Duktig terrier

Igår kväll blev det som planerat lydnadsträning innan mötet. Började som vanligt med Iza men hon var hyfsat vimsig i skallen, som vanligt. Körde bl a skall och helt uppenbart är att hon tror att kommandot skall betyder ”gapa-allt-du-kan-samtidigt-som-du-hoppar-så-högt-du-kan-och-försöker-
nypa-matte-i-näsan”. När jag använder kommandot ”sst” så är hon åtminstone en halv meter närmare marken även om hon inte sitter riktigt still. Vi försökte oss även på kryp och inkallning med ställande och resultatet var – sådär…

Karlsson däremot visade sig från sin allra bästa sida och konstigheterna från förra veckans pass på klubben var som bortblåsta. Fick L att ställa upp som mottagare på budföring. Hon lyfte upp honom i famnen både i samband med första hälsningen och när han fick springa dit efter avslutad budföring. Det kan bli en intressant upplevelse att få upp den terriern i famnen för han liksom suuuuger sig fast, som en blodigel. Han lyckas stoppa ner sina tassar i fickor, innanför jackan och ja… han vill helt enkelt inte bli nedsläppt. Och skulle man nu var smutsig i öronen eller någon annanstans så ser han till att åtgärda det. Ja det åtgärdas även man inte är smutsig… Om man nu tänder på öronslick (vilket jag INTE gör) så är han förmodligen en mycket trevlig bekantskap. 😉 Jag tycker ju iofs att han är en trevlig bekantskap ändå, men inte just därför.

Hur som helst så skötte han sig riktigt lysande. En lång stund var han även okopplad. Fördelen med det är att jag skärper till mig och blir mycket roligare. Det blir mer lek och mindre godis. Har annars ruskigt lätt att falla in i godisbelöningarna. Fasan är bara att jag ska tappa greppet om leksaken för då blir det race… Det där med att komma tillbaks med leksakerna i de lägena är inte hans starka sida. Tyvärr. Men vi jobbar på det. 🙂