Författare: vallterrier

Där jag bor har vi en motorväg som går precis rakt igenom stan. I alla de år jag bott här har hastighetsbegränsningen varit 90 km/h. Och den verkliga snitthastigheten ungefär 110.

I somras sänkte man, av diverse mer eller mindre outgrundliga anledningar, hastigheten till 70 km/h på en ganska lång bit av stadsmotorvägen. På en kort bit är det verkligen motiverat, där det är tätt mellan av- och påfarterna och påfarterna dessutom ligger i uppförsbacke vilket gör att det blir totalt kaos när de som kör på kommer i en hastighet av 60 knyck och ska ”flyta” in i en trafikström som håller 110. Men man nöjde sig som sagt inte med den sträckan utan tog några kilometer till när man ändå höll på.

I början var det totalt kaos men nu har folk tydligen lärt sig. Ordentligt! Nu ligger ALLA  i 70 km, i högerfilen. Ingen vågar köra om och i högra körfältet är ”avstånd” ett helt okänt begrepp. Bilarna kunde lika gärna vara ihopkopplade med bogserlinor, så tätt är det. Och vänsterfilen är tom. Och den stackare som vågar sig ut i vänsterfilen har inte en chans att komma tillbaks till högerfilen, eller – gud förbjude – köra av.

Allt detta trots att trafikpolisen deklarerat (via lokaltidningen) att någon särskild övervakning på den här sträckan tänker man INTE hålla på med…

Och när hastigheten går upp till 90 igen så köra alla – 110. Minst.

Fascinerande…

***

Här inleder jag en ny liten serie; dagens sökord, alltså exempel på sökord folk använt för att hamna på min blogg. Ibland undrar man hur folk söker, och hur fel de kan hamna… 🙂

hur liten är tavlan av mona lisa

Eller … nu är jag faktiskt ganska torr, efter en dusch och ett klädbyte, men när jag kom hem för en timme sedan var jag blöt. En eftermiddag som testledare på MH där det spöregnar under tre av fyra beskrivningar är bara halvkul. Hundarna var väl ömsom vin ömsom vatten, men dagen slutade iaf med en hund som var riktigt roligt att se. Alltid något positivt.

Problemet när jag går som testledare är att jag har Izas mh på näthinnan, i synnerhet under skrämselmomenten, dumpe, skrammel och spöken. Det är ytterst sällan man ser en hund som löser dessa moment som hon gjorde, dvs helt utan hjälp från föraren. För hennes del är det naturligtvis idealiskt att ha en så stor portion nyfikenhet att hon på egen tass övervinner alla rädslor. Ur min synvinkel (eller vilken normal förares som helst) är det naturligtvis inte lika idealiskt, för hunden är liksom sig själv nog och tycker inte att den behöver någon matte eller husse vilket kan vålla vissa problem. Men hunden lever ju åtminstone ett behagligt liv. Ja, frågan är vad som är idealet? För egen del kan jag konstatera att Karlsson är en betydligt enklare hund att ha, även om (eller tack vare att?) han är fegare. Men han fixar allt med lite hjälp från mig, utan kvarstående rädslor, och då är det liksom OK. Däremot de hundar, som man förhållandevis ofta ser, som har oerhört svårt med avreaktionerna… DET är tråkigt, och man blir lite ledsen.

***

Igår fick jag till ett ”fyllespår” till Karlsson. Upptaget fixade han faktiskt fint, och sen hade jag gjort väldigt tätt mellan vinklarna, 10-15-20 meter, vilket gjorde att han fick skärpa till sig. Lokomotivprincipen, att tuffa på rakt fram, funkade inte! Han insåg ganska snabbt att det där ”fyllot” till matte gick inte att lita på, och sen spårade han kanonfint. Pinnarna funkade också riktigt hyfsat. Men… (för att citera Tony Irving), 30-40 meter från slutet hände något. Då hade jag börjat slappna av och märkte inte ens att han gick av spåret utan bara hängde med. Och när vi väl letat oss tillbaka så valde han bakspåret!? Efter en viss diskussion fick jag dock iväg honom åt rätt håll och han hittade både slutapport och pip.

Framåtsändande, med fyra hinkar som grupp, har vi kört på åkern både igår och idag och – det finns nog hopp, tror jag. Men vi har lååångt kvar till ett betygsmässigt moment.

***

Sen kan jag konstatera att jag börjar bli gammal – eller nå’t. Igår lyckades jag sova till 07.45 då jag vaknade av att jag hade så ont i ryggen att jag knappt kom ur sängen. Sen var jag jättetrött hela dagen och höll på att somna framför TV:n på kvällen?!

Idag vaknade jag 05.30 och kunde inte somna om, och klockan 06.00 gick jag upp. Men ont i ryggen hade jag iaf inte! Sen har jag varit förhållandevis pigg, även om eftermiddagens aktiviteter nu tar ut sin rätt.

Men hallå – att vakna 05.30 på en ledig söndag?! 07.00 är helt OK, men INTE 05.30. Man får dock en hel del gjort… (Och nu lät jag väl inte alls gammal? Nähädå!)

På allmän begäran:

Det var inte särskilt lätt att få till en bra bild med motljus och dålig inbyggd blixt, men så här ser det ut, på ett ungefär.

Tog även en bild på bara tyget, utan motljus, för att ge en mer rättvisande bild.

Alla tre fönstren har nu fått nya gardiner och tja … så tokigt blev det inte (om jag får säga det själv, och det får jag – i min egen blogg). Om man lyckas tänka bort den läskiga färgen på väggarna, och parketten som behöver bytas ut, och… Men det får bli ett annat år. Som konstgjord andning känns detta ganska OK.

(Vem vann Bibbi? 😉 )

Jag minns med fasa mina första år som gardinsömmerska på amatörnivå. Jag nålade, jag millimeterpassade, jag fållade, jag nålade, jag millimeterpassade, jag fållade… Puh! Frågan är om jag faktiskt inte borde ha ansökt om bygglov för maken till stabila gardiner var nog svårt att hitta. Nu har jag insett att gardiner faktiskt är förbrukningsvara (och presumtiva kamptrasor) och att man kommer ganska långt med ett hyfsat ögonmått, ett strykjärn och en symaskin. 🙂 Skulle det bli en miss någonstans så förutsätter jag att mina vänner (om de verkligen är mina vänner) inte upptäcker det. Och om de skulle upptäcka det åtminstone inte påpekar det. 🙂

Nästa projekt är nya fönsterlampor, men det får bli efter jul eftersom adventspyntet snart ska fram och då åker ändå dessa lampor ner.

Nu ska resten av dygnets ljusa timmar ägnas åt någon form av hundträning. Ett spår till K kanske? Och lite framåtsändande. Och…

Stack en timme tidigare från jobbet idag för att komplettera de nya gardinstängerna med andra längre väggfästen. Detta visade sig bli mer komplicerat än jag trodde.

På butiken där jag var igår (i det stora shoppingcentrat Knalleland) hade de bara en förpackning kvar, men jag fick tips om att det kunde finnas på en annan butik, i andra änden av det stora shoppingcentrat. Med facit i hand borde jag ha promenerat, men tanken slog mig aldrig eftersom det regnade. Det var gott om lediga p-platser, gott om plats i butikerna men … herregud, så mycket bilar. Trafikkaoset var fullt i klass med lördagen före julafton. Är det så att när folk inte vågar shoppa pga alla lågkonjunkturslarm så ägnar de sig åt att åka bil runt butikerna istället eftersom bensinen är (förhållandevis) billig?

Det hela underlättas inte direkt av att något snille till trafikingenjör gjort fem rondeller på en sträcka av 300 meter. Fyra pyttesmå rondeller där allt tar tvärstopp och en gigantisk tvåfilig rondell där inte en kotte vet hur dom ska köra, och allt annat än högersväng är direkt förenat med livsfara. Nåja, till sist kom jag loss ur kaoset…

Efter den pärsen var jag inte det minsta sugen på att sätta mig i bilen igen för att åka in till stan (och gatubelysningen) för att gå ut med Iza. Vi gav oss ut på mörkerorientering istället. För första gången gick vi djävulsrundan i kompakt mörker och duggregn. Vid några tillfällen har jag gått den i snö och fullmåne men detta var något nytt, och ganska spännande. Med pannlampa (kass), ficklampa (tack och lov), reflexjacka på mig och reflexsele på Iza tassade vi runt hela sträckan. Större delen av rundan går ju på grusväg men det är en sträcka av kanske 1,5 kilometer som går på traktorväg genom skogen och jag har nog aldrig pratat och busvisslat så mycket när jag gått med en kopplad hund. Allt för att hålla de vilda djuren på avstånd. Ett koppelryck där och jag hade nog legat ganska platt på marken… Min plan lyckades och vi kom runt helskinnade, och hem till en mycket imponerad husse för DET har han faktiskt aldrig gjort. 🙂

F ö googlade jag på Manfred Mann (från förra inlägget). Trodde de var både avsomnade och avdomnade för länge sedan, men nä! Konsert i Göteborg, i januari?! Men ärligt talat vet jag inte om jag är så sugen på att se dom igen, det är nog bättre att behålla minnena från den fantastiska konserten, då, för länge sedan.

Manfred Mann’s Earthband var den första ”riktiga” konsert jag såg. Hovet, i början av 80-talet. Om det var för att det var den första, eller vad det var, men den ligger fortfarande på topplistan över de bästa.

Jag älskar egentligen att gå på konsert (om det är något jag gillar naturligtvis), men har få i min närhet som gör det så tyvärr blir det alltför sällan numera.

Efter 10 minuter på min ”vanliga” tygaffär hade jag hittat dom. Gardinerna! Njae, kanske inte med stort G, men dom duger gott åtminstone tills jag kan få min extreme livingroom-makeover verkställd. Men det var på håret. När mitt tyg var uppmätt fanns det väl ca en meter kvar. Egentligen borde det väl vara mönsterpassning mellan de olika längderna men då hade inte tyget räckt så jag bestämde mig för att vara lite wild & crazy och köra den assymetriska stilen. Tror (hoppas) faktiskt inte det gör något eftersom mönstret är ganska diskret och ”glest”… Tell me I’m right?

Sen fastnade jag i gardinstångsträsket istället, och det blev till slut mycket dyrare än själva tyget. Funkar ju liksom inte med de befintliga kirschstängerna när man bara ska ha raka längder och ingen kappa.

Så nu vet jag vad jag ska göra på lördag. Sy gardiner (nåja, en söm uppe och en nere iaf, kanterna är färdiga) och montera gardinstänger. Ja, nå’t spår ska jag väl också hinna med. 🙂

Vet vet. det kanske rent av kommer ett kort här när det är färdigt?

Nu är det bara en timme kvar tills den börjar. Den stora gardinjakten. Har jag tur slutar den även idag. Om jag har otur fortsätter den på lördag…?

Det är den 6:e november och hittills har det varit bra väder i fem dagar vilket blir 83,3 %!

Dimmolnen släppte taget och solen kom fram, även om det fanns lite tunna moln kvar på himlen. Det blåser rätt kalla vindar, men jag kan leva med det också. 🙂

I tisdags var jag och Karlsson och tränade, och igår fick båda hundarna följa med. För Izas del handlar det numera mest om att hon ska få ”roa” sig lite. Vi kör lite linförighet, kryp, skall, hopp, eller nå’t. Hon blir glad bara hon får vara med.

Med Karlsson är träningen lite mer fokuserad och målinriktad. Han börjar greppa detta med externbelöning/ryggsäck. Fördelen med det upplägget är att även matte håller värmen när hon tvingas sprinta tvärs över plan till ryggsäcken med (o)jämna mellanrum. 😉

Det vi hårdkör nu är: krypstarter (med stillastående matte), fjärr, rutan och inkallning med ställande. Och tja… det går väl framåt. Tyvärr går även fjärren framåt, och då menar jag rent fysiskt. K har nämligen bestämt sig för att vidareutveckla detta moment (personlig utveckling à la bruksterrier?). Jag har ju varit tvungen att backa tillbaks och stå väldigt nära eftersom han börjat flytta sig lite framåt i växlingen ligg-sitt. Den funkar nu bra så länge jag står precis framför. Men, nu har han fått för sig att växlingen sitt-ligg är en krypstart!

På lägret i somras fick vi tipset att stå framför hunden och kommendera kryp för att se om den kunde kommandot. Det är säkert en bra väg att gå – om man inte ska träna/tävla lydnad. I brukset finns det nämligen ingen fjärrdirigering.  Jag gjorde detta en (1) gång, och märkte snabbt att stabiliteten i liggandet försvann så jag la ner det. Här om dagen gjorde jag det igen (hur korkad får man bli?) och se nu kastar han sig glatt iväg i några krypsteg när jag kommenderar ligg framifrån… *suck* Vissa saker fattar han alldeles för snabbt för mattes bästa. Vi har alltså hamnat i någon form av moment 22. Står jag nära sätter han sig bra och lägger sig dåligt. Står jag långt ifrån lägger han sig bra och sätter sig dåligt… Puh.

Inkallning med ställande funkar betydligt bättre med enbart handtecken. T o m bättre än med både hantecken och muntligt kommando? Förklara det den som kan? Skulle gärna vilja använda muntligt kommando men det vete sjutton om jag inte får ge mig snart?

Idag är det jobba hemma-dag. Än har inte dimmolnen lättat men förhoppningsvis har dom försvunnit tills det är dags för lunchpromenaden. Dock har det börjat blåsa kallt så nu är det nog snart slut på det vackra novembervädret, vilket även SMHI hotar med.

Så här långt måste jag ge SMHI en eloge för novembervädret. Av fyra möjliga dagar har det varit kanonväder i – tre! Igår klamrade dimmolnen sig fast hela dagen men idag är det strålande sol och vindstilla – igen. Lunchpromenaden avnjöts i t-shirt och fleecetröja (ja ja, jag hade byxor också). Utan hatt. Inte ens keps kändes nödvändigt. Termometern på skuggsidan visar 6° och på på solsidan 20°!!! Det kan jag leva med.

Förr eller senare får vi säkert sona detta, men jag njuter så länge det varar.

Det blev förresten ytterligare några bilder på dimdroppar (eller frostdroppar?) i morse, när solen krupit upp en liten bit till.

Det finns ju en anledning till att bloggen heter ”vallterrier” även om det var ett namn som tillkom i all hast när jag skulle testa WordPress. I mångt och mycket påminner K mer om en bordercollie än en terrier. Numera önskar jag att jag döpt den till ”bruksterrier” istället, men det är lätt att vara efterklok. Och ett inarbetat artistnamn går ju inte att byta ut. 😉

Nåväl, igår gjorde den lille ännu en gång skäl för epitetet vallterrier. I brist på Six Feet Under fick han först sova sig igenom en snutt av Cesar Millan, med stökiga och gapande pitbulls. Sen sov han sig igenom Hundcoachen, där det också skälldes en del. Det bör tilläggas att han låg på min fotpall och befann sig därmed ca 1 meter från TV:n. När Hundcoachen var slut (vad jag tycker går att läsa i min kommentar till förra inlägget) zappade jag runt och hamnade på skolmatsprogrammet på TV 4. Helt plötsligt dyker det upp en flock får som säger ”bähähäää” i olika tonarter.

DÅ vaknar den lille med ett ryck och tittar mycket intresserat på TV:n! 🙂

Och avslutningsvis ytterligare en novemberbild, tagen för några minuter sedan.  Inte världens bästa skärpa, men i verkligheten var det vackert.

Som jag nämnde tidigare i höstas så har jag börjat plöja igenom Six Feet Under. Jag missade den serien när den gick på TV så det var väl dags. Jag ”prenumererar” på film via Lovefilm, och det är den vägen jag får dom. Man kan väl utan att överdriva säga att jag blivit lätt beroende av den något udda familjen Fisher. 🙂 Hittills har jag sett ca tre avsnitt i veckan. Det är vad som hinns med. Filmerna på min lista har fått vila så länge. Men, förra veckan hände något! Helt plötsligt damp Shrek 3 (också den fylld av udda ”personligheter”, och träsktroll) ner i brevådan?! Ja… jo… den stod säkert på min lista, men INTE som prio 1. Där finns endast och enbart Six Feet Under. Detta innebär att jag ikväll får klara mig utan den alldeles lagom udda familjen! Undrar hur det går…?

Nu har jag (om alla säsonger har lika många avsnitt) 44 avsnitt kvar, à ca 50 minuter. Det blir … 2200 minuter till. 🙂 Nåja, vi får väl se om jag tröttnar innan dess, eller om jag drabbas av grav separationsångest när det tar slut.

Återstår att se om Fredrik Steen i Hundcoachen på TV4+ kan fylla tomrummet? Jag tvivlar…

***

Av kvällens planerarade hundträning blev det – ingenting. Logistiken funkade inte, fel hund på fel plats liksom. Det innebar att jag och Iza tog en stadspromenad i gatubelysning och dimma. Och Karlsson får klara sig med dagmattes promenader.

När klockradion gick igång i morse hörde jag P3-rösten säga ”…i söder trettiåtta grader och i norr…”

Innan min trötta hjärna analyserat färdigt och kommit fram till vad P3-rösten borde ha sagt var jag vaken.

Klarvaken!

Så kan man då summera inledningen av den trista novembermånaden, och fortsätter det så här ska jag inte klaga. Strålande (och värmande) solsken och vindstilla, även om det varit minusgrader i skuggan. Helt OK faktiskt.

Helgen har varit lugn och skön, och helt utan inbokade aktiviteter, förutom dagens privatträning. Kände att jag behövde det och har för en gångs skull, åtminstone under gårdagen, ägnat mig åt att göra i stort sett ingenting (förutom redesignen av bloggen), hundpromenerande och ett spår till K.

Upptaget och spåret var det väl inget större fel på, men pinnarna tyckte han var ett sällsynt larvigt påfund? Den enda han klippte direkt var slutapporten så jag får försöka glädja mig åt det medan jag funderar på hur vi ska lösa problemet.

Idag blev det ett uppletande på åkern. 25 meter bred ruta och sex föremål som jag fick in utan alltför mycket tjafs. Det märkliga är dock att han alltid tar samma väg ut?! Han springer alltid snett framåt höger och gör sedan en lov åt vänster om det är det oavsökta området. Det innebär att han missar området som är rakt fram i vänstra delen av rutan. Visst kan han ta föremål där på vägen in, men då är risken att han byter. Märkte det för första gången när vi var i Skåne för två veckor sedan, och trodde då att det berodde på terrängen men det kan jag knappast skylla på när det är en platt åker det är frågan om? Nästa gång blir det två smala korridorer med ganska långt emellan.

Direkt efter uppletandet bar det äntligen iväg för privatträningen. Fokus idag låg på att komma på rätt spår med rutan igen och det känns som om vi är på god väg. Dessutom fick jag lite tips om hur jag ska utnyttja ryggsäcken som externbelöning. Detta är ju nytt för mig så jag behöver lite hjälp på traven för att det ska bli rätt. Det verkar som om han köper konceptet i alla fall, och det kan nog bli bra med tiden. Att ryggsäcken var laddad med ett sprillans nytt pipande orange piggsvin (eller igelkotte?) hade han inget emot. F ö var han ganska okoncentrerad mellan varven och det var mer nosande än vanligt, och DET uppskattas inte!!! Lite pill (läs: börja om från början) med fjärrdirigringen och inkallning med ställande hann vi också med. Som sagt; nu hoppas jag på en mild och snöfri vinter så att vi verkligen kan träna på allt vi behöver träna på! Vi har ju många nya moment att tag i, för att uttrycka det milt…

***

Vad det gäller gardinerna så reagerade husse faktiskt direkt – kors i taket! Å andra sidan ser det för j*vligt ut just nu så det kanske inte var så konstigt. 🙂 Fördelen med att det ser för j*vligt ut är att jag nu måste ta tag i, och lösa, detta problem snabbt som ögat. Någon form av raka smala längder får det blir, men då måste jag även köpa nya gardinstänger… Ja ja, har man inte att göra så skaffar man sig. 🙂

Äntligen, nu rök vardagsrumsgardinerna och det var inte en minut för tidigt. Jag har inte bokstavligen eldat upp dom, men de är nedtagna och ska få ett nytt liv som kamptrasor på MH. Jag vågar inte ens tänka på hur länge jag haft dem?

Problemet är bara att jag inte har något att sätta upp istället?! Och jag vet inte vad jag vill ha, och hur jag vill ha det. Eller ens OM jag vill ha det? Vad det sommar skulle jag mycket väl kunna vara utan gardiner eftersom fönstren är rätt fina utan. För att känna efter har jag nu satt upp gamla köksgardiner (enfärgade i panelmodell) i ett fönster, och tillhörande kappa (för kort och för smal) i ett annat… Det tredje fönstret är gardinlöst. Det ser inte klokt ut, men jag måste försöka skaffa mig en känsla för vad jag vill.

Det ska bli spännande att höra husses reaktion på det nya arrangemanget när han kommer hem. Om det öht blir någon reaktion. Det är inte alls säkert…

Eftersom jag insett att ekonomin inte håller för en total livingroom-makeover i höst heller, så får nya gardiner bli en nödlösning. Nu återstår det bara att hitta rätt, och det kan bli nog så komplicerat, i synnerhet när man inte vet vad man vill?