Efter den här helgen är hundsamvetet åtminstone lite lättare. Först gårdagens kurs med Iza och idag har båda hundarna fått spåra.
Karlsson fick ett ganska långt skogsspår. Kan nog ha varit ca 500 meter och det räknar jag som långt för hans del med tanke på att han tenderat att bli trött och tappa koncentrationen efter ett tag. Så icke idag! Han var lite tveksam på påsläppet men sen gick det som på räls. De små terrierbenen gick som trumpinnar och de flesta vinklarna var klockrena. Han apporterade alla pinnar utom två som han ändå markerade tydligt och apporterade på tillsägelse. Han fick även två ”oppgaver” i form av en återgång och pinne i vinkel. Den sistnämnda tror jag inte ens han upplevde som en svårighet men vid återgången blev det lite trixigare. Den var bara ca 2 meter men han redde ut det. Först fortsatte han rakt fram i 6-7 meter innan han förstod att spåret var ”försvunnet”. Men han jobbade sig fint tillbaks till vinkeln efter lite klurande och testande. En stund senare gick han av spåret igen och istället för att, som han brukar, leta i sidled så sökte han sig omedelbart bakåt. Erfarenhet eller slumpen? Vet ej, men det kändes bra. 🙂
Med tanke på spårfrekvensen senaste månaderna så var jag iaf grymt imponerad av hans jobb och nu ska jag definitivt börja med lite mer svårigheter i skogen. Övergångar, virrvarr, förledningsspår… You name it! Som avslutning fick han en lek och race-promenad med matte.
Husse gick en rejäl promenad med Iza och sedan fick hon också ett spår. Här kör vi upp- och nedvända världen, appellhunden får skogsspår och högreklass-hunden ett appellspår. 😉 Nåja, appellspår var det väl inte riktigt men det gick på ”vår” åker. Hon fick ett upptag på ca 15 meter som hon löste klockrent och sen spårade hon på det stora hela jättefint. Jag hade gjort många täta vinklar och en ganska lång återgång. Där fick hon jobba på en stund innan hon löste det, men det gick, det också. 🙂 Alla pinnar, inkl. skogspinne, hade vi också med oss hem. Vi passade också på att inviga nome-selen hon fått ärva från pappas schäfrar. Den är måttsydd åt en av hans gamla schäferhanar. En mycket stadig och stabil herre var han, Brindo. Men hur dom måtten togs skulle jag gärna vilja veta för selen sitter riktigt tight på Iza, och hon är en ganska finlemmad tik, 58 cm och 27 kilo. Dock verkade hon inte misstycka, eller vara störd av det, så vi kör väl med den ett tag så får vi se.
Idag är jag extremt glad att jag bor som jag bor. Det är verkligen guld att kunna lägga spår ”hemma” och, som idag, kunna sätta sig vid datorn och göra klubbtidning medan spåren ligger till sig. Eller göra något annat mer eller mindre vettigt. Det är självklart kul att åka iväg och spåra också, och det skulle vi definitivt behöva göra oftare, men ibland är det smidigt att kunna göra det hemma.
vallterrier.com 