Idag blev det åter djävulsrundan på lunchpromenaden. Hade ett stilla hopp om att husse och matte till den gigantiska hundflocken skulle befinna sig på någon form av jobb och att hundarna därmed skulle vara inomhus.
Jag trodde fel.
Naturligtvis var det en hel hög hysteriska hundar ute i trädgården.
Men…
…matte var också ute. Eller… hon gick ut och tittade vad som hände.
Sen gick hon in igen!
Inte minsta försök till att få tyst på, eller samla ihop, hundarna. Det hade förmodligen inte varit en genomförbar uppgift men jag hade uppskattat om hon åtminstone försökt. Inte bara skitit i det!!!
Innan husse och hundarna blev attackerade av hela flocken var det inget större problem att ta sig förbi där. Iza var naturligtvis nyfiken men fullt hanter- och kontaktbar och då hetsade inte Karlsson upp sig heller. Numera har hon alla taggarna ute och fullt beredd på att försvara sig om historien skulle upprepa sig och överför självklart detta på lillebror som tycker hela situationen är tämligen läskig. *suck*
vallterrier.com 
Jag hade faktiskt en oväntat positiv upplevelse vid ”pudelhuset” i våra krokar häromsistens. En matte (?) satt på altanen och när vi kom traskande kallade hon till sig den (för ögonblicket) enda hunden som syntes på tomten. Och behöll dess uppmärksamhet ända tills vi passerat! Det kanske finns ett visst hopp där ändå…?