Författare: vallterrier

I månader har jag irriterat mig min hundträningsklädersgarderob. Jo, jag har en sådan!

När vi installerade bergvärmen och gjorde om det gamla pannrummet fick jag ju plats med en alldeles egen garderob för dessa livsnödvändiga kläder. Problemet är bara att jag skulle ha behövt två. Garderober alltså. Men den andra tyckte husse av någon outgrundlig anledning att han behövde till sina jobbarkläder (och i viss mån hundkläder). Som sagt; länge har jag irriterat mig på röran i denna. Jag har inte hittat saker som jag VET finns där. Jag har gruvat mig ganska ordentligt för projektet att städa och sortera i röran.

Så, för en halvtimme sedan tog jag tag i projektet. Och nu är det klart! Snacka om att gruva sig i onödan?

I övrigt har jag och Karlsson ägnat kvällen åt en date med vår PT. Idag stod fortsatta platsliggningsövningar på schemat samt en hel del stadgeövningar. Rejäl hemläxa har vi till nästa lektion. 🙂 Jag blir så glad av dessa träningspass. Instruktören har verkligen förmågan att lyfta fram det som är bra, lyfta mattes självförtroende OCH samtidigt påpeka det som inte är bra, på ett mycket pedagogiskt sätt. Passar mig (och Karlsson) bra.

Missen var bara att vi var så inne i träningen att jag glömde vattna det stackars träsktrollet. Även om temperaturen gått ner rejält senaste dagarna så kräver han vatten. När vi kom hem gjorde han ett magplask i vattenskålen… *skäms* Men förhoppningsvis lär jag mig av mina misstag.

Hur som helst avslutade vi träningen med metallapportering, med Izas fullstora apport. Det var inga som helst problem. Första gången tittade han till en gång extra innan han grep den. Andra försöket blev det ett startskall men i övrigt var det 10-mässigt enligt PT:n. Hon är förvisso inte domare men har tävlat på SM-nivå (och är nog snart där igen med sin nya hund) och bör veta på ett ungefär vad hon pratar om. 🙂 Alla försäljare av 429-kronors metallapporter (och även billigare) kan härmed ta sig i r****n, jag behöver ingen sådan! 🙂

Dagens hiss
Jag vill börja med att hissa Agnetha, som gjort en prisundersökning på nätet för min skull, för att hitta en metallapport till rimligt pris. Själv gjorde hon ett ”kap” på i samband med en utställning i helgen.

Dagens diss(ningar)
Hur i hela friden kan denna förbaskade lilla ihåliga metallpryl betinga sådana ohemula priser?

Det billigaste, som min alldeles egen pricerunner-Agnetha hittade, var 210:-.

Sen finns flera varianter på prissättning, samtliga går uppåt.

På vägen hem från jobbet var jag inne och handlade hundmat och tänkte att jag kunde passa på att kolla där också. De hade inga hemma, men kunde gärna beställa hem, till det fascila priset av – håll i er nu – 429:-!!! Jag höll på att skratta ihjäl mig men lyckades ändå frusta fram att: -Nej tack, de behövde INTE beställa någon sådan, åtminstone inte åt mig.

Nu har jag helt enkelt bestämt mig för att Karlsson är fullärd på det momentet. 😉 Eller åtminstone så pass lärd att det räcker att träna det på klubben där det finns en i lagom storlek. Och om jag drabbas av en fullständigt oemotståndlig lust att träna detta moment hemma så får han utnyttja Izas, som hon inte direkt slitit ut… Han fixar ju fullstor träapport så då ska det väl funka med metall också?

Men HUR kan de vara så dyra? OK, jag förstår att det är en ganska ”smal” produkt, inte någon masstillverkningsartikel som beställs containervis från Kina, men ändå…?

När jag ändå är i farten och dissar apporter så fortsätter jag med tungapporten för små hundar. Jag har ondgjort mig över detta förut, men här kommer en repris:

Hur kommer det sig att såväl trä- som metallapport har mindre dimensioner för små hundar. Dvs smalare och tunnare. Men tungapporten har bara lägre vikt, men samma dimensioner som för stora hundar, t ex schäfer. Hur svårt blir det inte för den lilla hunden med mycket smalare ”bett” att balansera den bredden, kombinerat med tyngden? K har inga som helst problem med liten, kompakt hantel på 1 kg. Men … 1 kg regelmässig tungapport har han jättesvårt att få balans på. Hur tänkte dom där? Kanske dags att skriva en motion till SBK?

I lördags efter badet fick Karlsson en pip-boll att lattja med på altanen. Alltså inte en latex-pip, sådana får han aldrig ha på egen tass (eller tand). Lattjandet övergick ganska snart i att han låg stilla och ”gnagde” men jag tänkte inte mycket mer på det. Dessutom låg han precis vid husses fötter så då borde väl husse ha ansvaret?

Efter en stund upptäckte jag att bollen begåvats med ett hål på ca 2×2 cm. Jag hittade inte den saknade biten men K brukar inte käka upp det han dödar. Han sliter loss och spottar ut, så jag tog för givet att den biten ramlat ner mellan golvbrädorna.

På söndagen spydde han upp lite galla vid ett par tillfällen, men mat och godis fick han behålla.

Idag kom förklaringen. Väl inlindad i gräs.

Han spydde upp en rejäl gräsboll, och mitt i alltihop låg det 2×2 cm orange plast, misstänkt likt bollen från i lördags. Vem behöver sparris (som man ska ge hunden när den fått i sig något vasst) när det finns gräs? För övrigt bedömde jag inte plasten som ”vass” utan trodde den skulle komma ut i andra änden, OM han nu svalt den. Men det är ändå fascinerande hur kroppen kan ordna det?!

Med en utomhustemperatur på ca 13° och stormvindar har kvällen ägnats åt att bringa viss ordning inomhus. Det var ett tag sedan… Dessutom har jag planterat om/fyllt på jord åt de pelargoner som ägnat dagen åt att göra frivolter från altanräcket. De var alltså placerade på räcket på den gamla ”altanen” (måste hitta ett annat ord för den konstruktionen för nu känns det inte som en ”altan” längre) på läsidan av huset så jag trodde att de stod rätt säkert i vinden, men icke. Vi får se om de återhämtar sig från sin äventyrliga utflykt.

Nu ska jag dyka ner i strykhögen. Hur det går i fotbollen lär jag bli varse ändå.

…vad det blåser! Idag löper man definitivt större risk att dö av ett träd i huvudet än av värmeslag. Blomkrukor och blomlådor flyger omkring eller … nåja, ramlar ner i alla fall.

Vi överlevde dock lunchpromenaden även om vi höll på att blåsa av vägen.

Morgonens regn blev det inte så mycket av. Det hann dunsta (eller blåsa bort?) innan det landade på marken.

Hoppas att grannen inte går någon skogspromenad med sin hund idag, eller – om han gör det – lämnar cigaretterna hemma!

…var det att vakna till en jämngrå himmel. Och regnstänk på rutan!

Men (och detta vågar man väl knappt skriva): ganska skönt. Och gudarna ska veta att regnet behövs. Om man, som vi, bor med skogen in på husknuten, eller åtminstone ca 10 meter ifrån densamma, blir man minst sagt irriterad när man hittar en nyligen ihjältrampad cigarettfimp på den knastertorra barrmattan i skogen. Detta hände här om dagen och jag tror mig veta vem den skyldige är. Vi har nämligen en kedjerökande och hundägande granne som någon enstaka gång tar en liten promenad med sin lilla hund. Och troligen kan han inte ens släppa taget om cigaretten då… Snacka om omdömeslöst i den torka som varit!

Även om det är skönt med lite regn och moln som omväxling håller jag tummarna för att detta inte är slutet för ”sommaren”, utan att värmen och solen återkommer. Om inte annat till midsommar, och sedan till semestern.

Igår kväll fick pensionärs-schäfern så att hon teg. 😉 Först ett lydnadspass, mest på skoj, på klubben. Sedan några rundor på agilitybanan och slutligen ett pass i simbassängen. Hon verkade rätt nöjd med samtliga delar i kvällsprogrammet. Och som omväxling kastade hon sig frivilligt i vattnet?! Det kan möjligen ha berott på att hon fick se katten som varit före oss i simmet och hoppades på att hitta ytterligare en katt i bassängen?

Innan simningen hann jag med ett rejält lydnadspass med bruksterriern också. Och nu är jag inte längre orolig för hans hälsotillstånd för jösses vad taggad han var! 20°, skugga och svala vindar var vad som behövdes för att få honom ”frisk” igen. Han skötte sig fint, frånsett att han var lite överladdad och t ex skallade på fjärren?! Det lugnade dock ner sig när vi kört en stund. Jag har nog ett intressant projekt i att hitta balansen på den hunden, så att jag kan få honom i rätt ”mode” inför tävlingar. Skulle behöva en formel baserad på utomhustemperaturen, tiden på dagen och eventuellt ytterligare någon parameter. Alla matematiker får gärna anmäla sig! I andra ändan av formeln bör det komma ut uppgifter om hur många minuter, och på vilket sätt, jag ska värma upp honom inför tävling för att hamna på ett ”lagom” varvtal. Detta är en något annorlunda situation för mig som är van vid en Iza som jag ALDRIG har kunnat värma upp för mycket…

Gårdagens roligaste, vad det gäller K, var dock metall-apporteringen. Vi har kört det en, säger EN, gång tidigare. Vill minnas att det var någon gång i höstas. Det var inga som helst problem då, och inte nu heller. Högsta fart ut, fint gripande, och högsta fart in. Utan att vara domare så tror jag att han, åtminstone igår, legat på 9-9,5. Det enda jag kunde se, som skulle renderat poängavdrag, var att han rullade runt den ett halvt varv i munnen precis när han satte sig. Men som sagt; det var ingen tävlingssituation och att ALLT kan hända då, det har jag ju lärt mig.

Nej då, jag har inte börjat röka något olagligt. Däremot tog jag en tur med kameran i dikeskanten igår morse. Tyvärr kör jag fortfarande med fuskmakro, och det blev inte direkt enklare av att när kameran väl lyckats fokusera på det stackars grässtrået så blåste det iväg ur bild. Men några bilder blev det, även om skärpan är ”sådär”.

Att gräs kan vara så vackert?!

Och ja; ett makroobjektiv står fortfarande högt upp på önskelistan.

Redan i fredags föreslog jag att vi på söndag, dvs idag, skulle åka in till stan och käka på någon trevlig uteservering.

Efter väl förrättat värv med pensel i handen hela helgen bar det iväg in mot stan, för att för en stund bete oss som alldeles vanliga människor. Alltså sådana som varken har hund(ar) eller underhållskrävande gamla trähus att ta hand om.

Det fanns lediga bord på första stället vi siktade på. Att det var fotbolls-EM på storbilds-TV kunde jag tänka mig att leva med/bortse ifrån. Maten brukar vara god och miljön trevlig. När vi väl slagit oss ned insåg jag dock att storbilds-TV:n inte bara hade bild. Den hade ljud också. Högt. Men det var lugnet före stormen…

Efter ca fem minuter ockuperades restaurangen av 40-talet finsk-talande män. De bara kom, på en lång rad, från ingenstans? De var välvårdade och civiliserade men ölen flödade och deras ljudnivå steg i samma takt som ölen sjönk i glasen. Förmodligen var de Volvo-försäljare på mutresa, som just checkat in på Grand Hotel i kvarteret bredvid och imorgon ska till Volvo bussar här i stan på studiebesök. (Vissa ledtrådar gick att finna i deras klädsel. 😉 ) Enda tänkbara förklaringen till den sammansättningen av människor. Alla försök att prata vid bordet var lönlösa. Vi åt vår mat, betalade och gick. Inte för att vi tänkt oss någon längre sittning, men kanske en något lugnare.

Nu har temperaturen sjunkit avsevärt och det blåser kulingvindar. Beslutade mig alldeles nyss för att ta ett träningspass med den lille livräddaren. DET var uppskattat. Han var så lycklig, och tacksam, och lycklig, och… 🙂 Jag tror vi börjar komma över ”tröskeln” i fjärren också, dvs låsningen i andra läggandet. Vi får väl se om jag tror rätt?

Det kom en bild också, från förra helgens utställningsspektakel. Jag kan inte för mitt liv begripa att inte domarna ser samma sak som jag; dvs världens vackraste Karlsson? 😉

I morgon är det måndag och jobb. Tur är väl det för efter den här helgens ”arbetsläger” behöver jag vila upp mig lite. 😉

Rubriken kan tolkas lite  som man vill, för igår var Karlsson både livräddare (än de flesta) och livräddare (som grabbarna i Baywatch).

När gårdagens alla arbetsuppgifter (med pensel i handen) var avklarade åkte vi iväg för att bada med hundarna. Tyvärr var fotoförhållandena tämligen bedrövliga, med djup skugga vid badplatsen och skarp sol lite längre ut, men det blev som det blev.

Att få i Iza i vattnet är ju inga större problem, och igår tyckte hon t o m det var kul att apportera dummien som hon varit tämligen ointresserad  av tidigare.

När Iza simmat färdigt var det dags för Karlsson. Simning har ju aldrig varit någon favoritsysselsättning, och ärligt talat (tänker tillbaks på förra sommaren) har vi väl inte gjort sådär jättemycket för att uppmuntra denna sysselsättning, men igår skulle det åtgärdas. Och än en gång kunde vi konstatera att kvinnans list övergår mannens förstånd. 😉

Husse körde en lite annorlunda taktik; dels att lyfta ut honom en liten bit så att han skulle simma in, och dels att hålla honom under magen. Ingen av metoderna var någon succé. Lille K fick total panik och var livräddare än de flesta.

Men, så trädde matte in i rollen som simlärare. Åtföljd av en latexpip  (utan pip = död) och då blev det ordning på verksamheten. Latexpipar kan INTE lämnas åt drunkningsdöden (ens om de redan är tekniskt sett döda) och oj vad han simmade! Då inträdde han i rollen som livräddare à la Baywatch.  Och räddade, och räddade, och räddade…

Han simmade jättefint, även om han nog hellre hade lattjat med pipen på land. 🙂

När vi kom hem njöt vi på altanen till kl 23.00 (i shorts och T-shirt) och det är inte ofta man kan göra det uppe på vårt ”fjäll” där luften oftast kyls av ganska snabbt. Det var hur skönt som helst. K somnade i en BadenBaden-stol och hade nog legat där än om jag inte burit in honom när det var läggdags. 🙂

I morse när jag klev ur sängen kändes mina vader som två vedträn, och nu, efter ytterligare en stunds målande av trädgårdsmöbler håller ryggen på att gå i två bitar och fötterna är på väg att trilla av. Det är helt klart att man inte är van vid kroppsarbete, och i synnerhet inte stående på stege (vaderna).

Kl 09.11 idag klev jag in genom dörren till färgbutiken för att komplettera färgförrådet lite. Det var inte bara jag som kommit på den goda idén… Över en halvtimme tog det innan det var min tur och jag fick lasyren bruten i rätt nyans. Men nu är det inte så mycket kvar av altantaket, och husse svär fortfarande. 😉 Själv har jag bara bordsskivan kvar på trädgårdsmöblerna. Och sen är det bara resten kvar…

Eftersom jag varit duktig flicka och hela dagen använt målarhandskar (att det skulle ta sååå många år att lära sig?) så vågar jag pilla lite på tangentbordet trots allt. Men mest är det för att jag inte orkar göra något annat än sitta still…

Någon som vet hur många ”sidor” det är på en gedigen furu-”fåtölj”?

.

.

.

.

Nä, inte jag heller. Men många är det.

Idag har jag laserat tre sådana. Att göra imorgon; ytterligare en fåtölj och ett bord. Och i värsta fall åker jag på att ta allt en gång till. Men då räcker inte lasyren och då är även nästa helg räddad. Möblerna borde egentligen fått lämna oss till förmån för de sälla trädgårdsmöbel-markerna, efter lång och trogen tjänst. De inköptes ca -94 och har väl inte skötts helt enligt regelboken. De är fortfarande stabila och bekväma men själva finishen lämnar en del att önska. Därav laseringen. I en mörk nyans. Killen i färgbutiken fick nästan en tår i ögat när han insåg att jag inte tänkte skruva isär dem, inte tvätta dem, inte slipa dem … innan behandlingen utan att det handlar om – just det – konstgjord andning. Sen fick jag mig en dramatisk historia till livs; om hur han själv gjort med sina trädgårdsmöbler någon gång på istiden – typ – och DE höll minsann än och var sååå fina…

Men hallå – efter 14 år kanske det är dags för något nytt? Vi köpte iofs en ny uppsättning förra sommaren, men nu med vår stoooora altan krävs det två grupper och just nu inbjuder inte direkt plånboken till några större investeringar, så det får vänta. Kan detta rädda möblerna ett år eller två så är jag nöjd.

Lite annat målarjobb har jag också hunnit med, uppslängd på en byggstege. Inte favoritpositionen direkt, men det gick det också.

Mannen i färgaffären (ovan) är för övrigt en påfrestande noggrann typ. När jag skulle köpa lasyr till undertaket FICK jag inte göra det, för det fanns inget som passade exakt mot färgprovet/träbiten jag hade med mig, dvs virket i själva altanen. Nä, det skulle minsann specialbrytas för att bli perfekt. Och då var jag tvungen att åka dit med en träbit han kunde prova på… Suck! Och det tog en vecka innan han brutit klart. Och just nu svär husse ve och förbannelse över just den lasyren, som ska upp i innertaket på altanen. Ytterligare ett skäl att sitta här alltså, så att man slipper höra honom.

Och jag lovar – att jobba idag hade varit rena semestern.

För övrigt har jag lagt ner alla planer på att eventuellt åka och kika på sjuhäradsmästerskapet i morgon. Det hinns inte med. Hemmet får faktiskt gå före den här gången. I år behöver jag ju inte heller åka dit i egenskap av AlleHundas utsände fotograf/journalist. Det får andra sköta. 🙂

”Hon verkade tolka ordet NEJ som min rätt till åsiktsfrihet.”

*asg*

Hittat på Aktiv Hund där ”Tofsan” beskriver sin schäfertik av brukstyp.

Låter som Iza. På pricken! 😀 eller kanske … 😦

Blodbrist, järnbrist, allmän vitaminbrist… Jo, jag har hört talas om allt. Men – akut korvbrist?

De sista dagarna har Karlsson varit väldigt låg. Första tanken var – naturligtvis – värmen. Men både i tisdags och igår har jag jobbat hemma, och bara tagit en kort lunchpromenad. Inomhus har det varit förhållandevis svalt och han har ändå varit jätteseg – på gränsen till apatisk mellan varven. I tisdags kväll var vi och tränade och förvisso var det varmt, men han var onormalt seg så det blev inte mycket gjort.

Igår på dagen var han jättetrött och jag var på väg att ringa veterinären och boka en kontroll. Något måste vara fel?

Igår kväll var vi och tränade igen. Dock lite senare, i skugga, och med mycket korv. 🙂 Och se; då blev han som vanligt igen. Full fart och glad jycke. Och farten höll i sig även efter hemkomsten. I morse vaknade jag av en terrier som tränade galoppombyten i sängen och använde matte som studsmatta. Dessutom började han skälla och uppfordrade storasyster till lek, och DET har ALDRIG hänt vid den tidpunkten (05.30) tidigare för morgontrött brukar han alltid vara.

Uppenbarligen har han lidit av korvbrist?! I förra veckan blev det inte mycket tränat, och inte under dagarna i Arboga heller. Ingen träning = ingen korv. Stackars liten terrier… 😉 Och inte hade jag en aning om att Scans Hot-Dogs innehåller så mycket näringsämnen som är viktiga för en terriers välbefinnande…? *kliar mig i huvudet*

Igår var även Iza med och tränade, och det var uppskattat. Den hunden har nog några kamel-gener. Jag vet inte var hon lagrar vattnet, för puckel har hon inte, men någonstans är det. Under träning har man inte tid med sådana oväsentligheter som att dricka vatten – det är för veklingar…

Helgen skall ägnas åt målning. På längden, bredden och tvären. Allt från undertak på altan till trädgårdsmöbler, och en del där emellan. Detta innebär att jag förmodligen får avstå att åskåda Sjuhäradsmästerskapet på lördag. Och om det inte hörs mer här under helgen beror det förmodligen på att jag inte vill kleta ner tangentbordet med färg…

När det var dags för lunchpromenaden insåg jag att alla rimliga alternativ på något sätt innefattade att runda den förb…. älgkalvens revir. Bara att bita ihop och pinna på alltså. Varje gång Iza spetsade öronen och vädrade mot skogen flög hjärtat upp i halsgropen. Försökte dock intala mig att det bara var rådjur eller ekorre, och deras farlighetsfaktor är ju förhållandevis låg jämfört med älgens.

Vi överlevde!

Av någon outgrundlig anledning ska det tydligen grävas ett dike precis utanför vår stenmur. Då kommer en hel del vackert att försvinna. 😦

Vid den här tiden kryllar det alltid av sådana här ”vildblåklint” utanför muren. De kommer försvinna när det blir dike… 😦

Maskrosor har också sin charm, men att just denna försvinner med diket gör inte så mycket. Återväxten är god!

Min rhododendron växer dock inte i det blivande diket utan på tomten och kommer bli kvar. Synd att blomningen är så kort, för det är oerhört vacker när den pågår.

Eller snarare; var GÅR vi nu?

Igår kväll, när jag och Iza var och simmade, blev husse vittne till hur den sällskapssjuka älgkalven (se inlägg från den 21/5) i sin desperata jakt på värme och ömhet (eller nå’t) jagade granne på cykel. Det hela avlöpte väl eftersom den jagade cyklisten slängde sig in i trädgården hos sin bror, som bor precis där det hände, och de lyckades sedan ”jaga” bort den. Åtminstone en liten bit…

Jag vill INTE möta (alternativt: bli förföljd av) den när jag går med två vilda hundar, och den verkar ha bosatt sig permanent i det lilla skogsområdet precis mitt emot vårt hus. *suck*