Kategori: Uncategorized

Gårdagens träning/uttagning för sjuhäradsmästerskapet kan inte beskrivas med några andra ord än – pinsamt och katastrofalt, åtminstone för den lilla hunden och hans matte.

Den lilla hunden (som vill vara anonym) och den lilla hundens matte (som också vill vara anonym) utförde en bedrövlig version av lydnadsmomenten i högre klass. Å andra sidan kan man tycka att den lilla hundens matte (som fortfarande vill vara anonym) borde ha lärt sig att man inte laddar för ”tävling” genom att stå och snacka skit med klubbkamraterna och sedan gå in på plan och tro att saker ska fungera.

Den lilla hunden (som vill vara anonym) gjorde inte ett enda moment rätt, eftersom den lilla hundens matte (som faktiskt också vill vara anonym) gjorde alla fel man kan tänka sig. Och några till…

Övningen kan sammanfattas med orden; okoncentration, skall (på fel ställen), gläfs, pip och morr och allmänt slarv.

Om den lilla hundens matte istället valt att gå på allsvensk fotboll (som hon kunde ha gjort) hade det förmodligen enbart haft en positiv inverkan på den framtida brukskarriären.

Nu stoppar den lilla anonyma hunden och hans lika anonyma matte den erfarenheten långt ner i minnenas ryggsäck, men förhoppningsvis lärde de sig ändå något av ”incidenten”.

Tack vare Florsocker har jag hittat en ny favorit. Har aldrig hört talas om varken Sivert Høyem eller hans band Madrugada. Med tanke på mina något ansträngda (arbets)relationer med grannlandet i väster är det lätt förvånande att helt plötsligt ha en ny idol som är… norsk?! Hur som helst har han spelats flitigt på Spotify igår och idag, och vilken röst han har! 🙂

Igår fick jag en förfrågan från min chef om jag ville följa med på fotboll ikväll, Elfsborg – Malmö. Han hade fått sponsorbiljetter från vår tryckleverantör. Mitt fotbollsintresse är ju ytterst begränsat, men någon gång ibland kan det ändå vara kul om jag slipper sitta bredvid husse som genomgår en personlighetsförändring i sådana sammanhang. Den här gången hade jag ju garanterat sluppit sitta bredvid husse, men jag tackade ändå nej med motiveringen; -Jag ska träna hund! Ikväll börjar nämligen träningen/laguttagningen inför Sjuhäradsmästerskapet. Även om det sannolikt finns de som är betydligt bättre skickade att ingå i laget så erbjuds det ett antal bra träningstillfällen, och det tänker jag inte missa. 🙂

Trots att jag i förra inlägget lovat att lägga träningsnördinlägget på annat ställe idag så måste jag ändå berätta om hans platsliggning igår. Det var okända hundar som låg bredvid så jag var lite skeptisk till att gå och gömma mig och stod först synlig. Han låg och tittade intresserat omkring sig och när han inte såg smet jag iväg och gömde mig bakom containern. Då blev han betydligt mer fokuserad (jag hittade ett kikhål, perfekt storleksanpassat för en bt) och la ganska snart ner huvudet. Under tiden hundarna låg plats med skott pågick det förhållandevis livlig träning av framåtsändande, ungefär 8-10 meter bakom deras rumpor. Och där låg min lilla hund – stilla som en gråsten. Är det konstigt att man älskar honom. Ibland… 😉

Det är tydligen sant, för detta kom med posten igår:

Kan väl nästan vara värt en ram? 🙂

Dessutom var det publicerat i Borderterrierbladet som kom här om dagen.

Bucklan har jag fortfarande inte sett röken av, men om tre veckor är det dags för rasspecialen och då…

Rapporten om gårdagens hundträning kommer åter igen bli extremt nördig så den hamnar i den här bloggen om en stund.

Har man någon gång försökt göra prydliga galoppombyten på en häst (vilket jag gjort, försökt alltså) så kan man inte göra annat än citera Aretha Franklin – respect!

(Härda ut, galoppombytena kommer mot slutet.)

Jag har inte vett nog att vara så besviken som jag troligen borde efter söndagens tävling. Vi lärde oss nämligen jättemycket! Vi behöver tävlingserfarenhet och det fick vi, även om det naturligtvis behövs mycket mer sådant.

Om jag ska försöka summera de positiva erfarenheterna så blir det ungefär så här:

• Jag verkar ha hittat en lagom nivå på uppvärmningen, och då ser jag till hela veckan innan och även på tävlingsplatsen på morgonen. Även om vi nu nollade ett gäng moment så var det inte pga av att han var för trött eller för pigg utan pga … annat. 😉
• Karlsson ligger faktiskt plats även om det är iskallt och han aldrig hört skott på just den platsen innan. Jag behöver inte oroa ihjäl mig för detta alltså. Andra hundars agerande kommer dock fortfarande att leda till viss nervositet hos matte. Platsen ÄR ett jävla moment, det är bara att konstatera, men ett litet snäpp lugnare känner jag mig.
• Jag gick in med okopplad hund på plan och gjorde mig ingen brådska. Gjorde ett par halter och vändningar på väg fram till startpunkten. Rätt modell! Med koppel på skärper vi inte till oss lika mycket, varken han eller jag.
• Karlssons scenskräck verkar ha lagt sig. Att det stod folk och tittade och kommenderade brydde han sig inte om nämnvärt.
• Jag var duktig och sprang direkt av plan och megabelönade när vi var klara, vilket jag annars har en tendens att glömma. Duktig matte!
• Jag taggade igång honom på rätt sätt när vi väntade på spåret. Först plockade jag ut en pip och magväskan och gick iväg en liten stund på egen hand vilket verkar få honom att tro att jag varit ute och gömt pipen i skogen. Sen på med sele och lina vid bilen och sen bara laddade jag honom med ”var är spåret” med peppande tonfall ända fram till upptagsrutan.
• Jag fick bekräftat att jag kan känna i linan, och se på hunden, när han spårar vilt.
• Jag lärde mig även att jag måste hålla ihop min hjärna, och hålla i linan bättre. Hade jag gjort detta hade han inte fått larva iväg på den felaktiga loven i slutfasen.

Och så lärde vi oss säkert en hel massa annat som jag inte kommer på just nu. 🙂

Igår kväll åkte vi till klubben och fortsatte träningen. Testade framåtsändande med vår nya ”grupp” bestående av påklädda träställningar. Det gick hyfsat. Ibland. Men vid första skicket fick han ett riktigt tokspel när bollen kom farande över huvudet. Han drog ca fem varv runt plan i 180 knyck med den hyfsat tråkiga bollen som han alltid brukar komma in med direkt. Inte ens muta i form av pipkrokodil funkade? Nåja, jag fick tag på honom och då hade han fått ur sig det värsta och blivit ungefär 300% lydigare. 🙂

Sista tiden har jag ju försökt köra in ställandet på inkallningen genom stanna-back. Dvs han ska först stanna och sen backa. Förväntan på backandet skulle förhoppningsvis leda till ett snabbare stopp. Det har funkat bättre men inte helt bra. Igår testade jag bara ”back”, kombinerat med handtecken och se – det gick riktigt bra?! Med den höga farten kom han aldrig in i själva backandet men det blev ett ganska bra stopp. Nu var jag ju inte ute på 50 meters håll, det var det för trångt för på plan, men ändå. Ska fortsätta på den linjen, och förhoppningsvis kunna fasa ut handtecknet, så får vi se var vi hamnar. Kan det vara så enkelt att det bara var ett nytt kommando som behövdes?

Körde också långa kryp med mycket pepping. Gäller bara att balansera det så att han inte börjar bli hög.

För ovanlighetens skull var även Iza med och fick sig ett litet pass. Hon skötte sig över förväntan med tanke på att hon inte varit på klubben på … gud vet när? När det var dags för platsliggning med skott var de flesta hundarna på nedre plan. Tarrak var dock på övre och för att inte störa i onödan la jag Iza plats också, men stod kvar i kopplets längd. Hon kunde ju få föregå med gott exempel för Tarrak också. Trodde jag… Vid första skottet lyfte hon på huvudet men la ner det igen. Vid andra skottet låg hon kvar med hakan i backen. Vid tredje skottet reste hon sig och smög fram till mig, lätt stressflåsande. Jag la om henne och får samma reaktion på fjärde skottet?! Vad är det som händer? Har jag helt plötsligt fått en skottberörd hund vid nio års ålder? Hon som alltid varit på gränsen till idiotiskt skottfast. Hon var ju inte på något sätt hysterisk igår, men påverkad. Kanske kan hon ha någon irritation i öronen efter att ha gått med tratten? Får hoppas att det är det…

Då har vi debuterat i högre klass spår, och rubriken syftar på pinnarna i spåret! En varning kanske är på sin plats, för det här blir riktigt, riktigt ”nördigt”.

Efter två nätters urusel sömn (började drömma tävlingsmardrömmar redan i fredags natt?!) så landade vi på Ulricehamns BK strax efter 07.00 i morse. Det var kallt (+2° och iskalla vindar) men solen sken så jag kände mig ändå hyfsat lugn inför platsliggningen. Vi drog startnummer fem och när det var dags för platsliggning hade solen gått i moln och det var om möjligt ännu kallare… Min stora nervositet, att han inte skulle lägga sig, kom dock på skam och han damp i backen. Skönt! Sen var det några nervösa minuter bakom skjulet men domarna såg lugna ut och inga hundar kom tassande. Samtliga hade legat lugnt och fint och fått 10 poäng. Härligt! Litet träsktroll var dock rejält frusen när jag kom tillbaks och skakade som ett asplöv. 🙂

Lydnaden gick … sådär, och framför allt inte som förväntat. Lyckades hålla ihop honom bra i starten på fria följet och han var med mig hyfsat hela vägen trots en del missar som avspeglade sig i betyget. Men han var åtminstone med och det var huvudsaken.

Inkallning med ställande blev en nolla, trots dk. Han stannade ca fem meter framför mig, men det var lite för sent för att det skulle bli något betyg.

Framåtsändandet gick åt skogen. Där borde han ha kunnat få betyg men eftersom vi nollat redan efter första sträckan avstod jag sträcka nummer två och bröt momentet.

Sen kom dagens första riktigt negativa överraskning. Krypet, hans paradmoment! Först krävdes det tre kommandon för att få honom i liggande position. Han var helt uppslukad av något luktagott lite längre bort. Men ner kom han till sist och började krypa om än något sakta. Efter halten blev det ännu långsammare och när det var en meter kvar till ”mål” la han helt sonika ner hakan och vägrade fortsätta!? Förmodligen kände han min frustration över allt strul och är matte irriterade brukar det ju alltid vara bra att lägga ner hakan…?!

Efter det gick det sakta men säkert uppåt, poängen finns nedan. Den positiva överraskningen var tungapporten som strulat på träning men inte vållade några som helst problem idag förutom lite, lite tugg på slutet.

Efter en del väntan bar det iväg ut på spåret. Ett (terrängmässigt) riktigt fint spår visade det sig vara. Upptagen har ju varit ”sådär” men han gick hyfsat rakt ut och drog iväg åt vänster. Jag hängde på och det var uppenbarligen rätt för ingen ropade tillbaks mig. 🙂 Vi hittade första pinnen, och sedan vinklade han direkt åt höger, tillbaks mot upptagsrutan?! Dessutom tydde intensiteten på att det var vilt han hade i näsan. Efter ca 50 meter tänkte jag vända och gå tillbaks eftersom jag (faktiskt!) hade koll på var vi varit. Men vad gör den lilla terriern då? Jo, han vänder självmant, drar tillbaks till platsen där vi hittat pinnen och säger ”sådär, nu har jag kollat det, nu kan vi fortsätta med det vi höll på med”!!! Mycket förvånad och imponerad matte hänger med och vi plockar pinnarna en efter en. När vi börjar närma oss vägen (och har sex apporter) vänder han helt plötsligt, via en ”lov”, tillbaks åt det håll vi kom ifrån – och plockar en pinne! Den sjunde! Allt tydde dock på att han tagit bakspår till den och när jag försökte få honom att spåra samma väg åt andra hållet var han inte med på noterna – där hade han ju redan varit. Vi vinglade omkring en stund och till sist satt han praktiskt taget i knät på mottagaren… Och klockan visade på 32 minuter av de tillåtna 30… Det visade sig att vi missat slutet med ca 10 meter (och två minuter). Hade han hoppat över loven på slutet, som var ganska stor, hade vi fixat det och åtminstone blivit godkända. Nu blev det en bruten tävling i meritlistan istället. En klen tröst är väl att ytterligare tre (av sju) ekipage bröt spåret i högre klass, och fem av åtta i lägre klass.

När uppletande var över för de som klarat spåret passade vi på att träna i rutan, mest för att kolla om han kunde hålla ihop en hel tävlingsdag, och tja… det var väl inte lysande på något sätt men det verkade finnas en del bränsle kvar och även en och annan hjärncell i funktion.

Dagens betyg:

Fritt följ: 6,5/7 och en lååång rad med domarkommentarer

Ink m ställande: 0/0

Framtåtsändande: 0/0

Kryp: 0/0

Skall : 9/7 (kr dk, bättre distinktion önskas)

Tungt föremål: 8,5/8,5 (ngt tugg i slutet)

Hopp över hinder: 10/10

Platsliggande m skott: 10/10

Spårupptag: 10/10

…och sen bidde det inga fler betyg. Jag hade väl inga större förhoppningar om en uppflyttning men ett godkänt resultat hade ju varit lite kul, om inte annat för att försöka kapa åt sig vandringspriset Årets Bruksborder nästa år igen…

Litet träsktroll har redan däckat och sover gott. Frågan är om inte jag snart gör detsamma?

***

Uppdaterat, en stund senare:

En slagen (anti)hjälte. På platsliggningen var jag förresten glad att
han för tillfället är ett pälsmonster. Det värmde nog lite extra. 😉

Idag har det inte varit någon wow-dag. Jag inte varit i närheten av någon hundträning. Det enda hundrelaterade är att jag och Iza (!) har gått en rejäl promenad på tu man hand i solskenet. Det var länge sedan nu, men det är alltid lika skönt när det blir av. Hon är en helt annan hund när hon slipper konkurrera med lillebror om matte, luktfläckar och ätbara delikatesser. Dessutom gick vi en gammal favoritrunda som nu åter är tillgänglig eftersom markägaren gjort iordning den förstörda vägen. En betydligt lugnare och beghagligare runda än t ex djävulsrundan, för alla inblandade. Tyvärr glömde jag kameran och missade därmed en del fina bilder. Hade ju passat bra när jag bara hade en vildhund att hålla ordning på.

Karlsson fick som omväxling gå ut med husse på tu man hand. Nyttigt för honom!

I övrigt har jag ägnat mig åt min sista deklaration som egen företagare – pest och pina! Företaget la jag ner i slutet av förra året så nästa år kan jag deklarera som en vanlig människa. Det där med att det skulle bli enklare att driva enskild firma, med mindre pappersexercis, det stämmer dåligt… Och får jag någonsin för mig att starta eget igen skall det finnas utrymme i budgeten för att lägga ut bokföring/deklaration på någon som är bättre skickad för sådana arbetsuppgifter än vad jag är.

För övrigt kan jag konstatera att en ”snart” tydligen är en dryg vecka. *skäms* Penséerna jag köpte på långfredagen, och som kompletterats under veckan, har hamnat i sina krukor idag… Dessutom blev det alldeles för många så jag har penséer på en massa konstiga ställen. Och när jag ändå var igång slängde jag ner klematisen i en stor kruka på altanen så får vi se hur det går med det projektet?

Jo förresten; i ett litet försök att skjuta upp deklarerandet registrerade jag mig i morse på hundarhundar.se. Jag har också författat mitt första träningsinlägg. Jag kommer naturligtvis fortsätta skriva om träningen här också, men jag kanske blir lite mer detaljerad på det andra stället? Vi får se hur det utvecklas.

Efter en tripp till Mjölby tur och retur är jag helt slut, såväl fysiskt som psykiskt… Karlsson var med och han är också hyfsat trött. Men det kanske mest beror på att passagen av Ulricehamn på hemvägen tidsmässigt passade utmärkt för en liten träningsträff med Asta & Co?

Vi får se om jag orkar hålla mig vaken under ”Så ska det låta”?

I avvaktan på att jag ska orka skriva något mer matnyttigt (?!) kan ni ju kika på detta. Jag ska registrera mig. En annan dag. Kanske i morgon?

Jag vill varna känsliga läsare! Nu kommer ytterligare ett hyllaterriern-inlägg.

Å andra sidan var han ju ganska billig igår så det kanske jämnar ut sig. 🙂

Vi har just varit ute och spårat. Ca 500 meter var spåret, och han var så duktig. OK, allt är inte klockrent, han går av ibland och pysslar med annat ibland, men han har ändå full koll på något sätt. Och om han verkligen tappar spåret så söker han bakåt, varje gång. Det lustiga är att det underlag där han spårade som allra bäst idag (hög intensitet och utan tapp) var på knastertorr barrmatta?! Där gick han som en liten dammsugare. Där det var mjukt och lite fuktigt, och rimligtvis borde vara enklare, sjönk intensiteten något? Nåja, han löste det fint där också.

Dagens roligaste var dock kotten! Jag plockade upp en grankotte ”på vägen”, höll i den en stund, och la den sedan som en apport. Och vad gör den lilla terriern? Jo, han tvärnitar, funderar i en halv sekund på hur den kan lukta matte/människa? Sedan bestämmer han sig för att om den luktar matte så har hon förmodligen tappat den, och sedan apporterar han kotten. 😀 (Och ja, jag är helt säker på att det var rätt kotte eftersom just den fläcken var tom på kottar och jag vet exakt var jag la den. Dessutom tror jag aldrig han har tagit en kotte i sin mun förut, utom möjligen när han var valp.)

Nu ska vi jobba mycket på upptagen för där är det fortfarande inte klockrent på något sätt. De senaste gångerna har han förvisso valt rätt håll, men vägen fram till spåret är oerhört förvirrad och hade jag inte vetat exakt var spåret går i det läget hade han nog kunnat lura skjortan av mig – flera gånger.

Men frånsett det så har han höjt sina aktier idag. 🙂

You type 345 characters per minute
You have 46 correct words and
you have 3 wrong words

http://swedish-speedtest.10-fast-fingers.com/

Skrivmaskinsundervisningen på gymnasiet (ja, på stenåldern hade man faktiskt skrivmaskinsundervisning) gjorde uppenbarligen lite nytta. Och de yngre läsare som inte vet vad en skrivmaskin är kan kolla här! 😉

Hittade testen (för andra gången) via Sandra. Förra gången jag gjorde den fick jag inte ut något resultat, men den här gången gick det vägen.

*******

Uppdaterat ett par timmar senare:

You type 391 characters per minute
You have 49 correct words and
you have 0 wrong words

Bättre blir jag nog inte…

…efter håren!

Hittade den här länken hos Eva Bofäldt och eftersom jag inte kunde komma på en bättre rubrik snodde jag den rakt av, för den är verkligen … mitt i prick!

Igår åkte jag upp till klubben i god tid med ambitionen att ragga upp ett par människor till en framåtsändandegrupp och köra det innan invasionen (öppen träning). Allt gick planenligt; viss aktivitet på agilitybanan men tomt på resten av den stora planen. Två människor (T & B) raggades upp och placerades på lämplig plats. Träsktroll kopplades loss och – rymde!!!?

Jag märkte att han var extremt intresserad av agilityaktiviteterna men… jag litar på min hund. Visst var det så?

Den lilla råttan drog som en avlöning, i 180 knyck, tvärs över hela plan med siktet inställt på liten brun-vit russel. Som tur var så såg husse till liten brun-vit russel vad som var i antågande och fångade in sin hund och höll honom högt. Tack och lov! Liten brun-vit russel var nämligen INTE av det vänliga och timida  slaget. Han lät som ett helt sågverk i famnen på husse. K:s ambition var troligen att leka jaktlekar (helgens båda hundbesök har kanske satt sina spår?) men det hela hade nog utan större problem kunnat utvecklas till ett fulländat slagsmål…

Extremt irriterad matte utförde språngmarsch tvärs över plan. Greppade terriertrollet i nackskinnet, höll en djuplodande föreläsning om (o)lämpligheten i beteendet, bad rodnande om ursäkt till russelhusse, avskedade framåtsändandegruppen och bytte appellplan…

Puh… detta var alltså tredje gången på tre år som detta händer?! Första gången var han valp, andra gången var för ett år sedan när han tyckte att en bc hade en extremt charmig leksak – och så nu! Och det är alltid lika pinsamt! På övre plan visade han inga liknande tendenser men där bestod klientelet å andra sidan av schäfrar, schäfrar, schäfrar samt några andra brukshundar som ägnade sig åt traditionell lydnadsträning, m a o arbetskamrater och inte lekkamrater.

Fick tag på en ny framåtsändandegrupp på två personer och tja… det gick väl sådär. Delvis bra, delvis mindre bra. Gjorde lite inkallningsövningar med backa-tänk och det funkar hyfsat. Än så länge krävs dock både muntligt kommando och handtecken. Lite annat smått och gott hann vi också med och höjdpunkterna var väl fria följet som, ur min synvinkel, såg riktigt bra ut samt en tungapportering som troligen var 10-mässig. För en gångs skull lyckades jag bryta där och då, och stoppa undan apporten, annars är jag ju rätt mycket för ”baraengångtill”.

Ikväll ska vi försöka få till ett spår är det tänkt… Och i morgon drar vi till Östergötland tur och retur.

Att vänja mig vid bra väder har aldrig varit ett av mina större problem. Därför var det nästan surrealistiskt att vakna till en grå himmel och regn i morse. Dessutom var (och är) det lite lagom råkallt… Regnet upphörde efter ett par timmar, och var aldrig särskilt ymnigt. Ska jag vara ärlig hade det nog behövts mer… Nåja, det kommer väl. Summan av nederbörden verkar vara konstant. Frågan är bara när den kommer? En kvalificerad gissning är – under min semester.

Gårdagens träningspass blev, precis som planerat, lugnt. Platsliggning med skott och dold matte. Den lille låg sååå fint. Jag tjuvkikade lite (utan att han såg mig) och vid första skottet vred han på huvudet men sedan hade han legat som en ”staty” enligt ”tävlingsledaren”. 🙂 Lite backa-övningar (hund backar framför matte, bort från matte) hann vi också med och det går bättre och bättre. Förhoppningsvis kan bakåttänket leda till ett bättre ställande på inkallningen? Det känns som om det går framåt. Kanske…?

Och nej, det var inte det tipset jag fick på kursen för just det momentet, men vi diskuterade backande i andra sammanhang och så tänkte jag till. Tipset vi fick blev ingen succé för vår del så nu provar vi detta istället.

I övrigt gjorde vi inte så mycket utan åkte hem tidigt och stoppade matte i säng redan vid 21-tiden vilket var mycket välbehövligt. Idag är jag piggare men har fortfarande en lätt huvudvärk som gnager. Irriterande…

Att SKK:s dopingreglemente är löjligt omfattande kommer väl inte som någon överraskning. Framför allt som mycket av det inte går att kolla med några blod- eller urinprov i världen, men frågan är om inte detta tar priset?

http://www.skk.se/ovrigt/hundvast20090414.htm