Kategori: Uncategorized

Igår var det, som bekant, fredagen den 13:e. Ett faktum som inte rörde mig i ryggen, och dagen förlöpte, helt planenligt, utan katastrofer.

Idag är det, som bekant, lördagen den 14:e. Var den här dagen ska sluta kan man undra, för den började inte särskilt lovande.

Innan jag äter frukost får hundarna mat. Idag lyckades jag med konststycket att:

1. Glömma hälla av vattnet från Izas mat. (Jag brukar bara fukta den lite, och sen hälla av.)

2. Tappa ut hela hennes matskål på golvet.

Iza började naturligtvis ”jaga” sin mat, men vad gör Karlsson? Jo, han står där mitt i ett hav av torrfoderkulor (3 dl blir vääääldigt mycket i utspridd form), vatten och fiskolja och … äter ur sin egen lilla skål. När innehållet i den var slut försökte han naturligtvis snika åt sig lite av storasysters käk, men det satte hans elaka matte P för. Det skulle aldrig hända så länge maten ligger i skålen, då får hon ha den i fred. Men med den här nya serveringsmetoden tyckte han att det var ”först till kvarn” som gällde.

Och jag fick börja med att torka golv, innan frukost! Ingen bra start…

***

Nästa gång den 13:e infaller på en fredag vet jag dock med säkerhet att det kommer inträffa en katastrof av stora mått…

Det är ju inte så länge sedan jag nostalgitrippade på Absolute 80’s. När man handlar på cdon.com erbjuder de nämligen en (eller som i det här fallet tre) extra CD till förmånligt pris, och jag gick på det igen. 🙂

70-talet är ju minst lika mycket mitt musik-årtionde som 80-talet, så det kan nog bli lite roligt. Har bara hunnit tre låtar in på första CD:n än, eftersom jag började med att lyssna på ”huvudköpet”, Jace Everett, som låter mycket lovande.

Vill man se låtlistan klickar man på bilden. En hel del av låtarna känns som vita fläckar i mitt minne men det klarnar kanske när jag hör dom?

Idag har jag haft en intressant och givande diskussion via mail med S, och hon har fått mig att tänka lite ”outside the box”. Igår kväll gick jag nämligen ut i (hund)träningslokalen för att träna om ställandet i fjärren från ”stå” till ”ställ”, för att förhoppningsvis kunna få stå-kommandot tydligare i inkallningen. Det visade sig att det gick på åtta sekunder. Helt allvarligt!  Det funkade i första försöket, och även i andra – utan handtecken. Jag hann nämligen aldrig längre än till ”st” innan han stod. Uppenbarligen lyssnar han inte på vad jag säger utan bara gör nå’t  som han tycker passar. Att det är så i vissa andra situationer har jag ju förstått, och jobbat på att få bort. Nu har jag fått lite nya angreppsvinklar och kvällens pass kan bli spännande, och om inte annat underhållande för den lilla terriern. 🙂

Avslutningsvis vill jag gratulera Karlssons gammelmatte, kennel Öresund! Igår föddes det fyra halvsyskonbarnbarn (det ni!) till Karlsson. Tre hanar och en tik. Lilla Mercedes ser ut att ta det med ro. 🙂

Bild  från kennel Öresund.

Kommer ni ihåg det här? Bilden är från hösten -07.

I vintras gjordes vägen i ordning och vi fick tillbaks en av våra trevligaste rundor i skogen.

Numera ser det ut så här på ungefär samma ställe. Charmfaktorn är låg men funktionaliteten hög. Och det är trots allt bara en liten bit det handlar om, men en viktig liten bit som förstörde väldigt mycket när den inte gick att använda.

Men säg den glädje som varar. Nu har en annan markägare på samma runda fått för sig att köra traktor på skogsvägen, och en (eller flera) ryttare har samtidigt fått för sig att rida på den lilla grässvålen som var kvar i mitten, så nu har vi ett annat lerdike att tampas med. Inte i paritet med det på översta bilden, men ganska trist ändå. Här nedanför ser man ett av ställena vi måste passera, men om man trasslar lite går det att ta sig förbi i (den ogallrade) skogen på sidan av ”vägen”.

För övrigt insåg jag först idag, efter nästan en vecka, att jag faktiskt har en fullt användbar kamera med mig på promenaderna. iPhonen har ju en kamera som inte är kanon, men trots det spelar flera divisioner högre än den i min gamla mobil. Oskärpan på den sista bilden får vi nog skylla på lika delar skakig fotograf och lättrörliga hundar. 🙂

Idag är det den 10:e november om jag inte är helt felinformerad, och så här ser det ut på vår lilla altan.

Så här ser det  ut två meter därifrån.

OK, varken pelargonerna eller lobelian är väl jättevackra, men de lever, och jag har lite svårt att slita mig från de sista resterna av sommaren. Dessutom har det nästan blivit lite sport och se hur länge det funkar. Så fort termometerna visar 2-3° åker blommorna ut på räcket, och de sista nätterna har det blåst så mycket att det inte ens varit lönt att lägga över fiberduken när de varit inflyttade mot väggen. Det vore ju onekligen lite festligt om jag kunde hålla liv i dem till … säg första advent? Men nu är det bära eller brista-metoden som gäller. Tja, alla har vi våra hobbies, mer eller mindre perversa. 😉

I morse hade Karlsson ”magknip” igen, eller vad det nu är han drabbas av typ varannan månad. Han betedde sig alltså likadant som han gjorde på lägret i somras, och sen har det hänt en gång till efter det. Sista timmarna av natten var han jätteorolig och promenerade runt i sängen och försökte sova på ömsom mina knän, fötter, mage, i mina knäveck och … inget funkade. Trodde det förorsakats av att Iza behövde ut akut vid 03.30-tiden, men när vi väl gick upp på riktigt ville inte Karlsson vara med. Han var jättehängig och ville inte lämna sängen och inte gå nerför trappan trots att jag skramlade med godisburken. Men när han väl lyckats uträtta nummer två så piggnade han till betydligt och var som vanligt igen. Man undrar ju onekligen vad det är som orsakar detta, men att gå till veterinären med en hund som inte uppvisar några symptom och tro att man ska få en diagnos – det känns rätt döfött. Och han är ju inte ”dålig” i magen när detta händer, utan allt är helt normalt förutom att han mycket tydligt visar att han inte mår bra. Skumt…

Ikväll är det utlyst vilokväll. Han har varit hos dagmatte idag och husse har tagit en promenad med dom båda på eftermiddagen så det får räcka i det här äckelvädret som råder ute. Ingen av dem verkar misstycka, som tur är.

Lagom frusen och med en lätt huvudvärk (bihålorna?) var jag inte ett dugg sugen på att åka till klubben på möte. En filt och TV-fåtöljen kändes betydligt mer lockande, men eftersom ev. nya klubbkläder skulle diskuteras och jag är en av ”mammorna” till dessa så var jag så illa tvungen. Och skulle jag ändå masa mig dit var det ju lika bra att ta med den lilla hunden och passa på att träna lite.

Nordliga vindar och ca +3° gjorde att man var tvungen att vara effektiv för annars frös man till is trots rejäl påklädning. Vi tränade på en del saker från helgen, och en del annat. Det gäller ju att ligga i nu, inför uppföljningen den 2:a december. Önskar att det kunde vara en sån ”uppföljning” en gång i månaden, året runt, för tusan vad triggad man blir att träna.

I helgen kom också frågan, precis som förra gången jag var på kurs för samma instruktör; -Vem tränar du med? Och det oerhört tråkiga svaret blev nu som då: – Ingen. Varpå jag fick order om att snarast fixa fram träningskompisar! Det är dock lättare sagt än gjort. Åtminstone sådana som bor inom rimligt avstånd.

Jag önskar så att jag hade några som jag kunde träna med någorlunda kontinuerligt, en gång i månaden eller två. Någon/några som kan övervaka (och stoppa) de olater jag lägger mig till med när jag tränar ensam. Jag skulle väl förhoppningsvis kunna ge en del tillbaks också. Men, men… de lyser med sin frånvaro, och jag orkar inte tjata längre. De gånger man haft något på gång så har det runnit ut i sanden ganska snabbt pga av tidsbrist eller ointresse från övriga inblandade.

Men åter till kvällens träning. På det stora hela var han riktigt duktig, och laddad som sjutton. Det här med BRUKSlydnad tar han dock på största möjliga allvar efter helgen och därför var väl kvällens stora fiasko – rutan. Men, men… jag lägger ingen större vikt vid det just nu.

Önskar dock att jag kunde begripa varför det ska vara så sabla svårt att stanna på en inkallning? På kul provade jag ett ”ligg” under inkallningen och då plöjde han nästan en fåra i gräsmattan med hakan i sin iver att göra fort och göra rättl och så brukar det se ut. Men ”stanna”…? Näe… Jodå, han stannar men det borde kunna gå tusan så mycket snabbare.

För att hålla värmen så tränade vi även en del språngmarsch. Igår sprang jag också en del på kursen, och – glädjande nog – känner jag ingenting i vadmuskeln nu. Det verkar som om den äntligen har läkt, och det var väl på tiden.

Mötet gick för övrigt smärtfritt och vi fick godkänt på våra förslag angående klubbkläderna så nu kan bollen fortsätta rulla. 🙂

Jodå, jag har kryat på mig, och klarat av att delta i hela helgkursen. Förvånansvärt snabbt påkryad blev jag också, med tanke på att jag var ganska risig i fredags. Tänk vad lite receptfria droger kan göra. 🙂

Helgen har varit jättenyttig, med många bra tankeställare. Med en brutalt ärlig instruktör blir det så. Och det är ju faktiskt det man betalar för. Någon som säger att allt är bra, trots att det inte är det, leder ju inte till någon utveckling. Men… vi har fått en hel del positiva omdömen också, så det jämnar ut sig. 🙂

Som vanligt (!) blev slutsatsen att matte är problemet. Jag är otydlig. Jag har vant min hund vid att om han inte gör det han ska på första kommandot så kommer det ett till, och kanske ytterligare ett (hej S. 😉 ). Dessutom är jag dålig på att berömma under tiden han gör saker. Han får beröm när han är klar, men det räcker liksom inte… Skärpning!

Momentmässigt har vi fokuserat på inkallning med ställande och framåtsändande, och fått en hel del tips och saker att träna på. Den 2:a december har vi uppföljning av kursen, och då gäller det ju att kunna visa att vi faktiskt blivit bättre. Kanonbra, för då  måste man ju faktiskt skärpa sig och träna. Trots att det är november. Dessa moment är ju lite svåra att träna inomhus så jag fortsätter hålla tummarna för att snön håller sig borta så att vi kan nöta hål i åkern utanför huset. 🙂

Vi har haft en osannolik tur med vädret. I går morse när jag åkte till grannklubben fullkomligen öste regnet ner, och jag höll till och med på att få vattenplaning trots vinterdäck, men från det jag parkerade på klubben har det varit uppehåll, och det är ju ingen självklarhet i november. Eller … det är det väl egentligen aldrig i det här landet. Efter en hel helg ute är jag dock ganska mör i kroppen och knoppen och det får bli en tidig kväll eftersom det tydligen är måndag i morgon igen, säger dom.

Här kommer några bilder från helgen. Karlsson har naturligtvis inte fastnat på en enda…

Novemberljuset (en mulen dag) gav begreppet rörelseoskärpa en helt ny innebörd. Men det är inte helt omöjligt att det kommer upp lite fler bilder i galleriet någon dag när jag orkar.

Engagerad instruktör – Benny Steen

Eftersom jag mår som jag mår och husse var hemma på förmiddagen så skulle han gå en något tidig lunchpromenad med hundarna. De hann dock bara ett par hundra meter innan hans telefon ringde, jobbet kallade, och de fick vända om. Men efter det har de sussat gott hela tiden, ungefär som efter en femkilometersrunda. Längden HAR tydligen ingen större betydelse. Det kanske är mer en principsak – att man SKA gå på promenad? Eller också har de drabbats av akut depression? Hur som helst har han lovat att göra ett nytt försök senare i eftermiddag, och jag skulle tro att de ställer upp. 🙂

Då ska vi bara se om vi kan komplettera med LP III, LP Elit och SSPCH. Det gäller att sikta högt. 🙂

Något LP II var ju inte ens planerat, men why not?

Om någon undrar (Agnetha?) så kom det faktiskt in automatiskt på hunddata. Jag hann aldrig skicka in blanketten som jag trodde skulle behövas.

Efter en veckas obeslutsamhet har den då landat, med alla ingredienser. Förkylningen!

Förra torsdagen började den lite smått för att sedan fundera fram och tillbaks på lämlig tidpunkt för fullt angrepp. I en hel vecka funderade den. I onsdags kände jag mig faktiskt helt OK och trodde att jag – kors i taket – för en gångs skull klarat mig med att bara bli ”lite” förkyld. Men OJ vad lurad jag blev. Igår accelererade den under dagen, och idag har näsan glömt hur  man gör när man andas. Det är väl tur att man har en mun som kan tillhandahålla den lilla, men ack så viktiga, detaljen – syre.

Att jag ska på brukslydnadskurs med Karlsson hela helgen gör inte det hela roligare… Förra helgen hade passat betydligt bättre för en förkylning, men det är ju sällan man får välja. Det positiva är väl att jag inte säger ”nöff”, och att svanskotan fortfarande är en svanskota och inte har utvecklats till en knorr. Och så länge man är drabbad av ett ”vanligt” virus kan tydligen inte svininfluensan få fäste, har jag hört.

Nåväl; eftersom läget var som det var igår, och
hundarna var aktiverade av husse resp. svärmor
kunde jag med gott samvete ägna mig åt min
nya hobby.

Och ja – det går att ringa med den. Också. 🙂

(Husse betvivlade detta, men nu är han överbevisad.)

Efter klubbmästerskapet och det katastrofdåliga uppletandet började jag fundera lite, och insåg ganska snabbt att vi faktiskt inte tränat uppletande sedan den ”riktiga” tävlingen i mitten av september. Då var det inte särskilt bra = matte inte särskilt glad. Dessutom; tävling = ingen belöning mellan föremålen, och ingen belöning direkt efter avslut heller. Detta var väl vad han hade i minnet, och dessutom var det ju samma ruta. Kanske inte så konstigt då att motivationen tröt på KM? *Note to self; träna uppletande även MELLAN tävlingarna.*

I lördags körde vi ju ett uppletande på åkern. Det var praktiskt taget vindstilla och han fick kämpa rejält för att få tag på de relativt små föremålen. Idag var det dags igen, direkt efter lunchpromenaden när han var uppvärmd. Iza fick hjälpa mig att valla rutan. Idag  blåste det desto mer, ganska rak sidvind. Med tanke på att han inte behövde väja för något, åkern är ju ganska platt, så blev det extremt tydligt när han fick föremålen i näsan och tvärvände i luften för att zooma in dom. Häftigt! Visst ser man det i skogen också, men det blir inte riktigt lika uppenbart, och dessutom ser man ju inte den lilla hunden hela tiden. Duktig var han i alla fall, och fem föremål kom väl in på kanske två minuter. Detta ska vi göra fler gånger. Jag menar alltså i samband med lunchen på vardagarna… 😉

Ikväll har vi kört ett pass i vår ”lokal” igen, och jag är sååå nöjd med upplägget. Jösses vilken nytta jag har av speglarna. Stegförflyttningarna åt vänster var avsevärt bättre idag även om han har en tendens att flyta iväg onödigt långt. Men bara att träna vidare. Vi har ju vintern på oss. 🙂 Och hela helgen är det brukslydnadskurs. Då blir det förhoppningsvis framåtsändande och   inkallning med ställande för åtminstone halva slanten. Vad jag ska ägna resten av tiden åt har jag inte riktigt bestämt mig för. Det finns ju en del att välja på. 😉

Som jag skrev igår kväll så blev det ett pass med den lilla bland speglarna. Han var lätt (läs: rejält) överladdad och det mesta gick i turbofart, men på det stora hela var han ganska duktig, och det här med speglarna är en riktig höjdare. Det är ju svårt att veta vad som händer när man har en liten hund, men nu kan jag ha koll utan att vrida kroppen och titta ner.

Att våra stegförflyttningar åt vänster inte varit särskilt bra har jag ju haft klart för mig, men att det var sååå illa? Nu tror jag iofs att det var värre än vanligt igår, men till sist visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid minsta tendens till att jag skulle flytta mig åt vänster slängde han sig ut på en meters håll och såg ut som om jag regelbundet brukar sparka honom med stålhättade kängor?! Sen la han sig platt (med hakan i golvet) vinkelrätt med rumpan mot mig, och sen kröp han i raketfart i en halvcirkel in framför mig. Kan inte för mitt liv komma på vad som framkallat detta beteende, som uppträdde flera gånger. Det enda jag vet är att jag inte sparkat honom, och inte ens trampat honom av misstag. Jo visst har väl det hänt, men inte just i den här situationen.

Hur som helst började vi om från scratch, med att jag i princip bara lutade mig lite åt vänster, och tar vi det bara lugnt och metodiskt ska det nog blir bra.

När den här tanken med (hund)träningsutrymmet växte fram så kom jag att tänka på min gamla spegelvägg, bestående av åtta större speglar, som stod inpackad i ett förråd. Där har den stått. Länge.

Efter att jag klistrat upp alla speglarna jag köpte på Blocket var det så dags att rota i förrådet. Att de faktiskt står kvar är nog mer tur än skicklighet. Jag har varit på väg att slänga den många gånger, men … var slänger man speglar liksom? Och den tog ju minimalt med plats, inklämd mot en vägg, så den fick stå kvar, ända till idag.

När jag rotat fram speglarna var det en konstig beläggning på dom. Jag tog fönsterputsen och började putsa. Det tog inte så lång stund innan jag insåg vad det var… Och när det var. Vid en närmare kontroll av tidningarna som tjänstgjort som förpackningsmaterial så var de daterade i början av september. 1991! Alltså när vi flyttade till huset där vi bor än idag. Alltså från den tiden när det var helt naturligt att röka inomhus. Say no more…

Det visade sig också att två av speglarna var ”rundade” i ena hörnet, så att överkanten bildar en valvform. Chict! Eller? Det blir liksom lite … Marocko (?) över det hela. 😀

Nu är det bara två problem. Mitt estetiska och (framför allt) symmetriska sinne störs. När jag fixade den första skivan med speglar av den mindre modellen tänkte jag lite trasigt. Detta resulterade i att jag klistrade en rad för mycket (4 speglar) på höjden. Sen kom jag på mitt misstag och gjorde rätt på de två följande. Sen var två av de köpta speglarna spräckta. Detta innebär att det nu fattas sju speglar, 30×30 cm. Jo, jag kan räkna, och vet att 2+4=6, men om inte jag tänkt trasigt osv. så hade det bara fattats en. Grrr… Nåja, det finns väl glasmästare. 🙂

Det andra problemet är; hur får man bort rester av dubbelhäftande tejp på spegelglas, utan att kvadda glaset? Han som sålde speglarna på Blocket hade försökt att packa in dem noggrannt mellan tidningssidor, men det lyckades inte hela vägen så en del speglar har ”kladd” på framsidan också. Husmorstips efterlyses!

Hur som helst, när den sista skivan härdat klart kommer jag att ha 7,2 meter spegelvägg, fördelat på två väggar, där jag kan begrunda våra fel och brister. Och med tanke på det borde jag nog inte ha satt speglar högre än 50 cm från golvet. 😉

Nu ska jag nog gå ut dit och träna terrier. Det kan väl aldrig vara fel?

I morse var det frost, och inga tendenser till sol. Med andra ord borde frosten ligga kvar ett tag, och då fick jag en briljant idé. Att lägga spår åt båda hundarna på åkern. Spår som korsade varandra. Eftersom det var frost skulle jag ju kunna se var jag hade gått. Trodde jag…

Hur som helst la jag först ett spår till Iza, med direktpåsläpp, och sedan la jag ett till Karlsson med upptag. Spåren gick enligt nedan.

Sen lät jag det gå ca en halvtimme innan jag släppte på Iza. Under den halvtimmen hade temperaturen hunnit stiga, och frosten försvinna. Tack och lov hade jag tagit lite riktmärken i terrängen i kanterna av åkern så jag hade ändå ganska bra koll på var jag hade gått. Hon hade klara problem vid både första och andra korsningen, och lite vid tredje, men sen gick det bättre. Nu hade hon ju inte fått någon längre sträcka att fästa på, och dessutom var båda spåren mina. Men nyfiken som hon är gjorde hon allt för att få gå det färskaste spåret, dvs det jag lagt åt Karlsson, i första vinkeln. Det var ju länge sedan hon spårade så hon tyckte nog att det var kul i alla fall, om än lite kort.

Sen bytte jag hund. Karlsson fick ju en betydligt längre bit på sig att komma igång och ”fästa”. I första korset nosade han runt lite och funderade vad som hade hänt? Där hade ju alltså jag då gått två gånger, och Iza en. Andra korset gick betydligt bättre och de två sista märkte jag inte alls.

På det stora hela är jag jättenöjd med hans spår. Att frosten smält under tiden gjorde det ju ännu svårare. Inte bara för mig att se var jag gått, om det hade behövts, utan även svårare för hunden att spåra.

På eftermiddagen lastade jag in Iza i bilen för att åka iväg och ”hämta” de trattkantareller som jag hittade förra året. Att de skulle finnas kvar (om än kanske lite matta i pälsen och frusna om fötterna) var jag inte så orolig för eftersom det är ett svårtillgängligt ställe. Det är också därför jag väntat så länge, för att inte paja vadmuskeln. Men idag var det alltså dags.

Too late…

Det visade sig att man börjat gallra skogen och då är man tydligen tvungen att köra med gigantisk skogsmaskin, för att få ut lite sly och mindre träd?! Den inledande skogsvägen var förvandlad till ett gyttjedike. Då försökte vi gå på sidan av stigen men där var det ett gigantiskt plockepinn av sly. Efter 10 minuter hade vi kommit ungefär 100 meter och varit på väg att bryta benen av oss ungefär fyra gånger var! Då vände vi.

Det värsta är att huppegupprundan, som jag uppfann för två år sedan, sannolikt inte alls ser ut så här längre. Om man öht kan ta sig dit? Alla stigar in i skogen verkar vara förstörda…

Har jag sagt att jag HATAR skogsmaskiner?

I övrigt har dagen bl a ägnats åt ivägforsling av husvagn till vinterförvaring. Nu ser jag troligen inte den igen förrän i mars-april någon gång, så nu är det vinter på riktigt. Dessutom har vinterdäcken kommit på bilen. Ytterligare ett trist vintertecken, men å andra sidan – är det november så är det. 😦

Den här förkylningen verkar för övrigt ha ruskigt svårt att bestämma sig. Jag är inte sjuk, och inte frisk heller. I fredags och igår hade jag lite feberkänning, jag har lite hosta mellan varven, och lite snuva. Men i övrigt känner jag mig ganska OK. Jag menar; ska jag nu bli förkyld är det väl lika bra att skiten bryter ut?!

Husvagn urstädad och iordningställd för vinterförvaring – check!

Ytterligare en spegelskiva limmad – check!

Hundar promenerade – check!

Liten hund tränad i uppletande – check!

Fötter ompysslade – check!

Lite annat smått och gott har jag också hunnit med. Förkylningen håller fortfarande en låg profil. Vi får väl se vart den tar vägen?

Vill du ha lösenordet till nedanstående inlägg får du maila mig, så får vi se om jag delar med mig.