Kategori: Uncategorized

Här om dagen blev jag kallad ”nörd” av MrArboc. Närmare bestämt pelargonnörd. 🙂 Tja, jag vet inte jag? Än så länge är jag betydligt mer hundnörd än legitimerad pelargonnörd, men ge mig ett år eller två så…? Blev dock lite tveksam till min ev. nördstatus när jag ratade jorden jag köpte på ICA igår och investerade i Hasselfors pelargonjord istället?! Tja, ska man göra det ska man göra det ordentligt. 😉

Hur som helst, kvällen har ägnats åt att ta sticklingar på mina pellisar efter order från min pelargon-mentor Ingrid. Hon har helt rätt, det skär i hjärtat att klippa av de kraftigaste toppskotten, som självklart har finaste blommorna och massor av knopp. Och sen ta bort blommorna och knopparna. It’s a hard world…

Trimbord är bra att ha till mycket. 🙂 De ska dock inte ”bo” där permanent. Det var bara under fotningen. (Observera schäferörat i bakgrunden.)

16 sticklingar blev det, närmare bestämt. Åtta ”bond-” (främst för att jag har flest sådana att ta sticklingar från), fyra mårbacka-, en äggskals-, en stjärn-, en pac. ice crystal- och en mörkröd hängpelargon. Dessutom har jag de fyra jag fick under Båstad-trippen. Var alla dessa ska husera under vintern är i nuläget något oklart… Och sen slog det mig som en blixt från klar himmel att jag, till våren, på något sätt måste ha plats för de övervintrade (och förhoppningsvis överlevande) när de ska väckas… Nåja, det är ett halvår till dess så jag kanske kommer på något. Jag har väl nämnt tidigare att vårt hus inte är särskilt stort?

Kvällens planerade hundträning regnade inne. När jag åkte in till stan för ett välbehövligt besök hos frisören öppnade sig himlen och bjöd på ett gammaldags hederligt skyfall. Fortare än 70 gick det inte att köra på motorvägen… Skyfallet lugnade ner sig och sen har det ”bara” spöregnat. Med tanke på att jag planerat träning både i morgon och på torsdag också, så unnade jag mig (oss) en kväll hemma. Dock kunde jag inte låta bli att ägna mig åt lite terrier-tortyr. Gick ut och körde en platsliggning med lill-hunden i regnet, och han låg. Han gnällde inte mer än vanligt, men tyckte nog det var ett sällsynt fånigt påhitt.

Och alltid retar det nå’n om jag berättar om mina fynd på hemvägen från stan. Sagaform har ju sitt huvudkontor och sitt lager här i stan. Tidigare körde man lagerutförsäljningar ett par gånger om året, men nu har man en lagershop under sommaren. Jag har blivit lite ”mätt” på deras saker och det är därför länge sedan jag var där. Idag åkte jag dock förbi, på väg hem från stan. Sommarshopen skulle stänga och hade ytterligare 25% på utförsäljningspriserna. Eftersom det var ett högst spontant besök var kontantförrådet begränsat, och man tog inte kort. Men för de 105:- som plånboken lyckades uppbringa fick jag med mig två läckra träskålar som ska få fungera som pelargonkrukor (nu var vi där igen!) nästa sommar, och två läckra ljuslampetter i vitt och rostfritt. Allt för 105:-!!! Och jag kanske retar någon mer om jag berättar att Cult Design brukar ha liknande utförsäljningar någon gång om året, och Mique, och… Det är inte BARA textil i Borås. 😉

(Min skiva med John Mellencamp är nu skickad från Ginza och borde alltså landa här i morgon. 🙂 )

På lunchpromenaden idag lyckades Karlsson glufsa i sig lite koskit. Inte första gången, så jag tänkte inte mer på det. 200 meter senare tog jag av koppel och halsband för att han skulle får rusa av sig, men han bara stannade och stod still. Strax började han se lite konstig ut, och första tanken var att han skulle kräkas. Sen började han skaka och då blev jag rädd. EP-anfall? Sen kräktes han lite, och lite till, och till sist kommer det upp några omgångar slemmigt kobajs… Han såg riktigt bedrövlig ut en stund, och till och med la sig ner och spydde. Men så fort han var klar var han som ett kvicksilver igen.

Människor har ju en förmåga att få avsmak för saker man spytt upp i osmält tillstånd. Men tror vi att han lärde sig något av detta? Näää… Förvisso åt han inget mer kobajs under den här promenaden, men det berodde nog snarare på bristande tillgång.

Ytterligare några hundra meter senare landade vi alla tre i ett hallonsnår, som även lillebror nådde upp till. Där blev vi kvar en stund. Izas min, när hon såg mig plocka ett hallon och stoppa det i munnen, var obetalbar: -Äter DU hundgodis? typ. 🙂

Runt 1987 väcktes mitt intresse för John (Cougar) Mellencamp. Då var skivan The Lonesome Jubilee nyss utgiven. För övrigt den enda skiva jag äger som både vinyl och CD! Jag investerade i allt tidigare utgivet och fortsatte sedan troget fram till 1996. Såg t o m en konsert med honom i Stockholm. En suverän konsert för övrigt. Sen har jag inte hört ett ljud om denna artist och tog för givet att han lagt av.

Fel, fel, fel!

När jag rotade runt på Youtube här om dagen fick jag ett infall och sökte på namnet, och googlade sedan vidare. Så sent som i fjol kom han tydligen ut med en ny skiva, och denna beställdes omgående från CDON, men nu visade det sig att den inte fanns i lager. Så nu har jag lagt en ny order hos Ginza. Vill ha. NU!

I väntan på detta har jag hämtat upp alla mina existerande CD till arbetsrummet för en genomlyssning.

På Youtube var utbudet begränsat, så ni får hålla till godo med denna så länge. Inte bäst, men bra. 🙂

Kommer ni förresten ihåg debatten i tidningarna när cd:n kom; att skivorna skulle vittra sönder och vara ospelbara efter ca 10 år? Just nu spelar jag en cd från 1987, och den är varken söndervittrad eller ospelbar. 🙂 Efter 21 år?

Idag kom mobilräkningen för juli månad. Den juli månad när jag, medelst mobiltelefon, försökte reda ut min mammas liv och ekonomi. Eftersom hon missat att betala telefonräkningen var nämligen hennes telefon avstängd. Stundtals kändes det som om jag tillbringade hela dagar med att, via mobiltelefon, prata med myndigheter och fordringsägare. Såg med viss bävan fram emot räkningen som jag förväntade mig skulle vara på ett fyrsiffrigt belopp. Normalt är den på 150-200:-, inkl. månadsavgiften.

Men nu kom räkningen, och puh… 326:-?! Känns helt OK.

Undrar vad jag ska göra för alla pengar jag sparade där? 😉

http://www.bt.se/sport/bt_pa_os/carlerback-tvingas-bryta-i-peking-hasten-ar-skadad(788303).gm

Hästar har under en stor del av mitt liv, ända till för några år sedan, varit ett av mina stora intressen. Eller… intresset finns naturligtvis kvar, även om jag inte utövar det praktiskt. Mot slutet av min ”karriär” red jag ett halvblod som stod på gården som låg granne med denna kanontjej och hennes ridhus. Under en period red jag privatlektioner för henne, och vilken tjej! Duktig, ambitiös och ödmjuk. Även om det var tämligen glasklart att vi (jag och hästen) inte hade några som helst tävlingsambitioner la hon ändå ner hela sin själ i projektet. Jag unnade henne verkligen detta OS-deltagande, fullt ut. Gud så snopet att släpa iväg sin häst över halva jordklotet och sedan inte få slutföra tävlingen?! Vågar knappt tänka på hur eländigt det måste kännas. Visst, fälttävlan är en tuff sport som sliter på hästarna och någonstans är man naturligtvis förberedd på att det kan gå så här, men varför just nu?

Och inte nog med det. Förra gången det begav sig, Aten 2004, blev hon kallad i sista stund och hann (bokstavligen) halvvägs innan det blev nya direktiv och hon fick vända hem igen. Nej, det här var hon verkligen värd och så slutar det så här…?

**************

Gårdagskvällen ägnades åt hund, hund och … hund. Först fick de varsitt lydnadspass på vår alldeles egen appellplan. Därefter ”trimmade” jag Iza, och sen fick hon ett simpass. Det var instruktörsträff på klubben igår, men jag avstod. Min lust att engagera mig är fortfarande på minus-sidan efter vårens ”blåsväder”, och jag kommer inte ha någon kurs i höst. Därför var motivationen att gå på träffen, milt uttryckt, minimal. Dessutom var simtiden bokad sedan innan semestern, så jag hade ändå bara hunnit delta på träffen i 20 minuter.

**************

Och, by the way… Det där med att vi svenskar ”älskar” att prata om vädret, det är uppenbarligen sant? Förra inlägget, som var hyfsat väderrelaterat, genererade 10 kommentarer (förutom mina egna)! Inte rekord, men betydligt mer än snittet. Tänk om man fick så många kommentarer lite oftare, vad roligt det vore. Men å andra sidan, hostmedicininläggen har också engagerat. 😉 Och på tal om hostmedicin; igår kväll, efter att jag svalt min dos, läste jag innehållsförteckningen och allra sist står det – ammoniak?! Ska nog försöka klara mig utan i natt…

Som om det inte var nog med regnet som kommit i strida strömmar från skyn idag så bestämde vi oss för att tvätta vår lilla (gamla) altan, där innertak, räcken, ja rubbet är vitmålat. Eftersom den dessutom ligger mot öster och är ganska skuggig så frodas alger och annat otyg. Så förutom regnet som SMHI levererat har det regnat från högtryckstvätt och vanlig vattenslang också. Men nu är den åtminstone mycket renare och finare än innan. Ett par veckors högsommarvärme nu skulle komma väl till pass, så att det hinner torka och vi hinner måla den innan hösten kommer. Det är väl inte särskilt troligt att det blir så, utan vi får troligen göra om proceduren till våren. Det finns, som jag tidigare nämnt, dagar när jag inser fördelen med tegelhus… Dom, dagarna alltså, är inte många, men dom finns.

Mitt i alltihop, och naturligtvis i hällande regn, blev det en rejäl promenad med hundarna. Iza kunde lika gärna ha klivit ur simbassängen, så blöt var hon  när vi kom hem. Och hon har fortfarande inte torkat. Karlsson har ju tack och lov en mer vattenavstötande och snabbtorkande päls. Själv var jag lika blöt invändigt som utvändigt. Vet inte om min gore-texjacka ”lagt av” eller om det började läcka in via nacken? Jag misstänker och hoppas på det senare.

Gårdagskvällen tillbringande vi hos M, T, T och T. En trevlig kväll med en massa god mat och trevligt umgänge. Detta ledde till ett, med våra mått mätt, ganska sent sänggående så det blev lite sovmorgon idag.

Har förresten fått mig ytterligare ett antal skräckhistorier till livs vad det gäller min hostmedicin. Det snedtänds tydligen till både höger och vänster så mitt beslut att bara ta den till natten känns klokt. Då hinner jag både snedtända och tända av utan att jag märker något. 😉

I den klassiska sketchen med Hasse & Tage handlade det ju om ”spik” i foten, men nu har jag ådragit mig ett stick i foten. Närmare bestämt ett getingstick. Och jag har en klar känsla av att han Murphy är inblandad…

16° och växlande molnighet kändes som ett idealiskt väder för att städa bilen invändigt. (Utsidan är husses avdelning.) Efter en lägervecka var det dessutom synnerligen välbehövligt. Nåväl, ut med alla prylar (bruksfolk vet vad jag menar) på garageinfarten. Fram med dammsugaren. Ut med mattorna, upp och ned, på infarten och så skred jag till verket. Jag gick t o m så långt att jag torkade av alla dörrposter och liknande detaljer. De verkar inte höra till husses utsida, trots att de är lackade?

Efter detta tog jag en paus för att låta detta torka. Solen sken så dörrarna lämnades naturligtvis på vid gavel. Helt plötsligt kommer det en störtskur. Ut i rekordfart, in med dammsugaren och i panik in med alla saker i bilen. Mattorna var numera blöta på undersidan så de åkte in i lagår’n på tork. När jag stängde bildörrarna på ena sidan såg jag en geting inne i bilen, men när jag kom runt syntes den inte till så jag tog för givet att den flugit ut.

Efter en stund upphörde regnet och jag tog med mig putsmedel för att slutföra det hela med piffning av instrumenpanel och liknande. Eftersom mattorna låg på tork var jag duktig och tog av mig högerskon innan jag klev in, och lämnade vänster fot utanför. Och efter en kort stund sa jag; AJ + en ramsa som inte lämpar sig för publicering. På golvet kryper det omkring en elak geting som just stuckit mig i foten, på ”insidan”, mellan stortån och ”knölen”.

Förra veckan läste jag en artikel om getingplågan, och vad man skulle göra om man blev stucken. Där stod att man skulle ta en värktablett med acetylsalisylsyra, fukta den och hålla mot sticket en stund. Nu visade det sig att det enda med acetyl—etc vi hade i husapoteket var – Treo. De flesta vet väl vad som händer när man fuktar en Treo? Men skam den som ger sig. 🙂 Där satt jag med en bubblande, fräsande Treo tryckt mot getingsticket, och därefter en isbit. Inte f*n vet jag om det hjälpte för det gör fortfarande tämligen jätteont?

Ironin i det hela är att jag, som större delen av mitt liv haft en tämligen grav getingfobi (som dock lugnat ner sig lite på senare år) och konsekvent fäktat, sprungit och betett mig allmänt illa när det varit getingar i närheten aldrig blivit stucken i dom situationerna. Detta var mitt livs tredje stick och inte vid något av dessa tillfällen har jag haft en aning om att getingen funnits.

Slutsats: fäkta, vifta, spring!

****************

För övrigt så fungerade hostmedicinen. Natten har varit lugn, utan hosta. Eftersom man skulle bli trött av medicinen hade jag sett fram emot en hel natts djupsömn, men riktigt så blev det inte. Tillbringade ett par-tre timmar i någon sorts konstig ”dvala”. Så kanske jag, om jag inte tagit hostmedicinen, hade legat klarvaken?

…åker jag till apoteket och hämtar lite dunderhonung. Eller var det kanske dunderhostmedicin? Vi får väl se vad det står på flaskan. Det blev den sorten som ”alla” rekommenderade i tidigare inlägg, och detta var även vårdcentralens förslag. När jag googlade hittade jag, förutom FASS, en blogg där blogginnehaverskan beskrev hur hon fullständigt ”snedtänt” på denna medicin (men hon slutade åtminstone hosta) så vi får väl se vad som händer…

Vårdcentralen led dock inte av någon större längtan att träffa mig, och i nuläget inte jag av att träffa dom heller. Men har det inte släppt en bit in i nästa vecka får jag boka tid för kontrollbesiktning.

Om någon frågar dig om vilken som är den bästa låten som gjorts genom tiderna, vad svarar du då? Utan betänketid. Vilken är ”top of mind” för dig? Och du får bara välja en låt! 😉

För mig är det den här:

(Ja, jag vet, det blev mycket Youtube nu, men jag har just insett dess förträfflighet. Bättre sent än aldrig, eller hur det nu var…)

Bokrecensioner brukar jag sällan (eller aldrig?) ägna mig åt här i bloggen, även om jag läser en hel del. Nu ska jag dock göra ett undantag. Problemet är bara att jag inte vet vad jag tycker…

Midvinterblod av Mons Kallentoft har fått en del lysande recensioner. På omslaget kan man bl a läsa ”Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre.” Och fem utdelade hjärtan av ICA-kuriren. Jag blev nyfiken eftersom jag tycker om svenska deckare. Nu har jag läst den, och jag håller INTE med ICA-kurien. (För övrigt har jag läst positiva recensioner som inte står på bokomslaget också.)

Böcker utan miljö- och personbeskrivningar blir tråkiga, men det får finnas gränser. Kallentoft tar det här med miljöbeskrivningar bortom alla gränser, och jag får verkligen en känsla av att han verkligen bara försöker fylla sidorna. Vad sägs om denna:

De närmar sig sakta, bilen verkar långsamt dra i sig meter efter meter av kyla, av snötäckta fält, av platsens uppenbara lämplighet för ensamhet. Meter för meter, kristall för kristall, närmar de sig sitt mål, en rundning, buktning i atmosfären, en händelse som kommer av en händelse som kommer av en händelse som påkallar nuets uppmärksamhet. Vinden driver mot vindrutan.

Eller den här:

Grenar som ormar, löv och ruttnande svampar som spindlar, och så maskarna under dina fötter, vassa taggar som skär sönder dina fotsulor. Vem hänger där i träden? Fladdermöss, ugglor, ny ondska?Är ondskans geografi små bergsknölar och grunda sänkor. Halvvuxen skog, en kvinna som med svarta klädrester hängandes på kroppen släpar sig fram längs en öde skogsväg i gryningen.

Men hallå – det är en deckare, driv historien framåt istället!

Boken utspelar sig i Linköping och jag vet inte om det då är ett måste att ingående (och känslomässigt) beskriva varenda kiosk, fabrik, butik och villaområde poliserna passerar under sin tjänsteutövning? Det blir faktiskt oerhört tjatigt när varenda sida är fylld av liknande utläggningar.

Storyn är i grunden bra, och trots allt hade jag svårt att lägga ifrån mig den, men jag tror inte jag kommer läsa nästa bok i serien. Vill jag läsa svenska deckare så finns åtskilliga författare som tilltalar mig mer. Det här blev på tok för pretantiöst! Eller också är det jag som är så dum så jag inte fattar storheten…?

Som jag skrev i förra inlägget så har jag lidit av akut trötthet idag. 15.30 stod jag inte ut längre utan tog kompledigt och åkte hem. Rastade av Iza lite snabbt och gick och la mig, med schäfern som trogen supporter.  Hon är ju inte så noga med VAD vi gör, bara vi är tillsammans. Självklart började jag hosta som en idiot igen och jag var på väg att ge upp och kliva ur sänghalmen. Men eftersom jag en stund senare faktiskt vaknade så måste jag ha sovit? Ett par minuter efter att jag slagit upp mina klarblå hör jag lillebror pipa desperat utanför dörren. Husse kommer upp och öppnar och jösses vilken cirkus det blev. Han lekte skeppsbrott i sovrummet, i ett hysteriskt tempo. Studsade lyckligt på allt, inklusive matte, i en hastighet av ca 100 knyck. Slutligen bet han tag i min näsa för att försäkra sig om att det verkligen var jag. Att jag faktiskt var hemma. Och vaken. 🙂

När jag la mig var jag helt övertygad om att bli väckt av Iza när husse och K kom hem. Även om hon inte skäller så förväntade jag mig lite oroligt tassande. Men – nä! Som den (ibland) kloka hund hon är insåg hon nog att om hon så mycket som viftade med ett öra så skulle lillebror höra det och mattes välbehövliga sömn vara förstörd. Och lillebror köpte konceptet genom att tro att vi inte var hemma! 😀 Att Iza, med sina paraboler, inte skulle ha hört när de kom? Det finns inte på kartan.

Jag kunde trots allt inte hålla mig, när jag väl var vaken, utan ett litet lydnadspass med K fick det bli medan husse och Iza gick på långpromenad. Fokus på plats, UTAN hakan i backen, ställande under marsch och kryp. Och i krypet var det mest mina fotförflyttningar det handlade om. Det tycker man ju att jag kunde träna utan hund, men de måste ju stämma överens med hans kryptempo så han får faktiskt stå ut. 🙂

Funderar just nu på vilka ”droger” som finns tillgängliga för undvika ytterligare en hostnatt. I morgon får det nog bli ett telefonsamtal till vårdcentralen för att höra om dom kan ”hosta upp” något mer effektivt…

Igår åkte jag till klubben med båda hundarna för ett träningspass. Jag började med Iza; inkallning med ställande. Och se på f*n, om jag bara håller käft och kör med enbart handtecken så går det bättre. Inte bra men bättre. Det ÄR svårt att säga ”stanna” så att det hörs OCH låter snällt…

Hon fick även ett agilitypass och skötte sig bra. På slutet ställde jag upp en ”box”, som jag tror agility-proffsen kallar det. Dvs fyra hinder i en kvadrat, för att köra dirigeringsövningar, och då körde det ihop sig. Hon uppfann en helt ny (?) hoppteknik. Varför, när man hoppat ut ur boxen, och matte vill att man ska hoppa in från utsidan, göra det? När man kan smita in mellan hindren, ställa sig parallellt och sedan hoppa sidvärtes över? Kan man göra annat än skratta åt hunden, och svära över sin egen, uppenbarligen väldigt otydliga, handling?

Karlsson fick ett lydnadspass. Bad en av klubbens domare att titta på hans kryp. Det enda hon kunde tänka sig att göra poängavdrag för var – min gåteknik! Ja puh, det är inte lätt att vara hundförare. 🙂 Hunden skötte sig tydligen klanderfritt i alla fall. Och min gångteknik ska väl inte vara omöjlig att justera, eller…?

På platsliggningen fortsatte han att öva på Colonel Bogey March. Paradoxen är att han gärna lägger hakan i backen, vilket jag egentligen tycker är idealet, MEN, då ökar pipandet/visslandet. Han är inte helt tyst när han ligger med huvudet upp heller, men åtminstone något mindre ljudlig. Vet inte hur jag ska komma tillrätta med detta? Tips, någon? Orsaken till att han piper är, som jag tolkar det, inte osäkerhet utan TRISTESS! Det är så sabla tråkigt att ligga där till ingen nytta…

Kvällen/natten blev sedan tämligen händelserik. Det började med att jag fick beställa en ambulans till mamma, under hennes vilda protester. Kräkningar (=ingen mat i magen) innebär att man inte kan ta sitt insulin och det är inte lyckat när man är diabetiker. Hon hade t o m fått order om att åka in med ambulans av en besökande sköterska om det inte blev bättre under dagen. Men … nä… Hon blev alltså hämtad och transporterad till närmsta lasarett och jag kände mig väl hyfsat lugn. Det är som sagt inte lätt att vara 50 mil bort. Vi gick och la oss och efter två hostfria nätter trodde jag den larviga förkylningen var på upphällningen. Det var den inte! Jag hostade i flera timmar, och när jag väl somnat, vid 03-tiden, så ringer telefonen! I andra änden var en mycket pigg (?!) mamma som meddelade att hon var inlagd på lasarettet. Summering; jag sov ca 1,5  timme och ja, jag har varit piggare än vad jag är nu. Ikväll tror jag faktiskt inte att jag ska träna hund. Alls. Eller … kanske lite?

Fick ett tips igår, och det vete katten om jag inte fått ett gäng nya idoler?! 😀

Igår kväll åkte jag och K till Elfsborgs BK och tränade en rejäl ”skvätt”. Bl a blev det platsliggning. Inte med så många hundar, men ändå… Platsliggningen varade i sex minuter. Om den varat i 10 minuter till hade han nog faktiskt lyckats lära sig att vissla temat, Colonel Bogey March, från filmen Bron över floden Kwai. Men han tillbringade åtminstone de sex minuterna med att öva ihärdigt… *suck*

Iza låter meddela att hallonen är mogna. Och att lillebror inte når upp! 🙂