Kategori: Uncategorized

Borderterrier är en engelsk ras. Då får det väl anses som ganska exeptionellt när Southern Border Terrier Club måste hämtar bilder i Sverige för att illustrera sin hemsida? På startsidan ser man Karlssons halvsyster Manda som blev Årets Border förra året. Och på den här sidan (vid regel 9) ser man Karlsson i full galopp i snön. Dom kanske tyckte det var lite exotiskt? 🙂

Jag har klippt Karlsson i pulpan. På höger framtass! Denna tass som han, av någon outgrundlig anledning, är hysteriskt rädd om. Det lär ju inte bli enklare nästa gång det är dags…

Det blödde bara yttepyttelite men han betedde sig självklart som om vi försökt ta livet av honom *suck*.

Blev uppmanad av Mysla att besvara dessa frågor så då gör jag väl det. 😉

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan 1 januari 2006. Tyckte det var ett bra sätt att inleda det nya året och eftersom det var valp ”på gång” kändes det som om jag skulle få en hel del att skriva om.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Bild och bild… vet inte om jag hade någon direkt bild. De bloggar jag läst var mestadels ganska opretentiösa, skrivna av vanliga människor. Politikerbloggar och kändisbloggar har aldrig tilltalat mig speciellt.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Mårr, CP-pappan och Sanna M
Bloggar med självdistans och ett härligt, lite skruvat språk som jag uppskattar.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Inget speciellt. De skiljer sig nog inte så mycket från idag tror jag.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Dagligen; ett 10-tal, och ytterligare  några lite mer sporadiskt, mest beroende på att jag vet att de inte uppdateras speciellt ofta.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
100% dagboksbloggar. Om man nu inte räknar alla dagboksbloggar som handlar om hund som ämnesbloggar. 😉

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Kaia.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Bibbi

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Sambon tycker det är megafånigt. (Jaha, så nu kan hela vääärlden läsa då…?!) Pappa tycker det är jätteroligt och läser varje dag. Det är på den nivån så vi vet knappt vad vi ska prata om i telefonen numera… I övrigt tror jag inte ”mina  närmaste” vet om att jag bloggar. Om mamma hade dator skulle hon säkert också läsa och tycka det var roligt.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vet ej men det tror jag nog.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Ja det tror jag. Det känns ganska bra.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Personliga problem och konflikter hemma t ex. Finns ingen anledning att lämna ut mej själv och andra på det viset eftersom jag inte är speciellt anonym i mitt bloggande.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Huvudorsaken är nog att jag gillar att skriva samt att jag ville dokumentera livet med den nya hunden. Skriver mycket i mitt jobb men då är det uteslutande säljande texter vilket ibland står mig upp i halsen så därför är det skönt att skriva bara för sin egen skull. Men bekräftelse… visst. Börjar det glesna mellan kommentarerna känns det trist för då får man ju inte bekräftelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Delvis. Men det är nog få som lämnar ut ALLT  i en blogg även om vissa är väldigt öppna.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja.
16. Kan det vara “skadligt” att blogga?
Det beror nog på hur, och om vad, man bloggar. Själv håller jag det hela ganska neutralt. Däremot är det beroendeframkallande… Och det kanske är skadligt? 🙂

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Nej. Som sagt, håller mig ganska neutral och är inte ute efter att provocera.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Har passerat det impulsiva stadiet och tänker efter både en och två gånger innan jag klickar på ”skicka”.

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Det skulle väl vara att jag får lite dåligt samvete om jag inte uppdaterar någon dag.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Det tror jag att jag gör, och i så fall är det nog ingen större skillnad mot idag.

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Det vore konstigt om det INTE hade det?

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Att jag fått kontakt med en del människor jag säkert inte ”hittat” annars samt att jag dokumenterat mitt ”hundliv” ganska väl. Jag håller t o m på att skriva ut alla min blogginlägg men det tar ett tag… Kul att gå tillbaka och läsa i om några år kanske?

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Se första meningen ovan samt att man får en (begränsad) inblick i människors vardag.

Jag utmanar ingen denna gång men är någon sugen på att dokumentera sina tankar om bloggandet så varsågod!

Då var vi hemma igen efter några intensiva Skånedagar. I torsdags eftermiddag bar det iväg söderut med Kullaberg och Mölle-Hässle camping som mål. När vi kom fram visade det sig att det var fler än vi som kommit på samma idé… En natt fanns det plats! Klockan var så mycket så vi bestämde oss för att ta den natten och sedan dra vidare. Dagen efter visade det sig dock att folk som bokat inte dykt upp så vi kunde stanna kvar efter att vi flyttat en bit.

Fredagens förmiddag ägnades åt en tur till Kullens fyr. Solen sken men det var ganska kallt och blåsigt. Utsikten var självklart fascinerande tyckte såväl två- som fyrbeningar.

Kommer man från Öresunds kennel så måste man ju kolla in Öresund – noga!

Iza är född i Nyhamnsläge, endast några kilometer från Kullens fyr så det var egentligen ännu mer hennes hemtrakter. Idag, söndag, är det dessutom EXAKT 7 år sedan vi hämtade hem den lilla trollungen!

Därefter åkte vi, utan att ha förvarnat, in till Izas uppfödare och hann fånga dom i farten. De var på väg till Norrköping för att tävla i påsksmällen så det blev en kort träff. Ändå kul att ses och de såg, milt uttryckt, överraskade ut.

Eftermiddagen ägnades åt en tur på Kullabergs strövområde. Och varför ska man hålla sig på de utmärkta vandrigslederna när det går att improvisera. Första impulsen till improvisationen kom från husse men jag misstänker att han ångrade sig en och annan gång. Men mitt lokalsinne stod mig bi även den här gången och vi hittade hem. 🙂

Just precis så här trötta blir man efter att ha letat efter Kullamannen (och påskkärringar) på Kullaberg.

På lördagen blev det en härlig långpromenad utmed havet, företrädesvis med vinden i ryggen och solen i ansiktet. Hela helgen har det varit bitande kallt och riktigt blåsigt.

Fram på eftermiddagen bar det iväg mot Malmö för påskbesök hos K:s uppfödare, Öresunds kennel. Att detta sammanföll med att Elfsborg och Malmö spelade fotboll (på TV) var en lycklig slump – för husse. Jag och Karin pratade hund, tittade på valpar och tittade på busande bt medan hussarna samsades framför TV:n.

Karlsson fick busa rejält med tre av familjens fyra tikar. Den fjärde, Yla, hade säkert också gärna busat men det tanke på att hon är nybliven mor (5 dygn tidigare) fick hon hålla sig i skinnet. Hon såg dock mycket positivt på mänskliga besök i barnkammaren och visade stolt upp sin ”whisky-kull”. Fyra små hjälplösa varelser som ändå hade full koll på var mat och värme fanns. Fascinerande att se hur de söker sig rätt i tillvaron trots avsaknaden av ögon. De kommer säkert växa upp till alldeles bedårande individer. De har åtminstone en alldeles bedårande charmig mor att brås på. 🙂

Stolt Yla med sin fyra små rått… nej förlåt, valpar.

Karlsson fick först busa av sig rejält med sin mamma, Lucia.

Dom sprang, och dom sprang, och dom sprang…

…och brottades lite, och sprang en sväng igen.

Hjärtans roligt hade dom i den inhägnade trädgården.

Kolla stilen! (Detalj av Karlsson från bilden ovan).

Och så sprang dom ett varv igen…

…och det var inte alltid kameran (eller fotografen?) hängde med.

Och så kramas man lite… eller?

Time out!
Kolla mamma Lucias tunga! Ingen tvekan vem K ärvt sin tunga ifrån…

Han fick sig även ett race med halvsyster Manda. Förra gången var hon ”höggravid” så det var ingen större fart på henne. Nu var hon dock fit for fight igen.

”Kom igen då syrran!”

Familjens minsting Mercedes var lite blyg för farbror Karlsson till att börja med men det lossnade så småningom även om det inte fastnade på bild.

Söt som socker var hon naturligtvis, 7 månader gammal!

Resten av kvällen tassade Karlsson runt som en riktig tupp i hönsgården. Alla tjejerna tog hans närvaro med ro trots att han demolerade deras leksaker på löpande band. Efter en riktigt god påskmiddag bar det iväg norrut igen, tillbaks till campingen med en trött borderterrier i bagaget. Iza som tillbringat större delen av kvällen i bilen tyckte nog också det var skönt att komma hem.

Idag bar det iväg hemåt igen eftersom SMHI hotat med snö och husse fortfarande har jour. Egentligen hade vi tänkt stanna till imorgon men det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Och mycket riktigt, i samma sekund vi klev ur bilen hemma på gården började de första små flingorna singla ned!

Sammanfattning;

• Två personer och två hundar i en husvagn utan förtält är lite… trångt! Förtältet är jobbigt att få upp men helt klart värt guld när det väl är på plats.

• Husvagnslivet ÄR trevligare när det är varmt och behagligt ute och någon vintercampare kommer jag aldrig att bli.

• Ska man campa den här årstiden med mörka, kalla kvällar krävs en TV. Vilket vi hade. Dock gick det endast att titta på hyrd DVD eftersom TV-antennen vägrade samarbeta med digitalboxen. Ny TV-antenn ska dit inom kort.

• Skåne är mysigt men jag hoppas på lite varmare väder nästa gång.

…eller nå’t? Karlsson var lite morgontrött och inte alls på humör för en fotosession. Detta var det bästa vi lyckades åstadkomma. Hur många dåliga bilder det blev ska jag inte tala om. 😉

Nu fortskrider husvagnspackningen. Hur många fleecetröjor kan man tänkas göra åt på tre dagar?

Hur som helst… Ha en riktigt underbar påsk och må solen skina på er och vindarna sluta blåsa! Om ett par timmar åker vi mot Blåkulla. Eller var det kanske Kullaberg? 🙂

Igår kväll fick Karlsson följa med till klubben. Eftersom jag skulle vara ansvarig för den gemensamma träningen hann jag inte med mer än en egen hund. Vårt stora konfliktområde just nu är huruvida lagd hund ligger – eller inte. Det lilla barktrollet har uppenbarligen fått för sig att detta är någon form av frivilligverksamhet?! Han ligger ett tag men helt plötsligt får han för sig att han ska göra något annat – och reser sig. Och fort går det! När en schäfer (t ex) ska resa sig så ser man ju liksom signalerna en stund innan. Men eftersom benlängden på terriern är av en helt annan (kortare) dimension så går det liksom fortare… Det är inte det att han rusar iväg till någon annan hund utan helt plötsligt står han bara upp?! Antingen smyger han till mig eller också går han iväg någon meter och börjar nosa. Nåväl, vi vet åtminstone vad vi ska träna intensivt på närmaste tiden.

Det blev ”skottlossning” på klubben igår kväll också till min stora lycka. Inte i samma vilda västern-omfattning som i måndags men det var nog åtminstone 8-10 skott. Karlsson agerade som om han vore i det närmaste döv. Ingen reaktion alls. Skönt. Framför allt med tanke på att vi nu fått datum för MH. 22/4  är det dags. Jag är inte nervös men däremot oerhört nyfiken på hur han ska lösa det?

Idag kom Vi i villa i brevlådan. På baksidan finns en helsidesannons som förhoppningsvis är skapade av hyfsat proffessionella människor. Rubriken i annonsen är:

Woods. Bästa luftavfuktaren mot fukt.

En stilla undran; finns det luftavfuktare mot något annat än fukt? Och i så fall vad? Förslag, någon?

*********************

Korrigering; tidningen var Villamagasinet och det stod ”Bästa avfuktarna mot fukt”. Dock lika irriterande som den första varianten. Dessutom, om man har minsta kunskaper om marknadsföring så passar man sig oerhört noga för termer som ”bästa”, ”största”, ”billigaste” osv. Ska man använda dessa termer ska man ha extremt torrt på fötterna…

Igår kväll var det framåtsändandeträning på klubben. Därför hade jag bara tagit med mig Iza vilket jag ångrade bittert. Ja jag ångrade alltså inte att Iza var med, men jag ångrade att inte Karlsson var med OCKSÅ. Det visade sig nämligen att det skulle skjutas. Och det sköts! I uppåt 45 minuter var det en i det närmaste hysterisk skottlossning. Clint Eastwood, släng dig i väggen. Borås BK:s ordförande slår dig med råge. 🙂

Det sköts på platsliggning, det sköts på budföringar, det sköts på platsliggning igen, och så höll det på… Iza har ju inget större behov av skotträning, hon är ju så skottfast så man kan tro att hon är döv. Däremot hade det varit guld med Karlsson. Visst har vi tränat på skott, men inte så himla mycket. Hade varit gott att ha lite mer sådan träning i bagaget innan det är dags för MH. Vet f ö fortfarande inte om det blir MH i april eller maj, men får nog veta under veckan hoppas jag.

Framåtsändandet gick väl hyfsat, med tanke på förutsättningarna. Problemet är Izas extrema näringsdrift. Hon hittar mat ÖVERALLT!  När hon springer med bollen hon fått som belöning kan hon utan att tveka tvärnita och släppa bollen för att hysteriskt börja leta efter mat. Och hon hittar! Det mesta är nog faktiskt hundgodis men en och annan harlort slinker nog också ner. Förstår inte hur folk (och deras hundar) beter sig för att lämna så mycket godis på plan? Har gett upp hoppet om att kunna styra upp detta. Jag har försökt. Inför tävling är det bara att be en bön att appellplan är ren från hundgodis. Det var den INTE när vi blev uppflyttade ur lägre. Det är enda gången Iza stannat klockrent på en inkallning. Mitt på inkallningssträckan låg det nämligen någon form av delikatess. *hrmpf* Enda problemet var att i lägre klass är det rak inkallning… Inkallningen är ju normalt en klockren tiopoängare så det var onekligen snopet. Dock räckte poängen till uppflyttning ändå, även om det var på håret.

Nu har min favorit-border (näst efter Karlsson då) blivit mamma! Lilla Yla-stumpan fick 4 valpar i natt! Stort grattis till Yla och hennes matte, Öresunds kennel (tillika K:s uppfödare).

Yla är en supercharmig, pigg, glad, social och vänlig hund. Hon har fångat mitt hjärta, och jag hennes (tror jag). Vi fick ett ganska speciellt förhållande när vi hälsade på över en helg i somras. Inte utan att jag är sugen på en valp men NEJ, nu fixar jag inte fler hundar. 🙂

Ännu en dag med underbart väder har det varit. 13-15° i skuggan och 23° vid solväggen. 🙂

Förmiddagen ägnades dock åt spår tillsammans med L och dessa utspelade sig huvudsakligen i skogen så där blev inte fräknarna ett dugg irriterade. Karlsson fick två 75-metersspår med snör-apport i slutet. Han spårade i stort sett kanonfint, någon liten utvikning gjorde han väl, men i stora drag var det jättebra. Och pinnarna tog han utan att tveka. 🙂 Han låg på ganska bra i linan också, för att vara en borderterrier.  😉 Jag har ju fortfarande en tendens att jämföra med 27 kilo mycket välmusklad schäfer men, men… Jag är nöjd!

Iza fick ett originellt spår där L passade på att rasta sin hund samtidigt som hon la spåret. Detta innebar alltså att med ojämna mellanrum fanns det korsande riesen-spår. Detta verkade inte bekomma Iza speciellt. Vid något tillfälle kollade hon nog av men valde att fortsätta med ”rätt” spår. Jag var faktiskt ganska imponerad, trodde att det skulle bli struligare. Däremot har hon rusat förbi/över flera spårapporter?! Hon tog två apporter och två snusdosor med blodpudding. Var resten av pinnarna blev av vete sjutton? Vi bröt spåret innan det var slut, vid en pinne, eftersom det syntes att hon var rejält trött. För hennes del blev det ju ingen skillnad, spåret kunde ju lika gärna ha varit slut där. Det märks att värmen frestar på också, nu när dom inte är vana.

Spåret jag lagt åt F blev ganska roligt. F:s husse äger skogen där vi var och hade haft vänligheten att lämna ett antal fina stockar som var perfekta att balansera på. Det syntes att F fick mycket att fundera på. Hon valde att gå bredvid stockarna men löste det fint ändå.

När jag kom hem ”svimmade” jag i en solstol – och somnade! Blev därmed sittande lite längre än det var tänkt, men det var hemskt skönt. ”Det var jag värd” för att travestera en känd reklamslogan.

Ikväll är det naprapat-besök igen. 20.30. En hel halvtimme tidigare än förra gången!

Idag har vi hämtat hem husvagnen. Det måste väl innebära att våren är här på allvar nu? Jag hoppas åtminstone det. Allt, eller åtminstone det mesta, som behövs i vagnen är på plats och om vädret blir hyfsat i påskhelgen bär det iväg. Förmodligen till Skåne någonstans. Förvisso är det vår här men det bör ju vara ännu mer vår i Skåne. Eller hur?

Gårdagens spår till barktrollet gick käpprätt åt he….e. Ett ”appellspår” även den här gången och det började bra. Men sen var det stopp. Han ägnade mer tid åt att leta högar med aptitligt (?) rådjursbajs än åt att spåra. Till sist blev jag så frustrerad att jag selade av och gick hem. Inte för att jag tror att han lärde sig så mycket på det. Han fattade ju uppenbarligen inte vad vi höll på med? Men hade vi fortsatt att yra runt hade jag blivit ännu mer frustrerad och det leder ju inte heller till någonting. Men jag skyller på svärmor 😉 Hon hade nämligen varit ute på ett par rejäla promenader med honom under dagen, tydligen värre än vanligt, och han sov som en klubbad säl resten av kvällen. Sååå trött kan han inte ha blivit av sitt födosök på åkern?

Idag la jag alltså band på mig och lyckades för en gångs skull verkligen lägga ett kort (100 meter, max) rakt, enkelt spår med en pinne på slutet. Den här gången blev det i skogen för säkerhets skull. Kände att vi var tvungna att få upp motivationen båda två efter gårdagens fiasko. Och jösses vad han spårade! 🙂 För säkerhets skull hade jag lagt tre pinnar på slutet, med ca 10 meters mellanrum så att han skulle ha en chans att få ett vettigt avslut även om han knallade över någon. Han klippte (nåja) dock den första så jag hade inte behövt oroa mig. Sen hade vi sååå roligt. Vi käkade blodpudding (eller… just den biten överlät jag åt barktrollet), vi lekte sprättlekar med pinnen, vi käkade mer blodpudding, vi lekte med älsklingspipen och… käkade ännu mer blodpudding. Sen gick vi hem, nöjda och glada. På vägen hem frispårade han och – kors i taket – plockade självmant den andra reservpinnen. Jippiii! Naturligtvis blev det samma klang och jubelföreställning en gång till! Hoppas nu han har detta i minnet till imorgon när vi ska ut och spåra med L.

Efter det gick vi djävulsrundan, bara jag och K. Och den här gången blev det riktigt bra. Första stresstället är där den strävhåriga taxtiken Freja brukar attackera oss. Har nog inte skrivit om detta eftersom det sällan vållar några problem. Freja inser sin begränsning när Iza blåser upp sig. Iza behöver inte säga ett ljud utan visar klart och tydligt med sitt kroppsspråk att taxen bör göra halt på 10 meters håll och det funkar klockrent. Dock har det blivit ett stresställe för K. Idag var såväl tax som matte och husse ute. Taxen kom betydligt närmare innan hon gjorde halt nu när inte Iza var med. Vi stod och pratade ett tag med husse och matte utan att hundarna fick hälsa och Karlsson coolade ner betydligt. När vi sen passerade djävulshuset var självklart alla hundarna ute i trädgården. Liksom en uppgiven husse som satt på trappan och bara beskådade cirkusen… Jag hade dock laddat hela vänsterhanden med godis vilket ledde till att K gick i stort sett perfekt linförighet förbi hela kaoset. 🙂 Jag tror knappt han varken såg eller hörde, det fanns ju mat inom räckhåll! Hellre att han förknippar de hysteriska italienarna med godis än med akut stress iaf.

Slutligen var det dags för hästarna och se, där gick idag den ”tråkiga” hingsten och hans kompis. De orkar inte ens lyfta näsan från backen när man går förbi i motsats till den andra flocken som är vansinnigt sociala och nyfikna. Så där fick inte K något betalt för den lilla uppvarvning han påbörjat.

Nu ska vi ta det lugnt ikväll och ladda för morgondagens spårövningar. 🙂

Ikväll var det dags för Karlssons andra ”appellspår”. Dvs spår på åker. Han började kanonfint och var hur laddad som helst för att komma iväg. Misstänker att han hade förra gångens korvspår i minnet? Nåväl, han fick vatten på sin kvarn för även den här gången hade jag lagt ut några korvbitar. Inga mängder men någon här och någon där.

Summering:
• Några av vinklarna (det var fem vinklar) tog han klockrent. Vid någon gick han över och ringade jättefint bakåt när han upptäckte det.

• Han tog tre av fem apporter alldeles självmant. Jag sa inte ett ljud förrän han verkligen hade dom i munnen. De övriga två missade han helt och hållet, och jag också.

• Det går inte fort. Eller rättare sagt går det frustrerande långsamt. Förvisso har jag väl schäfertempot i kroppen men nu, på plan mark när jag inte behövde fundera på var jag satte fötterna, blev det ännu mer uppenbart hur långsamt det verkligen går. Han är noggrann och snusar sig fram som en liten dammsugare men tempot måste upp. Förmodar (hoppas) att det kommer när han blir säkrare men i det här tempot kommer vi aldrig längre än till appellen…

Får försöka hålla emot ännu mer i linan för att bygga upp tempot på kampen. Det är dock svårt att veta hur mycket man ska hålla när man är van vid schäferfart och schäferstyrka.

• Han äter. Och inte bara korv. *grrr* Åkern kryllar naturligtvis av rådjursskit och han tar sig en tugga med jämna mellanrum. Vågar inte ryta i för mycket för att han inte ska tappa spårmotivationen… Vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att få honom mer motiverad. Matskål i slutet kanske? Men då springer han förmodligen förbi varenda pinne… Vill ha fokus på pinnarna och att ”maten” kommer i samband med dom. *kliar mig i huvudet*

Iza är ju också pigg på att äta i spåret men hon har aldrig tappat fokus utan hela tiden vetat vad hon egentligen skulle göra. Karlsson blir liksom lite som Ferdinand när han hittar en härlig hög…

Hoppas jag hinner med en repris på detta imorgon. Om inte annat blir det i helgen!

…efter att ha lekt crackförgiftad bålgeting på en normal promenad. 🙂

Detta evinnerliga bäddande, han beter sig som den värsta skendräktiga tik. Iza vill ha släta ”lakan” men det vill INTE Karlsson… Gissa vem som vinner? 

Här har han på något mirakulöst sätt lyckats förflytta sig till arbetsrummet och, självklart, bäddat lika fint (?) där! 

Idag bestämde jag mig för att ta en, förhoppningsvis, lugnare runda. Det går förbi rottis-stället men man ser i ganska god tid om ”alla” bilar är borta och är dom det bör det inte finnas några hundar ute. Det var lugnt på tomten så vi kunde fortsätta som planerat. Nackdelen med denna runda är att man till stor del går i ganska tät skog = skugga. Djävulsrundan går till större delen i öppen terräng med sol, vilket uppskattas, särskilt så här års. Men trots allt var det ganska skönt med lugnet som råder på den rundan så det fick uppväga solbristen.

Så här såg det ut i slutet av promenaden när K slutat fara omkring som en bålgeting på crack. 🙂

Visst syns det att det är lillebror och storasyster? (mobilbild)

Gårdagens träning på klubben förflöt ganska väl. Enda smolket var att Karlsson helt plötsligt förträngt betydelsen av ordet ”ligg”. ”Ligg kvar” ingick inte heller i vokabulären?! OK, han låg en stund men när han tröttnade reste han sig och gjorde något annat. Inte bra! Det slutade med att jag fick ta till basrösten och tala om vad som gällde. Öronen krullade sig men – han låg. Det är nog dags att börja ställa lite krav när han tramsar på det viset för det var bara rent och skärt trams! Han är ju faktiskt stor pojke nu, även om matte har lite svårt att inse det med tanke på hans storlek. Annars skötte han sig fint så vi hade massor av skoj också. Och öronen rätade ut sig nästan genast. 🙂

Undrar om ”våra” skator har bygglov för sin 1,5-plansvilla på 5 rum och kök  + garage? Jösses vad de sliter varje vår för att få ordning på sitt bo. När jag sitter hemma och jobbar har jag perfekt utsikt över byggarbetsplatsen och det är riktigt intressant. Och vilka optimister de är ibland! De tar tag i smärre träd (nåja) och försöker släpa upp i tallen. Ibland går det, ibland går det inte… Men ihärdiga är dom. 🙂