Kategori: Uncategorized

I tisdags var jag och Karlsson och tränade, och igår fick båda hundarna följa med. För Izas del handlar det numera mest om att hon ska få ”roa” sig lite. Vi kör lite linförighet, kryp, skall, hopp, eller nå’t. Hon blir glad bara hon får vara med.

Med Karlsson är träningen lite mer fokuserad och målinriktad. Han börjar greppa detta med externbelöning/ryggsäck. Fördelen med det upplägget är att även matte håller värmen när hon tvingas sprinta tvärs över plan till ryggsäcken med (o)jämna mellanrum. 😉

Det vi hårdkör nu är: krypstarter (med stillastående matte), fjärr, rutan och inkallning med ställande. Och tja… det går väl framåt. Tyvärr går även fjärren framåt, och då menar jag rent fysiskt. K har nämligen bestämt sig för att vidareutveckla detta moment (personlig utveckling à la bruksterrier?). Jag har ju varit tvungen att backa tillbaks och stå väldigt nära eftersom han börjat flytta sig lite framåt i växlingen ligg-sitt. Den funkar nu bra så länge jag står precis framför. Men, nu har han fått för sig att växlingen sitt-ligg är en krypstart!

På lägret i somras fick vi tipset att stå framför hunden och kommendera kryp för att se om den kunde kommandot. Det är säkert en bra väg att gå – om man inte ska träna/tävla lydnad. I brukset finns det nämligen ingen fjärrdirigering.  Jag gjorde detta en (1) gång, och märkte snabbt att stabiliteten i liggandet försvann så jag la ner det. Här om dagen gjorde jag det igen (hur korkad får man bli?) och se nu kastar han sig glatt iväg i några krypsteg när jag kommenderar ligg framifrån… *suck* Vissa saker fattar han alldeles för snabbt för mattes bästa. Vi har alltså hamnat i någon form av moment 22. Står jag nära sätter han sig bra och lägger sig dåligt. Står jag långt ifrån lägger han sig bra och sätter sig dåligt… Puh.

Inkallning med ställande funkar betydligt bättre med enbart handtecken. T o m bättre än med både hantecken och muntligt kommando? Förklara det den som kan? Skulle gärna vilja använda muntligt kommando men det vete sjutton om jag inte får ge mig snart?

Idag är det jobba hemma-dag. Än har inte dimmolnen lättat men förhoppningsvis har dom försvunnit tills det är dags för lunchpromenaden. Dock har det börjat blåsa kallt så nu är det nog snart slut på det vackra novembervädret, vilket även SMHI hotar med.

Så här långt måste jag ge SMHI en eloge för novembervädret. Av fyra möjliga dagar har det varit kanonväder i – tre! Igår klamrade dimmolnen sig fast hela dagen men idag är det strålande sol och vindstilla – igen. Lunchpromenaden avnjöts i t-shirt och fleecetröja (ja ja, jag hade byxor också). Utan hatt. Inte ens keps kändes nödvändigt. Termometern på skuggsidan visar 6° och på på solsidan 20°!!! Det kan jag leva med.

Förr eller senare får vi säkert sona detta, men jag njuter så länge det varar.

Det blev förresten ytterligare några bilder på dimdroppar (eller frostdroppar?) i morse, när solen krupit upp en liten bit till.

Det finns ju en anledning till att bloggen heter ”vallterrier” även om det var ett namn som tillkom i all hast när jag skulle testa WordPress. I mångt och mycket påminner K mer om en bordercollie än en terrier. Numera önskar jag att jag döpt den till ”bruksterrier” istället, men det är lätt att vara efterklok. Och ett inarbetat artistnamn går ju inte att byta ut. 😉

Nåväl, igår gjorde den lille ännu en gång skäl för epitetet vallterrier. I brist på Six Feet Under fick han först sova sig igenom en snutt av Cesar Millan, med stökiga och gapande pitbulls. Sen sov han sig igenom Hundcoachen, där det också skälldes en del. Det bör tilläggas att han låg på min fotpall och befann sig därmed ca 1 meter från TV:n. När Hundcoachen var slut (vad jag tycker går att läsa i min kommentar till förra inlägget) zappade jag runt och hamnade på skolmatsprogrammet på TV 4. Helt plötsligt dyker det upp en flock får som säger ”bähähäää” i olika tonarter.

DÅ vaknar den lille med ett ryck och tittar mycket intresserat på TV:n! 🙂

Och avslutningsvis ytterligare en novemberbild, tagen för några minuter sedan.  Inte världens bästa skärpa, men i verkligheten var det vackert.

Som jag nämnde tidigare i höstas så har jag börjat plöja igenom Six Feet Under. Jag missade den serien när den gick på TV så det var väl dags. Jag ”prenumererar” på film via Lovefilm, och det är den vägen jag får dom. Man kan väl utan att överdriva säga att jag blivit lätt beroende av den något udda familjen Fisher. 🙂 Hittills har jag sett ca tre avsnitt i veckan. Det är vad som hinns med. Filmerna på min lista har fått vila så länge. Men, förra veckan hände något! Helt plötsligt damp Shrek 3 (också den fylld av udda ”personligheter”, och träsktroll) ner i brevådan?! Ja… jo… den stod säkert på min lista, men INTE som prio 1. Där finns endast och enbart Six Feet Under. Detta innebär att jag ikväll får klara mig utan den alldeles lagom udda familjen! Undrar hur det går…?

Nu har jag (om alla säsonger har lika många avsnitt) 44 avsnitt kvar, à ca 50 minuter. Det blir … 2200 minuter till. 🙂 Nåja, vi får väl se om jag tröttnar innan dess, eller om jag drabbas av grav separationsångest när det tar slut.

Återstår att se om Fredrik Steen i Hundcoachen på TV4+ kan fylla tomrummet? Jag tvivlar…

***

Av kvällens planerarade hundträning blev det – ingenting. Logistiken funkade inte, fel hund på fel plats liksom. Det innebar att jag och Iza tog en stadspromenad i gatubelysning och dimma. Och Karlsson får klara sig med dagmattes promenader.

När klockradion gick igång i morse hörde jag P3-rösten säga ”…i söder trettiåtta grader och i norr…”

Innan min trötta hjärna analyserat färdigt och kommit fram till vad P3-rösten borde ha sagt var jag vaken.

Klarvaken!

Så kan man då summera inledningen av den trista novembermånaden, och fortsätter det så här ska jag inte klaga. Strålande (och värmande) solsken och vindstilla, även om det varit minusgrader i skuggan. Helt OK faktiskt.

Helgen har varit lugn och skön, och helt utan inbokade aktiviteter, förutom dagens privatträning. Kände att jag behövde det och har för en gångs skull, åtminstone under gårdagen, ägnat mig åt att göra i stort sett ingenting (förutom redesignen av bloggen), hundpromenerande och ett spår till K.

Upptaget och spåret var det väl inget större fel på, men pinnarna tyckte han var ett sällsynt larvigt påfund? Den enda han klippte direkt var slutapporten så jag får försöka glädja mig åt det medan jag funderar på hur vi ska lösa problemet.

Idag blev det ett uppletande på åkern. 25 meter bred ruta och sex föremål som jag fick in utan alltför mycket tjafs. Det märkliga är dock att han alltid tar samma väg ut?! Han springer alltid snett framåt höger och gör sedan en lov åt vänster om det är det oavsökta området. Det innebär att han missar området som är rakt fram i vänstra delen av rutan. Visst kan han ta föremål där på vägen in, men då är risken att han byter. Märkte det för första gången när vi var i Skåne för två veckor sedan, och trodde då att det berodde på terrängen men det kan jag knappast skylla på när det är en platt åker det är frågan om? Nästa gång blir det två smala korridorer med ganska långt emellan.

Direkt efter uppletandet bar det äntligen iväg för privatträningen. Fokus idag låg på att komma på rätt spår med rutan igen och det känns som om vi är på god väg. Dessutom fick jag lite tips om hur jag ska utnyttja ryggsäcken som externbelöning. Detta är ju nytt för mig så jag behöver lite hjälp på traven för att det ska bli rätt. Det verkar som om han köper konceptet i alla fall, och det kan nog bli bra med tiden. Att ryggsäcken var laddad med ett sprillans nytt pipande orange piggsvin (eller igelkotte?) hade han inget emot. F ö var han ganska okoncentrerad mellan varven och det var mer nosande än vanligt, och DET uppskattas inte!!! Lite pill (läs: börja om från början) med fjärrdirigringen och inkallning med ställande hann vi också med. Som sagt; nu hoppas jag på en mild och snöfri vinter så att vi verkligen kan träna på allt vi behöver träna på! Vi har ju många nya moment att tag i, för att uttrycka det milt…

***

Vad det gäller gardinerna så reagerade husse faktiskt direkt – kors i taket! Å andra sidan ser det för j*vligt ut just nu så det kanske inte var så konstigt. 🙂 Fördelen med att det ser för j*vligt ut är att jag nu måste ta tag i, och lösa, detta problem snabbt som ögat. Någon form av raka smala längder får det blir, men då måste jag även köpa nya gardinstänger… Ja ja, har man inte att göra så skaffar man sig. 🙂

Äntligen, nu rök vardagsrumsgardinerna och det var inte en minut för tidigt. Jag har inte bokstavligen eldat upp dom, men de är nedtagna och ska få ett nytt liv som kamptrasor på MH. Jag vågar inte ens tänka på hur länge jag haft dem?

Problemet är bara att jag inte har något att sätta upp istället?! Och jag vet inte vad jag vill ha, och hur jag vill ha det. Eller ens OM jag vill ha det? Vad det sommar skulle jag mycket väl kunna vara utan gardiner eftersom fönstren är rätt fina utan. För att känna efter har jag nu satt upp gamla köksgardiner (enfärgade i panelmodell) i ett fönster, och tillhörande kappa (för kort och för smal) i ett annat… Det tredje fönstret är gardinlöst. Det ser inte klokt ut, men jag måste försöka skaffa mig en känsla för vad jag vill.

Det ska bli spännande att höra husses reaktion på det nya arrangemanget när han kommer hem. Om det öht blir någon reaktion. Det är inte alls säkert…

Eftersom jag insett att ekonomin inte håller för en total livingroom-makeover i höst heller, så får nya gardiner bli en nödlösning. Nu återstår det bara att hitta rätt, och det kan bli nog så komplicerat, i synnerhet när man inte vet vad man vill?

Kände för lite förnyelse av bloggen. Vad tycks? Ärligt nu!

Det jag retar mig på är rubriktypsnittet. Och att jag inte får till samma orange färg på texten i headern som det är i övriga bloggen… Men det får bli ett senare problem.

***

Edit: nu har jag hittat färgkoden och fått till åtminstone textfärgen i headern. 🙂

Det första morgonljuset, precis innan solen har gått upp ”på riktigt” bakom granskogen, är guld värt. Samtliga bilder är tagna i trädgården eller inom en radie av 30 meter från tomtgränsen.

Nej, jag menar inte bokstavligen, i meteorologisk bemärkelse (även om det fortfarande är vitt på marken). Men jag har snöat in på youtube och gamla idoler från 70- och 80-talet. Här kommer en till av mina absoluta favoriter och hittills har jag hittat ALLT jag sökt. Fascinerande!

Men snart, i en blogg nära dig, kommer vi att förflytta oss till innevarande decennium. Kanske. 🙂

Kan någon förklara för mig hur en terrierhjärna fungerar? Skulle bra gärna vilja veta det. För två veckor sedan kändes det verkligen som att NU har vi fått koll på rutan! NU har han fattat vad det går ut på!

Men hej vad jag bedrog mig.

Numera fattar han ingenting. Den lilla terrierhjärnan är helt blank och har ingen aning om varför det helt plötsligt står fyra koner på garageinfarten. Eller på appellplan, eller på Elfsborgs BK. Tillbaks till ruta (!) ett alltså. Håller tummarna för att vår planerade date med pt:n verkligen blir av på söndag för det känns som om vi behöver det.

***

Glömde berätta om vad min lilla schäfertussa gjorde på Blå Stjärnan. När det var dags för röntgen tyckte jag att hon kunde hjälpa till genom att ställa framtassarna på bordet så kunde vi lyfta bakänden. Men det tyckte inte schäfertussan. Röntenbordet är, uppskattningsvis, 110-120 cm högt men när jag sa ”hopp upp” (vilket iofs kanske var fel ordval?) så tog hon mig på orden för en gångs  skull och – hoppade upp. Från stillastående! Att hon snart fyller nio verkar hon inte bry sig om, och inte heller om att hon förväntas ha ont i en baktass. Eller också är det ett tecken på begynnande nioårskris? Hon kanske vill bevisa hur ungdomlig hon är? Hon kan ju liksom inte gå och köpa sig en Harley Davidson. Tänk om hon kunde var lika lyhörd och lydig på appellplan… *suck*

***

För övrigt har nu vägverksänkesäsongen inletts. Husse är ute och saltar och beräknas komma hem någon gång typ – mitt i natten. Fredagsmiddagen fick jag alltså laga och äta alldeles själv. Hade jag vetat det hade jag förberett något med gorgonzola, men problemet är ju att man aldrig vet det på förhand.

Då har Iza varit på besök 101 (etthundraett) på Blå Stjärnan! Det låter ”imponerande” men då ska man veta att varje gång hon frisksimmar räknas som ett besök, och det kanske är runt 60 gånger nu? Kastreringen med komplikationer föranledde ett stort antal återbesök, och så har hon opererat bort ett antal aterom, skadat tassarna ett par gånger, opererat tonsillerna (efter ett antal undersökningar med påföljande antibiotikakurer som inte hjälpte). Så var det den misstänkta juvertumören i vintras och provtagningarna i samband med att jag tyckte att hon drack mycket vatten och njurvärdena var lite knas men rättade till sig. De flesta operationer har också föranlett minst ett återbesök för stygnborttagning…

Som tur var fick vi en av våra ”simfröknar” som sköterska idag så jag kunde koncentrera mig på henne och slapp kommunicera med veterinären i någon större omfattning, vilket nog var tur. Veterinären kunde hur som helst inte hitta något under huden när hon klämde och kände. Hon såg det lilla såret som jag också hittat men där och då reagerade inte Iza nämnvärt. Åtminstone inte mer än den traditionella schäfer-klagovisan. Hon kan vara väldigt pratsam när hon sätter den sidan till. 🙂 Det togs även en röntgenplåt för säkerhets skull, under visst rabalder. Hon var ju vaken och då är hon inte direkt den stillsamma typen. Jag frågade ”simfröken” om hon var säker på att hon ville röntga en vaken Iza och det var hon. Hon känner ju Iza ganska väl och visste ungefär vad hon gav sig in på. Efter visst mekande fick vi till det och resultatet blev en fin plåt utan rörelseoskärpa. Inget kunde upptäckas där heller, men om det skulle vara en träflisa syns den ju inte på röntgen.

Nåväl, nu får vi avvakta och hålla koll så får vi se hur det utvecklas.

Om ett par timmar ska Iza (och jag) till veterinären. Igår kväll upptäckte jag att hon låg och slickade på vänster baktass. När jag tittade efter var det rött och irriterat mellan mittentårna (långtån och ringtån?) och jag kunde se ett litet sår. Jag tvättade med klorhexidin två gånger under kvällen och hon protesterade inte nämnvärt.

I morse såg det bra mycket bättre ut på ytan. När jag har försökt titta lite mer ordentligt har hon dock inte varit överdrivet förtjust vilket hon talat om med några dova morrningar. Från morrning till bett har hon troligen väldigt långt, men bara reaktionen i sig, att hon öht morrar, fick mig att bli skeptisk. Dessutom tycker jag mig se en viss svullnad men det kan vara en hallucination.

Hon haltar inte, men det gjorde hon å andra sidan inte när hon för ett antal år sedan hade en 2 cm lång pinne inkörd i ”simhuden”, eller när hon skar upp sig rejält mellan tårna, så uteblivet haltande är ingen som helst garanti. Min bruksschäfer sjåpar sig inte i onödan liksom, man får vara vaksam för de små signalerna.

Nu är jag rädd att hon fått in något skit, pinne eller annat, som kapslats in. Första tanken var; jag bokar en veterinärtid på måndag och avvaktar helgen. Tiden går ju att avboka om det blir bättre. Sagt och gjort, ringde och bokade. Men, som den hönsmorsa jag är, fick jag ganska snabbt kalla fötter och ringde och bokade en tid idag istället. Om ett par timmar ska vi vara där. Men nu kommer vi till det stora problemet; de enda lediga tiderna idag var till den veterinären som jag lovat mig själv ALDRIG skulle få ta i någon av mina hundar. Den veterinär som nästan lyckades ta livet av Iza i samband med kastreringen, och som sedan, för att rädda sitt eget skinn, hävdade att min hund hade blödarsjuka i form av von Willebrands sjukdom (vilket senare tester visade att hon INTE har). Samma veterinär som, utan att veta något om sjukdomen, i princip utfärdade en dödsdom i form av ”slår hon sig så förblöder hon”.

Så nu sitter jag här, hyfsat ångestladdad. Å ena sidan kan det ju vara lite ”roligt” att visa upp den dödsdömda hunden för henne, sex år senare? Å andra sidan…

***

För övrigt ligger snön vit på taken. Undrar om tomten är vaken?

Enligt husse (som varit utanför tomtgränsen) går snögränsen ungefär 200 meter härifrån, ner mot ”låglandet”. Det är förvisso bara ett par centimeter, det har smält i samma takt som det snöat, men ändå…! Varför bosatte jag mig just här? EXAKT där sydsvenska höglandet tydligen börjar… *suck*

Jag har just varit och handlat. Med scanner naturligtvis. Jag har självscanning på fyra butiker här i stan och det är sååå smidigt. Man scannar, stoppar ner i påsen, och checkar ut på egen tass med hjälp av lite knapptryckande och kortdragningar. I löööv it!

Nästa steg borde väl vara självscanning på systembolaget?

Nähä.

Kanske inte…

Synd!

Och precis som väntat så har nu ostkustovädret nått även oss, sex mil från västkusten! Det snöar för fulla muggar och skiten har även börjat lägga sig… *suck*

Som tur var hann husse montera på vinterhjulen på min bil, i ett glapp mellan passen i saltbilen. Det tackar vi för!

För att lätta upp stämningen lite i snöoväder kommer här en gammal favorit, som också håller än. Den håller faktiskt så bra att jag har den som ringsignal i telefonen. Tredje telefonen i rad! Ibland får det ringa länge… 😉

Lunchpromenaden (djävulsrundan) företogs i +2° och mulet väder.

Men.

Det var vindstilla!

Och det var uppehåll!

Wow – liksom…