Dag: 22 mars, 2007

Den här gången är det Agnetha som utmanar.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag suger i mig dialekter som en svamp.
Räcker med att jag vistas en vecka på någon ort med lite udda dialekt så konverterar jag. Börjar nästan tänka och drömma på den nya dialekten och råkar jag yttra något blir det nästan pinsamt för folk tror att jag driver med dom! Vågar inte tänka på hur jag skulle låta efter en vecka i Skåne? Förmodligen ungefär som Jonas Bergkvist, ishockeyspelaren… Mitt ”språköra” ledde till en 5:a i franska på högstadiet för att jag hade så fint uttal! Att jag inte begrep vad jag uttalade lyckades aldrig läraren genomskåda. 🙂

2. Jag måste ha två (eller tre).
När jag köper något nytt så måste jag ofta ha två, och ibland tre. Det kan vara skålar, burkar, byxor, tröjor, krukväxter etc. OK det är inte alltid så, men irriterande ofta.

3. Jag lånar inte böcker, jag köper.
Har ett nästan oemotståndligt behov av att äga de böcker jag läser. Någon enstaka gång lånar jag privat men biblioteket har jag inte utnyttjat på de sista 30 åren eller nå’t. Har även oerhört svårt att skiljas från mina böcker. Rensade ut massor ur bokhyllan för ett drygt år sedan men de är ”mellanlagrade” så länge, på väg till Myrorna…?

4. När jag var i 18-årsåldern drömde jag om en karriär som disc-jockey.
Jobbade på ett diskotek med andra arbetsuppgifter men fick tips, råd och lite prao och pepping hos de ambulerande disc-jockeys som besökte stället. Extraknäckade också lite i branschen. Med facit i hand ska jag nog vara glad att det inte blev yrkesvalet. 😉 Dock skulle det vara roligt att t ex sätta samman spellistor för radio eller nå’t i den stilen.

5. Hundarna måste vara lika.
Ja själva utseendet går ju inte att göra så mycket åt, även om de är väldigt lika i färgerna, men de saker jag köper ska helst vara lika. Dvs halsband, koppel, spårselar, tjänstetecken etc. Tur att jag inte har barn, och jättetur att jag inte har tvillingar…

6. Jag hatar nedförsbackar
I synnerhet i oländig terräng med en galen spårhund i täten. OK, det kanske inte är så många som älskar nedförsbackar just i den situationen men även alldeles på egen tass kan jag bli smått panikslagen och nästan få tårar i ögonen när jag ska ta mig ner. Rädd för att ramla förmodligen…

Så ska man skicka detta vidare då. Undrar vilka som står ut med en utmaning till? Jag chansar på följande:
Bibbi, Jessika, Pernilla, Mysla, Anna och Nina.

…ganska mycket efter dagens lunchpromenad. Närmare bestämt; rådjur, katter, yorkshireterrier, italienska vinthundar, cocker spaniel och – hästar!

Dessa faktorer kan göra hundpromenderna till en ren plåga. Rådjuret upptäckte jag som tur var före hundarna och lyckades skrämma på flykten innan hundarna upptäckte det. Hur jag gjorde? Jo, jag körde extremt högljudda inkallningar på de kopplade hundarna… De såg lite fundersamma ut. 😉

Katten missade Iza konstigt nog, men det var mer tur än skicklighet. Dock såg hon en katt där igår och det hade hon inte glömt.

Hos våra ”berömda” grannar var det två hundar i trädgården innanför det numera hjälpligt lagade staketet. På vägen befann sig ytterligare en. En italienare med ett litet barn i kopplet. Efter de båda ”attackerna” hundarna råkat ut för i sällskap med husse är båda spända som fiolsträngar när vi närmar oss det stället. Karlsson hyperventilerar, gläfser och drar som en stolle. Fylld av stress. Iza blåser också upp sig rejält och är inte mottaglig för kommandon. När barnet med hunden försvunnit runt kröken lyckades jag tappa Karlssons koppel och han rusade naturligtvis som en liten idiot fram och tillbaks efter staketet vilt skällande på de hundarna som var innanför… Jag blev självklart topp tunnor rasande på både min egen klantighet och K. Fick tag på honom ganska snabbt dock och kunde, arg som ett bi, fortsätta promenaden. Det varade dock inte länge innan vi skulle passera hästhagen där det varit lugnt ett tag men där det nu går en flock nyfikna hästar. Om de bara går en bit in i hagen eller står still så bryr sig inte Iza men när de kommer i full galopp, nyfikna som sjutton, fram till staketet och ställer sig och blänger så… Ja, man kan ju se det som ett äventyr att ta sig förbi där, eller en kamp för livet…

Önskar verkligen att det fanns andra rundor i motsvarande längd att ta till men det kryllar inte av dom. Åt andra hållet begränsas vi av två rottweiler som gärna smiter under staketet. Enda sättet att ta sig förbi det stället är att klättra uppför ett hygge men efter senaste stormen är den vägen också nästan avskuren. *suck*

Dagens vårtecken
• Ett kryll av krokus på en refug i stan.
• Två ”ungar” på skateboard

Att jag är databeroende är ju ingen större hemlighet. Att Iza är det är kanke inte lika välkänt? I tid och otid springer hon upp för trappan och ställer sig hoppfullt och väntar på att bli insläppt i arbetsrummet. Ibland har hon tolkat signalerna rätt, ibland inte och då blir hon stående i trappkröken, snopet väntande. Nu tror jag inte det är själva datorn hon är uppskattar utan snarare vad den åstadkommer. Matte sitter still en bra stund och hon kan slappna av och sova gott. Terriern har inte riktigt förstått detta. Han är också ofta med i arbetsrummet men kan lika gärna ligga kvar nere någonstans och sova. Han har kanske insett att vi inte brukar lämna huset via fönstren på andra våningen?

Igår kväll släpade vi oss iväg till träningen på klubben. Iza var helstirrig och flippade ur så fort någon skickade en hund till rutan eller körde en inkallning. Hon var riktigt jobbig och passet blev inte långt eftersom jag blev så frustrerad. Det var liksom ingen idé. Med Karlsson gick det bättre. Igår var vi inte med på den instruktörsledda träningen utan körde vårt eget race. Fick bl a hjälp av Tytti med att kolla och klicka sättandena. Eftersom han ofelbart sätter sig snett när jag tittar ner på honom blir det lite svårt att förstärka när han sätter sig rakt… För då ser jag det inte. Och tittar jag rakt fram när jag stannar för att sedan titta ner så justerar han in sig bakom min fot… *suck* Därför fick Tytti klicka istället. Vi konstaterade att med K:s storlek och förkärlek för att sätta sig tryckt mot mitt ben är det svårt att sitta helt rakt samtidigt som han ska ha ögonkontakt. Han blir liksom som en liten korkskruv. Egentligen skulle jag vilja ha ut honom ett par decimeter från benet men hur sjutton ska man lyckas med det? När vi går däremot så har han riktigt fin position så jag tror nog att jag får köpa det här med korkskruvsmodellen. Får väl se om domarna också gör det, den da’n det är dags?

F ö är hans paradnummer just nu läggande under marsch. Han dimper i backen som om man huggit benen av honom. Nu måste jag dock börja öka ut avståndet, alltså sträckan jag går efter att han lagt sig. Just nu är vi väl på ca 3 meters avstånd och det ska upp till 10, eller 15 eller är det rent av 20? Får nog kolla regelboken…