Svårspår

Idag stod det spår på schemat. Under ganska tuffa förhållanden, åtminstone för hundarna.

Ungefär när jag började lägga spåren började det också snöa lite smått. Tänk duggregn, men i fast form. Och när det var dags att gå spåren var det som ett tunt florsocker-lager över vår del av världen. Jag tror inte att just det påverkade hundarna speciellt, men i kombination med den rejält stelfrusna marken kanske det gjorde en del. Åtminstone för Karlsson?

Den här gången var hans skogsspår ytterligare lite längre än förra gången, och framför allt var det längre till första latex-pipen, allt för att börja öka på uthålligheten. Men han hängde i bra. Det enda är att han efter varje avbrott (=pinne) tappar bort sig lite och gärna börjar käka bark. Men när han väl är igång igen går det undan. Så mycket extra svårigheter blev det inte idag för hans del. Underlaget var nog tillräckligt att bita i. En återgång gjorde jag trots allt och den löste han betydligt bättre nu än förra helgen.

Izas spår var nog snudd på lägre klass i längd. Det tog 22 minuter att lägga det. Började med ett upptag på kortklippt, stelfrusen åker och det löste hon såååå fint. Sen bar det iväg på ett spår som innehöll många rejält terrängskiften, en återgång, två spetsvinklar (varav en med pinne mitt i vinkeln), ett virrvarr och diverse annat smått och gott. 🙂 Återgången rationaliserade hon bort och tog vinkeln direkt. Funkar ju även på tävling OM inte spårläggaren tappat en pinne ute på ”blindtarmen”, hm… Virrvarret tror jag inte ens hon upptäckte. Tror inte att jag gjort något sådan åt henne förut *skäms* så det var inte speciellt stort, kanske 2×2 meter. Hon blåste liksom förbi och när hon skulle gå tillbaks för att leta efter spåret gick hon rakt på utgången/vinkeln. Nåja, nästa gång får det bli ett större ”virrvarr”. Hon fick rejäla problem när vi kom ut på en stig där vi ofta går. Där var det stelfrusen lera med lite snö på som underlag, och det är inte omöjligt att någon gått där efter att jag la spåret. Hon gav sig dock f*n på att spåret inte kunde gå PÅ stigen utan letade i skogskanten på andra sidan. Till sist fick hon dock tag på spåret och när det vinklade in i skogen igen efter 20-25 meter blev hon så lättad.

På det stora hela är jag mycket imponerad över hennes arbete. Med tanke på att hon inte gått några längre spår (tror jag) sedan tävlingen i september *skäms igen*, och med tanke på förhållandena så finns det egentligen ingenting att klaga på. Något som är lite roligt är att hon nu, vid åtta års ålder, har lärt sig att vänta på nytt spår-kommando efter varje pinne. Hon stannar självmant, vänd i spårets riktning med öronen på helspänn bakåt och väntar på mitt ”spår” som viskas med yttepyttesmå bokstäver. Och då är det full fart igen! Dom första åren var det en ständig kamp för att få ordning på pinne, lina, godisburk mm samtidigt som man höll ordning på den sjövilda hunden. Sen har hon accepterat att stå still på kommando men nu verkar det ha fastnat rejält och hon gör det alltså självmant. Men när det magiska lilla ordet uttalas far hon iväg som skjuten ur en kanon igen.

Efter detta tog husse med sig dom på promenad så nu tror jag inte dom begär så väldigt mycket mer idag. Just nu sussar dom åtminstone gott. 🙂