Dag: 29 mars, 2007

Ikväll var det dags för Karlssons andra ”appellspår”. Dvs spår på åker. Han började kanonfint och var hur laddad som helst för att komma iväg. Misstänker att han hade förra gångens korvspår i minnet? Nåväl, han fick vatten på sin kvarn för även den här gången hade jag lagt ut några korvbitar. Inga mängder men någon här och någon där.

Summering:
• Några av vinklarna (det var fem vinklar) tog han klockrent. Vid någon gick han över och ringade jättefint bakåt när han upptäckte det.

• Han tog tre av fem apporter alldeles självmant. Jag sa inte ett ljud förrän han verkligen hade dom i munnen. De övriga två missade han helt och hållet, och jag också.

• Det går inte fort. Eller rättare sagt går det frustrerande långsamt. Förvisso har jag väl schäfertempot i kroppen men nu, på plan mark när jag inte behövde fundera på var jag satte fötterna, blev det ännu mer uppenbart hur långsamt det verkligen går. Han är noggrann och snusar sig fram som en liten dammsugare men tempot måste upp. Förmodar (hoppas) att det kommer när han blir säkrare men i det här tempot kommer vi aldrig längre än till appellen…

Får försöka hålla emot ännu mer i linan för att bygga upp tempot på kampen. Det är dock svårt att veta hur mycket man ska hålla när man är van vid schäferfart och schäferstyrka.

• Han äter. Och inte bara korv. *grrr* Åkern kryllar naturligtvis av rådjursskit och han tar sig en tugga med jämna mellanrum. Vågar inte ryta i för mycket för att han inte ska tappa spårmotivationen… Vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att få honom mer motiverad. Matskål i slutet kanske? Men då springer han förmodligen förbi varenda pinne… Vill ha fokus på pinnarna och att ”maten” kommer i samband med dom. *kliar mig i huvudet*

Iza är ju också pigg på att äta i spåret men hon har aldrig tappat fokus utan hela tiden vetat vad hon egentligen skulle göra. Karlsson blir liksom lite som Ferdinand när han hittar en härlig hög…

Hoppas jag hinner med en repris på detta imorgon. Om inte annat blir det i helgen!

…efter att ha lekt crackförgiftad bålgeting på en normal promenad. 🙂

Detta evinnerliga bäddande, han beter sig som den värsta skendräktiga tik. Iza vill ha släta ”lakan” men det vill INTE Karlsson… Gissa vem som vinner? 

Här har han på något mirakulöst sätt lyckats förflytta sig till arbetsrummet och, självklart, bäddat lika fint (?) där! 

Idag bestämde jag mig för att ta en, förhoppningsvis, lugnare runda. Det går förbi rottis-stället men man ser i ganska god tid om ”alla” bilar är borta och är dom det bör det inte finnas några hundar ute. Det var lugnt på tomten så vi kunde fortsätta som planerat. Nackdelen med denna runda är att man till stor del går i ganska tät skog = skugga. Djävulsrundan går till större delen i öppen terräng med sol, vilket uppskattas, särskilt så här års. Men trots allt var det ganska skönt med lugnet som råder på den rundan så det fick uppväga solbristen.

Så här såg det ut i slutet av promenaden när K slutat fara omkring som en bålgeting på crack. 🙂

Visst syns det att det är lillebror och storasyster? (mobilbild)

Gårdagens träning på klubben förflöt ganska väl. Enda smolket var att Karlsson helt plötsligt förträngt betydelsen av ordet ”ligg”. ”Ligg kvar” ingick inte heller i vokabulären?! OK, han låg en stund men när han tröttnade reste han sig och gjorde något annat. Inte bra! Det slutade med att jag fick ta till basrösten och tala om vad som gällde. Öronen krullade sig men – han låg. Det är nog dags att börja ställa lite krav när han tramsar på det viset för det var bara rent och skärt trams! Han är ju faktiskt stor pojke nu, även om matte har lite svårt att inse det med tanke på hans storlek. Annars skötte han sig fint så vi hade massor av skoj också. Och öronen rätade ut sig nästan genast. 🙂

Undrar om ”våra” skator har bygglov för sin 1,5-plansvilla på 5 rum och kök  + garage? Jösses vad de sliter varje vår för att få ordning på sitt bo. När jag sitter hemma och jobbar har jag perfekt utsikt över byggarbetsplatsen och det är riktigt intressant. Och vilka optimister de är ibland! De tar tag i smärre träd (nåja) och försöker släpa upp i tallen. Ibland går det, ibland går det inte… Men ihärdiga är dom. 🙂