Jag HAR kommit hem. Ca 23.45 igår kväll parkerade jag äntligen bilen hemma på tomten, blev attackerad av två galet glada hundar när jag kom in, tog min kudde och gick och la mig.
Det har varit riktigt roligt, väldigt trevligt, spännande, soligt och … dyrt. 🙂
Efter en välbehövlig sovmorgon har jag nu angjort jobbet.
Jag återkommer senare.
Eller en annan dag?
Det var väl så det hette, när man förr i tiden skickade iväg mor i huset utan gubbar, ungar (och hundar) för att hon skulle vila upp sig? Huruvida jag kommer vara utvilad när jag ramlar in här på söndag kväll ska jag låta vara osagt, men … troligen inte.
Hur som helst, nu bär det av mot Västerås och SM, utan gubbe och hundar. 🙂
Vy över ett hallonsnår på dagens lunchpromenad (mobilbild).
Igår kom K på en ny teknik som han tog till när han inte nådde upp. Han ställde sig på bakbenen, spärrade ut frambenen så långt det gick och sen tryckte han ner hallonsnåren med sin breda (nåja) bringa. Det funkade utmärkt. 🙂
Stämmer detta så verkar det bli en helt OK SM-helg, även i förtältet. 😉
…platsliggning blev det igår. Dock inte i ett svep utan i tre ”perioder”.
Första perioden var 15 minuter. Festliga träningspass man har nu för tiden – stå rakt upp och ned på plan och glo på en hund som ligger still?! Jag kan inte ens röka om jag vill att det ska verka tävlingmässigt i hans ögon. Nåväl, de första 15 gick lysande. Han låg still, inget gnäll, bara något enstaka nosande som jag bröt. Störningarna var mycket begränsade. Några ekipage som passerade över plan, och en hund som ivrigt tuggande på en pipleksak gick förbi. Men som sagt, han låg alldeles strålande.
Sen var det dags för mig att fullgöra min plikt som instruktör på den gemensamma träningen. Första passet på säsongen brukar vara lugnt. Dvs inte så många hundar eftersom kurserna inte dragit igång ännu. Dessutom hade det regnat hela dagen så jag förväntade mig typ … tre hundar? Det kom 18… Nåja, jag räknade inte men någonstans i de krokarna var det. Roligt iofs, med mycket nytt folk och nya hundar, men inte så lätt att åstadkomma något vettigt för alla dessa – samtidigt.
Efter det passet fick jag tag på två gamla klubbkompisar, med rutinerade hundar, som ställde upp som statister på ytterligare platsliggning, dock en i taget. Först ut var den gamla briarden Zaphir som är pensionär. De låg i fem minuter och K låg även nu alldeles strålande.
Därefter blev det boxern Melker som fick vara sparringpartner. Tanken var att de skulle ligga tio minuter, men när det började regna kände jag mig lite elak och vi beslutade att bryta efter fem. Precis när vi skulle gå tillbaka ställde han sig upp! Det blev tydligen för mycket när det var fullt race på agilitybanan precis intill? Nåväl, med hjälp av tillförordnad ”tävlingsledare” lyckades jag få ner honom i liggande igen. Sen när vi skulle gå tillbaks efter ytterligare någon minut upprepade sig samma sak… Men OK, gör han inte fel får jag ju ingen chans att tala om vad som gäller. Fick ner honom i liggande igen, utan att gå tillbaks, och sedan bröt vi.
Totalt blev det 29 minuter platsliggning, med avbrott för ett par platsståenden då. Och störningen under det sista passet var ju förhoppningsvis betydligt värre än vad som normalt sett inträffar på en tävling. De första passen låg han riktigt stabilt, och faktiskt avslappnat, så det kändes bra. Jag tror dessutom att han förstod budskapet under det sista passet: det är INTE OK att ställa sig upp!
(Och ja, vi hann träna lite annat också. Och ja, husse och Iza hade nästan skickat ut en efterlysning när vi kom hem efter tre timmar.)
Nu har nya Mellencamp-skivan snurrat x antal varv och den är … klart godkänd! Och bäst är nog, hittills, denna:
Och så hittade jag en Mellencamp av betydligt yngre datum. Si så där 20 år yngre. 🙂 Inledningsspåret från Lonesome Jubilee, skivan som väckte mitt intresse.
Kanske, kanske har den lille terriern kapitulerat och insett att matte faktiskt har mer terriertemperament (=envishet) än vad han har?
Igår åkte vi till Elfsborg där vi inledde med en enskild platsliggning, och det gick kanon! Han låg i 10 minuter utan en tendens till att resa sig. Han skällde inte heller, och jag tror inte ens han gnällde? Med riksväg 27 och rusningstrafiken 20 meter bakom hans rygg uppfattade åtminstone jag ingenting. Det värsta som hände var att han tittade sig omkring lite, och vid ett tillfälle nosade men när jag sa: ”nej – ligg!” så la han ner huvudet och låg jättefint resten av tiden. Det kanske finns hopp?
Priset jag fick betala var att han, senare under passet, vägrade krypa. ”Har matte sagt ligg så ligger jag” typ… Så jag fick återuppliva ner-kommandot, och då låste han sig inte i ligget. Framförgående fixade han också riktigt bra. Körde mellan ”gubbarna” som finns på plan, som förberedelse till framåtsändandet.
Tja, på det stora hela var han ganska dyr igår. 🙂
Igår kväll utspelade sig viljornas kamp på klubbens appellplan. Jag tror jag vann?!
Träningspasset inleddes med singel-platsliggning för den lilla terriern. Han låg alltså inte på singel, utan ensam. 😉
Målsättningen var 10 minuter. Efter 30 sekunder började han pipa, efter 1 minut visade han prov på lite terrier-temperament och började gläfsa irriterat, och efter ca 1,5 minut ställde han sig upp. Jag fjärrdirigerade ner honom igen, alltså utan att gå tillbaks, och sen låg han faktiskt jättefint. Något enstaka pipande hördes väl, men han var nästan helt tyst. Efter åtta minuter låg han jättefint och då gick jag tillbaks och bjöd på en god tuggis, medan han fortfarande låg, och en massa mys.
Framtiden lär utvisa vem som vann, men jag hoppas det var jag.
Efter ett kort lydnadspass med storasyster var det dags för hennes simning. En av djursjukvårdarna kom in och pratade en stund. Hon frågade lite försynt; ”Vem är det här?” och syftade naturligtvis på simmerskan. ”Det är Iza” svarade jag. ”Säger det dig nåt?”. ”Ja det var väl henne vi Opererade för några år sedan?”
Hon sa verkligen Opererade, med versalt O! Den operationen, när Iza höll på att stryka med i samband med kastreringen, har tydligen satt sig i minnet på de flesta i personalen. Och det är fem år sedan! Snacka om att det måste ha varit dramatiskt…
Idag lyckades jag övertala husse att lägga ett spår åt Karlsson. Han fick noggranna instruktioner, som vi repeterade flera gånger, och för en gångs skull blev det ungefär som jag hade tänkt mig, om än något i kortaste laget. På ett ställe hade husse och K diametralt olika uppfattningar om var spåret gick. Behöver jag berätta vem som hade rätt? Karlsson naturligtvis… 🙂 Och ja, jag tror vi kom upp i en fyra idag. 😉
Sen tog vi en busrunda i skogen, och när vi kom hem var det lydnad på programmet. Och lydnadspasset började med platsliggning, i tio minuter! Med mig på 25-30 meters avstånd. Efter sex minuter fick han nog av tramset och ställde sig upp. Förmodligen har han räknat ut att om han ställer sig så kommer jag tillbaka…? För det gör man ju normalt på träning, går tillbaks och lägger om hunden alltså. Men tji fick han. Jag kommenderade ”ligg” från min position och efter tre försök tänkte han nog: ”det var en j*vla sur kärring, det är väl bäst jag lägger mig igen då så att hon blir tyst”, och sen låg han jättefint resten av tiden. Ska försöka praktisera den här metoden nu, oavsett var vi är, och varje dag, eller åtminstone varje träningspass. Han måste dock förstå att detta kan inträffa även när det är andra hundar närvarande. Problemet är bara att antalet statister (andra hundar och förare) som står ut med att jag står på avstånd och vrålar ”nej, ligg” är begränsat. Mycket begränsat. Jag kommer i dagsläget på en, pensionären Ricky, så jag får väl försöka arrangera något ihop med honom och hans husse, de har ju ställt upp förr.
Vi avslutade lydnadspasset med kryp och framförgående. Idag blev det lite stopp i krypet, men framförgåendet var i stort sett kanonfint.
Nu är även ”kalaset” avklarat. Med en temperatur på 14° och kalla vindar fick det tyvärr avhållas inomhus, men maten var god och även tårtan tror jag, för de förtappade själar som äter sån’t. 😉
Snart är det måndag igen…! Pest och pina. Men den här gången är det bara fyradagarsvecka. På fredag bär det iväg mot Västerås och SM. Jag har just blåst upp två rejäla luftmadrasser för att kolla så att åtminstone en utav dem behåller luften. Det är en nog så viktig detalj när man ska husera i ett förtält. 🙂
Om jag kan min ufologi rätt så är väl kontakt av tredje graden när man verkligen har sett varelser från yttre rymden, inte bara deras farkost?
Karlsson har idag haft kattkontakt av tredje graden, för tredje dagen i rad! Det började med attacken i fredags. Igår stötte vi på en annan katt, precis utanför tomten, och jag talade med värsta basrösten om att ”nähäpp, sådana ska vi INTE bry oss om”. Han var ju tvungen att bevisa att han är terrier, så istället för att skälla på katten skällde han på mig. 🙂 Men katten släppte han intresset för. Idag, under morgonkissen, som skedde vid en buske vid infarten till tomten, med lös hund, såg jag hur han sträckte på halsen lite och tittade ut på vägen. Jag gick ett par meter närmare för att se vad som ådrog sig hans intresse och jo; en katt! Jag tog åter till basrösten och upphov ett kraftigt ”NEJ”, varvid den lille terriern vänder och går in?! Snacka om att han samlar stjärnor i himlen!
Hans kattkontakter tidigare har varit ganska begränsade, och oftast har Iza varit med vilket lett till att Karlsson varit sympatihysterisk, men jag tror sällan han förstått varför. Men nu… Jag blir så lycklig! 🙂 Iza hade, i motsvarande situation, varit ”gone by west” innan jag ens hunnit förstå att något var på gång.
Igår fick f ö den lille terriern ett spår. Betyget blev väl 3,5 på en 5-gradig skala, så idag ska jag försöka fixa en repris, som förhoppningsvis landar på en fyra, minst. Vi får väl se vad jag hinner med, för i eftermiddag ska det hållas försenat födelsedagskalas för husses familj, och det kräver en del förberedelser.
Så har vi då varit ute och klantat till det på tävlingsbanan igen. Lydnadsklass I i Bollebygd stod på programmet på fredagkvällen.
Det började bra med att jag kom iväg hemifrån i god tid, trots full arbetsdag. När jag kommit in till stan (1 mil hemifrån) insåg jag att jag glömt alla papper man måste ha med sig när man ska tävla, dvs stamtavla, vaccinationsintyg och medlemskort… Första gången DET händer, jag brukar ha superkoll på det. Vänder, kör som en fartdåre hem, hämtar pappren och iväg igen. Kom fram med 10 minuter till godo och får parkera lååångt ifrån planen. Rusar till ”inskrivningen”, utan hund, visar mina papper och väntar sedan på lottning. Naturligtvis drar jag nummer fem, dvs platsliggning i första gruppen och den skulle ske typ … NU! Småspringer till bilen, hämtar hunden, småspringer tillbaks och rakt in på plan för platsliggning. Inte ALLS något lysande upplägg…
Om det berodde på det eller vad som var orsaken kan jag spekulera ihjäl mig om, men hur som helst ställde han sig upp på ett tidigt stadium, och guuud vad jag svettades… Han tittade åt höger, han tittade åt vänster, hans hals och nos antog helt nya och oanade längder, han satte sig ner, han kliade sig, han inspekterade genitalierna och slutligen, när de oändligt långa två minuterna nästan var slut gick han bakåt till staketet och … kissade! Ja puh… Jag får ju vara evigt tacksam att han inte gick fram till någon annan hund. Den golden som låg på hans högra sida hade säkert inte tackat nej till en hambo. Och om någon inte redan har förstått det så var det en klockren 0:a.
Sen gick det bättre, men det kan ha berott på att jag slappnade av eftersom risken för uppflyttning ändå nästan var försvunnen. Men å andra sidan, jag hade ett liiitet hopp kvar så lite nervös var jag ändå. Poängen för föreställningen blev som följer:
Platsliggning: 0
Tandvisning: 10
Linförighet: 8,5 Släpar något i vissa lägen
Läggande: 9 Ngt långsamt
Inkallande: 9,5 SS (sakta sättande eller snett sättande?)
Ställande: 9 SS (se ovan)
Apportering: 6 Tugg, släpper föremålet (precis innan jag skulle ta apporten)
Hopp över hinder: 10
Helhetsintryck: 7 (tror den låga poängen berodde på att han, mot min vilja, hoppade upp i famnen på mig vid ett tillfälle mellan momenten, för i övrigt kändes det faktiskt som om vi var värda lite mer…)
Summa: 150,5. Det innebär att med en 10:a på platsen hade vi haft 180,5!!! Och det hade räckt med en 5:a för ett förstapris och uppflyttning. Attans vad snopet den känns…
Just nu känner jag mig rätt deppig. Visst, vi hämtade igen oss och lyckades genomföra en klart godkänd lydnad även om det finns att putsa på även där. Hans ”scenskräck” märktes det inte mycket av, han var fint med mig även mellan momenten, men den där j**la platsen… Nä, det här tål att funderas på. Vi får se om vi kör något mer i höst, för trots allt har han legat väldigt bra sista tiden, och då har pipet var problemet. Men just nu känns det som om vi är tillbaks på ruta 1… *suckar avgrundsdjupt*
Kvällens enda tröst är att vi slog Göthe Lundgren (Silverpilens Arko) och hans nya hund, och då hade dom ändå en 6:a på platsen. *asg* Ja, man får glädja sig åt det lilla… och det sa jag även till Göthe som skrattade gott.
Djävulsrundan har fått ett nytt ”pittoreskt” inslag, förutom sommarens alla tjurar i entrecôte-fabriken. Ett ställe där det brukar vara ganska lugnt, trots att både jag och hundarna VET att det finns katt/katter ändrade idag plötsligt karaktär. Iza fick syn på en springande katt, ca 15 meter framför oss och blev självklart skogstokig. Karlsson gav henne sitt fulla stöd, även om jag tvivlar på att han visste varför…? Helt plötsligt kommer en annan katt stormande rakt mot oss! På ca 1,5 meters håll tvärnitar den, vänder bredsidan till, skjuter rygg som den värsta serietidningskatt och … morrar! Och där stod den. Och där stod vi. Ingen var uppenbarligen beredd att backa så vi blev stående så i kanske ett par minuter. Hundarna var ju kopplade, tack och lov. Iza är ju varken flytt- eller kontaktbar i sådana lägen. Karlsson däremot samlade poäng genom att, när jag kallade på honom, komma och sätta sig vid min sida?! Van vid Iza som jag är upphör jag inte att imponeras över att hans hörsel faktiskt fungerar i sådana situationer.
Nåväl, efter ett par minuter hade kattf*n räknat klart och kommit fram till att vi var tre och den var en, så det kanske var lika så gott att slå till reträtt. I tredecimetersintervaller lämnade den platsen, och vid varje stopp vände den bredsidan till och talade om vad den tyckte om oss. Hoppas vi slipper stöta på den fler gånger, åtminstone när den vaknat på samma sida som idag.
Just nu har jag en relativt lugn period på jobbet. Den kommer snart att gå över, med buller och bång, så igår passade jag på att unna mig några timmars ledigt på eftermiddagen för lite – hundträning. Tog K och åkte iväg till en av grannklubbarna och tränade lite tillsammans med några klubbkompisar. DET kallar jag lyx! 🙂
Efter förmiddagens ösregn och kulingvindar så hade vi dessutom en sanslös tur med vädret. Solsken?! Vet inte hur det gick till men jag ifrågasatte inte alltför mycket.
När jag kom hem gick jag en rejäl promenad med Iza. Kände mig lite wild and crazy och traskade iväg UTAN regnkläder. Husse tittade konstigt på mig, med tanke på alla mörka moln på himlen, men jag konstaterade att jag tål vatten, och hittills har jag (tyvärr) inte krympt av lite regn… Men vi klarade oss, och fem minuter efter hemkomsten började det regna… DET kallar jag lyx! 😉
Detta måste vara så nära Liseberg en Borås-ekorre kan komma. Ytterst på en tallgren i kulingvindar! Det verkade dock inte bekymra Kurre det minsta…
Kameran hade tyvärr lite svårt att fokusera på det avståndet och med den vindstyrkan, så suddigt blev det.
-Var är nästa delikatesskotte?
-Där kanske?
-Attans vad det kliar…
-Mmmm, vad gott!
…är inte speciellt svårt. Tycker Karlsson. Även om jag var delaktig i projektet så hade jag gärna sluppit. Piphönan jag investerade i på utställningen i somras tog ca 12 sekunder att nacka, om ens det. Och här snackar vi inte om sprattla och ”leva” utan huvud. Den stendog!
I övrigt förflöt träningspasset ganska väl. La honom plats lääänge (nåja), med hakan i backen. Jag har ändrat taktik nu nämligen. Med lite lagom storm, gärna en riksväg i närheten och en lomhörd domare så borde vi kunna få en 10:a. 😉
Att det är min födelsedag idag har gått förhållandevis spårlöst förbi. Jobb som vanligt, på jobbet dessutom, och sedan ett träningspass med K som sagt. Som vilken onsdag som helst alltså. Förvisso stod det en blombukett på köksbordet i morse, och som den fantasilösa karl han är hade han trasslat in en del pengar i den. För en gångs skull hade jag uttryckligen meddelat vad jag önskade mig. En hammock!!! En alldeles särskild hammock som det dessutom var REA på! Men eftersom han aldrig varit snabb i starten så hann de naturligtvis ta slut… Jag har drömt om en hammock i 40 år, och nu trodde jag faktiskt det skulle bli verklighet. 😦 I övrigt gratulationer från de närmast sörjande, jobbarkompisarna och ett par gamla kompisar. Dessutom ringde Karin, K:s uppfödare och gratulerade, och DET var roligt. 🙂 Ett bidrag till mitt nya kameraobjektiv har jag också fått, från pappa med fru. På söndag ska vi ha ”kalas” för Björns familj eftersom vi befann oss i Båstad när han fyllde år. Njae, att fylla år börjar tappa sin charm. Vet inte om det har något med siffrorna att göra?
(Ja just det, jag åkte förbi Sagaform på vägen hem och investerade i ytterligare tre skålar/krukor och ytterligare några saker. Två proppfulla, stooora kassar hade jag med mig därifrån. 135:- kostade kalaset idag. 🙂 )
vallterrier.com 