När det strular med spåren så känner jag mig ofta som bambi på hal is. Jag funderar och grunnar, blir osäker och vågar knappt göra ditten och ännu mindre datten. Med Iza är det inte så noga längre, hon är så rutinerad nu att hon fixar även en klantig eller feltänkande matte utan att få men för livet. 😉 När det gäller den lilla terriern däremot blir jag osäker som den värsta nybörjare.
När jag tänker efter så har jag faktiskt en rätt stor kunskapsbank att rota i. Ett snabbt överslag över mina utbildningar/kurser ger följande resultat:
• Fem veckor på Kindslägret
• Ca fem-sex organiserade helgläger
• Ca 6-7 kennelläger och klubbläger samt naturligtvis massor av träningstillfällen med andra spårgalningar
Jag har alltså gått utbildningar för både svenska och norska mästare, årets brukshundsförare samt massor av duktigt folk som har massor av rutin även om de inte har några mästartitlar. Vissa har varit underbara och andra naturligtvis mindre underbara. Kontentan är dock att det finns ganska mycket problemlösningsmaterial att rota fram ur hjärnförrådet. Jag delar gärna med mig till träningskompisarna och har idéer, mer eller mindre bra, men när det kommer till min egen hund så blir jag ruskigt osäker. Ska försöka sluta med det nu! Och våga prova. Han är ju för jösse namn en terrier! 🙂
vallterrier.com 
Det är ju precis det där ”att våga prova” på sin egen hund som ställer till det hela för min del med. Jag blir så himla mån om att det måste bli rätt direkt så att jag blir liksom handfallen istället. Och det är ju inte så lysande då det kommer till den osäkra belgardamen i huset. *suck*
Varför är man sån?
Vad det gäller vissa moment i lydnaden är jag ungefär likadan. Om jag inte vet vad jag ska göra så gör jag ingenting. Och det är ju rationellt? Men i spåret borde jag inte vara så himla feg som är ibland.