Nästan vindstilla. Uppehåll (sedan flera dagar tillbaka så det börjar torka upp). Snö- och isfritt. Några plusgrader.
Kan man tycka annat än att det är ljuvligt? Trots att den utlovade solen höll sig på avstånd under lunchpromenaden, men den ska få en ny chans i morgon, när det blir tredje hemmajobbardagen i rad. Också ljuvligt. 🙂
Ibland är man lättroad. 😉
Igår bestämde jag mig för att krypa ur idet, trots mörkret, och åka till Elfsborgs BHK och träna! Det var mörkt men uppehåll, någon plusgrad och nästan vindstilla, och då går det ju an.
För Izas del bestod träningen nästan enbart av – lek! Och brytaövningar. Dvs att från sittande, liggande och stående bryta henne med lek. Körde även några korta pass med fotgående som jag också bröt med lek. Iza verkade tycka det var ett OK pass, men lite förbryllad var hon onekligen. Som sagt; vi har varit dåliga på att leka, framför allt för att hon inte har verkat uppskatta det så mycket.
En bekant som jag inte sett på ett tag kom fram och frågade om jag hade en ny hund? Hon såg nämligen så valpig ut när vi lekte. Min åttaåring! 🙂
Med Karlsson är jag (förhoppningsvis) bättre på att leka. Man får ju ett otroligt gensvar och han tycker verkligen att det är störtkul med jaktlekar och dragkamp och då är det ju enklare för mig att bjuda på mig själv. Gårdagens lek slutade dock i katastrof!
Den blå pip-draken förökade sig. Likt en amöba. Genom delning. Och inte blev det två fungerande pip-drakar heller, utan bara två icke fungerande delar. Både jag och Karlsson sörjer honom djupt. Men trots allt har han kämpat tappert i många dragkamper under ett halvårs tid vilket han ska ha all heder av.
Nu lägger vi alltså ut ett nödrop här! Vi behöver en ny pipdrake! Denna köptes i Köpenhamn i höstas och det känns som ett lite för stort projekt att åka till Köpenhamn enbart för att köpa pip-drake. Framför allt som jag inte ens vet om de finns kvar i sortimentet i butiken. Men är det någon som ska till Köpenhamn, eller som ramlar över en likadan i Sverige – tjoa till! Och vi behöver inte EN, vi behöver FLERA! Alla tips mottages tacksamt, och vem vet, det kanske t o m utbetalas hittelön. 😉
Så här såg han ut i original.
Då hjälper garanterat denna:
Hittade den bland mina bokmärken och den är … obetalbar. Det går inte att låta bli att åtminstone dra på munnen. 😀
Tror inte jag lagt ut den här förut men om så är fallet så får ni bara stå ut, den tål att ses flera gånger.
(Tack Mysla för att du tipsade om denna en gång för länge sedan.)
Låt mig presentera – Siv!
Så här ser det allt som oftast ut när jag kommer till min frisör. Ingen dålig välkomstkommitté. Hon står inte ALLTID i fönstret, oftast sover hon på kontoret. Men påfallande ofta står hon där när jag kommer. Ibland har jag nästan trott att hon läst tidboken. 😉
(Mobilbild)
Efter den här helgen är hundsamvetet åtminstone lite lättare. Först gårdagens kurs med Iza och idag har båda hundarna fått spåra.
Karlsson fick ett ganska långt skogsspår. Kan nog ha varit ca 500 meter och det räknar jag som långt för hans del med tanke på att han tenderat att bli trött och tappa koncentrationen efter ett tag. Så icke idag! Han var lite tveksam på påsläppet men sen gick det som på räls. De små terrierbenen gick som trumpinnar och de flesta vinklarna var klockrena. Han apporterade alla pinnar utom två som han ändå markerade tydligt och apporterade på tillsägelse. Han fick även två ”oppgaver” i form av en återgång och pinne i vinkel. Den sistnämnda tror jag inte ens han upplevde som en svårighet men vid återgången blev det lite trixigare. Den var bara ca 2 meter men han redde ut det. Först fortsatte han rakt fram i 6-7 meter innan han förstod att spåret var ”försvunnet”. Men han jobbade sig fint tillbaks till vinkeln efter lite klurande och testande. En stund senare gick han av spåret igen och istället för att, som han brukar, leta i sidled så sökte han sig omedelbart bakåt. Erfarenhet eller slumpen? Vet ej, men det kändes bra. 🙂
Med tanke på spårfrekvensen senaste månaderna så var jag iaf grymt imponerad av hans jobb och nu ska jag definitivt börja med lite mer svårigheter i skogen. Övergångar, virrvarr, förledningsspår… You name it! Som avslutning fick han en lek och race-promenad med matte.
Husse gick en rejäl promenad med Iza och sedan fick hon också ett spår. Här kör vi upp- och nedvända världen, appellhunden får skogsspår och högreklass-hunden ett appellspår. 😉 Nåja, appellspår var det väl inte riktigt men det gick på ”vår” åker. Hon fick ett upptag på ca 15 meter som hon löste klockrent och sen spårade hon på det stora hela jättefint. Jag hade gjort många täta vinklar och en ganska lång återgång. Där fick hon jobba på en stund innan hon löste det, men det gick, det också. 🙂 Alla pinnar, inkl. skogspinne, hade vi också med oss hem. Vi passade också på att inviga nome-selen hon fått ärva från pappas schäfrar. Den är måttsydd åt en av hans gamla schäferhanar. En mycket stadig och stabil herre var han, Brindo. Men hur dom måtten togs skulle jag gärna vilja veta för selen sitter riktigt tight på Iza, och hon är en ganska finlemmad tik, 58 cm och 27 kilo. Dock verkade hon inte misstycka, eller vara störd av det, så vi kör väl med den ett tag så får vi se.
Idag är jag extremt glad att jag bor som jag bor. Det är verkligen guld att kunna lägga spår ”hemma” och, som idag, kunna sätta sig vid datorn och göra klubbtidning medan spåren ligger till sig. Eller göra något annat mer eller mindre vettigt. Det är självklart kul att åka iväg och spåra också, och det skulle vi definitivt behöva göra oftare, men ibland är det smidigt att kunna göra det hemma.
…lyckades jag hålla mig vaken igenom hela melodifestivalen, till ingen nytta. Vilken skit!!! Och vem lämnade telefonerna i dansbandstanternas våld? Christer Sjögren?! Men hallå…? Vakna! Själv mår jag smått fysiskt illa bara av att se (och höra) karl’n. För att inte tala om vilken usel låt det var. Den hade säkert fungerat utmärkt i Eurovision Song Contest för 20-25 år sedan…
Den enda låten som var hyfsat OK (i mina öron) gick inte ens till andra omröstningen.
Och det var inte bara jag som var trött igår kväll efter en intensiv dag. Somliga orkade inte ens titta på TV. 😉
Idag fyller Iza åtta år! Ofattbart! Hur kom vi hit, och var tog tiden vägen? Vi får väl se om min pappas tes; det är de första åtta åren som är värst, sen börjar dom lugna ner sig, stämmer. Jag tvivlar faktiskt.
Eftersom Iza inte är så mycket för det där med materiella ting så fick hon ingen fysisk present. Om hon hade fått det så hade sannolikt lillebror ändrat på äganderättsförhållandena ganska omgående, och därefter hade han dödat presenten efter bästa förmåga. Istället fick hon en heldag med matte på klubben. På brukslydnadskurs för Benny Steen.
I ärlighetens namn har hon tillbringat större delen av dagen i bilen, men ett pass för oss själva i morse och ett med den inhyrda instruktören på eftermiddagen har det blivit, och hon verkar ganska nöjd. Dagen har varit givande men någon quick-fix av ställandet på inkallningen, som jag (något orealistiskt) hoppats på, blev det inte. Som de flesta andra förare fick jag kritik för att jag är för dålig på att leka med min hund så det är väl där vi får börja. Om man nu orkar börja om med en hund på åtta år? Just nu är jag så trött så jag orkar knappt ens fundera på det, men det kanske känns annorlunda/bättre i morgon? Men om inte annat har jag fått med mig mycket matnyttigt att praktisera på påläggskalven, Karlsson. Instruktören tyckte dock precis som jag; att Iza är ”svår”. Om nu det är någon tröst?
Tur med vädret hade vi också idag. För en gångs skull blev det bättre än SMHI lovat?! Dimmolnen skingrade sig och solen visade sig! Man kanske får se det som en del av födelsedagsfirandet?
Här kommer i alla fall ett par bilder på dagens födelsedagsbarn och söt är hon, den kan man inte ta ifrån henne. 🙂
Som substitut för den uteblivna födelsedagspresenten så kommer kvällsmaten att innehålla lite extra godbitar. Och några sådana har det ju också slunkit ner under dagen. 😉
Rensade lite bland gårdagen 170 (!!!) bilder och hittade dessa. Rent fototekniskt är de fullständigt urusla, men ganska charmiga ändå. Det är ingen tvekan om vem som ska ha den upphittade handsken i alla fall. 🙂
Man kunde möjligen önska sig ett något fastare grepp om föremålen. 😉
Jag brukar skryta med att jag har ganska bra lokalsinne, och framför allt, kartsinne. Har ganska lätt för att orientera mig på nya platser, så väl i städer som i skogen. OK, ibland slutar den inbyggda kompassen att fungera, som t ex den gången jag två gånger på en timme fick guidas via mobiltelefoner och bil-tutor ut ur spårskogen. Men … även solen har ju fläckar. 😉
Lokalsinnet är dock ALDRIG så väl fungerande som när det handlar om att hitta till snooze-knappen på klockradion på morgonen! Som en irriterad kobra skjuter högerarmen ut från kroppen (och sängen) och dödar radion. Gång på gång på gång…
I morse hittade armen dit lite mer än fem (och mindre än sju) gånger!!! Tror inte att det är personligt rekord, men det var länge sedan det krävdes så mycket. Varför? Ingen aning. Gick och la mig i ganska normal tid igår så jag kan bara skylla på att sängen var ovanligt bekväm eller nå’t…
Tur att det är helg snart! 🙂
Idag var det utlovat solsken, men av det blev det självklart … ingenting. Dock har det varit uppehåll, behaglig temperatur och nästan vindstilla. Nästan så att man får lite vårkänslor.
Eftersom husse kunde ta med Iza på promenad så passade jag och K på att gå ut på egen tass. Tillsammans med kameran. Ljuset var inte optimalt på något sätt, och actionbilder i skogen var ingen lyckad idé, men några hyfsade/roliga bilder blev det ändå.
(Mycket lägligt har wordpress utökat det fria utrymmet från 50 mb till 3 gb så nu kan man unna sig att lägga ut mycket bilder. Visste dom att jag köpt ny kamera?)
Ge träsktrollet en latexpip och jag tror han kan roa sig själv i timmar. Eller dagar?
Fort…
…fortare…
…fortast?
Kolla snösprutet och”svansen” på pipen!
Nu tar jag dig!
Så var vi i skogen och där blev det värre med ljuset.
Där ute har min matte tappat bort en massa saker…
Var är dom nu då?
Balansövning.
Posera för fotograf är ingen favoritsysselsättning…
…vilket framgår med all önskvärd tydlighet på denna bild.
Snygging med fult halsband. Ska försöka komma ihåg att ta av det nästa gång.
Men att käka bark är en favoritsysselsättning. Eller är det möjligen mossan som växer på barken han vill åt?
Stämmer detta så blir det nog helt OK kursväder på lördag.
Lite lerigt kanske, men hellre det än snö och is. Men det är låååångt till lördag…
På omslaget av senaste numret av Hus & Hem kan man läsa; Gardinen är tillbaka!
Och jag som inte ens visste att den varit borta? De senaste veckorna har jag faktiskt allvarligt funderat på att … ja just det, ta bort gardinerna i vardagsrummet. Men nähäpp, det var tydligen inte rätt?
Fönstren är faktiskt ganska fina med rätt djupa nicher och fina fönsterfoder och det är synd att dölja dem bakom gardiner. I nuläget hänger där någon form av tråkiga kappor som jag är minst lika less på som jag är på resten av vardagsrummet. Men eftersom den sedan länge önskade vardagsrumsrenoveringen hela tiden skjuts på framtiden av andra akuta projekt, typ badrumsrenoveringar, bergvärme och krypgrundsavfuktare (skitkul, den sistnämnda kommer man inte ens att se fast det går lös på uppåt 50.000!) så började jag fundera på gardinernas vara eller icke vara.
Men eftersom jag inte är speciellt ”inne” på några andra områden så kan jag väl vara kärringen mot strömmen även här?
Ikväll är det instruktörsmöte på klubben. Men jag ska vara kärringen mot strömmen även där. JAG SKA INTE GÅ DIT! Låter väl inte så särdeles innovativt i de flestas öron men för mig är det verkligen att vara lite ”wild & crazy”. Tror inte jag missat en instruktörsträff sedan jag utbildades. Senast det begav sig inföll det t o m på min födelsedag, och plikttrogna syster duktig var naturligtvis där. Men inte ikväll (tror jag). Jag missar inte ett medlemsmöte, när jag satt i styrelsen var jag på alla möten (utom ett när vi var utomlands) osv. Men nu slår jag klackarna i parketten och vägrar. Det är uppfriskande att känna sig lite trotsig ibland. 🙂
Detta blir mitt 500:e inlägg sedan starten för den här WordPress-bloggen, 11 mars 2007. Det innebär i snitt 1,5 inlägg per dag! Trots att ett antal semesterveckor o dyl varit helt bloggbefriade. Jag vet inte vad det tyder på? En patetisk skrivklåda kanske?
Nu tog jag en paus under gårdagen, efter två hyfsat långa inlägg under söndagen. Detta resulterade i att det blev uppehåll i två dygn och då undrar Mysla om jag lever? 😀 Det är ju alltid (?) roligt att vara saknad men det leder också till viss prestationsångest. Men OK, jag kan väl leva med det. Och konstatera att mina läsare uppenbarligen är ganska ”bortskämda”. 😉
Igår hände inte så mycket att skriva om mer än att jag satt hemma och koncentrerade mig på att inte få vinterkräksjukan. Och lyckades. Magen var risig, jag mådde lätt illa och hade ont i huvudet men i morse var det som vanligt igen. Jag misstänker på fullt allvar att jag tillhör den muterade delen av befolkningen som inte är mottaglig för vinterkräksjukan och är det så är jag gärna muterad.
Hundträningen går på extremt lågvarv. Vädrets kretslopp, som består av snö – regn – minusgrader – plusgrader – snö – regn – snö – plusgrader – minusgrader…., har inte direkt någon uppbygglig effekt på träningslusten. Underlaget lämpar sig inte heller, trots mina Icebug. Jag hoppas på många plusgrader fram till lördag så att isen försvinner. Då ska nämligen jag och Iza på brukslydnadskurs på klubben. Det jag framför allt vill ha hjälp med är inkallning med ställande, och att släppa lös den hunden på blankis känns inte som en god idé även om jag numera friskförklarat henne från operationen.
Idag fick jag höra att ”dom tror att branden var rånmord”…! (Branden hos grannen i söndags alltså, om någon missat det.) Någon hade läst lokalsidorna av Expressen på nätet och t o m den tidningen, som inte brukar skräda orden, uttryckte sig mycket försiktigt; grannar som vill vara anonyma spekulerar i att mannen kan ha haft en del pengar hemma. Så stod det på ett ungefär och i vissas ögon och öron så förvandlas då detta till en sanning. Själv ligger jag extremt lågt med spekulationerna och avvaktar resultatet av den tekniska undersökningen. Måhända en kvarhängande yrkesskada från mina 16 år som polisanställd, men den yrkesskadan kan jag gärna leva med. Då hade man ju ofta ”sanningen” och att sedan jämföra detta med tidningarnas versioner var oftast ganska roande (eller o-roande). Och det har definitivt lett till ett betydligt mer kritiskt tolkande av ”nyheter” än vad jag hade haft annars.
Sensationsgamarna gör sig också fysiskt påminda genom en ökad trafik här med okända bilar. Jag har ALDRIG förstått vitsen med att titta på katastrofplatser?! När jag pratade med en granne i söndags och h*n fick höra vad som hänt (jag trodde h*n redan visste) så blev den omedelbara reaktionen; – Då måste vi åka dit och titta, och så packade de in barnen i bilen och åkte dit… *suck* Varför? Själv försökte jag i söndags desperat hitta på en annan promenadrunda men eftersom det enda hanterbara alternativet, med tanke på underlaget, var djävulsrundan, som går förbi brandplatsen, så fick det bli den. Men jag hade mer än gärna sluppit.
Nu är det hög tid att ”kasta” sig över årets första nummer av klubbtidningen. Det ska alltså produceras, inte läsas…
*******************
På begäran (av Agnetha) kommer här en bild på årets högreklass-hund i Borås BK tillsammans med ”bucklan”. 😉
Nu är jag verkligen kär! I mina Icebug-kängor. Och nej, jag har inget avtal med Icebug om procent på intäkterna, men jag kanske borde skaffa mig ett sån’t? Både igår och idag har hundpromenaderna varit rejält isiga och halkiga. Men inte för mig. Jag promenerar på precis som vanligt, och väljer gärna is istället för grus där valmöjlighet finns. Nu törs jag nog nästan klassa dom som fjolårets bästa investering.
Hundpromenaden idag bestod av djävulsrundan. Enda rundan av någorlunda längd där man inte riskerar att drunkna på vägen. Detta innebar även att vi gick förbi det nedbrunna huset. Det enda som stod kvar var murstocken och en kakelugn. De uppgifter som lämnas nu är att mannen omkommit. Det rök fortfarande kraftigt och ask-flagor såg vi en bra bit bort från brandplatsen. De som bor som närmaste grannar ska nog vara tacksamma att det är så blött som det är annars vete katten vad som hänt med deras hus?
För närvarande ser det ut så här på vår åker.
x 3. Bilden är tyvärr jättedålig, tagen med gamla kameran som trots allt har kraftigare zoom. Det är väl mamma älg + två kalvar som är på besök. Är det detta som är charmen med att bo på landet? Njae, jag vet inte det jag…
Här kommer två bilder jag tog i torsdags kväll, mitt i värsta snöstormen. Observera att detta är taget på nord- och ostsidan av huset, och det blåste från söder! Snacka om att snön virvlade runt i stormbyarna?!
Och så veckans tulpanbukett (snacka om kontraster?).
Mycket originell färg?! Tyckte ändå dom var lite ”fräcka” när jag stod i blomsteraffären men jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker om dom eller inte. Men som sagt, de sticker ut. Och piggar onekligen upp!
Avslutningsvis har jag fått ett mail från Gino som jag i egenskap av gudmatte lovat att vidarebefordra.
*********************
Hej!
Husse tyckte att jag skulle berätta litet om hur jag har det.
Husse och matte klagar lite grann över att det är långt ifrån alla bilder som blir riktigt bra. På många bilder syns jag inte alls! Jag är mycket rörlig, säger husse. Han säger att blixten står stilla när jag sätter fart.
Jag har bett husse och matte att skickar över fem bilder.
Först en bild på mina kompisar och jag när vi kopplar av. Jag har fått en säng som alldeles lagom stor, tack och lov.
Här testar jag att springa i full fart mot matte. Jag har fått bra ordning på svansen. Den pekar oftast rakt upp när jag springer och jag klarar av att hålla balansen riktigt bra numera.
På den tredje bilden tränar vi fot, men av någon anledning vänder sig husse alltid åt fel håll när jag sätter mig. Kan någon prata med honom om saken?
Jag har hört att lemurerna i Afrika gärna står på bakbenen när dom vaktar flocken mot fienden. Jag har försökt samma sak och jag ser mycket längre. Om jag kan stå på tå kan jag se ändå längre. Det måste jag träna på.
Sist är det en bild där jag bara sitter i snön och tänker på vad jag ska göra härnäst.
Puss och kram från
Gino
Ett hus i närheten av där vi bor (ca 1 km fågelvägen) har brunnit ner (eller upp?) idag på morgonen. Det husse, och även jag, alltid har hävdat sedan vi flyttade hit har nu hänt; det har brunnit och brandkåren har inte kommit upp för backarna!Snålheten hos de som sköter vägunderhållet på vår enskilda väg har straffat sig och mardrömmen besannats.
Jag blev väckt av telefonen 06.30 i morse. Det var husse som frågade; ”BRINNER DET HEMMA?”. Nyvaken och allmänt förvirrad matte tittar sig omkring och svarar; ”nääää?”. Nyvaken och förvirrad matte går in i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret och nog brinner det alltid, men inte hos oss. Rejäla lågor slår upp en bit bort. Branden (och den utryckande brandkåren) hade alltså husse sett från plogrundan och självklart befarat det värsta.
Efter lite funderande kommer jag fram till att det troligen inte är barnfamiljens hus, eller deras grannars. Utan ett hus som ser ut som en ödekåk – men inte är det. Det bor (bodde) faktiskt en äldre man, något av ett original, i huset. Ingen människa har någonsin förstått att det gått att bo i detta fallfärdiga ruckel (Agnetha, du kanske minns det?), men det har det alltså gjort. Ända tills nu.
Och brandkåren (från stan) har alltså inte tagit sig upp för backarna utan huset har brunnit ner till grunden. Husse tog den vägen när han kom hem från plogrundan och då stod det två brandbilar där. Förmodligen deltidsbrandkåren som kommer från andra hållet där backarna är något mindre branta, men de har väl även mindre resurser. Huruvida mannen, och alla hans katter, har överlevt eller inte har vi i nuläget inte en aning om.
Detta kanske kan få de vägansvariga att vara något mindre snåla med sandningen i fortsättningen? Nu lever de efter principen att det ska vara riktig blankis innan man sandar. Husse har på vägmöten hävdat att om det värsta skulle hända, dvs brand, under vintertid så skulle brandkåren inte ta sig upp. De ansvariga har hävdat motsaten; att brandkåren alltid tar sig fram. Husse fick rätt! Tyvärr. Vi får väl se om det har någon effekt på framtida vägunderhåll?
Husses natt har varit minst sagt dramatiskt. Det började med att han upptäckte och larmade brandkåren till en brand i en (obebodd) ladugård alldeles i närheten av lastbilsgaraget när han skulle ut och ploga. Och sen detta? Det har varit en tuff natt.
**********************
Gårdagens årsmöte och årsfest gick planenligt av stapeln. Jag var ordningsam och körde bil både dit och hem. Med mig hem hade jag utmärkelsen för Årets Högre-klasshund! Nu ska det ju erkännas att det bara var jag och två andra ekipage som startat i högre klass under året. Var lite tveksam till om jag skulle skicka in eftersom vi inte ens blev uppflyttade men … so what? Det finns inget krav på uppflyttning utan det är bara det bästa resultatet som räknas. Och det hade vi! 😉 Det är väl den enda ”Årets hund-utmärkelsen” vi lär få.
Några lotterivinster lyckades jag också kapa åt mig. I år var det ju fler än jag som bidragit till vinstbordet så det var lönt att köpa lite lotter, och jag fick utdelning på 33%! (Tack kontrollant Tytti som höll koll på mina lotter medan jag förrättade dragingen.) Ett koppel, en knallgul ventapad, ett (för stort) reflexhalsband till Iza, en vägkarta och – ett grenuttag för mobilladdare (till bilen) släpade jag hem. Det fanns två riktigt fina hundbäddar, en till Iza och en till Karlsson, men de rök all världens väg innan mina lotter började ge utdelning, men jag är rätt nöjd ändå. 😉
Nu vräker snön ner utanför fönstret. Vi får väl se vilken typ av hundaktiviter vi ska hitta på idag?
**************
Uppdaterat; på lokala nyheterna sa de nu att mannen i huset omkommit…
vallterrier.com 