialfunktioner för t ex resultatrapportering och medlemsanmälan. Den är inte speciellt flashig men den fungerar och den hålls uppdaterad med viktig information. Detta har heller ingen klagat på.

Kontentan av mailet jag fick igår var att man vill ha den roligare och ha någon som har ”ansvaret” för den?! Ursäkta mig men vad är det jag har idag? Är det inte ”ansvaret”? Undrar om dom fattar hur mycket tid jag (och hon som sköter det tekniska) lägger ned på ett år? Om man nu vill ha en förändring; varför ber man inte mig komma till nästa styrelsemöte och diskutera saken där? Varför redan i första mailet börja diskutera en ersättare?

Hade sidan varit misskött hade jag kunnat svälja det hela, men inte som det är nu. Jag strider inte för att ha kvar ”jobbet” och tänk vad mycket tid jag kommer få att träna hund på istället? Och mindre stress för att det ska uppdateras lite då och lite då….

Nej, jag är sårad, illa berörd och känner mig orättvist behandlad. Överkänslig? Troligen. Men sådan är jag bara. Inte mycket att göra åt.

Mitt förra jobb (som rent arbetsmässigt var ”drömjobbet”) sa jag upp mig ifrån eftersom jag kände mig (och var) orättvist behandlad av en chef som inte vågade stå för sina åsikter eller ens ta en diskussion. Och kan man säga upp sig från ett välbetalt jobb så ska det väl inte vara några större problem att ”säga upp” sig från ett idéellt uppdrag?

I natt somnade jag inte förrän vid 02-tiden. Låg och funderade på detta, och även på att byta klubb. Vi har en till klubb i stan, där jag redan är medlem, så steget är inte speciellt stort. Och då lär jag ju ”automatiskt” bli av med tidningen också?

Efter 3,5 timmes sömn är man inte speciellt pigg. Eller glad…

**********************

Tillägg;

I natt älskade jag Iza ännu mer än vanligt. Hon var vaken så länge jag var vaken och kollade till  mig. När jag gick ner för att ”vanka” omkring följde hon med, fast jag försökte övertala henne att ligga kvar. Hon kände på sig att jag inte borde lämnas ensam. Karlsson snarkade och sov som en stock, men jag älskar honom också, ändå.

Under den stunden jag sov drömde jag något mystiskt; jag och Iza befann oss på räddnings-SM, av någon outgrundlig anledning? Men vi deltog inte utan tittade bara på. Helt plötsligt skulle man inte bara köra räddning utan även narkotika-sök. Någon (?) tyckte att jag skulle testa med Iza och det gjorde jag. Skickade in henne i en byggnad där det skulle finnas sex ”gömmor”. Och hon markerade alla klockrent och var sååå duktig. Och var hon lärt sig detta var det ingen som förstod, inte ens jag. Jag bara undrar; var får man allt ifrån?

Egentligen borde jag inte skriva detta, men det gör jag ändå. Tydligen.
Effekten av lunchpromenadens strålande solsken förtogs effektivt av ett mail som ramlade in strax före lunch. Ett mail från styrelsen med information om att man diskuterat klubbens hemsida och hade önskemål om, och synpunkter på, innehållet. Man undrade också om jag ville ha ”hjälp” med, eller någon som tog över ansvaret för den?

Det var väl inlindat och vänligt skrivet men … kan man ta det som något annat än personlig kritik? Jag blev ledsen. Jag blev irriterad. Jag blev sur.  Och elak.

Kritik i all ära, och den är säkert befogad, för det skulle gå att göra mycket mer med hemsidan om bara tiden fanns, det är jag väl medveten om, men jag tycker inte att man tar det via mail? Man sätter sig ned och har en (förhoppningsvis konstruktiv) diskussion, öga mot öga.

Nu slutade detta med att jag i princip ”sa upp mig” och jag hoppas innerligt att dom har min efterträdare stående i kulisserna för min motivation att lägga två strån i kors på den fronten försvann snabbt. Jag hoppas också att efterträdaren har ett brinnande intresse (och oceaner av tid) för detta och inte är en entusiast som tröttnar efter ett halvår. Det har hänt förr.

Min motivation att göra klubbtidning minskade också kraftigt. Lyckades halvt om halvt säga upp mig även från den funktionen, dock med något års uppsägningstid. Tyvärr.

Egentligen borde jag sätta mig och jobba med tidningen NU. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker göra något annat. Riktigt vad har jag inte bestämt, huvudsaken är att det är något annat. Så kanske jag har lugnat mig till helgen och kan ta tag i det. Just nu är jag bara; ledsen, sur, bitter och elak. 😦

Nu får vi nog snart åka på vilohem. Både hundarna och jag. Igår kväll var vi nämligen och tränade – igen! Lite chockade är vi nog allihop över denna drastiskt ökade träningsdos? Nu har det varit hundträning fyra av de senaste fem dagarna. Var ska detta sluta? 🙂

Träningen gick riktigt bra. Fortsatte leka med Iza, idag med fokus på lite mer bryta-övningar. Hon verkar faktiskt tycka att det är riktigt roligt, nu när hon fattat grejen. Vid ett par tillfällen var hon på väg att ”pysa iväg” och käka harskit men – kom på att jag hade den roliga bollen och vände (nästan) självmant! Tänk om jag fått dom här tipsen för 5-7 år sedan? Då kanske vårt liv, och vår tävlingskarriär, sett helt annorlunda ut? Nu måste jag bara modifiera (=byta snöre) i några bollar för den vi har ger snart upp. Jag är sannolikt den största icke-klättrande konsumenten av tunna klätterrep i stadens klätterbutik.
Karlsson fick köra igenom några lydnadsmoment och det gjorde han med den äran. En platsliggning med nio hundar, de flesta okända för honom, blev det också. Han satte sig efter någon minut men när jag lagt om honom låg han, om än lite oroligt. Totalt blev det iaf fem minuter. Sen har han fått lite låsningar på fjärrdirigeringen. Nu krävs det helt plötsligt en massa kommandon innan han växlar position? Kan ha berott på att jag, för att simulera tävlingsledare, la honom med ryggen mot några människor och hundar, bara några meter bakom? Mycket lek blev det för hans del också. En bit ”ludd” i snöre var nästan lika OK som pip-draken…

*****************

Igår kom det ett mail från Gino igen, med ett par bilder tagna på tremånadersdagen som inföll igår.

***********

Tja, vad kan man säga? Han ser ju ut som en… som en… borderterrier? Söt som socker  alltså! 🙂