Dag: 5 augusti, 2009

Fantasifull design!

En stund senare såg samma moln ut så här.

Sötaste schäferöronen i den här familjen.

Den här sommaren har väl inte varit optimal ens ur pelargonsynvinkel. För lite sol. För mycket regn (även om de vistas under tak). För blåsigt. I förra veckan, när det blåste som värst, for de omkring som kryssningsmissiler men som det härdiga släkte det trots allt är överlevde de flesta ganska helskinnade.

Förra sommaren vid den här tidpunkten var blomsterprakten enorm, trots att det då handlade om färre blommor. Så är det inte nu. En del ser riktigt tråkiga ut. Till nästa år ska jag sanera lite i beståndet är det tänkt, för nu blev det på tok för mycket. Och när de då snålar med blommandet så känns det … sådär. Övervintrandet kommer förhoppningsvis att hållas på en rimlig nivå, liksom sticklingarna. Men vi är inte där än, så jag kanske hinner ändra mig.

Det mest intressant projektet jag har är egentligen en som inte blommar. Och aldrig har blommat. Den är stor, kraftig och har ett praktfullt bladverk. Men inte en enda blomma?! Jag såg bild på den när jag köpte den, men jag har för länge sedan förträngt hur den borde se ut.

Här kommer i alla fall ett litet urval av de som alls behagar blomma just nu.

Och den här nedanför förtjänar faktiskt en egen programpunkt. Kommer ni ihåg den här?

Bilder ovan är tagen i mars. Nu ser den ut så här!

Det hela började med en stickling jag fick av Karlssons gammelmatte förra sommaren. Den blev sedemera två i våras när jag tog ett toppskott, men ”pinnen” ser numera ut så här. Man ska tydligen aldrig ge upp. 🙂

Nej, nu ska jag gå ut på altanen och fortsätta njuta av den ljumma kvällen.

Om det berodde på semestertider eller vad är oklart, men det enda ekipaget som infann sig på gårdagens brukslydnadsmomentträningskväll var jag och lille Lennart. Märkligt nog tog det ändå samma tid som vanligt? Det kan ha berott på att det blev mycket av allt; träning, fika, uppflyttningsäppelkaka och ”tjôt”. Trevligt och nyttigt (nåja, nyttighetsfaktorn på äppelkakan var nog ganska låg) var det i alla fall.

Jag infann mig i god tid och hann köra 3:ans ruta och sättande under marsch innan det drog igång. Rutan funkar fascinerande bra, även från 25 meter. Första skicket var lite tveksamt, men sedan gjorde han flera klockrena. Jag gjorde även hela momentet med att lägga honom i rutan och ”promenera” enligt regelbokens mönster. Avstod dock inkallningen. Den blir troligen inget problem så jag befäster att han ska vara kvar i rutan ett tag till. Det är ju en hel del moment vi inte ens börjat på än och har med andra ord gott om tid att skapa tryggheten i rutan.

Sättande under marsch går … sådär. Mycket kvar att jobba på. Med ett mångfald av dubbelkommandon funkar det, men inte annars. Då lägger han sig istället… Träning av ordförståelse krävs!

Själva kurskvällen ägnade vi åt framåtsändande samt mitt absoluta hatmoment – inkallning med ställande.

Framåtsändandet gick hyfsat. Vi hade ju ingen hel grupp utan den bestod av två fröknar och två stolar. Vet inte om det berodde på det men han tenderade att dra snett fram till gruppen i första skicket, och då körde vi på två olika ställen = två första skick. Sen gick han ganska bra. Tempoväxlingen kommer på ungefär rätt ställe och igår höll han nästan lite väl lågt tempo efter gruppen, så att avståndet till mig blev för kort. Det låga tempot tror jag dock var en tillfällighet så jag drar inga stora växlar på det. Än…

Sedan gick vi över till trauma-momentet. Inkallning med ställande. Mycket av trollen i min hjärna är nog Iza orsak till eftersom vi aldrig fick ordning på det momentet. Men nu påstod fröknarna att jag måste bestämma hur jag vill göra?! Och att jag måste bestämma hur det ska se ut?! Puh… jättejobbigt. Önskar verkligen att någon annan kunde bestämma åt mig i just det här momentet. Det finns nog inte en enda ”metod” jag inte provat så här långt, och ingen har funkat riktigt bra. Det enda som återstår, känns det som, är att kasta bollen mitt i pannan på honom. 😉  Men nä, vid närmare eftertanke ska jag kanske avstå det? Sanningen är väl, precis som fröknarna sa, att jag är otydlig och har svårt att sätta kriterier för vad som är bra, och ska belönas, och vad som är dåligt. Har en tendens att bli så tacksam över att han alls stannar att jag belönar i princip allt, och då kanske det inte är så lätt att förstå vad jag vill? Skärpning på den punkten alltså, men jag skulle verkligen behöva någon som håller mig i örat…